bernur

Ryssland-Sverige 2-0. Jaha. Helt uppenbart hade Hiddink scoutat Sverige bra: press mot försvararna, som betedde sig pojklagsaktigt (märkligt ändå, när det var ryssarna som såg ut som småpojkar). Ett helt rättvist resultat: Sverige hade inte mycket att komma med, i stället var det ryssarna som gjorde lite som de ville med det svenska försvaret, och det lika gärna kunde ha blivit 3 eller 4-0. Vid båda målen hade ryssarna två anfallare som kunde ha avslutat: var fanns den svenska markeringen? Ändå var det anfallsspelet som inte höll - det såg bara krampaktigt ut, och förmodligen är resten av Europa lyckligt lottade som nu slipper se det här tråkiga lagets vidare öden: förpassa dem genast till ett höstligt VM-kval.

Lars Lagerbäck, i en allt snyggare knuten slips. Han sitter säkert som förbundskapten, han har väl av Lagrell fått ett kontrakt som sträcker sig över nästa kval, och en bit in i nästa. Men jag befarar att det kommer att bli kval för Sveriges del fortsättningsvis, och turneringarna kan vi bara drömma om. Halva laget är för åldersstiget och hade sina toppar flera år bakåt i tiden, och de nya spelarna verkar behöva en sju-åtta år på sig innan de känner sig bekväma. Är nybörjarmisstag en svensk specialitet?

Sveriges problem inför matchen mot Ryssland är att vårt spel har blivit sönderläst: en skicklig förbundskapten som Hiddink har lätt genomskådat vårt fantasilösa spel - vi har för få alternativ, för många spelare som spelar fyrkantigt och schablonartat. Se bara hur Italien exempelvis kan anpassa sitt spel hela tiden, hitta nya spelalternativ. Sverige har inget annat att komma med än långa höga uppspel, chansartade långbollar i sidled, fega ytterbackar som sällan gör offensiva ruscher. Om ryssarna stressar i rätt lägen kommer de att bjudas på gratischanser, och jag tror att de är starkare offensivt än vi har förstått.

Allt kommer att visa sig när nationalsångerna spelas: jag glömmer aldrig hur skärrat skräckslagna de svenska spelarna såg ut i åttondelsfinalen mot Tyskland för två år sedan, medan tyskarna såg ut som om de stod inför något roligt. Om Zlatan rynkar på näsan när han moltiger sig igenom "Du gamla du fria" (jag skulle inte heller sjunga en så löjlig text: all heder åt den som vägrar röra på läpparna åt den) är det kört.

Italien-Frankrike 2-0. Det blev precis lika dramatiskt och våldsamt som man kunde förvänta sig, och liksom förra gången en fransk utvisning. Italien förtjänar så klart att gå vidare, och det blir alltid roligare med dem i kvartsfinal än Rumänien. Pirlo borta blir dock ett svårt avbräck, men med Buffon så här bra kan det bli final - och Luca Toni har ett par oförlösta mål i sig.

Den som tycker att jag inte pratar tillräcklig norrländska ska förstås lyssna på Jens Fjellström, den överlägset bästa expertkommentaren: bäst inte för att han kommer från Umeå, eller ens för att han formulerar sig så korrekt (i direktsändning: han lyckas rentav behandla sin rethosta på ett sätt som förtar det irriterande), utan för att han har så rätt i det han säger - han kritiserar, hela tiden för att söka förbättringar i spelet, aldrig för att peka ut eller ge ovett åt någon. Men när han vill att Donadoni ska ta ut Gatusso i stället för Luca Toni tänker han inte på att Toni någon gång måste få igång sitt målskytte, och därför inte kan tillåtas lämna planen i förtid.

Rumänien-Italien 1-1. Frankrike-Holland 1-4. Stackars Italien, som lider av Cannovaros bortovaro, och ett försvar som sprungit läck, och bara räddas av målvakten Buffon. Offensivt spelar Italien oerhört bra, och tappar poäng trots spelövertag. Holland ångar på, men jag framhärdar i invändningen att det inte är i gruppspelet man blir mästare. Visst: de radar upp drömmål, men Frankrike har också ett stort spel som kan ta dem till kvartsfinal. Jag är inte förvånad över att först Luca Toni i förra matchen och Thierry Henry i dagens match lobbar misslyckat flera meter över målet när de får fina lägen: deras respekt för Van der Sar är så stor, med all rätta - jag har alltid hävdat att Van der Saar är världens bästa målvakt.

Kroatien-Tyskland 2-1. Så sitter man här och håller på Tyskland, bara för att man tippade dem som slutsegrare: onekligen känns det ovant att vilja se dem vinna, kanske speciellt mot Kroatien, som spelar fin fotboll. Nu ligger tyskarna pyrt till, även om det är svårt att tänka sig dem tappa poäng mot Österrike. Ett målvaktsbyte skulle kanske inte skada: Jens Lehmann har länge sett darrig ut, och inte blir han mindre darrig heller av insatser som dagens, då han flera gånger skapade oreda i sitt eget försvar, samt att han verkar ha svårt att greppa bollen.

