bernur

I Umeå läste jag glupskt William Hazlitts essäer, eftersom de var så lätta att få tag på, biblioteken skyltade med dem, de snälla bibliotekarierna hade bra smak: i den här staden där jag bor nu finns de ingenstans, men jag har några stycken ihopklämda i olika antologier hemma, och så en handfull översatta av Gunnar Harding. Nu har Gabriella Håkansson recenserat hans roman Liber Amoris, som äntligen översatts av Arthur Isfelt, på det pyttelilla förlaget Alastor Press.
 
Här ett utdrag: "Hon förvandlades till det hon verkligen var, en orm istället för en kvinna. Hon hade förtrollat mig, satt huggtänderna i mig och återerövrat sin ursprungliga skepnad, och hon krälade bort efter att ha tillfogat mig det dödliga såret och ingjutit det dödsbringande giftet i varje por; men skepnaden av henne förlorade inget av sin ursprungliga lyster genom metamorfosen, utan var alltigenom skimrande, fager och yppigt behagfull. Ormens eller kvinnans avkomma, hon var gudomlig!"

Ödet var orättvist mot henne, men hon skipar rättvisa i sin roman Storm över Frankrike, och låter egoisten dö på ett lämpligt sätt - jag lovade i radion att läsa Irène Némirovskys roman i sommar, och vem ska man lyda om inte sig själv? - - - Det är miniatyrberättelser på individnivå, reportage om nazisternas invasion i Frankrike, hur det drabbar befolkningen, och hon skriver febrilt i väntan på att bli deporterad till den säkra döden, och den utlovade kärlekshistorien mellan unga Lucile och nazistsoldaten Bruno tar verkligen inte mycket plats i romanen; men det är en vacker scen när han spelar piano för henne och tar av sig sin ring och hon håller den, fortfarande varm, i sin hand. Paret är dömda på förhand på många plan, bland annat är båda gifta på varsitt håll, men Luciles man är ingen trevlig prick - Némirovsky lyckas ändå precis undvika att det blir banalt. Jag skulle tro att historielärarna på skolan tycker att det här är fantastiskt bra, och jag också tycker att krig gör sig bäst som fiktion. Men den som avskräcks av denna roman: läs Jerzy Kosinskis Den målade fågeln, som är och förblir den bästa romanen om andra världskriget.

I sosseblaskan kommenterar min gamla favorit Björn Ranelid en verbal attack från Jan Guillou - mest uppseendeväckande är det väl att B.R. har sagt att han var på väg att begå självmord nyligen. Jag tycker att han ska sluta skriva böcker om det nu är så jobbigt för honom att bli kritiserad. Mitt råd är att Tv4 startar programmet "Sen kväll med Ernst", där Kirchsteiger med sitt blommiga språk får möta intressanta människor (utan citattecken), och Ranelid får ta den roll som Papi Raul hade, eller om det var Dan Bäckman han hette. Jag skulle sitta framför teven varje kväll - - -   

När Renées man lämnar bordet kommenterar Severina: - He´s very strange. Renée: - Worse than that.
Filmen är den stora illusionen, och ingen visste det bättre än Buñuel - av hans starka senare filmer mest av allt Belle de jour, som på svenska fått titeln "Dagfjärilen". Alla hans filmer vilar på en instabil grund, där lögner och illusioner tillåts samsa med den faktiska verkligheten. Catherine Deneuve gick från psykosen i Polanskis Repulsion till neurosen i denna film, när hon spelar den dagdrömmande hemmafrun som försöker förstå sig på sexualiteten, men upptäcker att teori och praktik kolliderar. Tyvärr har min gamla videokopia en textremsa som översätter hertigens replik om "the black sun of autumn, the scent of decay" till ?förruttnelsens helgon?. Det här är ändå en film som säger mer om livet än du ville veta - - -   

När barnen är små och du hör ett klonk i dammsugarslangen tänker du så här: "jag hoppas att det inte var en av de där legobitarna som de har för att bygga sina förtjusande små byggnader"; när de är större tänker du vid dammsugningen allt oftare: "jag hoppas verkligen att det var en av de där djävla legobitarna som jag brukar trampa på".

