bernur

"Antag att litteraturen till sitt väsen är apollinisk och behärskad. I så fall är teatern dionysisk, den sliter sönder förnuftet, skapar kaos i begreppsapparaten och kastar oss in i fruktlösa bataljer som inte har några givna svar." Leif Zern, landets överlägset bäste teaterkritiker, kommer ut som Nietzsche-lärjunge i en DN-krönika. Men den riktiga litteraturen är inte ordnad och välkammad: den biter på naglarna och skriver virrvarrvirrigt och mot ordning och Ordning, hela tiden förtvivlad och missnöjd och besviken över oinfriade förväntningar. Sedan finns det förstås exempel - alltför många - av det Zern (Nietzsche) kallar appollinisk litteratur, den som har svaret på alla frågor, medan den riktiga litteraturen vill ha frågor till alla svar. Kort sagt: den litteratur som inte gör mig osäker och osäkrare och osäkrast vill jag inte befatta mig med.

Jag var för gammal då. Och sedan för ung. Och och och - - -

Den behöver varumärken för att vara någon - utan dem försvinner den, oförmögen att yttra de innehållsdigra orden "jag är". Så varför klänga sig fast vid detta "jag är", eller snarare bara hälften av det, det tröttsamt monotona jag-jag-jag som är allt den har att komma med; hellre ersätta detta med är-är-är, som är ett långt mer tilltalande attribut.  

I vår kommun är ett av lönekriterierna för lärare att denne ska vara "ett med lärarrollen": med andra ord vara docerande och föreläsande på sin fritid, på middagar och kafferep (hädanefter är det slut med alla långtråkiga samtal om osthyvlar), för att inte tala om bloggar. Jag borde verkligen få en stor löneförhöjning, eftersom jag är lärare inte bara dygnets alla vakna timmar, utan också när jag sover (vilket i och för sig inte händer ofta); enligt min fru, som avlyssnar mig när jag talar i sömnen, har jag lektion ganska ofta dessa nätter. (Jag för dessutom in elevernas närvaro.)

Aase Berg – denna underbaraste av poeter i detta land – skriver i Expressen om deckarna och dess läsare, och använder Kurt Wallander som en av de värre exemplaren ”på denna egotrippade nergrottning i en omedveten känsla av att allt är samhällets fel och ingen skugga faller på honom själv. Det är en patetisk manlighet som mest går ut på att gnälla i stället för att utvecklas och fördjupas, det vill säga baksidan av den patriarkala psykopatin, missnöjet över att inte alltid lyckas genomdriva den kärlekslösa egotrippen.” Det är få kritiker som vågar gå lika långt som Berg, som vågar ha åsikter och stå för dem. Artikeln är en varning, att läsningen av dessa uppgivna slöa empatilösa böcker gör dig till psykopat, och jag tänker inte argumentera emot henne. Hon skriver från förtvivlans synvinkel, och hela texten är livligt darrande och full av rättfärdig indignation, på ett språk helt fritt från etikett.    

I New York väntas ett förbud mot användning av ordet ’nigger’ genomdrivas i dag, skriver DN – tja, fast det är inte i ordet i sig rasismen huserar, utan i attityden och värderingen. Artikeln gör stor sak av att saken kompliceras av att så många unga ger ordet en neutral och även positiv innebörd, vilket onekligen försvårar för förbudsivrarna. Det svåra är att när man väl vande sig vid ordet ’färgad’ dömdes det ut, och det skulle heta ’svart’, vilket också blev förbjudet efter ett tag, så nu ska det heta ’afrikanskamerikansk’, tror jag: men alla ”svarta” är ju inte från Afrika, och så vidare. Själv skiter jag i vad jag blir kallad (jag kan inte protestera mot vit eller orange).

