Vi har förlorat mot oss själva
Det finns ingenting att skylla på när den här jorden upphör (mentalt), och vi sjunker i nonsenshavet med förvåning bubblande på våra läppar: hur kan något så ytligt vara så djupt - - -
Most people keep their ego between their legs
"Människan går långt för att upptäcka mirakler och glömmer bort att de lever inom henne [...] Vi kan köpa mycket, men inte kärlek och sann glädje [...] Själen väger ingenting, men där lever min första lägenhet". Du vet förstås vem det är som skriver så här fjantigt uppblåst floskulöst: Björn Ranelid - och det här är bara ur de tre första styckena i en text för hyresgästföreningens finurligt betitlade Hem & hyra. Han skriver om hur synd det är om de miljoner människor i Indien, Kina och Afrika som inte har något hem, bara för att i nästa andetag skriva att han har två hus i Skåne och en hangarliknande lägenhet i Stockholm (jag tänker på Socker-Conny, när han extraknäckte som jourhavande medmänniska, och någon ringde och kände sig ensam, hade inga vänner, vilket fick SC att ropa i luren: "Jag ser två telefoner!"). Det allra löjligaste med Ranelid är hans hemsida, med ett fotogalleri, där han poserar som vanligt lika fånigt som den där mannen med de vita tänderna på Tv 4. Nu har Ranelid skrivit den viktigaste boken som har getts ut i Sverige de senaste fyrtio åren: ett öppet brev till George W. Bush (kan han svenska?); jag erinrar mig presidententhustruns historia om hur det gick till när de träffades, hur hon förklarade att hon arbetade 12-14 timmar om dagen på ett bibliotek - "and yet somehow I managed to meet George".
Better pray for your sins, Amir!
I nya numret av Odd at Large, som har tryckt in ett tema om sömn och dröm, är höjdpunkten Jenny Mörtsells vackra teckning av Rufus Wainwright, men också en ganska rolig intervju (dock börjar det bli lite tjatigt med den där uteblivna raggningen för honom i Stockholm häromåret). Det påminner mig om att deadline för Amirs textanalys av "Easy Money" är överskriden med mer än ett år, medan jag laglydigt för länge sedan skrev 999 ord om låten. Nu tänker jag inte börja skriva något om "The Art Teacher" eller "Little Sister", så Amir - om du sitter i Kina och tjuvläser: börja (fortsätt) skriva! I dagens DN en ganska intetsägande intervju med Rufus.
Jag läser tidskrifter
I nya numret av Ord & Bild (2/07) kan vi läsa Gert Lovinks långa essä "Bloggandet, den nihilistiska impulsen" på svenska för den som inte vill läsa den på engelska på eurozine, där den fanns när jag skrev om den i vintras. Vad jag minns var det en besvärlig text, men ändå en av få som tog bloggandet på allvar (på ett bra sätt). Ett exempel var att han rekommenderade att stänga av kommentatorsfunktionen, vilket vore något för Linda Skugge att tänka på, nu när hon slutar för att hon blivit attackerad (verbalt?) av anonyma nätmobbare (?). Nu är knappast detta något problem för mig, men det var inte heller meningen för mig att jaga läsare, och jag tror att de som hittade hit efter att Malte Perssons errata länkade snart jagar vidare - - - Men jag börjar förstå varför det kan vara en bra idé att inte ha några kommentarer: den som skriver med andra i åtanke är lätt att genomskåda - den som skriver för att andra ska kommentera skrivandet kan jag inte respektera, och den som hela tiden har i åtanke vad någon annan / några andra ska säga - nä, bespar mig från dem. När du börjar fundera på hur det du skriver ska tas emot, då är det dags att lägga av. Jag började med det här för att bedriva distansundervisning med alla mina gamla elever som jämt och ständigt hörde av sig: alla andra som tjuvläser kan jag inte göra något åt.
"a crooked smile and a heart-shaped face"
En av Nick Caves bästa låtar från en av hans bästa skivor: "West Country Girl" - speciellt live, omarrangerad och fullt orkestrerad. Men skulle jag inte gilla den ännu mer om jag aldrig fått höra att den handlar om Polly Jean Harvey, och parets vilda (nästan mordiska) romans efter "Henry Lee"-duetten? Den där aggressiva texten blir nästan smaklös när det finns en person bakom orden, och kanske ännu mer när Cave live varierar orden och gör dem ännu mer hatiskt elaka. Mick Harvey har flera gånger berättat hur illa han tycker om att spela den, och inte bara för att han har arbetat med henne: han tycker att Cave går för långt när han avslöjar detaljer om en annan människa på det sättet (gjorde hon abort? - det förändrar ingenting angående låtens kvalitet). Därför: undvik dokumentärer, läs inga intervjuer. Ah, bra försök - - -
(Själv)biografiskt
Åtminstone inte när A.S. Byatt häromdagen i svt:s Rapport (eller Aktuellt) fördömde alla som läste biografier om Virginia Woolf i stället för hennes krävande romaner behövde jag känna mig träffad - jo, jag läser ofta allt jag kommer över om Woolf, men ännu oftare allt av henne, gång efter gång (ja, jag är trög). Jag tänkte på min lärare på Universitetet när jag hamnade i hennes kontor för att diskutera något praktiskt inför en tenta, hon var en sådan där feminist, och hade en fotostatkopia av den där berömda profilbilden av Virginia Woolf, och jag hånade henne tyst inombords: en sådan kliché, att ha just den bilden på sin vägg - tills jag kom på att jag hade exakt den bilden på min egen vägg. Men min var i alla fall av bättre kvalitet.
