Flyktsoda
Den här bloggen har börjat pracka på alldeles för mycket reklam, och pricken över i, droppen som fick bägaren att rinna över, ja kalla det vad ni vill, är väl när de börjar rulla reklam längst ned på skärmen. Så jag testar ett nytt ställe, skriver hädanefter: Bernur.
you´re everything I need and more ...
En bortglömd skiva när recensenterna gör sina topplistor (en? jag kommer på många) är CEOs debutskiva, även om den kanske inte riktigt hela tiden når upp till TTA-nivåer. Nu släpps en singel till från den, "Illuminata", med en lika sanslöst vacker video som vanligt, där Eric Berglund spelar tennis mot sig själv, och det är nog den vackraste musikvideotennis som har spelats sedan Vampire Weekends "Giving Up The Gun". Och roligt nog är b-sidan en cover på Beyonces "Halo": där ser man - jag trodde att jag var helt ensam om att gilla den - - -
Kaja baja!
UNT introducerade nyligen ett experiment där man delar ut betyg, i form av kajor, även i sina bokrecensioner, vilket har fått bland andra Håkan Lindgren att reagera. Jag delar hans minst sagt skeptiska inställning till sifferbetygens funktion, att det handlar om att reducera konstverket till en produkt, att siffran i förlängningen kan ersätta hela recensionstexten, då allt handlar om flipp eller flopp. "Betyg hjälper inte en recensent att karaktärisera ett verk: det är en usel recensent som inte kan karaktärisera ett verk med ett par träffande formuleringar." Så skriver Håkan, och jag tror inte heller att det handlar om att böcker skulle vara finare än skivor och filmer: ärligt talat förstår jag inte siffornas funktion överhuvudtaget, och film förtjänar ofta både höga och låga poäng, på olika skalor - eller så beror det på att jag tittar mycket på genrefilm, typ noir, och inser väl dess begränsningar, men har överseende med dem, tack vare atmosfären i både bild och dialog, utan att jag kallar det för mästerverk eller utdelar femmor eller vad det nu ska vara. Och jag vet inte heller vad jag har för nytta av att veta att Jeppe Brixvold av UNT får fyra kajor, medan Rilkes Duinoelegier endast får tre, och Lotta Lotass futtiga två, och Dostojevskij hela fem stycken kajor för sin charmiga reseberättelse, som väl ändå inte håller lika hög litterär klass som hans senare romaner. Lyckligtvis (?) skriver bernur utan redaktör, så här lär det inte bli några betyg någonsin - - -
Ser det här ut som ett betyg - - -
Vad är normalt?
Söndag morgon (ja, eller mitt på dagen då, morgonen vägrade meddela sig i morse), vi är insnöade, och tidningen uteblir: jag tar mig fram till prenumerationsärenden på hemsidan, letar fram sifferkombinationen till kundnumret, och ska precis trycka på sänd, när det prasslar i brevinkastet, och vi ser skymten av en försynt och misstänkt långsam tidningsutdelare där ute. Jag hade börjat läsa på nätet en e-postväxling mellan Ann Heberlein och Karin Johannisson, men läser den nu i papperstidningen, vilket är lite befängt, då det ursprungligen skrevs på skärmen: varför läser jag då inte också på skärmen? I alla fall, de samtalar mest om normalitet, och det är intressant, mycket intressantare än när Lars Gustafsson och Göran Greider samtalade på liknande sätt häromveckan. Intressant, tills Heberlein berättar att hon sparade ihop pengar för att operera sin mage plattare, men tog pengarna till en resa till New York i stället. Varför berättar hon sådant? Johannisson svarar avmätt och kort, och sedan är konversationen slut, och jag tänker på Johanna Koljonen, som skrev en privat text tidigare i veckan, under devisen "vi måste prata om det". Ja, men det kan man göra utan att utnyttja sig själv som exempel.