Jag anmodades säga något om Kents kommande skiva, som kommer i oktober: "Tillbaka till samtiden". Det låter som en onödigt plattitydisk titel, så där typiskt Kent, liksom låttitlarna blir allt mer förutsägbara. Nä, förlåt, men för mig, när jag tänker på Kent så tänker jag på deras två första skivor, och hur de lät hungriga och nyfikna och pigga, medan de sedan dess låtit trötta och inställsamma och beräknande. När jag lyssnade på senaste skivan var jag tvungen att kolla så att min fru inte hade stoppat in någon av sina Cure-skivor i stället, för mig lät det exakt som "Pornography".

Vad kan jag säga om bilden? Att de ser ut som ett bowlinglag från 1913? Att det alltid är fult med skägg? Att det ser ut som att Markoolio har gått med i bandet, eller vem är det som står längst bak? Nä, de ser så tillkämpat bistra ut, förlåt, jag tycker förstås att det är bättre att Kent säljer många skivor än att Markoolio gör det, men det är större risk att jag plockar fram någon av deras första skivor och lyssnar på dem än skaffar den nya. Fast, hellre lyssnar jag på Vapnet eller [ingenting] om jag nu måste lyssna på svenska texter - - -

Den riktige Rochester hette förstås John Wilmot, Earl of Rochester, kanoniserad av Nick Cave i anropet till hans mutistiska musa, "There she goes, my beautiful world", och levandegjord i filmen The Libertine, spelad av Johnny Depp. När jag läser hans infamt snuskiga dikter blir jag så generad att jag tror att mina kinder ska fortsätta vara röda i flera veckor, men kan inte låta bli att tycka att hans "Signior Dildo" är rolig och uppfinningsrik (tjugotre användningsområden hittar han); allra bäst är dock "The Disabled Debauchee", som faktiskt verkar vara skriven åt Charlotte Brontës - eller Janes - stympade Rochester:
"So, when my days of impotence approach,
   And I´m by pox and wine´s unlucky chance
Forced from the pleasing billows of debauch
   On the dull shore of lazy temperance".
Dessutom hann icke-fiktionens Rochester, John Wilmot, skaffa sig defekt syn innan han som trettiotreåring dog, efter utsvävningar och ett hedonistiskt liv som kopierar fiktionens Rochester, i hans europeiska erövrarstråt efter giftermålet med stackars Bertha - - -

Jaha ja, i dagens utgåva av tidningen Jönköpings Folkblad har jag blivit felciterad: allt som står i artikeln är falskt, jag sa knappt någonting, det var de som pratade hela tiden, och jag bara muttrade 'ja' och 'nä', mest 'nä'. Bilden ljuger också - - -

Carina Rydberg skrev i går i DN om sitt arvode för att skriva tre sexminuterstexter till P 1:s erotikpjäser, som ska sändas vid midnatt (vem lyssnar då? undrade jag retoriskt, och min son L svarade: nån långtradarchaufför) - enligt ett gällande avtal har hon rätt till 60 000 kronor, men radioteaterchefen Selimovic har betalat vissa endast 3 000 kronor. De 28 000 Rydberg erbjöds tycker jag låter ganska tillräckligt, jag skulle inte vara lika girig - dessutom rörde det sig om texter som skulle bearbetas av regissörer, så hon behövde bara skriva utkast eller synopsis. I dag en liten notis om den riktiga hjälten Per Hagman, vars nyskrivna novell "Ljus" publiceras i Situation Stockholm: jag tror inte att han fått lika mycket pengar för den - - -  