Nigger nigger nigger

I morgon kan det vara för sent, eller det kan hålla på för evigt: i vilket fall -  

I söndagens Svd skriver Lina Kalmteg om Britney Spears, och det är ganska intressant, men ack – jag blir så trött på idealiseringen av just den här donnan. Att kalla hennes senaste tilltag (raka av sig håret) för en djärv protest (”överraskande och revolutionärt”: äh!) är nog långsökt: möjligen var det något rebelliskt när Sinead O´Connor gjorde så för exakt tjugo år sedan, men nu är det knappast så provocerande med en kvinna utan hår på huvudet – bara för att stylisterna i ”Top Model” säger att det är modigt för en kvinna att visa sig skallig behöver det inte tas som intäkt för att vara en vetenskaplig sanning. Artikeln påstår även att manliga stjärnor som inte tar hand om sina barn ”aldrig” blir kritiserade för det kan vederläggas av Pete Doherty och Liam Gallagher – fast, varför gå över Atlanten efter vatten, när hennes eget ex Kevin Federline i media blivit hånad som århundradets sämsta pappa? Jag betvivlar också att Spears fram till rakningen haft en ”väldigt framgångsrik karriär” – är det inte snarare så att denna karriär har stått stilla i ganska många år? Det är inte heller endast kvinnliga stjärnor som blir stora och mår så dåligt att de dör – snarare är det fler manliga genier som dött i ung ålder. Varför måste det generaliseras och kompliceras och teoretiseras? Kan inte dessa kommentatorer låta Britney Spears vara i fred? Av allt att döma är hon en människa lika enkel som hon är vilse, för att inte säga sjuk. Kalmtegs prognos är att Britney efter detta kommer att komma ut som en ny starkare artist – tillåt mig tvivla - - -  

För vissa uttryck är det bara en tidsfråga innan de ska upptäckas av skribenterna: häromdagen läste jag i DN om några som bestämt sig mötas på ”en publik plats”. Givetvis är det här en anglicism, som om det inte gick att skriva ”allmän” eller ”offentlig plats”. Men då låter det kanske inte coolt?   

Det är så ofta ofta du tänker så här: det räcker inte. Men vad menar du då? Är det du eller (om)världen som måste göra mer? Det är som att vad du än gör så kan du inte formulera något annat svar, än detta gagnlösa: det räcker inte. Och ändå - - -  

JM Coetzee har översatt till engelska Hugo Claus dikt ”Tio sätt att titta på PB Shelley”, som tidigare funnits i fin svensk översättning (Lyrikvännen, tidigt 90-tal?). Nobelpris!

Även i år hade Lennart Wastesson med en låt i schlagerfestivalen, tyvärr var det med en artist som inte var så imponerande – men det är alltid lika kul att se Lelle sitta där i Green Room (eller som alla programledare har uttalat det, ’griiin rooom’), lika barnsligt leende som han gjorde i Bollnäs när han vann alla våra poesiuppläsningstävlingar. Är det ironiskt att Lelle, som hade bäst musiksmak då, nu sysslar med detta skamliga? Nä – och ja - - -  

Tidskriften Ord & Bild har ofta fullmatade intressanta nummer, och det senaste dubbelnumret 6/06-1/07 är förstås inget undantag. Horace Engdahl om upphovsrätten och piratkulturen: ”Med bistånd av två godtrogna ungdomar hackade han [djävulen] sig genom brandväggen till kunskapens träd”. Men också en text av Helena Eriksson om Unica Zürn, författaren som presenteras som någon som balanserade mellan storhetsvansinne och minervärdeskomplex – precis den kopplingen som jag efterlyste 23 januari, och som någon av mina mer upplysta läsare upplyste mig fanns hos Sandy Hotchkiss. Men framför allt en fantastisk essä från Österrike, Rainer Justs genomgång av den bortrövade Natascha Kampusch, och hur hela den historien är en kärleksroman skriven av bland andra Proust. Han skriver intelligent, djärvt och vackert.  

I går hamnade jag på länsmuseet på en förväntad föreläsning om pandemier (sjukdomar – ah), men föreläsaren kunde inte komma – om detta hade varit en dålig roman hade det förstås berott på att han blivit sjuk, men det var ett tåg som blivit stående i en snöstorm i Århus. I stället fick jag lyssna till en femtio år lång redogörelse för kyrkan och statens äktenskap. Sedan blev jag invald i styrelsen för detta humanistiska förbund, trots att jag gjort allt för att undvika all gemenskap och alla föreningar och klubbar och sällskap(sliv). Jag kände mig som en figur i en Tranströmerdikt som står på någon av alla hans perronger och så är det någon som knuffar in mig i ett tåg som ska åka jag vet inte vart (mot en snöstorm?). Det första jag gjorde var att boka tid hos en sjuksköterska så att jag får en vaccinspruta mot ordet ’humanism’.