Sista natten med Sylvia
Hand in glove, the sun shines out of their - oh, well - - -
I Svd skriver Lina Kalmteg om den dikt av Ted Hughes, "Last Letter", som publicerades i oktober i år, och ej ingick i diktsamlingen Birthday Letter, med dikter om deras tid tillsammans. Vad hände den sista natten i Sylvia Plaths liv, innan hon ställde fram mjölk och kex till barnen och tejpade för dörren och sedan stoppade huvudet i gasugnen? Det får vi förstås inte veta i Hughes dikt, och inte heller i någon av de många biografierna om Plath eller om Plath och Hughes. Den ohyggliga dikten kan läsas i sin helhet här: "Last Letter".
Siv Arb, den svenska översättaren, tog detta fina foto av Sylvia med Frieda och Nicholas, sommaren innan hon gick in i kölden och döden.
Skynda!
Dagens "det trodde jag aldrig". Virginia Woolf, av Björn Kohlström, kan nu köpas på bokus, adlibris, bokia, och en del andra ställen, men du får inte ge dig själv någon betänketid, får då hinner tomten inte dela ut den före julafton. Senast jag kollade en Bokia-affär var avdelningen "litteraturhistoria" helt bortplockad - likaså hos Akademibokhandeln.
Virginia Woolf fotograferad
Jag har haft anledning att gå igenom ett ganska omfattande bildmaterial, även om Virginia Woolf väl inte var lika förtjust i att bli fotograferad som vår tids superstjärnor. Detta kan skönjas i hur hon gärna tittar bort eller liksom betraktar kameran i smyg, och sällan låter blicken möta betraktaren; detta påminner till viss del om hennes skrivande, att det är skyggt och otillgängligt. Här är hon 28 år, har ännu inte debuterat som författare (hon heter Virginia Stephen). Mannen i bakgrunden är Clive Bell, systern Vanessas man.
Jag hade gärna haft just den här bilden (från 1923, utanför Lady Ottoline Morrells slott) på omslaget till boken, men jag förstår mycket väl att förlaget valde den kända studiobilden i profil, tagen av George Beresford från 1902. Även här (ovan) indikerar hon skygghet, men också lekfullhet, djärvhet, upptågsmakeri.
Här är hon fotograferad av Vogue, i sin (döda) mammas klänning, från 1926. Det finns andra bilder från den tagningen, där hon ser ytterst obekväm ut. Notera att blicken försöker nagla fast något vid golvet. Och blommorna ser vissna ut.
Man Ray tog detta foto av henne 1934: det hör nog inte till något av hans mest lyckade. Men de torde ha haft intressanta saker att snacka om.
Och Gisèle Freund, en annan känd fotograf, tog en serie bilder 1939, två år innan Woolf dog. Även här är hon bortvänd, oförmögen att se rakt in i kameran. När man ser en bild som denna blir det svårt att förstå hur Nicole Kidman skulle kunna gestalta och bära på all denna sorg i filmatiseringen av Timmarna, och i ärlighetens namn är det nog inte heller Kidmans mest minnesvärda insats på film heller.
Visions of Bob
Patti Smith listar på Rolling Stone Bob Dylans bästa kärlekssånger, och det blir en fin lista. Ja, det kunde nog bli en bra skiva av detta, tänker jag, med låtar som "Dark Eyes" (som hon själv sjöng tillsammans med honom på en gemensam turné 1995), "Sad-Eyed Lady of the Lowlands", "Not Dark Yet", "One of Us Must Know (Sooner or Later)", och den fenomenala "Visions of Johanna" -ja, för att bara nämna en handfull.