Det var för tio år sedan jag läste Gabriella Håkanssons debutroman Operation B, och ingenting hade gjort mig förberedd på hennes märkligt oroande bok. Jag kommer förstås mycket väl ihåg vissa omständigheter, som hur den vita boken kändes - kompakt, fyllig - när jag lyfte ned från hyllan på Grubbebiblioteket, hur jag växlade några ord med den manlige bibliotekarien, och hur jag satt obekvämt på vår balkong och läste medan Lukas sov intill mig, sin oroliga eftermiddagsslummer. Jag trodde att hädanefter ska alla skriva så här, men ack - Nu (dagen efter G. H. i DN försvarat Elfriede Jelinek från en attack av den dugliga romanförfattaren Tim Parks i New York Review of Books), läser jag om den, på stranden, förpassad dit av barnens tjat (du tror mig inte, men Jönköpings Folkblad var där och ställde frågor, vad skulle jag göra, och jag sa förstås en massa saker som jag måste förneka att jag sagt), och jag tänker på hur många gånger de senaste tio åren som jag har läst slentrianhyllningar till de svenska deckarna, för att de utmanar och bedriver samhällskritik. Äh: i dessa deckare är kritiken mest av slaget att någon gubbe går omkring och har ont i magen och muttrar "Det är nånting ruttet i gamla Svedala". Håkansson kommunicerar över huvudet på sina protagonister, direkt till läsaren, och det är en farlig litteratur: hon väcker det otäcka i dig, lokaliserar det inte hos Den Andre. Det är du som är monstret - du med, och jag med. (En anteckning från 1907 av Ola Hansson, samlad i Aforismer och Aperçuer fungerar som osynlig intertext till Operation B: "För en kvinna, som icke längre känner omedelbart som kvinna, kan mannen blott hysa en kall nyfikenhet; och är han av smak eller yrke psykolog, känner han en slags halvt pervers lust att driva sitt spel med denna organism för att se, hur den reagerar.")  

Egensinnliga Aase Berg skriver idag i DN:s artikelserie om apokalypsen, och det är förstås den mest lämpade som de har anlitat: texten är förtvivlat svavelosande, och hon menar att vi redan befinner oss i undergången, vi bara märker det inte i vår jakt efter nya upplevelser och dyrare bilar och längre flygresor. En del av hennes slutsatser är banala - det är knappast unikt för Houllebecq att mena att rasismens ursprung är rädsla - men jag förlåter allt, tack vare hennes vigoröst furiösa stil, som verkligen saknar sin like: "Apokalypsen är det bortträngdas återkomst. Det finns bara en utväg, och det är att dra fram fasan i ljuset innan den anfaller på eget bevåg." Du måste konfrontera din egen tomhet, sedan är det för sent, om det inte redan är det - - -  

Tidningarna skriver inte om annat än vår kronprinsessas trettioårsdag, och värre lär det bli när hon gifter sig, och blir gravid, och vad som därefter följer. Är det bara jag som tycker att det här är groteskt och ovärdigt? Somliga menar att kungahuset håller på att avskaffa sig själv med sin vanlighet, men jag tror tvärtom att deras varumärke stärks när de håller på att klanta sig hela tiden, och "är som folk". Annars skulle inte Hey Baberiba-programmet vara så populärt: det är medelmåttigt och poänglöst, folk känner igen sig - ju sämre humor, desto mer gillar tittarna det. Vi är så förlåtande hela tiden. Egentligen borde vi - men äsch - - -

 
Nabokovs ord om kärlek: "in love you must be Siamese twins, where one sneezes when the other sniffs tobacco". Jag väntade i flera år innan jag läste Stacy Schiffs biografi Véra (Mrs Nabokov), för jag ville först förskansa mig på Nabokovs hela produktion - men jag har hoppat över hans schackproblem, skamligt nog. Alla som har läst Nabokov (och det har alla, eftersom vi lever i en perfekt värld) vet redan hur enormt viktig Véra var för hans skrivande, hans första, bästa och allt för länge enda läsare: betydelsens första manifestation är de monomaniska romandedikationerna. Han dikterade sina indexkort för hennes stränga maskinskrivning (Nabokovs egna fingrar lärde sig aldrig hamra på maskinen, liksom de aldrig lärde sig manövrera bilar, öppna konservburkar, tända lampor, etc etc), med många fruktbara diskussioner om ändringar, eftersom författaren litade på sin assistents "good, uncommon sense". Strikt talat övergav Nabokov inte ryskan för engelskan, utan för "a divine version thereof". Schiffs bok, vars undertitel kunde vara "V och V Inc" är ett mirakel av rekonstruktioner av paret Nabokovs liv, hans legendariskt tankspridda föreläsningar - å andra sidan är det bara människor som är kapabla till tankspriddhet, som han påminner oss i "Förföraren" - och liksom Nabokovs egna romaner har hon skrivit en hyllning till minneskonsten. Det är förstås också en bok om Vladimir, utan att Véra försvinner: deras kärlekshistoria var magisk, telepatisk, siamesisk. De synkroniserade varandras drömmar. Inte bara lämnade hon aldrig hans sida: hon var hans sida, liksom han var hennes, i ett totalt beroende - inte bara bokstavligt, som när denna hyperintelligenta kvinna (vars uppfattning om människans största ondska var grymhet mot djur) vars minne kanske översteg Nabokovs eget, skjutsade honom över hela den amerikanska kontinenten för att han skulle fånga fjärilar, eller när hon förberedde föreläsningar när ämnet var outhärdligt (Dostojevskij) och även tog över hans lektioner när han var sjuk. I Sverige hade hon troligen blivit bränd på bål av feministerna medan de läste texter av Moa Martinson för henne.  

