bernur

En av avarterna med fotbollen är att den lockar till sig högtravande kommentarer från ordberusade intellektuella, som med glansiga ögon uttrycker sin krystade fascination för spelet; det är en inbördes tävling i konsten att fjärma sig från fotbollen, där du ska passa dig för alla texter som innehåller ord som ’själ’ och ’magi’.

Så många kommer fram till mig och frågar vad jag tycker om Ledins VM-låt, men jag har inte hört den. Jag läste att Sveriges Radio hade bojkottat den: följaktligen borde jag våga häva min bojkott av Sveriges Radio – för nu tänker de väl inte spela den? (Vad är poängen med en VM-låt överhuvudtaget? Vem ska lyssna på den, och varför?)

Det är mest tidningsjournalister som fortfarande håller på och kritiserar fotbollsspelare för att de är så ointelligenta: ett påstående som bygger på svaren på deras frågor (försök själv säga något intelligent när någon frågar: ”hur känns det?” – i alla dess variationer), eller på att de läser för lite böcker – jag skulle vilja veta exakt hur många böcker som läses av de som hävdar andras dumhet, samt en motivering till varför det är så viktigt att läsa böcker.

Och ändå – jag minns när jag läste Martin Amis essäsamling Visiting Mrs Nabokov and Other Excursions, där han berättar om en flygresa till Kina med Watford, som under 80-talet var ett storlag i Engelska högstaligan, tack vare Elton Johns pengar. Han var nyfiken på vad fotbollsspelarna skulle läsa, styrd av de populära fördomarna: skulle det bli flygstolstidningen, serier, men´s magazines? Nä – det enda spelarna läste var sina egna kroppar, som de noggrant skrutinerade genom hela den långa resan, granskande muskel efter muskel.

Bara Italien gick vidare från mitt tips – men innan någon vräker ur sig hånfullt förakt, glöm inte att vi på jobbet tippade gruppspelsmatcherna, och där vann jag före 13 fotbollskunniga motståndare. Dessutom var det snudd på önskedröm att både Portugal och Frankrike gick vidare: allt till gagn för fotbollen.

Maxi Rodriguez skulle förstås ha fått straff när det återstod 2 minuter mot Tyskland; i stället ännu en enerverande straffläggning med orättvis utgång. Att just Cambiasso skulle missa sin straff var bara ännu ett exempel på att detta VM inte bara riskerar att erinra om VM 1990, ihågkommet för dåligt spel, utan även att det kommer att få epitetet det grymma VM:et.

Svennis slängde in Jamie Carragher, men det räckte inte med att ha samma initialer som frälsaren (Jarvis Cocker). Ändå hade England ansatserna till ett bra spel i matchen mot Portugal, men ett lag som har så svårt att göra mål förtjänar inte att gå till semifinal.

Det borde stå i VM-stadgarna att Brasilien ska möta Frankrike i varje VM, för det blir alltid så bra matcher. Även om Frankrike vann som vanligt igår i en stundtals fantastisk match – jämför med Sveriges matcher, det känns som om Sverige håller på med en annan idrott – var det inte riktigt lika intensivt som matchen 1986, som jag såg tillsammans med 12 devota Brasilien-lärjungar.

Somliga tycker efterklokt att hela den italienska klubblagsskandalen (vars intrig är lika svår att referera som en roman av Heinrich Böll – förlåt mig Heinrich, för att jag drog in dig i detta) visar ett uttryck för den italienska mentaliteten: fusk, bedrägeri och korruption. Låt gå för det, men det är ändå bara en facett hos det italienska, som innehåller så mycket annat, det mesta utanför räckvidden för oss stackars nordbor som aldrig kommer att bli italienare, hur vilse vi än går i EU:s korridorer (vars obegriplighet jag förgäves söker en analogi till).  

England: är det hatkärlek? Så många kommer fram till mig och säger att de när Sverige slogs ut håller på England. Jag tror inte enbart att det beror på mannen som de med något vått i blicken kallar ”Svennis” – som om en diminutiv någonsin skulle vara värd att beundra – utan för det livslånga beroendet som gamla Tipsextra ingöt i det svenska sinnet. Flera generationer svenskar tröstmatades med långbollar på tjälleriga vinterplaner, eftersom det ”inte fanns intresse” för spansk eller italiensk liga på den tiden. Först med 90-talets invasion av utländska spelare (världsspelare inköptes för halva priset av vad en inhemsk klumpfotad mittback kostade) vitaliserades den engelska klubbfotbollen.      

