bernur

Som ung saknar du kontakt med den verklighet du ägnar resten av livet åt att förbanna.

Vänlighet – misstankens prolog.

Inte bara möjlig – det är till och med tänkbart.

Lidande utan orsak.

Godhet är ingen egenskap.

Lyckan – ett ja – innan frågan är ställd.

Du ville bara ha sötsakerna – berömmet – men tål du inte klandret – då blir du aldrig värdig.

Tämj något – och du får behålla det resten av livet.

Sanningen – icke-objektiv – måste vara snedkantad och lutande – ställd i ofördelaktig dager.

Finns du? Jag fanns.  

Med en timing som endast olyckan kan överträffa.

Mer än andras falskhet – förakta din egen.

Värre att inte kunna tåla lögnen än att inte kunna tåla sanningen.

Den sublima – transcendentala – njutningen i uttrycket ’puts väck’.

Sanningen – bara när du är som minst redo för den – i osmakliga förklädnader – medan lögnen aldrig överrumplar dig.

Anledningar – det är det som är anledningen.

I väntan på verklighet.

Ungdomar som lyckas göra till och med det som sägs för första gången till en kliché.

Det finns ingenting som inte kan besegras av en impulsens paradox.

Det är skrattretande – men varför skrattar jag då inte?

”Där och nu” – ack, så sällan tiden kommer överens med språket.

Min sista önskan: att få dö – med läpparna på ett leende.

Det gåtfullt sagda är det gudomligt tänkta.

Större skada än av svärdet har vållats av pennan – ja, till och med större skada än av spegeln.

Hellre jagad av någon annan – än av mig själv.

Heines tårar – eller mina egna?

Sömnlösheten gör dig så trött att du inte bara ser spöken – de ser dig också.

I fiendens ögon är jag Döden, som påminner henne att ta djupa halsbloss.

Mina drömmar – avstannade – för mycket kontroll – jag finns alltid.

Jag går mig själv på nerverna.

En bekant till mig trodde att Saul Bellow var titeln på en novell av Isaac Bashevis Singer: varför bryr jag mig?

Nykteristerna borde genmanipulera fram en människa med färre än fem sinnen i stället för att bekämpa alkoholen.

Olyckan – fysikens monster.

Poesin – avlägsnandet av attribut – befrielsens konst.

Bästa platsen för en annons som vänder sig till män – finns på en kvinnas ryggrad.

När du frammanar spöken blir du själv ett spöke.

Vår folksjukdom heter överskattning.

Vad är det värsta – att du måste dö – eller – att du måste leva?

Som en skugga – men det är åtminstone en skugga som syns.

Mästerverken är alltid oväntade och ovälkomna.

Drabbaren och den drabbade – lika olyckliga.

Jag hittar inte längre något värde i nihilismen.

Vi bygger bredare och bredare vägar – men normen – den är bredare ändå.

Skyll inte så mycket på alkoholen – skyll på döden i stället.

Narcissistens svaga jag borde inte vålla honom sådant besvär.

Det var inte ödmjukhet du borde ha sökt, utan förödmjukhet.

Förr skrev författarna journalism för överlevnadens skull. Nu är alla journalister författare i stället.

Ålderdomen – en räcka av biverkningar.

Skulle humor vara ett val, och inte ett nödvändigt ont?

Det någorlunda – tillräckligt – sanna - - -

Poesin attraherar ofta olämpliga människor, och får en massa utövare som den kanske inte förtjänar, och liknar därmed religionen.

Att älska språket – också det en kliché.

Offentliga skratt – ofta skenskratt, som döljer alternativet – ”abnormt beteende”.

Filosofin låter sig inte fångas av tanken, som är för låg.

Historien återupprättar sig (nej, vad är det för smörja?).

Ord som väcker intuitivt obehag – ’omständigheter’.

Kunskap – selektivitet.

Beskriv dig själv med tre ord: 1) otålighet; 2) hat; 3) elakhet. Jaså, skulle jag vara ärlig också?

En värld utan paradoxer – också det en paradox – så låt den få finnas då –

Hur skulle det se ut, om Ödet gav efter frestelsen att låta människorna sammanblanda känslostämning och önskan efter botemedel – om vi ville slå ihjäl oss själva när vi var arga, och slå ihjäl någon annan när vi var ledsna?

Det finns verkligen anledning för vissa att akta sig när den handfallne äntligen börjar agera.

Varje kväll: sorgen över allt som undvikits – åsidosatts – valts bort – allt förlorat som – ändå – måste göra sig påmint.

Alla som yttrar något tänkvärt om döden beskylls för att vara morbid – som om det skulle ligga något sunt i att uppehålla sig vid – livet.

Sanning – mitt första offer. Oskuld – det andra. Det räckte så.

En dag ska jag sakna dem. Men först – trivas i deras sällskap.

Vad är ödsligare än de skor som tillhör den som ska dö snart?

Satan gav mig denna svindel. En låg människa som inte vill till Himlen. 

Själv sin bästa vän – och bästa fiende.