bernur

Varje gång jag ser Centerpartiets ledare på tv — där valtalar hon i Umeå (ack!), där försöker hon rösta men har glömt sitt röstkort — ser jag min farbror i bakgrunden med hörsnäcka och bister min; har han alltså degraderats från att vakta kronprinsessan, vilket han nu har gjort de senaste åren? Det slår mig att det kan vara mitt fel — jag har publicerat på nätet (aldrig på denna blogg, bara på andra ställen: jag finns lite här och där) några obehagliga tirader riktade mot vårt kungahus: and all those lies, written lies, twisted lies, well …   — — —

— — — satiren mot kungahuset, tv 4-programmet Hey Baberiba som skildrat deras förehavanden, vilket har fått kungen att kalla det för ”lyteskomik” — men i själva verket borde Hey Baberiba stämmas, för att de framställer kungahusets medlemmar som mer intelligenta än de egentligen är — — — 

Det här då: en dag hittade jag på mitt arbetsskrivbord en ask cigaretter, under en bunt papper (den som lämnade pappren röker inte). Någon som försöker säga mig något — men till vilken nytta, när jag aldrig lyssnar på någon alls? Vore det inte för att det var tantcigaretter (Prince) skulle jag väl röka upp dem — men det är kanske någon som har mixtrat med dem. Jag skänker dem till första som frågar efter dem, jag röker bara Marlboro (vad annars?).

Jag träffar en gammal elev (A. Fleur) på väg till stans endaste skivaffär (ja, de kallar sig skivaffär, men utbudet är skamligt, och när jag går in dit spelas Peter Jöback eller Carola, och jag måste snedda mellan staplar av Freddie Mercury-samlingar och Radioheadskivor och Lars Winnerbäck, det är som att vara i Helvetet), för att köpa Rogue´s Gallery, skivan med piratsånger. Trots att Johnny Depp står som exekutiv producent saknas Shane MacGowan (du har glömt att Johnny Depp var bartender i videon till ”That Woman´s Got Me Drinking”? varför läser du då det här?), men för mig räcker det med Rufus Wainwright, Antony, Nick Cave, Jarvis Cocker, Bryan Ferry, Ed Harcourt — dessa namn säger dock personalen i ”skivaffären” ingenting alls, och de har inte ens hört talas om skivan, vilket betyder att jag måste gå till Åhlens och köpa den: Åhlens! Men vilken njutning ändå att höra dessa gamla gubbiga sångare sjunga dessa gamla piratvisor, indränkta i lika mycket rom som snuskigt sex, och Stan Ridgway, som jag inte har hört av sedan han på mitten av 80-talet sjöng om pianon som föll ned från fjärde våningar, med undantag för kanonsången (som han väl sjöng tillsammans med bl a David Johansen?) från September Songs, filmen med Kurt Weill-sånger, som jag såg på uthomhusbio i Wien en sommar — — —  

K. — Hur känner du dig?

k. — Vilseledsen — — —

Jag mötte en fd elev i trappan på skolan, och frågade vad han lyssnade på i sina lurar (sin skottsäkra akustiska väst), och han lindade fram en liten tingest: å, en mp3-spelare, sa jag initierat. Även om jag helt nyligen övergett walkman och gått över till bärbara cd-spelare vet jag nog hur en mp3-spelare ser ut: jag fick en i present, men har inte klarat av att öppna kartongen —  — —

Inte för att det existerar någon ”på förekommen anledning”, men jag vill ändå påpeka att det inte är jag som har skrivit på passagen.se om att köra över prinsessan Lilian: jag är helt övertygad om att hon har bättre musiksmak än de där tre kungabarnen. Dessutom kör jag nästan aldrig bil.     

Att Arctic Monkeys i tisdags fick Mercury-priset: fair enough. (Om det hade funnits ett liknande pris i Sverige, vem hade fått det då? Patrik Isaksson?) Jag gillar verkligen ”Whatever People Say I Am, That´s What I´m Not”, men kanske inte jazzgrejerna någonstans i mitten. Fast jag har ändå lyssnat mer på Pulp sedan Arctic Monkeys-skivan kom. Grymma värld som påstår att 90-talet handlade om Oasis vs Blur, med Verve, Boo Radleys och Stereophonics (Suede också) som enda alternativ. Var fanns alla som lyssnade på Pulp? Ingenstans, säger jag, eftersom de var omåttligt och orättvist impopulära.

Jag vill bara påminna alla fotbollsivrare som påstår att läktarvåldet ska isoleras från sporten — åsikten att huliganerna utför handlingar som på intet vis kan kopplas till fotbollen som idé — att de första fotbollsspelarna, i Sydamerika, spelade med avhuggna huvuden som fotbollar.  

Någon påpekade att min artikel om Juli Zehs roman Leklust innehöll exakt 666 ord — välj själv om du vill se det som en tillfällighet, eller en illustration till vad Zeh skriver i sin roman: ”Internet är djävulens uppfinning, det har precis hans kragnummer.”

I bilen lyssnar vi på radion, någon kanal som ligger på frekvensen 99.0, och vad som spelas är en låt som jag tror att jag inte har hört sedan jag som fjortonåring övernattade i Kåge en vår där jag var ivägskickad för att sätta plantor: Blue Öyster Cults ”The Reaper”. Vi tar oss till IKEA för våra inköp av saxar (barnen ska ha dem, fråga inte varför de missbrukar saxar: jag frågar inte, och du skulle inte tro på svaret), och där spelar deras kundradio samma låt. Jag fattar att det är en sammansvärjning: i somras laddade jag ned en bootleg-cover på denna låt, som var etiketterad ”Nick Cave & Enya” (jag vet, en osannolik kombo, men det var lika oväntat att Cave häromåret hyllade Jethro Tull i den där Guardian-intervjun). Självfallet var det inte det utlovade paret, utan två hårdrockare som bredbent långsamt tog sig igenom Reaper-låten, och skalade bort dess sublima kärna. Jag laddade ned för mycket musik i somras, allt var nog inte helt lagligt, och jag straffades med gräsliga mardrömmar och sömnlöshet och vissheten att det enda som kunde frälsa min förtappade själ var en bilolycka (fråga mig inte hur jag resonerade, jag gör det inte, och du skulle inte tro på svaret).