Nå, nog finns det bättre och sämre jullåtar, på samma sätt som det finns grader i Helvetet, och "Have Yourself A Merry Little Christmas" är definitivt en fin låt, speciellt när den sjungs av She & Him, med Conan O´Brien som kompgitarrist.
Men en ännu bättre är givetvis Screamin´ Jay Hawkins gamla "I Put A Spell On You", som är gruppens kommande singel, som de framförde i programmet i går. Missa inte M. Wards gitarrspel på slutet.
Welcome to the car smash oh nick n-o-o-o-o-o! it´s christmas time Nick
I tisdags krockade Nick Cave med sin bil, en Jaguar: han körde rätt in i en fartkamera, i Sussex. (Lustigt nog kör en ambulans förbi på en av bilderna, med texten "FAST" på sidan.)
In moonland Under the stars Under the snow And I followed this car And I followed that car ("Moonland").
Den som har svårt att bärga sig tills julen står för dörren kan nog roas av Guardians radioserie med kända författare som läser ännu kändare författares noveller, och jag ser fram mot några dagars läsningar (torsdag, till exempel), nästan ända fram till julafton. Om inte annat kan det bli ett alternativ till de odrägliga julsångerna man får höra överallt annars, för ärligt talat - eller, äsch, förresten - - -
Philip Pullman, The Beauties, Anton Tjechov (Lördag 11/12)
Willliam Boyd, My Dream of Flying to Wake Island, JG Ballard (Söndag 12/12) Anne Enright, Fat, Raymond Carver (Måndag 13/12) Colm Tóibín, Music at Annahullion, Eugene McCabe (Tisdag 14/12) Margaret Drabble,The Doll's House, Katherine Mansfield (Onsdag 15/12) Jeanette Winterson,The Night Driver, Italo Calvino (Torsdag 16/12) Rose Tremain, Extra, Yiyun Li (Fredag 17/12) Julian Barnes, Homage to Switzerland, Ernest Hemingway (Lördag 18/12) Tessa Hadley, The Jungle, Elizabeth Bowen (Söndag 19/12) Helen Dunmore, My Oedipus Complex, Frank O'Connor (Måndag 20/12) Ali Smith, Conversation with My Father, Grace Paley (Tisdag 21/12) Helen Simpson, The Kitchen Child, Angela Carter (Onsdag 22/12)
Tänk sammanträffande, tänk ödets nycker, tänk slumpen! I dag har Virginia namnsdag, vi äter tårta till frukostkaffet (tack M) och eftermiddagskaffet, och i dag får jag två presenter. Min chef O ger mig en bukett blommor, och brevbäraren ger mig boken om Virginia Woolf. Nu undrar jag var boken trivs bäst: framför buketten (den röda blomman i mitten glittrar, hur bär de sig åt - blomsterarrangörerna alltså - - -)
eller möjligen på lämplig plats i bokhyllan - - -
Så till en fråga som jag har fått de senaste veckorna: var köper man boken? Jag kanske får anledning att återkomma till detta, men den torde finnas tillgänglig inom kort på förlagets hemsida, h:ström. Man kan också tipsa sitt lokala bibliotek. Själv vågar jag inte ens öppna boken för att bläddra i den (kan inte någon köpa den snabbt, och berätta för mig vad det är jag har skrivit; jag har ingen aning, ärligt talat - - - ).
Down by the Water: en av PJ Harveys bästa låtar. Nu är The Decemberists nya singel, som heter "Down by the Water", ingen cover, utan en låt som återgår till hur de lät innan den där halvjobbiga Hazards of Love-skivan, och som av ljudbilden att döma verkar utspela sig vid ungefär samma vatten som Springsteens "The River". Föga förvånande utkommer även The Decemberists med en ny skiva, men inte förrän december blivit januari, hur nu det kan komma sig. Men som det heter i sången, årstiderna beter sig helt konstigt, och det enda man kan förlita sig på är att Colin Meloys texter alltid är bra: "The season rubs me wrong The summer swells anon So knock me down, tear me up But I would bear it all broken just to fill my cup Down by the water and down by the old main drag".