1975: filmisar med T-Rex, Slade och Kiss var vad jag ville ha, och jag kommer ihåg att jag en gång fick tag på en kornig bild på ett band som hette Blood, Sweat and Tears, och innan jag lade det åt sidan undrade jag hur de lät - jag undrar fortfarande, för jag har aldrig hört dem, men som jag minns det hade de skägg. Det är förstås ett ålderstecken att jag bryr mig (kommentera inte), men samma dag som jag uppmärksammar att Blood, Sweat and Tears utgör ett sent tillskott till Stockholms Jazz[-]Festival läser jag om Véra Nabokovs bitska kommentar när hon får höra att James Masons dotter dejtar en av medlemmarna i ett band som heter Blood, Sweat and Tears: "I trust it isn´t the second".   

Rara och underbarare Siouxsies nya skiva kommer i den vackraste av månader, september, och redan nu går det att se videon till singeln "Into A Swan" - det låter overkligt bra, och hon låter yngre och sjunger friskare och piggare än - tja, den tidigare svanesången från 1994, det ojämna men mjuka albumet "The Rapture", och allt hon gjort med The Creatures sedan dess. Men återföreningskonserterna "The Seven Year Itch" bådade gott: dessutom är hon fortfarande överjordiskt vacker, om nu sådant har någon betydelse i vår ytlighetsfientliga tid - - -

"I´m gonna learn how to hold my tongue" - Den perfekt stökigt oregerliga musiken för gråa sommardagar härstammar från du pacque, ett djävulskt bra band som har transporterat sig till det egentliga 80-talet med sina ultralyckliga tongångar. (Ett minne: en av mina elever hade häromåret på sig en tröja med trycket "Denver Mod". - Snygg tröja, sa jag korthugget. - Mm. Det är ett band, sa eleven, ovetande om att det var jag som var bandets officiella krrritiker och skyddshelgon.)  

Här på mitt skrivbord ligger en bok som jag nog tyvärr inte kommer att läsa i sommar. Jag har lånat den av kollegan E ("E, va?" - nä, inte Elin), som var "lyrisk", som det heter. Det är en samling med tre böcker av Alexander McCall Smith, som har skrivit de där bekanta böckerna om damernas detektivbyrå, och det här ska vara en fristående del, någon slags satir över den akademiska världen, har jag förstått - men jag kan alltså inte komma mig för att läsa den boken, det är som om jag hade gjort en uppgörelse med mig själv att aldrig i livet läsa en rad av den här författaren. Det här låter bara uppblåst arrogant och snobbigt, jag vet. Men det är samma sak med han som skrev Da Vinci-boken, eller Sieg Larsson: aldrig att jag skulle vilja läsa en enda formulering som de har fäst på pränt. Jag gjorde ett försök förra vintern när kollegan J lånade mig Jasper Ffordes The Eyre Affair, som hon tyckte skulle passa mig (hade jag alltså på jobbet babblat om Jane Eyre?): jag läste hundra sidor, sedan läste jag varannan sida, sedan efter ytterligare hundra sidor var tredje sida, men nä, det var inget för mig. Kontentan av detta: jag är en ohyggligt självupptagen människa som inte kan ta till mig andras uppfattning. Det är väl ändå skandalöst att jag inte kan läsa den där Alexander McCall Smith-boken, vad ska jag skylla på?

