bernur

En skärva, en flis: ja i små textstycken, ursprungligen publicerade som hylltexter i Dala-Demokraten från våren 2007 till hösten 2010, härrör Björn Gustavssons bok Världen i skärvor, publicerad av Alba. Det är krönikor, vinjetter, i det lilla formatet: kommentarer till samhällsutvecklingen eller kulturfrågor i vid mening. Ganska korta texter – men många.

På ett sätt liknar det förstås internettext, bloggtext, men det finns också äldre förebilder, där Gustavsson refererar till Aftonbladets Innerspalten från 70-talet. Texterna följer ett ungefärligt mönster: ett klagomål, avslutat med en besk skopa, i ett tilltal som närmar sig ett dagermanskt högstämda allvar och ärlighetsbesjälade rättspatos. Boken fungerar faktiskt bra som tidsdokument, som en sammanfattning av händelseutvecklingen dessa år.

Redaktionella texter, tillkomna anonymt med ett ”vi” som upphovsman. Gustavsson själv är nog den förste att tillstå karaktären av kverulans: här avfyras rallarsvingar mot bokstavskombinationerna SJ, DN, EU, USA och CCW (den årliga Classic Car Week i Rättvik, ett tämligen bisarrt evenemang med bilar och fyllon som paraderar i staden). Kanske en tematisk uppdelning hade varit att föredra, för Gustavsson återkommer till sina käpphästar: där liknar han nog alla som skriver, inklusive den bernur som skriver här.

Jag befarar att boken kommer att förbli lika aktuell om låt säga tio år. Enskilda saker kan upplevas lite exotiska – redan nu ter sig optimismen inför Barack Obamas presidentskap som överdriven (jag vill inte vara den som säger ”vad var det jag sa?”, men jag trodde inte att han skulle uträtta mirakel) – men i det stora hela känner man igen sig; ofta är det så att det som i efterhand ter sig lite märkligt inte behöver betyda att det har varit obegripligt (vad är obegripligt i den här världen? - ingenting alls).

Gnäll över världens orättvisor dominerar: ja, men det är faktiskt då man behöver skriva. Eländet inte bara dominerar, det härskar. Som motvikt finns en solskenshistoria om katten Dante, som efter en Inferno-vandring finner om inte Paradiset så åtminstone en fristad i kattpensionatet ”Fyra tassar” i Krylbo. Olika lokala dåraktigheter är det gott om, men det finns som bekant stollar i alla städer av tillräcklig storlek: ingen skonas från barbariet, från vulgariteten.

Här blir vi varse hur Gustavsson slits mellan hopp och förtvivlan, kanske mest det sistnämnda. Att texterna var(it) osignerade uppmuntrar till munterhet och kategoriska utfall: mycket handlar om kapitalism, om bilism och miljön, och jag nickar instämmande mest hela tiden, men kan tycka att det är att gå aningen för långt när Lars Ohly jämförs med Jesus.

För drygt tio år sedan gjorde jag helt odramatiskt slut med Torgny Lindgren: jag hade (nog) fått nog av hans plirande blick, hans skrönor, hans ironier, hans evinnerliga pipa – ja, allt som ställde sig i vägen, så som det internationella genombrottet, som om det var hans eget fel, detta med framgången och priserna och utmärkelserna, som ställde sig i vägen (för mig), som om det gjorde någon skillnad. När jag kring mitten av 00-talet sökte upp honom igen med skrapande fot och mössan i handen var han som väntat hur förekommande som helst.

När så Torgny Lindgren på det som brukar kallas ålderns höst (jag tror dock att han blev gubbe redan på 70-talet, eller tidigare) ger ut sina memoarer, kallar han dem Minnen (bara som en påminnelse: kollegan i Svenska Akademien, Kjell Espmark, gav i höst ut memoarboken Minnena ljuger).

Med extrem detaljskärpa får vi här några utsnitt, några få händelser i Lindgrens liv, med början i förfäderna, som när han ordagrant återger ett replikskifte mellan morfar och mamman sexton år innan han själv föds. Några inblickar i släkten visar att tjurigheten och egensinnigheten har legat i säck innan det kom i påse. Pessimismen sitter djupt, definierar honom, som länk i en kedja av halvkufar och heldjupingar.