I februari nästa år släpper PJ Harvey en ny skiva, "Let England Shake", och den lär låta lite annorlunda, att döma av hur titellåten lät när hon spelade den förra sommaren. Nu finns ytterligare en låt att lyssna på, "Written on the Forehead", och den låter också - eh, annorlunda ... Jag vet inte vad jag ska tycka: jag tyckte väldigt mycket om den avskalade skiva hon gjorde för några år sedan, den senaste i eget namn, "White Chalk", men jag har förstått att de flesta tyckte att den var tråkig och odynamisk. Då borde det här vara tillräckligt mycket Captain Beefheart-dynamiskt för dem - - -
Let PJ Harvey Shake - - -
Så här lär låtlistan se ut: 01. Let England Shake 02. The Last Living Rose 03. The Glorious Land 04. The Words That Maketh Murder 05. All and Everyone 06. On Battleship Hill 07. England 08. In The Dark Places 09. Bitter Branches 10. Hanging In The Wire 11. Written On The Forehead 12. The Colour Of The Earth
Länge och ofta har jag haft ambivalenta känslor inför Robert Smiths storhet, men det räcker med att höra någon av hans geniala låtar för att allt motstånd ska smälta bort, för hur kan man motstå storheten i det lilla i exempelvis "Close To Me" eller "Charlotte Sometimes"? En av The Cure-pärlorna är förstås "The Lovecats", som jag spelade för en klass i dag - ja, apropå hjärntvätt och så: de stackars eleverna kunde inte fly någonstans, utan tvingades lyssna till denna kattpropaganda, bara för att reparera den såriga texten och hitta de utsuddade orden. I ärlighetens namn bad jag dem att till nästa lektion hitta en låt som lika perfekt illustrerar hundens karaktär som Cure-låten fångar katten: "The way we walk The way we talk The way we stalk The way we kiss We slip through the streets While everyone sleeps Getting bigger and sleeker And wider and brighter We bite and scratch and scream all night". Då kan jag bara säga som Per Ahlmark sa till de uppsagda arbetarna vid Ericssons fabrik i Olofström 1977: - Lycka till!
Den halvt ungerska H skänkte oss denna halvt ungerskt och halvt ryskt bubblande torra dryck, som vi efter vederbörlig nedkylning förtärde, och utan att kunna tyda bokstäverna smakade det ändå ljuvljuvt - - -
Mannen är en fiktion: det går inte att använda det stereotypa begreppet för att ringa in mänskliga egenskaper. Det finns bara människor, individer. Så här kan en man se ut, ett fotografi av Don McCullin från Hue, Vietnam, 1968. En amerikansk marinkårssoldat drabbad av shellshock. Det här är krigets ansikte mer än krigarens ansikte, som filmen ger oss, oavsett om filmen glorifierar eller (förment) kritiserar krig. Så här går det när män skickas ut i krig.
En annan man, en annan blick. William S. Burroughs, fotograferad av Anne Leibovitz 1995. Å andra sidan: vad skiljer blickarna åt? Burroughs blick illustrerar liksom den namnlöse soldaten det Gustav Hasford i sin roman om Vietnamkriget, The Short-Timers (senare filmad av Kubrick som Full Metal Jacket), kallade för "the thousand yard stare". För att parafrasera Tranströmer, säger inte båda dessa mäns blickar: "Jag är inte öppen, jag är tom"?
En iPad är kanske bra att ha, resonerar Ludvig Hertzberg i Svd, i synnerhet för att läsa noveller: han förutser en boom för novellen, att den genren lämpar sig för läsning på skärm. Kanske det. Men det låter lite väl utopiskt att tro att maskinen ska öka intresset för novellen, att den ska konkurrera ut attraktionskrafen i alla apparna: det enda som hjälper är att svenska novellförfattare skriver bättre noveller. När vi på IB ska läsa de obligatoriska novellerna stöter vi alltid på problem när vi ska hitta en svensk novellsamling, och har laborerat med olika författare hela tiden: snart har vi provat allt, förutom Verner von Heidenstams Karolinerna, som faktiskt finns på den föreskrivna litteraturlistan. Skillnaden är att uppburna svenska novellförfattare skriver som om det var Raymond Carver som uppfann genren, men när man läser en amerikan som Wells Tower, uppfattar man enkelt att han snarare skriver i konkurrens med ännu skarpare stilister, som Flannery O´Connor. Svenska novellförfattare måste vidga sina vyer, bli djärvare (stilistiskt, tematiskt). På så kallat rak arm kommer jag endast på två namn: Einar Askestad och Stefan Lindberg.
