bernur

a) "The streets of London have their map; but our passions are uncharted". Virginia Woolf, Jacob´s Room.
b) Det är lite rörande att just Jacob´s Room är den första av Virginia Woolfs romaner som översattes till svenska, redan 1927, medan det skulle dröja till 80-talet innan hennes bästa romaner översattes - så typiskt det här efterblivna landet, som i stället för litterär modernism hade statarromaner och bondeepos.
c) Virginia Woolf kallar saker vid sina rätta namn. Barn heter "demoner".
d) Vad som kännetecknar hennes karaktärer, att de går omkring och muttrar: "andra gillar det, varför kan inte jag?" - eller: "skulle det här föreställa livet?" Ett missnöje, att tvingas nöja sig med de små belöningarna, men längta efter mer.
e) "As for the beauty of women, it is like the light on the sea, never constant to a single wave. They all have it, they all lose it." Skönheten är flyktig - men den finns hos alla.   
f) Eftersom hon inte fick den utbildning som hennes bror gavs hade hon komplex över att hon aldrig fick lära sig skriva klassisk poesi; därför hennes egenartat rytmiska språk - allting skrevs i kompensation, i frustration. När hon skriver tänker hon bara på att hon inte skriver (poesi), så hela texten fylls till brädden med bitterhet.
g) "It´s not catastrophes, murders, deaths, diseases, that age and kill us; it´s the way people look and laugh, and run up the steps of omnibuses." Virginia Woolf visste mer än hon behövde veta om dessa illasinnade blickar som mördade hennes ungdom.
h) När jag var i tjugoårsåldern var jag klokare - jag läste fler böcker, bättre böcker, jag tänkte mer - nu har jag aldrig tid att tänka, all tid går åt till att oroa mig för pengar, barnen, tvättmaskiner som går sönder, spöken - - - ) När jag var i tjugoårsåldern läste jag allt av Virginia Woolf utan att bry mig om hur hennes böcker blivit beskrivna: tråkiga, svåra, frigida, ohumoristiska. Hennes böcker är så mycket mer: The Waves är den sexigaste engelska romanen (vilket inte vill säga mycket, jag vet), Jacob´s Room är också full av subtil förståelse för ungdomen, som hon behandlar osentimentalt, utan överseende.   

Det nya numret av Lyrikvännen är ett temanummer om den gula färgen, vilket inte alls blir lika trist som det låter (bland annat en ny dikt av Malte Persson, och en text om Oscar wilde - samt en pretentiös intervju med någon som heter Lotta Möller, vars svar låter som Killing-repliker). Samt en helt ny dikt av John Ashberry: nu som åttioåring minns han de filmer han såg i sin barndom - - -

"'Jag har älskat en ulv', säger den lilla hjältinnan i en text av Selma Lagerlöf, 'Herr Arnes penningar'. Och på slutet, förstås, dödar den henne, annars är det hon som dödar sig själv för dens skull."

Hélène Cixous, i "L´amour du loup", en essä som bara handlar om vargar, ulvar, varulvar ...
"Vi älskar vargen. Vi älskar hur vi älskar vargen. Vi älskar fruktan för vargen. Vi är rädda för vargen: det finns kärlek i vår fruktan. Fruktan finns i kärleken för vargen. Fruktan älskar. Eller snarare: vi fruktar den person vi älskar. Kärleken terroriserar oss. Annars kallar vi den person vi älskar för vår varg eller vår tiger, eller vårt lamm i krubban. Vi är fulla av bävan och redo att stilla vår vargahunger."
Men hon nämner inte att Elsalill säger så här: "Jag har älskat en ulv i skogen", eller att denna ulv, skotten Archie - mördaren Archie, vargen Archie - också säger till henne: "Du vargunge!"
Selma Lagerlöf är en livsfarlig berättare.  

"Än en gång tystnade hon, och kikade in i sig själv. Hon mindes: jag är den lilla vågen som inte har något annat utrymme förutom havet, jag kämpar mot mig själv, jag glider, jag flyger, skrattande, givande, sovande, men ack, alltid inom mig själv, alltid inom mig själv."

Clarice Lispector i Perto do coraçao selvagem. Jag läser hennes roman spänt. Det är den vackra berättelsen om hemmafrun Joana, det är den sorgliga berättelsen om Joana, som tvingas ge upp sitt liv, när hela hennes tillvaro fylls av frustration och ouppfyllda förväntningar, bunden vid sin egen person. Clarices text är melankolisk och klok (hon var nitton år när boken publicerades, hon är ingen människa, hon är en ängel), och minnen blandas med obehaglig nutid. Olyckans orsak: att du aldrig kan nå transcendensen, att du vet att du är jordisk och prosaisk - samtidigt som Clarice visar ständigt att det går att överskrida gränserna. Språket är inget annat än rytm, boken är ett mirakel, varje bisats är helig, Clarice är religion.         