Hatkärlek: vi vill se England i VM, vi vill se dem gå långt, men vi vill också se dem förlora, helst så bittert som möjligt, allra helst i straffläggning. De engelska fotbollsspelarna klär så bra i syndabockkostymen.

För mig är drömfinalen Argentina-Brasilien. Den som tror att Portugal-Holland i detta VM var en otäck match glömmer mötet mellan Argentina och Brasilien i VM 1978, då Argentina vann en match som innehöll fler frisparkar än passningar.

Så blir det i semifinalerna:

Italien-Argentina

England-Brasilien.

Är det sant att det är Kurt Olsson som har designat Svt:s VM:studio?

Om England vinner VM, vilket jag inte håller allt för otroligt, med tanke på hur bra det går för dem när de spelar dåligt (vad ska då hända när – om – de börjar spela bra?): ska inte Sven-Göran Eriksson då hyllas för det kloka beslutet att bara ta ut fyra forwards, varav två av dem långtidsskadade, den tredje en 17-åring, och den fjärde Peter Crouch?

När det återstår ynka 4 minuter av förlängningen tar Schweiz ut Frei – målgöraren Frei, straffläggaren Frei – och utklassas givetvis av Ukraina: Lars-Åke Lagrell, du har väl scoutat Jakob Kuhn?

Tack Ghana, för att ni försökte – för att ni verkligen spelade konstruktivt och kreativt, på toppen av er förmåga – för att ni fattade att det var VM.

Ronaldo har gjort 15 mål: måtte han förbli tjock och otränad och halvskadad och migrändrabbad genom hela turneringen.

Ingen annan spelare lyckas få det svåra att se så enkelt ut som Zidane. Mer är det av denna anledning han kommer att saknas – även om han har minst 90 minuter i sig – än att han avgjorde VM-finalen 1998 på egen hand, eller en CL-final med ett osannolikt skott, eller att han formidabelt hånade Beckham och satte den straff engelsmannen missade när Frankrike (Zidane) vände 0-1 till 2-1 i EM 2004.    

Tidningarnas skribenter drar sig inte för att håna tv-kommentatorernas uttal av de främmande nationernas spelare: lätt för dem, som slipper offentligt ta obekanta konsonantsammansättningar i sin mun. Men ingen ids straffa skribenterna för deras undermåliga stavning, odrägliga särskrivningar och infamt lama grrrammatik – för att inte tala om hur deras texter dagligen mördar fantasin.

Liksom kvällstidningarna har jag mina egna källor inom landslagstruppen. Ibland konfabulerar han, som när han påstod att det inför framtiden vore mer aktuellt med ett inhopp för Karl Svensson än den överårige Petter Hansson. Mer tillförlitligt då när källan upplyser att Lagerbäck inför Tyskland-matchen läste en dikt av Sylvia Plath – men de ignoranta spelarna protesterade inte när han bytte ut ’dying’ mot

”Losing

Is an art, like everything else.

En tänkbar matchvinnare i det gulnade portugisiska laget: den i flera år underskattade Maniche – VM:s bäste mittfältare så här långt. (På tal om gult: stämmer ryktet att de ska låna den svenska helgula dräkten, i en självironisk gest riktad mot domarna?)

Sverige behöver en förbundskapten som vågar spela Johan Elmander. Någon som inte tycker att han fortfarande är för ung (25 år).  

Totti: vi förlåter dig för divalaterna, den infantila målgesten, spottandet, men inte att du har börjat uppsöka Thomas Ledins hårfrisör –

Tyskland mot Argentina är förstås på förhand en stor upplevelse. Många med mig tror på Argentina som enda utmanaren mot Brasilien (Italien, som vanligt). Bäst i stjärnlaget Argentina är ändå Cambiasso – inte för att han gjorde VM:s snyggaste mål (om det var 23 eller 25 passningar innan vet Chris Härenstam) – utan för hans förmåga att hålla de stora namnen ständigt saturerade, med vårdade passningar.