Överdosering
I dag skriver Nalle Valtiala om Emily Dickinson i Svd:s under strecket, där han redogör för olika försök att skildra denna skumma poet, både fiktivt och biografiskt och allt däremellan: fantasin sätter som bekant inga gränser. Och Carin Burman recenserar i samma tidning Ann-Marie Vindes översättningar, men i ärlighetens namn handlar bara en liten del av Burmans text om boken i fråga, utan mer om Burmans förhållande till poesi i allmähet - ja, hur relevant är det att Klara Johansson kallade Dickinson "bättre" än Goethe? (Boken skrev jag om i september: jag gör andra prioriteringar!) Inte för att jag blir klok på Burmans resonemang om favoritpoeter: poesi är väl ingen idrottstävling ... Och Dickinson är livsfarlig att läsa: helt genomvild, brutalt hård och kantig, och mycket svårare än någon kan utreda - hon är alltid på en annan nivå än sin läsare, och det är bara förmätet att gulla med henne och säga att man älskar hennes dikter, för de går inte att ta till sig på kognitiva plan. Och ändå: för den som inte räds en överdos Dickinson - min text i Svd från förra året, som ytterligare en beundrande krans till det snillrika i hennes gåtfulla väsen - - -
Om litterär uselhet
I Guardian skriver författaren Edward Docx [sic] om alla Stieg Larsson-läsare i England, att alla läser honom: något jag kan intyga, då jag förra månaden under en veckas tid knappt såg någon annan författares bok i händerna på läsare i tunnelbanan eller rentav på restaurangerna - det mest extrema var väl den skäggiga mannen vid bordet intill vårt som läste The Girl With The Dragon Tattoo under hela förrätten och hela middagen och hela efterrätten (han var nästan värre än Emma Bovary). Docx pekar på uselheten hos Larsson och även Dan Brown, och det sargar säkert månget svenskt patriotiskt hjärta: eftersom jag inte har läst böckerna i fråga kan jag inte ha någon åsikt. Men Docxs poäng är att genrefiktion har givna begränsningar, och även inom dessa är Larsson och Brown dåliga hantverkare. Jag tycker ändå att det är en principiellt viktig diskussion: deckar- och thrillerförfattare får sina läsare och stålarna och om inte halva kungariket så åtminstone en femtedel (kungen läste Johan Theorin i somras: tänk vad coolt om vår kronprinsessa läste Ann Jäderlund - - -), men de är giriga och vill dessutom ha recensioner och uppskattning och respekt. Skriv bättre då, kan jag tycka. Patricia Highsmith förtjänar all respekt för sina böcker, hon skriver inom sin genres ramar men gör det suveränt: det är befängt att jämföra exempelvis Liza Marklund med Highsmith, men jag vet att så får man inte säga, för då sitter man på en hög häst.
Så här ser världens bästa deckarförfattare ut - - -
Intertextualitetsrundgång
Om man bara har en hammare, antar alla problem lätt formen av spikar.
Karl Johan Nilsson, Död åt Karl Johan Nilsson.
För en person som i sin verktygslåda bara har en hammare kommer vart problem se ut som en spik.
Peter Englund, "Att vara ständig".
Karl Johan Nilsson, Död åt Karl Johan Nilsson.
För en person som i sin verktygslåda bara har en hammare kommer vart problem se ut som en spik.
Peter Englund, "Att vara ständig".
Grant(a)
Jag råkade få med mig från biblioteket ett relativt nytt nummer av gamla tidskriften Granta (våren 2010: som Tom Waits har sagt, "You Can Never Hold Back Spring"). Nog förstår jag att det inte är för min skull, men Granta - som jag har läst ytterst sporadiskt på senare år - ser exakt likadan ut nu som den gjorde i början av 90-talet, när jag intensivläste den i brist på annat när jag pluggade på universitetet, och hade all tid i världen, som det heter. Det här numret råkade handla om sex, och Jeanette Winterson har skrivit en fin novell om Leda, som våldtogs av en svan. Och på tal om den anglosaxiska fixeringen vid enbart icke-översatt litteratur, finns här noveller av bland andra Roberto Bolaño, Marie Darrieussecq, Herta Müller och Natsuo Kirino. (Jag ser också att den som äger en s.k. iPhone kan ladda ned numret som app, vilket är lite lustigt, då Apple annars har visat sig vara en stark förespråkare av censur.) Jag vet att det är en orättvis jämförelse, men - ah, vad kan Sverige uppbåda som är lika ambitiöst och stiligt? När en litteraturtidskrift ska lanseras då måste det ske under förevändningen att det är något som man inte alls ska ta på allvar, utan det ska vara lite käckt, lite mysigt, lite gulligt, med stora författarporträtt, och till största delen intervjuer. Beröringsskräck!!! Förlaget Atlas försökte häromåret med tidskriften ALT, men vad hände? Är utgivningstakten ett nummer vart tredje år eller?