Novellförfattaren Flannery O´Connor (i bakgrunden).
På förekommen anledning - en kommentator (nameless there, and here, for ever more) kritiserade min bristfälliga styckeindelning när jag skriver kommentarer (varken indrag eller blankrad), men för mig är det småaktigt att kritisera styckeindelning som sker på en sådan undanskymd plats: det får mig att tänka på den gamla skrönan om den uppretade mannen som ringde in till radion för att klaga på att en av nyhetsuppläsare inte hade slips på sig.
Jag är normalt inget fan av blankrad, men har accepterat att på den här bloggen blir det så: men jag har bara förlikat mig med det, vilket inte alls betyder att jag gillar det. Eftersom jag läser så mycket mer tryckt text än nättext är och förblir indrag vad mina ögon vill ha, alltså de tre diskreta men viktiga mellanslag som föregår det nya stycket. Ibland kan de tre tangenttryckningarna ha sin funktion för skribenten; det blir en välbehövlig paus från den monotont mekaniska vistelsen i samma stycke. När du skriver får du aldrig anledning att trycka ned samma tangent tre gånger i rad, så därmed aktiveras också sensorer i hjärnan, och ger den mindre tillfälle att slumra till.
Men när jag skriver sms, när jag skriver e-post, när jag skriver kommentarer: då struntar jag blankt i etikettsregler för styckeindelning. Det är en uppmaning till mig själv att hålla mig kort, vilket inte alltid går, men då offrar jag stilen. Kanske det också är så att jag genom att medvetet ignorera styckeindelningens lagar får utlopp för min medfödda misstro mot konvenans, att jag behöver denna frizon, för att sköta stilen när jag skriver andra, längre texter.
Detta passar mig, men jag inser att jag inte kommer att kräva en allmän anpassning, eller börja klaga på någon annans val av styckeindelning i kommentarfält. Tvärtom: vill du använda särskrivningar och felstavningar: passa på, det är där de hör hemma. Eller i sms, för all del: det är befriande att äntligen få skriva riktigt uselt djävlig svenska, och skylla på T9 eller något - - -
På Twitter har Johnny Marr uttalat sig om David Camerons musiksmak, läser jag i Guardian: "David Cameron, stop saying that you like The Smiths, no you don't. I forbid you to like it." Givetvis får han sina fiskar varma i kommentatorsfältet, men jag måste erkänna att jag beundrar hans Don Quijote-aktiga mod, även om det går att kritisera honom för elitism (vem är han att bestämma vem som får och inte får gilla hans musik? - för notera att han inte förbjöd Cameron att fortsätta lyssna). Han vill inte att de ljuva melodierna ska besudlas av en politiker - ja, det är motiverat: jag vill gärna att Fredrik Reinfeldt, men inte Göran Hägglund, läser min bok om Virginia Woolf, men han får inte gilla den.
Apropå Jane Eyre: radioprogrammet Kino talade i fredags (17 min in i programmet) om filmatiseringar av romanen, med Lars Lönnroth som på sitt kunniga sätt berättade om sin favorit, Robert Stevensons från 1943, med Orson Welles och Joan Fontaine (samt en bedårande Elizabeth Taylor som barnet Jane). Ja, det är också min favorit, lätt, med de gotiska skuggorna och den karga miljön, och Welles minst sagt lämpligt robusta Rochester. Det är också lätt att se hur mycket senare tiders filmatiseringar är beroende av den här versionen, hur den utgör hela ritningen till senare tiders försök.