Någon vanlig självbiografi är det förstås inte, och skvallerfaktorn är låg. Inställningen till livet är ”likgiltig förundran”, men det är en inställning som bevisligen har tagit honom långt. Är det en norrländsk inställning, eller universell? Jag var ofta, då när jag läste honom så intensivt på 80-talet, förvånad att folk i södra Sverige läste och fattade och gillade Torgny Lindgren.

Här skriver han rörigt, osorterat, om farbror Hjalmar, den stora förtalaren, om moster Hildur som fick en timmerstock i skallen i Kanada, och om operasångaren Erik Sæden, Göran Tunström med flera kolleger, utan att man blir ett dugg klokare. En chefredaktör på Västerbottens-Kuriren (Stellan Rosén, enligt mina efterforskningar) lär honom vikten av kommatering, vilket vi nog ska vara tacksamma för.

En del av resonemanget avhandlar förhållandet mellan innehåll och form, att han hellre sett sitt liv utvecklas i form av en roman, men att han tvingats inse att det antar skepnad av novell. Ja, men det är inte så illa, vill jag invända – kanske det har att göra med Lindgrens stora beundran för Thomas Mann, att han med sitt leverne (o)medveten undviker romanen i en oförmåga att ge sig in i konkurrens med Mann.

Tvivlet blir Lindgrens motivation, den stora skepticismen, och en självironi så stor att man måste undra om han koketterar med den, att han tar ned sig på jorden så handlingskraftigt att det måste vara ett spel för gallerierna, en enda iscensättning av projektet det blygsamma geniet, försök som snarare förstärker hans ställning som profetiskt snille. Med suveränt handlag skriver han personligt utan att det blir privat – hustrun förekommer i en enda mening: hundarna däremot skriver han ömt om.

Boken visar att en författare är två personer: dels den skrivande, speciella och utkorade människan, och så den genomvanliga, identitetslösa, förvirrade människan – men i Lindgrens fall är båda lika genomkonstiga. Bland all den här blygsamheten som han är nästan för bra på blir de visa orden påtagliga: ”Det är svårt att ge upp, det kräver större möda än att halsstarrigt sträva vidare. Det kostar kraft och mod. Och framför allt feghet, en trygg och självmedveten feghet. Att sticka svansen mellan benen är en svår konst.” Ja, om bara fler tänkte så.

Lindgren är också två författare: den som vi känner till består nästan uteslutande av perioden efter genombrottet Ormens väg på hälleberget, medan den tidigare produktionen nog bara lockar specialintresserade. I sin bok Minnen antyder han att det inte var meningen att han skulle bli författare, meningen var att han skulle sätta sin kropp i arbete. Skrivandet har varit en flykt från det egentliga livet, det riktiga, uttänkta livet. Kanske det förklarar varför han uttryckligen beskriver sig som nedstämd (utan att läsaren direkt höjer på ögonbrynen vid det påpekandet), att det här blir sista boken, att han härmed sätter punkt. Som om vi skulle lita på en författare av skrönor!

Omslaget till Karl Johan Nilssons nya bok Död åt Karl Johan Nilsson är briljant och helt underbart: det är bibelsvart, med texten ”död” som ett öga och resten som en tår som hänger från detta öga. Men jag vet inte vem som har formgett boken, för de dumma bibliotekarierna har satt en helt onödig lapp över fliken där den informationen ges. (Nä, inte onödig förstås, för där bakom finns väl någon datatråd som informerar C.I.A. vilka böcker jag lånar … Nä, jag bara skojar: jag är inte paranoid …)

Vad Karl Johan Nilsson gör är helt sonika ett lustmord på genren biografisk fiktion. Med humor och intelligens tar han sig an sitt projekt. Tillvaron har kapsejsat, havererat: ett berättarjag som heter Karl Johan Nilsson har tröttnat på sin tillvaro. Med bitterhet och rättshaveristiska anspråk gör han uppror mot – (t)ja, hela sin instängdhet, kanske. Resultatet blir en antibiografi, en text om utplåningen.