Rumänien-Frankrike 0-0. Trött på allt, och kollegerna går till Stadsparksvallen för att se Jönköping Södra, men det finns inget som kan få mig att avstå från Frankrike, inte ens den här tröttheten, efter att ha jobbat i flera timmar med att återskapa en övning som gick förlorad när städerskorna i höstas slängde en fullastad kartong med mitt arbetsmaterial. Så känner jag mig lite sjuk också, och utarbetad, och förmodligen i behov av semester. En värdelös match.

Holland-Italien 3-0. Sådan skillnad. Det gör ont att se Italien skjutas sönder och samman så här, men Holland har en benägenhet att bete sig på det här sättet: matchen innehöll allt som eftermiddagsmatchen saknade, framför allt tempo och målchanser - Italien saknade inte möjligheter, men Van der Sar räddade Pirlos frispark strax innan det helt avgörande 3-0-målet. Lite märkligt att varje gång det är en svensk domare blir det kontroverser: även om det var korrekt att godkänna Hollands första mål fanns det flera frisparkar som Fröjdfeldt bara struntade i, och hans agerande vid frisparkarna såg också osäkert ut, då han ofta fick kalla tillbaka bollen. Italien kommer tillbaka, det gör de alltid. Det här var definitivt ingen utskåpning, och jag tror inte att fransoserna sover gott i natt.   

Tyskland-Polen 2-0. Släkten är värst: det var ändå skönt att se Lucky Lukas Podolskis behärskade glädje när han hade fräckheten att göra två mål på det land han föddes i. Ingen gillar Tyskland: ändå spelar de offensiv fotboll. Det har med nationen att göra, fortfarande med kriget att göra. Eller är det bara tråkigt när samma land vinner så ofta? Det motsägs av att Brasilien är populära i Sverige och andra förlorarnationer. Tyskland vinner förmodligen EM igen, något som bara kommer att firas i Tyskland, samt möjligen någon enstaka kvarbliven tysklärare i vårt land, som min kollega H., som i dag har Podolski som skärmbild på sin dator.  

Att Tv 4 sänder alla matcher i EM-slutspelet har väckt besvikelse hos många, som saknar Glenn Strömberg som expertkommentator. Jag är i alla fall glad att inte Tv 3 sänder, för deras kommentatorer är så frostiga mot varandra, och Strömberg kan förresten vara ganska arrogant mot Staffan Lindeborg - där finns ingen förståelse till att Lindeborgs uppgift ofta är att vara länken mellan den i många fall okunnige tittaren och den monumentalt insatte experten, och fiendskapen läggs i generande öppen dager. Jens Fjellström är den perfekte bisittaren: han säger aldrig för mycket, och allt han säger präglas av pregnans, exakthet och precision. Han har också förmågan att låta behärskad, vilket balanserar kommentatorns ibland påträngande jubelföreställningar. Dessutom visar han respekt för kommentatorn, och tålamod i sina förklaringar. 

Sverige-Slovenien 1-0. Nä, jag tycker inte att det är något bra argument att skylla på att det är en träningsmatch, att det inte gäller något, som ursäkt till att spelarna utöver en kvarts spel i andra halvlek (när den äldsta spelaren strosat in) promenerar genom hela matchen: inte heller tycker jag att det är något godtagbart skäl att skylla på att man inte vill riskera skador, då dessa verkar uppstå på träningarna, för då borde de ta 400 kronor i inträde på träningarna, och sända dem i Tv 3, med en timmes försnack. Allt var dåligt i den här matchen: spelarna som felpassade tre gånger på fyra försök, domaren som missade två hands i straffområdet, publiken som knappt reagerade på något, kommentatorerna som sa fel lika ofta som de sa rätt, bollkallarna som inte slängde några bollar till spelarna vid inkasten (tänk om något liknande skulle hända i en tennismatch: till exempel förr, när John McEnroe spelade!), och jag var dålig framför tv:n, med mitt oengagerade pliktskyldiga tittande.  

England saknas i det kommande EM: det kan till och med jag tycka, jag som borde gå i terapi för att kunna förklara mitt kluvna förhållande till brittisk fotboll, uppfödd som jag är på sörjiga planers lerromantik och ammad av Tipsextra från barndomen, samtidigt som jag avskyr deras arroganta nationalism. Men jag hatälskar just denna uppblåsta blinda lojalitet och oförmåga att förstå att England inte är ett mästerskapslag, vars enda titel 1966 tillkom tack vare ett horribelt domslut från en domare som dömde mål fastän bollen inte var inne. Visst, engelsk fotboll sitter djupt i mig: ge mig en Brown Ale och jag kan räkna upp hela Newcastles laguppställning i hemmamatchen mot West Bromwich i november 1978, och ge mig en till så räknar jag upp inhopparna också.