"Hon skulle inte längre kunna förneka ... vad då? - hon frågade sig det spänt. Tingens lysande mittpunkt, den slumrande bekräftelsen under allting, harmonin som fanns under allt som hon inte förstod."
Clarice Lispector i Perto do coraçao selvagem, romanen som hon publicerade som nittonåring, med ett vackert mott från Joyce: "He was alone. He was unheeded, happy and near to the wild heart of life." Hon skriver om människor som blir osäkra på vad som försiggår omkring dem. Det finns en närhet till sakernas hemliga budskap - en fenomenologi bortom språket, bortom filosofin. Hela tiden ett påminnnande 'vad då?', som tvingar Joana, språkröret, till lydnad och ödmjukhet. En frustration: någonting finns att förstå - vad då? Och när du väl förstår det, är det bara för att veta att det inte går att förstå - det är kontingensen: ett stort 'kanske'. Världen är uppbyggd av hemliga tecken - symboler - och du får bara vistas i deras närhet, men nekas tillträde. Ibland en profan epifani, mer påminnande om 'det var som fan!' än 'å gud!'

Det låter overkligt, men i augusti publicerar bokförlaget Tranan två nyöversättningar av Clarice: Levande vatten och Hemlig lycka. Ingen av dessa två är hennes debutroman, som jag precis har roat mig med att läsa på engelska, och blivit alldeles saligt vimmelkantigt berusad av - - -  

"Ju större geniet, desto mer kan han avvika när han inte ger efter för några principer eller några traditionens regler, och när han tycker att han kan finna allting inom sig själv." A. Houbraken diskuterar Rembrandt - citerad i Horst Gersons Rembrandt et son ouvre.  

Rubriken i tidningen: "Två döda på Stones-konsert". Först trodde jag att det berodde på att färdtjänstpubliken var så gammal, sedan att det berodde på att musiken var så mördande tråkig - men det var alltså två stackars scenarbetare som fick sätta livet till, för att detta giriga band ska hålla på med sina tradiga turnéer. När ska de nöja sig? Först drunknade en av deras egna bandmedlemmar, sedan misshandlades flera åskådare till döds av bandets egna säkerhetsvakter (Hell´s Angels), och så nu detta: Rolling Stones är farligare än fågelinfluensan.

"No god up in the sky
No devil beneath the sea
Could do the job that you did
Of bringing me to my knees"
Nick Cave, "Brompton Oratory", en av hans bästa bästa låtar. När jag med fasa hörde hur SJ stulit David Bowies "Heroes" till en av sina reklamkampanjer tänkte jag på att Nick Cave konsekvent vägrat att sälja sin musik till bilföretag, eftersom låtarna betyder så mycket, och ingen ska behöva ha begravt sin hund till "den där billåten".

Det må så vara att Match Point är en suverän film, det rubbar ändå inte min uppfattning att det är Zelig som är Woody Allens mest geniala film - och jag gillar själva förklaringen till varför Zelig blivit kameleont: under en bjudning diskuterades Moby Dick, och eftersom han inte ville känna sig utanför låtsades han att han läst den, vilket fick som resultat att han började föreläsa om detaljer i boken, och en sällsam förvandlingshistoria inleddes ("I just wanted to be loved", kvider han på slutet, som orsak till varför han hela tiden hållit på och kameleontat sig). Nu inser jag att jag är motsatsen till Zelig, när jag som förberedelse för skolan läser Inger Edelfeldts samlade noveller (varav en av böckerna råkar heta Den förunderliga kameleonten): jag var ganska säker på att jag hade läst någon av hennes fyra samlingar, men när jag läser boken inser jag att jag har läst dem alla fyra, ibland för lite för länge sedan. Kanske det är så här med mycket annat: jag går omkring och låtsas att jag inte har läst det ena och det andra. Kanske är jag ändå beläst? (Förresten sa Edelfeldt förra året när hon skrev sin Morrisseybok Finns det liv på Mars? att hon upptäckte Morrissey bara för några år sedan, men i novellsamlingen Rit heter en herre från Manchester Steven - - -)

Döden förekommer på omslaget till #10 av Odd At Large, men det blir inte något förutsägbart gothnummer, utan tidskriftens allra sista, efter en livslängd på knappt ett och ett halvt år. Jaha. En kort artikel om Marguerite Duras innehåller detta sista nummer, skriven efter standardformuläret när Duras ska diskuteras, och den obligatoriska meningen "en författare för trånande, tungsinta tonårstjejer" - det känns skönt att äntligen få bli kategoriserad, som jag har väntat på det - - - Desto mer glädjande att i höst Katarina Frostensons översättning av Abahn, Sabana, David utkommer. 

Så här vacker såg en av våra pioner ut häromveckan - nu har alla blommat ut och blivit tunga och tappat färg och styrka. Men snart kommer gladiolisarna. Förresten vann jag för många år sedan en pion i en dikttävling i Vi, efter att ha skrivit en pinsamt metapoetisk dikt som de förstås belönade för att de tyckte synd om mig. Det är ganska komiskt att jag vann i en tävling om blommor, ett ämne som jag är lika okunnig i som bilar. Det här är exakt halva dikten - det som jag har utelämnat är ännu värre - - -
Blomma, det vet jag att du är,
men vad mer? en jungfrus kön dessutom -
Vill du verkligen invaderas av mina bokstäver? [...]
Men i dina blads veck kan jag ändå ana
hur ett visst intresse visar sig -
jungfru, vad är det du förnekar? [...]
Men, bär ändå inte din oskuldsfulla färg
spår av en egendomlig, privat fåfänga -

som visste du vem som är det lidande offret.