Han ska försvinna. I Kairo får Makako i uppdrag att åka till Sverige (Skitsverige) för att hitta den försvunne författaren, som i Sverige konverserar sin följeslagare Beglert. Och texten blir allt mer labyrintisk. Situationerna blir allt mer kafkaeska. Nilsson far med osanning – tänker man, för man vet att det är så man ska tänka. Inte kan väl?

Han sviker, gör illa (mest sig själv, i trohet mot genrekonventionerna: minns Carina Rydberg, Maja Lundgren, Daniel Sjölin). Författarens ständiga följeslagare: självförakt och hybris. Dråpligt skrivs samhällssatiren fram. Till det som imponerar är hur Nilsson lyckas hålla distansen till sig själv, lyckas hålla sig själv på distans. Ibland får han ändå kontakt med ett genuint jag, där han fixerar något som väl ändå får antas vara den riktige Karl Johan Nilsson.

Det blir som att lyssna till en skolad kverulant, en professionell gnällspik, med inkonsekvenserna och motsägelserna intakta. Han rentav gnäller på sig själv: ”Litteraturen har blivit en avstjälpningsplats för besvikelser, hat och misslyckanden! sade jag till Beglert, en plats där misslyckade personer sida upp och sida ner kan leva ut sina allra sämsta sidor och älta sitt outhärdliga gnäll”. Lyckligtvis är Nilsson en driven stilist, som förmår att ge sina tirader spänst och utnyttjar rikedomen i ordförrådet.

Det är monotont, monomant: ja, en fullständig antites till det Bachtin kallade dialogroman. Här skyller Karl Johan Nilsson ifrån sig, gömmer sig bakom olika pseudonymer eller rentav heteronymer, och hela tiden en ilska, som dock efterhand släpper fram en sorg, att man får intryck av att han inte är lika arg som han är ledsen. I Kairo sitter Makako och tar sig så småningom till landet i norr, i en inverterad färd till Mörkrets hjärta, och parodin är kanske lite väl övertydlig, när han upplever skogen, trummorna strapatserna, med Karl Johan Nilsson som Kurtz.

I längden blir läsningen ändå en aning utmattande. Nilsson har en metod, som han använder hela tiden, och det som i början är stringent blir allt mer pladdrigt. Skämtandet låter sig svårligen varieras i en roman av detta format. Och satiren över Sverie blir allt trubbigare, med argument du tycker dig ha hört förr, flera gånger. Men bitterheten går snart över i saknad, och ett elegiskt tilltal gör sig påtagligt, där han exempelvis visar medvetenhet att han tillhör en av de allra sista generationerna av författare (hur ska det annars förklaras att han sörjer sin avsaknad av unga läsare?).

Något säger mig att jag borde ha dåligt samvete för att jag läser för lite facklitteratur, när jag inser att jag läst samtliga nominerade i den skönlitterära klassen till Augustpriset, och ingen från facklitteraturen. (Se det som ett nyårslöfte. Typ.) Så jag griper efter Jana Holsanovas skrift Myter och sanningar om läsning. Om samspelet mellan språk och bild i olika medier, utgiven av självaste Språkrådet, för Norstedts räkning. För visst ser det intressant ut.

En efter en avlivar Holsanova tio myter om läsning: man läser hela tiden, man läser systematiskt från början till slut, språk är viktigare än bild, det är lätt att förstå bilder och grafik, rörliga bilder är bäst, läsaren behöver ingen vägledning, bara lågnivåprocesser påverkar läsningen, alla följer samma vägar genom texten, läsförståelsen påverkas inte av musik, samt man läser likadant på papper och på nätet. Men vems myter är det? Holsanova menar att detta är vad hon har mött som forskare, från experter, ledande auktoriteter i läsforskningen, och hennes bok är skriven i syfte att bli kvitt dessa efterhängsna myter.