Théodore Gericault, "Léda et le cygne"
Kafkaleendet
Jag läser Processen, denna tungsint lätta bok, där det är som om Kafka glider fram på lätta fötter. Nä, jag skrattar inte hela tiden, men jag ler: jag vet ingen annan bok som lyckas få mig på det där leende humöret. Att läsa Kafka känns som en ynnest, en befrielse från annat, från andra saker; nog kan jag begripa ångestsnacket också, men för mig förblir Kafka den leende författaren, men inte i kraft av verklighetsflykt eller att han ignorerar bekymren. Parallellt läser jag ur Läkartidningen en artikel av Jonathan Wistrand, om Kafkas patografi (sjukdomsskildringar, som jag skrev om i texten om Litterära besvär). Det är initierat skrivet: "Kanske finns det, i Kafkas litterära gestaltning av sjukdom och död, ännu i dag någonting att lära för patienten, för den anhörige och för läkaren." Ja, det får man hoppas! Jag läser också Agneta Pleijels understreckare om Kafka och Bruno Schulz, men jag är inte ense med hennes starka uppfattning om religionen som primär källa till tolkning av Processen. Inte heller förstår jag varför hon måste säga att Schulz var "en lika lysande författare" som Kafka - en uppfattning hon lånar från Göran Tunström, av alla människor, som rentav menade att Schulz var "bättre" än Kafka (men är inte det som när åttaåringen säger att "min farsa kan spöa din farsa"?). Annars är det bra skrivet. Och för all del Aris Fioretos recension av Bakhålls utgåva av Brevet till fadern. Och lite till - men nu var det slut i länkskafferiet - - -
Alltings mått - och så Kafkas leende - - -
Deprimerad? Vem då? Jag?
På Health läser jag om arbeten där risken för depression är hög. Det börjar med författare och konstnärer (där jag läste fel, och trodde att det stod 99 % som varit deprimerade någon gång det senaste året: det skulle vara 9 %) , och fortsätter med - lärare ... Nä, jag kallar mig inte för författare efter en bok - men - jag vågade inte fortsätta läsa efter den början - - -
Ser det här ut som en deprimerad författare lärare - äsch - - -
Heirloom
Kanadensiska bandet Memoryhouse gör nedtonad MBV-musik och en fin video till sin låt "Heirloom", och använder en gammal konstfilm från 1968, "Home Movie". Det är musik som är både varm och kall.
We prevail!
Patti Smith i konversation med Jonathan Lethem, där hon visar ganska fint prov på tålamod med sin osmidiga kollega, och lägger ut orden kring sin bok Just Kids, om konstnärsskap och hur det ska utövas, men att det också handlar om livet: "Pain is a really important part of being a human being", säger hon som tröst till en flicka som har förlorat ett barn, något Patti Smith berör i sin bok. Missa inte heller när hon greppar sin gitarr och spelar en version av "My Blakean Year".
Filmstjärnor
NY Times låter fjorton skådisar agera i svartvitt under en minut, göra en klassisk filmscen var till Owen Palletts suggestiva retromusik, och bland de utvalda finns Nathalie Portman, Robert Duvall, Jesse Franco, Matt Damon, och Noomi Rapace, minsann, som röker en ohälsosam cigarett medan hon mimar framför en mikrofon - men ingen är lika magnetiskt bra som Tilda Swinton, som återupplivar Maria Falconettis Jeanne d´Arc från Dreyers stumfilm.
Noomi.
Tilda Swinton vs Maria Falconetti.
