bernur

För två veckor sedan såg jag första åttondelsfinalerna i CL med min äldsta son, och tyckte det var charmigt att han blivit så inläst att vi kunde ha intelligenta samtal om matcherna och spelet och spelarna; i går Liverpool-Barcelona och han var komplett odräglig med alla sina klagomål på kommentatorernas felaktiga uttal och missuppfattningar om spelet, och min fru som när jag beklagade mig över detta muttrade något om äpplen som inte faller långt från etc - - -

""Has anyone experienced that wonderful feeling when you're surrounded by people, and noise and chaos, yet you feel you're a million miles away?" asks Cave.

"What?" responds Ellis.

"When My Love Comes Down seems to embody that sense of displacement. It is, on the one hand, turbulent and frenetic and full of sonic remonstrations; but on the other hand, it sounds like it comes at you from a great distance."

"It's like a maelstrom...faraway..." says Jim, dreamily."
Speciellt gillar jag Warren Ellis genialiskt lakoniska 'What' - - -

Nu har jag lyssnat på hur det har bråkats om det som kallas med ett styggt ord "livspusslet" och ännu styggare "hushållsnära tjänster", men det är som vanligt de fattiga som ska subventionera åt dem som ändå har råd att köpa städning, tvätt och disk, och en billig matlåda att ta med sig hem när barnen hämtats på förskolan. Men ack - meningen måste vara att barnen, speciellt pojkarna, lär sig laga mat, och det andra därtill, för annars får vi bara ytterligare en generation rika svin som skor sig på andras bekostnad, totalt omedvetna om vad det innebär att leva. Vi fostrar till i-landsproblem. Sönerna ska tvingas vara delaktiga i dessa hushållsnära tjänster, och krävs det då att de slutar spela hockey, för annars har de inte tid: jaha? Eller ska vi lära dem att pojkars tid är mer värd? Det är en viktigare kunskap att lära sig skära lök utan att kapa fingertopparna än att skolas in som blivande gängvåldtäktsman.    

Sara Stridsberg och Drömfakulteten, konstaterar jag yrvaket, vinner Nordiska Rådets litteraturpris, detta finfina pris som annars brukar ges till de riktigt gammelgamla författarna. Det här är ju hur underbart som helst: fler människor behöver lära sig av Valerie Solanas, och av Stridsberg hur skrivandet kan gå till - totalt besinningslöst identifikatoriskt och halvgalet och uppsluppet manodepressivt, med sikte mot framtiden med dåtiden som fond och nutiden som ett otryggt gungfly mittemellan. Det är oregerligt och nervöst, men mest av allt så vackert, så vackert.  

1491

The Road to Paradise is plain,

And holds scarce one.

Så många missförstånd om Zlatan, och så mycket dumt som har sagts rörande hans medverkan och segdragna bojkott. Att han är tillbaka i det svenska landslaget tror jag när han står på planen mot Nordirland. Men det är en myt att han alltid varit "större än laget": tänk bara på nesan när han förekom på alla affischer och programblad till en träningslandskamp där han inte fick spela en minut, så Svenska Fotbollsförbundet har tjänat massor på enbart hans namn och hans vackra ansikte. "Ingen lagspelare": hade han varit en lagspelare hade han spelat i Ajax fortfarande, eller ännu troligare varit tillbaka i Malmö. Han är ett geni, och det är förbundskaptenernas uppgift att se till att få ut det bästa av sina spelare, annars är de delaktiga i misslyckandet. Genier går inte att domptera, men det är genierna som gör saker som inte kan beskrivas med ord (som klacken i EM 2004, eller i lördags mot Livorno). Att han nu spelar så bra i Inter beror inte på att de resonerar så här: "Vi kanske inte ska spela med Zlatan på topp eftersom han inte är någon lagspelare". Han är en konstnär, en poet, det närmaste svensk fotboll varit en Erik Lindegren i ett lag som brukar bestå av Bob Hansson-typer (och en och annan Mary Wärme). (Lindegren, fotbollshataren, skrev en av sina konstigaste texter när han släpades med på en fotbollsmatch svårt bakfull, och hans skildring av de kval han fick utstå från läktaren får en att föreställa sig det eventuella Helvete som vi kanske kommer att belönas med.) Glöm för resten inte att Thomas Brolin nekade kvalspelet till VM 1994 och vägrade prata med pressen. Vad var det Zlatan gjorde i höstas? Var ute när det var mörkt, flera dagar innan nästa match. Det var en pojklagsbestraffning, och pojklag är vad Lagerbäck kommer att träna när han slutar i landslaget.     

Det finns inte många likheter mellan mig och Carl Bildt, det bara råkar vara så att vi är lika groteskt långa och groteskt smala, har haft samma frisyr i tjugo år, ingen av oss kan sjunga "Fyra Bugg och en Coca Cola", vi gillar Italien, vi är båda arroganta och pompösa - och allt detta har fört oss till bloggen, ett intresse vi knappast är ensamma om att dela. Liksom utrikesministern njuter jag av de likasinnades insmickrande kommentarer. Det är med vikande intresse jag har följt debatten om Bildts bloggande, eftersom jag har känt mig så träffad, så därför vill jag ta tillfället i akt att påpeka att det jag skriver här alltid är skolans åsikt - det är aldrig privatpersonens åsikt, eftersom jag inte är en privatperson (vore jag det skulle jag sova på natten). Dessutom är de åsikter som framförs här alltid förenliga med skolans värdegrund, för att inte tala om dess värdevind och värdebalkong. Det finns ingen person bakom bernur, bara en persona.  

När jag är sjuk blir jag enormt produktiv, så det är kanske därför jag är så hypokondrisk: det är en önskan att bli uppfylld av briljanta tankar. Men först alltså en dag av spyor, och sedan en dag av spydigheter, eftersom det är så mycket elakhet som måste komma ut då jag hela lördagen låg som ett vrak och suckade  - dock har jag lärt mig sucka väldigt uttrycksfullt, tycker min fru, som menar att allt sen människor först bebyggde den blomstrande jorden ingen dödlig som jag suckat så stagnelianskt. Men, undrar jag varsamt, var jag ens sjuk på riktigt, med feber och så? Förmodligen inte, eftersom de briljanta tankarna - förstås - inte visade sig den här gången heller, bara samma gamla vanliga gnällhet.   

Ebba Witt-Brattström intervjuas i DN, av en småsur herre som ägnar stor tid åt den icke-händelse som F!-debaclet utgör. Oh well, men i höst utkommer en ny bok av Ebba W-B! Den handlar om Ola Hansson, denna sidsteppade ärkeskåning som för drygt hundra år sedan var större i Tyskland än P-O Enqvist är nu, och ungefär dubbelt så bra dessutom. Jag kan inte hitta denna intervju på nätet (DN:s hemsida är ett virrigt virrvarr), men papperstidningen har den, och en fin bild från 1988 på denna underbara kvinna - - -