Som sagt: inte är det då jag som har spridit dem! Det kanske behövs att någon, med hjälp av empirisk forskning och filmade blickbeteenden, slår in de öppna dörrarna – för är det ändå inte länge sedan någon tog sådant som ”lärstilar” (det där om att läsa medan man lyssnar på musik) på allvar? Under 90-talet var det en stor industri med föreläsare som för dyra penningar berättade för lärare att elever minsann skulle läsa Goethe medan de lyssnade på Cypress Hill. Så här ser en akademisk gardering ut, verkar Holsanova mena, när hon skriver om musiklyssningsläsning: ”Vad gäller läsning visar dock empirisk forskning att musiken kan vara ett störningsmoment eller hinder för läsaren.” Ja – kan vara, alltså …

Det vidgade textbegreppet handlar det också om, och Holsanova skriver mångordigt om bilder, både fixerade och rörliga. En brist som boken inte kommer till rätta med är att hon rör sig på grundläggande nivåer hela tiden, som när hon skriver om layoutens betydelse för läsuppfattningen – det är självklarheter, som var och en som har minsta insikt i bildanalys känner till. En anställd på en reklambyrå borde känna till resonemang av det här slaget: ”Dessa bilder har bara en svag koppling till innehållet och avser att kommunicera egenskaper och attityder som framkallar känslor”.

Språk är beroende av bild, antyds lite här och där. Ja, men tänk också på Jan Stenmarks bilder: vad vore de utan bildtexten? Ibland hörs det att vår värld är så visuell, genomträngd av bilder, översköljd av bilder – som om bilden vore en ny uppfinning, som om vi inte kan föreställa oss kamerans chockverkan på 1800-talet, eller att det var mycket vanligare med illustrerade romaner på 1800-talet. Holsanova ställer några viktiga frågor här, men slutsatserna blir av det enklare slaget.

Jag förordar ett mer fördomsfritt förhållande till både bild och läsning. För mycket handlar om självuppfyllande profetior, att få redan kända föreställningar bekräftade. Ingen vill få fötterna bortsopade, tappa hakan, omvärdera sin attityd. Det är också så att behärskar du en typ av läsning klarar du de andra galant. Internet, till exempel: om du är dålig pappersläsare läser du sämre på nätet.

Holsanova menar att producenterna (hennes ord) måste bli bättre på att anpassa innehållet, för att förståelse ska uppnås. Men om de blir för angelägna att vara följsamma med läsarens behov blir texterna utslätade och likriktade: det krävs bångstyrighet och ibland också inslag av djävlighet, av tvärtom. Förståelse kan vistas på olika plan, den behöver inte vara linjär eller logisk, utan kan visa sig i epifanier, i blixtar, i fragment, fraktioner.

Det intressantaste kapitlet, eller det mest aktuella, handlar om internetläsning. En fara är att man helst läser om sådant man redan känner till, skriver Holsanova, och det finns säkert forskning och statistik som stöder detta: men det är väl upp till var och en att lämna denna trygga fålla och söka sig till ny kunskap, att våga överge favoritflikarna. Det är bara slöheten som hindrar oss: möjligheterna finns där.

Ett problem med ersättandet av myter är att de sanningar som ska ersätta dem lätt tar formen av nya myter, att absoluta sanningar tenderar att bete sig flyktigt och illojalt, börja huka i kulissen när det blåser snålt. I litteraturlistan har Jana Holsanova arton titlar med sig själv som upphovsman: denna nittonde skrift från hennes hand förefaller ha skrivits med autopiloten påkopplad.

När jag framlade åsikten att svenska romanförfattare borde läsa mer poesi för att få ett mer fantasifullt förhållande till språket var det nog ingen som höll med mig – snarare tvärtom. Låt gå för det. Att svenska romanförfattare gärna läser Joseph Conrads kortroman Mörkrets hjärta har jag förstått, och det är nog bra i sig; men frågan är om det ändå inte är i sina visuella partier romanen lever som mest, medan språket är överlastat och som inspirationskälla bara kan utgöra en återvändsgränd. Därför tror jag att bildkonstnärer och filmskapare har mest att hämta ur Conrads suggestiva text, att den lever i kraft av sina förmåga att skapa bilder, hur dunkla och tvetydiga dessa än är.