Ny våg
Det sägs ofta att vi i det här landet har svårt att umgås över generationerna, men då tänker jag på när jag gick i åttan och gjorde praktik på ett ålderdomshem, och var lite sur över att jag var tvungen att jobba en kväll, för då tvingades jag lämna min radio och programmet Ny våg som bara spelade bra musik, och jag längtade efter att få höra "Evacuate" med Chelsea (bandet, inte laget). Jag fick göra i ordning sådana där äckliga lättuggade skogaholmslimpor med messost till de stackars löstandade gamlingarna, och servera den tillsammans med ganska osötad choklad, vilket enligt den erfarna personalen fick dem att sova ostört i nästan elva timmar i sträck (kanske något jag själv borde pröva). När jag gick in till 82-årige Valdemar hade han osannolikt nog på P3, och Ny våg på sanslöst hög volym. "Ska jag sänka?" vrålade jag försynt, men han bara skakade på huvudet och log saligt. "Du tycker väl inte att det här är bra?" frågade jag klentroget, men han fortsatte le. "Det här är bra, tycker jag", sa han, och jag gav honom smörgåsen och chokladen och satte mig bredvid honom på sängen och tänkte att det här jobbet kanske kunde vara något för mig - och några år senare har jag varit med om liknande saker inom äldrevården (visserligen var det på mentalsjukhuset).
Oh, Mark, don´t come to the house tonight
Nu har jag hört dj:n Mark Ronsons version av "Stop me if you think you´ve heard this one before" - och vill jag instämma i den kör som sjunger "hang the DJ"? Eh, jag har alltid varit emot covers, eftersom de nästan aldrig tillför något (undantaget t.A.T.u.s version av "How soon is now", eftersom det föranledde en av Morrisseys mest intelligenta kommentarer ("Well, aren´t we all?"). Om nu Ronsons argument är att han vill att någon ska "upptäcka" The Smiths musik förstår jag inte vilken värld han lever i. Den som inte har "upptäckt The Smiths vid det här laget kan väl fortsätta lyssna på schlagermusik.
Elakhet söt som honung
I DNs bilaga På stan skriver Bengt Ohlson i dag en hel krönika om en gammal oförrätt, när han för sex år sedan av Kristian Luuk blev anklagad för att vara "tråkig" [sic], och han drömmer sig tillbaka till en tid när han i stället för att yttra små artigheter till sin antagonist skulle slå honom på kinden med en vante och utmana honom på duell - för med sådana villkor skulle det vara slut med de här slappa angreppen, och skribenter skulle maskera sina elakheter bättre. Men då läste han inte Horace Engdahls lömskt infernaliska recensioner när han med pedantisk nit ironiskt recenserade i samma tidning på 80-talet, eller för den delen när han i ett tv-program berömde Kristian Petri för att han i sina noveller visste att han skulle referera till Henry James och Edgar Allan Poe i stället för Jan Guillou, och Petris grimas när han förstod - - -
Insikter
Trevligt och nyttigt och tråkigt - - -
Keith Richards bibliotek
Jag har varit på biblioteket, där delar av min arbetsplatsförlagda tid ligger, och hittade en bok med Anne Leibovitz foton mellan 1990-2005, och tänkte låna den - men just idag hade jag ingen skottkärra med mig, för den här boken måste vara den största och tyngsta jag någonsin har sett: det var som att den var formgiven av Max Book. Jag nöjde mig med att bläddra bland svindlande bilder av Patti Smith, Nicole Kidman, Johnny Depp och Kate Moss i en - eh, intim pose - och Keith Richards i sitt legendariska och för hans hälsa så vådliga bibliotek. Jag kikade mycket närmare än jag vågade granska bokens alla nakenbilder för att se vad det nu fanns för böcker i hyllorna (jag erinrade mig även en intressant diskussion nyligen om vad som fanns i Borges bibliotek), men ack - det var mest ordböcker, reader´s digest och Hemingway och dylikt som jag kan skrapa ihop på vilken loppmarknad som helst för samma summa som Keith dagligen spenderar på tobak, samt Mailers halvroman Marilyn, men den köpte jag som julklapp till min fru häromåret.
Is this the way the world ends? Not with a bang but a whimper.
"Just passing through, till we reach the next stage.
But just to where, well it´s all been arranged.
Just passing through but the break must be made.
Should we move on or stay safely away? "
"From Safety To Where"
Jag tänker, alltså tänker jag
Avsaknad av ideologi är mer provocerande än nihilism, även om nihilismen i sig är den stora paradoxen (större än ateismen), och kan inte leda till andra insikter än "jag förnekar, alltså förnekar jag".
Jag tittar på tv - - -
I går råkade jag se en intervju med skådespelararen Simon Callow (som var bra, bland annat i Shakespeare in Love) på den där BBC-kanalen som skvalpar runt - jag har ingen aning om vilka kanaler vi har, för jag kan inte zappa längre än till 9 med vår fjärrkontroll - och det är så underbart att höra den där ärkebrittiska accenten (jag bekänner mig till relativt få perversioner, men detta är i alla fall en), och hans idéer om skådespelandet. Här har vi en teaterskådespelare som harvar omkring i diverse småroller i diverse skitfilmer, med något undantag, och hela tiden lyser i hans ögon kärleken till det han sysslar med, som när han säger att det inte är uppskattningen och applåderna som är motivationen, utan den där magiska känslan när allt stämmer - den utomjordsliga känslan av att allting hör ihop, repliker som kommer spontant och allting fungerar. Men också hur det är en dålig dag när ingenting stämmer: det är som att känna sig slightly ill - man känner att allting blir fel, vad man än säger låter det på något sätt fel.