Stackars Bono (det ska uttalas 'B-oh-no', tydligen) som anstränger sig för att få folkets kärlek, men blir bara kritiserad av cyniska journalister och kräsna intellektuella, som tycker att han apar sig. Som om det inte räckte med musiken, som inte har varit spännande sedan 1983. Nu senast när han gästredigerar Vanity Fairs temanummer om Afrika, och bara blir påhoppad för att bete sig som en typisk kolonialist som än en gång ger sig in i ett mörkrets hjärta. Jag blir i alla fall djävligt irriterad när jag försöker köpa tidningen, som har tjugo olika omslag, och aldrig hittar Iman-omslaget - - -  

Du: - Hon låter som någon annan.
Jag: - Hon påminner om alla andra som låter så där.

                                          "We are assured
Much may be conquered, much may be endured,
Of what degrades and crushes us. We know
That we have power over ourselves to do
And suffer - what, we know not tilt we try;

But something nobler than to live and die - "

Shelley, "Julian and Maddalo".

För några år sedan, många år sedan, var det som att hela världen tänkte på Shelley - det var Julian Sands som spelade Shelley i två filmer, Gothic, men också i A Room With a View var George Emerson en Shelleyfigur (som när han klättrade upp i trädet för att vråla "I´m alive!"), det var också då Mary and the Wildwood Flowers spelade in musik till "Mutability" och serietecknaren Alan Moore citerade "Ozymandias" i "Watchmen"-albumet - i allt jag läste refererades det till Shelley, och allt kulminerade i Orlando-filmen när Orlandos älskare Shelmardine citerade första strofen ur "The Indian Serenade". Men när jag såg mig omkring insåg jag nog att hela världen inte alls tänkte på Shelley. Men nu då? Nu ger Ann Wroe ut en ny bok, Being Shelley, och hon försöker göra honom till en relevant figur för vår tid, genom att inte som brukligt överbetona hans radikala politiska och ateistiska åsikter, utan koncentrerar sig på poesin: den borde vara tilllräcklig. Det låter djärvt, men nödvändigt. När jag läste Litteraturvetenskap läste vi bara en enda dikt av Shelley, Västanvindsdikten, och vi hade en föreläsare som konsekvent uttalade hans namn fel (det ska allitterera på 'charm') - och mellannamnet, det vackert ovanliga Bysshe, uttalas förstås med ett nästan identiskt sch-ljud - - - (Jo, jag fattar att bilden ovan syftar på en annan Shelleys berömda roman.)   

Morgonblind - - - Sådan glädje får inte finnas: vissa dagar är du så glad när du går nedför trapporna, och det är en glädje som håller i sig, tills du drabbas av vissheten att du ska dö. Det var en glädje som inte var tillåten - - - Fast, vissa dagar vaknar du inte alls - - -

Det är förstås omöjligt och även lite löjligt, men i The Guardian skriver Nick Seddon om vad som är den vackraste raden på engelska, och det verkar vara underförstått dikter i första hand - hans egna förslag är väldigt bra (Shakespeare och Marwell), men ännu bättre hans blivande hustrus rad från Donne: för mig finns det bara två rader som jag ständigt har sällskap med - det är Keats rad i sjätte strofen av "Ode To a Nightingale", som också innehåller "I have been half in love with easeful Death":
"To cease upon the midnight with no pain".
Men även Yeats slutrad från "Among School Children", en dikt som även innehåller de vackra raderna "Labour is blossoming or dancing where / The body is not bruised to pleasure soul":

"How can we know the dancer from the dance?"

Den raden förklarar allt vad poesi handlar om.

Enligt mina källor ska Tv 400 i morgon visa Morrissey hos Letterman, och han lär framföra den nya låten "That´s How People Grow Up" - men inte stämmer det att han har svart skjorta på sig?

Modetips från Virginia Woolf, 1922:
"Still, a lady of fashion travels with more than one dress, and if white suits the morning hour, perhaps sandy yellow with purple spots on it, a black hat, and a volume of Balzac, suit the evening." Jacob´s Room. I år passar det bra med svart pennkjol och vit blus, och en volym av Juli Zeh eller Mircea Cârtârescu.