Vi, 25 juli 1991. Pionen som jag vann mördade min mor, tillsammans med den omilda norrländska vintern. Dikten lever, trots att den kändes gammal redan för sexton år sedan - - -

Som en av klenoderna från 70-talet uppenbarar sig Nicholas Roegs Don´t Look Now, om paret vars drunknade dotter (kanske) meddelar sig när de är i Venedig, där en mördare härjar. Den är så bra att det bara är en tidsfråga innan det görs en nyinspelning, så se den innan dess; hela filmen är mystisk, med olika teman som återkommer (vattnet, den röda färgen i flickans regnkappa och moderns stövlar, blickarna, spöken, döden) - men också en excentrisk klippning (av Graeme Clifford, som senare regisserade avsnitt av Twin Peaks). I en nyinspelning får du inte njuta av 70-talstempot, den stötiga musiken, pappans klanderfria italienska (så länge han är i sin yrkesroll: privat stapplar han sig fram), referenser till Milton, samt den skamlöst vackra Julie Christie. Synd att Roeg senare blivit bortglömd, och att han återanvänder i sin tv-version av "Mörkrets hjärta" exakt hur han låter hela filmen passera revy i ett dödsögonblick - - -

Sk-rock: jag läser i DN om skrockramsan man ska använda sig av när man ser skator: "One for sorrow, / Two for mirth, / Three for wedding, / Four for birth, / Five for silver, / Six for gold, / Seven for something that can´t be told!" Nästan ordagrant använder Patrick Wolf denna ramsa i "Magpie" på sin tredje skiva "The Magic Position" - låten gästas av Marianne Faithfull, vars "There Is A Ghost" jag av onaturliga skäl lyssnat mycket på de senaste veckorna. Jag tycker att Wolfs två tidigare skivor varit ojämna, med flera intetsägande låtar, men den här skivan är som en Best of-samling, som om han känner sig ha anledning att bevisa en massa, och gärna för mig. Musiken låter förälskat euforisk, och jag har förstås alltid anledning att tjusas av textrader som dessa: "Let´s just bin / All invitations / Leave our bikes down at the station / And lose all sense of direction".  

"I exist as I am, that is enough,
If no other in the world be aware I sit content,

And if each and all be aware I sit content."

Marilyn Monroe läser Walt Whitmans "Leaves of Grass"

Det fjantigaste jag hört på länge är Green Days cover av Lennons "Working Class Hero", eftersom förutom att deras version är helt poäng- och tandlös de två gånger beepar bort textens 'fucking', eftersom de vill få låten spelad i amerikansk radio: så punkigt! Men de gör inget åt det ännu fulare ordet på fyra bokstäver, 'work', som till och med finns i titeln - - -   

Knutbypastorn ska gifta sig för tredje gången, efter att ha mördat (eller dräpt) sina två första fruar - det är då skönt att han är heterosexuell och har Gud på sin sida och får gifta sig, för de homosexuella i det här landet får bara ingå partnerskap - - -

Ges det ut för få böcker eller för många? Jag tror att de som bryr sig om detta inte kan komma överens, eftersom varje vår- eller höstkatalog mottages med samma blandade känslor: här finns ingenting att läsa, muttras det surt - med tillägget att det samtidigt ges ut för mycket onödiga böcker (men jag vill inte förneka någon nöjet att läsa böcker av Yvonne Ryding, Björn Ranelid och Malin Berghagen). Malte Persson hittar mestadels döda storheter när han bläddrar, men jag ser fram emot översättningen av Pia Tafdrups senaste diktsamling Tarkovskijs hästar, liksom av Murakamis mest svårlästa The Wind-Up Bird Chronicle (eller Nejimaki-dori Kuronikuru, eftersom den översätts från japanska), men mest Ebba Witt-Brattströms bok om Ola Hansson, Dekadansens kön, som kommer i september. Fast, inte mycket annat. Det är i vilket fall tydligt att det knappast är OEI-människorna som marginaliserar poesin, utan de stora förlagens minimalistiska utgivning - - -  

Bara för att de på omslaget klär ut sig till ett emo-band bör du inte avstå från ynnesten att lyssna på CocoRosies skiva "The Adventures of Ghost Horse and Stillborn", som i själva verket innehåller hippiemusik med ganska många stänk amerikansk urbefolkning - föga förvånande gör de en cover på Devendra Banharts "Houses". Sångerskan Bianca Leilana Cassady låter som ett busigt barn som har har rymt från ett dagis för småtroll, en blandning av Björk och Danielle Dax. Musiken är vacker och ständigt oförutsägbar och tillåter sig att uppvakta det stillsamt okonventionella, men inte det sökt tillkrånglade: om du vill känna dig exklusiv och svår ska du kanske leta efter något annat.