Orättvis diskriminering
Bokias nya chef P Orrgren stakar ut nya mål för bokhandeln, och det verkar i stor grad handla om att avskaffa besvärliga böcker till förmån för mer lättsålda produkter. På hemsidan kan den som har svårt för att hitta lämpliga julklappsböcker låta företaget bestämma åt dig. Jag prövar kategorin "För honom", och får som förslag titlar som "Kung i köket", "Morberg jagar och lagar", "101 öl du måste dricka innan du dör", en bok om Keith Richards, en massa deckare, historia, fotboll, Hunter S. Thompson, Bingo Rimér - av 36 titlar är en enda skriven av en kvinna, och den handlar om gubbprogrammet På spåret. Det här börjar bli förutsägbart, jag prövar "För henne", och får endast 35 titlar: det är så klart helt andra böcker nu, mycket mycker mer skönlitteratur (Mario Vargas Llosa kan kvinnor tänkas vara intresserade av, liksom av Joyce Carol Oates). Kort sagt kan jag på rak arm plocka ut en handfull titlar där som jag antingen har läst eller kan tänka mig att läsa: från "honom"-kategorin var det noll intressanta titlar. Orättvist! som Strindberg skulle ha sagt ...
Nu är det väl länge sedan jag lämnade en Bokia-handel med en bok i påsen, och inte verkar Akademibokhandeln vara mer intresserat av att sälja just böcker. När jag nyligen gjorde ett av mina sällsynta besök i deras nya butik ("fullsorterad", vilket udda ord) var det beklämmande att se hur skönlitteraturen nu endast rymmer de mest förväntade av storsäljare. Förgäves sökte jag efter diktsamlingarna, för att bara ta ett exempel. Visst, det fanns lika gott om deckare och thrillers som i den gamla butiken. Alltid något. Sedan undrar alla varför en författare som Helena Granström inte säljer något: dels nedtystad av media, dels helt undanknuffad från bokhandlarna. Hallå! Det här är en av Sveriges just nu mest intressanta författare, mycket viktigare än alla som trängs i butikernas staplar. Men det går inte att köpa böckerna, och följaktligen - läses hon inte, och - finns hon inte - - -
Tigerskan Unni
Om jag har förstått saken rätt, så är Unni Drougge missnöjd med att hennes senaste roman Bluffen har tystats ned - men om det ska kallas tystnad, tror jag att många författare är villiga att byta ut sin relativa tystnad med hennes. I Expressen har en debatt förts kring Drougges bok, som har fått ungefär dubbelt så många recensioner som de flesta författare bara kan drömma om att få - Therese Bohman har skrivit det senaste inlägget, men något säger mig att sista ordet inte är sagt. Jag har läst ett par av Drougges tidigare böcker, och de har varit varken sämre eller bättre än annat, så hon får nog knappast mindre än hon förtjänar av medial uppmärksamhet. Men i detta ärende: nog är det för djävligt att så mycket intresse ägnas Idol-artister, när det enda intressanta genombrottet i svensk musik detta år har skett helt utanför medias radar, av Anna von Hausswolff, för låt mig veta när en Idol-artist gör något som slår hennes "Old Beauty/Du kan dö nu" - - -
Ser det här ut som en artist som behöver tystas - - -
Bernur pratar
Grannen upplyser att JP i dag publicerar en intervju med mig. Ja, den skedde på skolan häromdagen, och fotograferingen ägde rum i Rådhusparken. Jag höll på att frysa ihjäl, då den stackars fotografen, som nog tänkte på att både barn och djur är mindre besvärliga motiv, bad mig efter ett par dussin knäppningar att försöka se ut som att jag tyckte att det var åtminstone lite roligt. Men jag har inte kollat i texten vad det är jag säger: jag kan ändå inte prata, då allt låter knäppt och knepigt. Att skriva: ja, det är mitt första språk, då känner jag mig bekväm, men när jag ska prata, då är det som att jag använder ett främmande språk, där jag hela tiden måste fundera på orden. Kanske det är därför jag kan skriva (minst) lika fort som jag pratar.