Här står Elizabeth Taylor på en stol och ser gotisk ut - - -
Nu har jag för att kurera min abstinens lyssnat mig igenom hela bokcirkeln i P 1, där Marie Lundström lät författarna Alexandra Coelho Ahndoril, Johan Kling och Björn Ranelid läsa Jane Eyre, och det blir ett samtal som mycket handlar om hur romanen är konstruerad, där de tre författarna nästan knuffar sig fram för att hylla Brontë (eller "Charlotte", som de konsekvent kallar henne, medan de talar om efternamnen "Tolstoj", "Dostojevskij"), ja Ranelid slår nästan knut på sig själv i sin iver att beskriva sin beundran för "författarinnan" (detta gräsliga ord). Trots dessa snåla invändningar tycker jag att de också säger vettiga saker, även om det är besvärande att de inte kan uttala St Johns namn rätt, liksom deras storögda förvåning över att Jane Eyre är så erotisk: som om de inte fattar hur mycket den är beroende av Romantikens dikter, att det är Byrons poesi som är dess bultande hjärta, att det inte går att förstå Rochester utan denna koppling till Byronhjälten. Här finns del ett, och resten kan laddas ned här.
Här står Mia Wasikowski och ser lite gotisk ut i filmen Jane Eyre - - -
Det har nominerats böcker till Nordiska rådets litteraturpris, som utdelas 12 april nästa år. Sverige nominerar i sedvanlig ordning två böcker, diktsamlingenColosseum, Kolosseum av Anna Hallberg, en bok som jag gillade skarpt, och Beate Grimsruds möjligen självbiografiska roman En dåre fri, som jag inte alls gillade, utan avskydde - vilket inte hindrade att den fick en norsk nominering också ... Jo, jag känner till att Grimsrud fick sina lovord för denna bok, så som brukligt är, och det är förstås finfint med en nominering här, men man undrar lite försiktigt hur Augustprisjuryn kunde missa den, då de nominerade sex böcker (de missade Hallbergs diktsamling också).
Den svensk-kenyanska konstnären Catherine Anyango illustrerade nyligen Joseph Conrads Heart of Darkness som grafisk roman, med suggestivt resultat. Jag har bara sett bråkdelar, visserligen, men det har varit helt i romanens anda.
"Her face had a tragic and fierce aspect of wild sorrow and of dumb pain mingled with the fear of some struggling, half-shaped resolve. She stood looking at us without a stir, and like the wilderness itself, with an air of brooding over an inscrutable purpose." Heart of Darkness.
Anyango har också illustrerat Henry James likaledes korta roman The Turn of the Screw, som publicerades samma år som Conrads kortoman/långnovell, 1898.
"With the stroke of the loss I was so proud of he uttered the cry of a creature hurled over an abyss, and the grasp with which I recovered him might have been that of catching him in his fall. I caught him, yes, I held him—it may be imagined with what a passion; but at the end of a minute I began to feel what it truly was that I held. We were alone with the quiet day, and his little heart, dispossessed, had stopped." The Turn of the Screw.
Denna video från Time Magazine listar fem av de 25 most powerful women of the 20th century, däribland givetvis Virginia Woolf. Erica Jones talar om några av hennes bästa romaner - "very hard to read, very challenging, extremely rewarding" - och det är förstås där hela gåtan ligger, att det är läsning som kräver något av läsaren, att det inte är något lätt nöje. Hon talar också om hur Woolf förändrade romanen, men också om henne som kritiker. Woolf presenteras här, och hela listan (som inkluderar Coco Chanel, Marie Curie, Aretha Franklin, Angela Merkel, Margaret Thatcher och Madonna) hittar du här.
Lördagens Jönköpings-Posten uppmärksammade förstås inte alls att en Jönköpingsbo tillhörde de nio stipendiaterna, utan nämnde bara sex namn. Nä, jag är inte paranoid, jag är inte ens bitter: det är något sovjetunionskt över detta, som jag på ett bisarrt sätt bara kan applådera med lovikavantarna på (ja, vaddå? Thomas Bernhard brukar säga att man inte kan läsa tidningarna utan vantar). Spasibo bolshoe, JP - - -
Som om Caspar David Friedrichs tavlor inte var tillräckligt sublima i sig: det här är Alexander Zemlianichenkos bilder från Kadanok, 3 augusti i år, efter de ryska skogsbränderna, med solljuset filtrerat av rökutvecklingen.