Konstnären Catherine Anyango har bildsatt Heart of Darkness som serieroman, eller ”graphic novel” som det heter på engelska, med David Zane Mairowitz bearbetning av Conrads text, utgiven på SelfMadeHero. Det är en välbehövlig revidering, kan tyckas, så länge man är medveten om allt man går miste om, att en adaptation bara kan utgöra ett komplement, att den aldrig kan bli en ersättning. Den här förkortningen mildrar några av excesserna i Conrads manierade stil, friserar den och resultatet blir nästan ett intryck av att den kunde ha varit skriven av Hemingway, den stilistiska antitesen.

Denna 1900-talets text framför alla har nu fått bilder av mer bokstavlig karaktär. Många har vittnat om vilken besvikelse det var 1979 med Coppolas Apocalypse Now! - hur mötet med Kurtz räknades till ett av filmhistoriens antiklimax (att filmen senare skulle räknas till senaste trettio årens allra bästa förvånar nog de kritiker som då dömde ut den). Men även i romanen är Kurtz en besvikelse för läsaren, att han aldrig kan leva upp till de förväntningar som ställs, när resultatet är en ihålig fantom.

Så även här: Anyangos Kurtz är långt ifrån storslagen, men i enlighet med romanen en skugga av sitt forna jag. Kanske är han rentav en bluff: vi duperas att tro både det ena och det andra, och Marlow är själv så imponerad av hans bedrifter att vi lätt tar honom på orden, inbillar oss en storhet som inte finns närvarande. Därför blir porträttet av Kurtz både en varning och en parodi.

Jag gillar Anyangos bilder, som perfekt fångar en del av atmosfären i texten. Jag är inte lika förtjust i att den åldrade Marlow på båten (yawlen) i Themsen ser ut som Joseph Conrad själv, för det är bara förvirrande och missvisande: han ska vara Marlow, punkt slut. Att utdrag från Conrads ”Congo Diary” interfolieras är också lite missvisande: det är inte ett geografiskt Afrika han åker till, utan till Mörkrets hjärta.

Men bilderna håller stilen, och förhåller sig trogna originaltexten. Det finns en ruffighet här som visar sig i smutsfläckar från vätskor som har färgat pappret och en nästan aggressiv hållning, som om ursinnet har dikterat blyertspennan. Några detaljer betonas: som blodet från den döde rorsmannen, som kletar fast i Marlows skosnören.

Den vacklan mellan identiteter som romanen så skickligt laborerar med återspeglas i hur Marlows ansikte ställs jämte både Kurtz´ och några infödingars. Den vilda kvinnan, så oerhört svår att gestalta visuellt, antar här dock några av de suspekt sublima drag som kan spåras i texten.

Och den ”afrikanska” miljön: ogenomtränglig, dunkel, svår – inte bara oländig, utan också som en konsekvens av naturens likgiltighet, finns här inpräntad i korniga bilder där det som döljs samspelar med det som visas. Tillbaks i den så kallade civilisationen finns trygghetsmarkörerna, som dock inte har något att sätta emot de spöken och spökröster som Marlow har mött i Mörkrets hjärta, där ”The Horror”-viskningen ekar över boksidan.

"She was savage and superb, wild-eyed and magnificient; there was something ominious and stately in her deliberate progess."

Men som sann surrealist verkade han också som författare, och Sphinx förlag ger påpassligt ut hans lilla diktsamling Paramyter, komplett med teckningar som vackert åskådliggör innehållet i dikterna, kommunicerar med dem. Dikterna är skrivna på engelska, blott åtta stycken, medan han på fyrtiotalet levde i den amerikanska öknen tillsammans med hustrun Dorothea Tanning: något senare åstadkom han själv en översättning till det egna modersmålet, tyska, men denna översättning var så väsensskild från originalet att de dikterna räknas som nya dikter.

Detta får vi veta i Kristoffer Nohedens efterord till den här lilla volymen, som han också har översatt, från både tyska och engelska. Noheden visar också att ett av surralisternas projekt innebar att försöka ”återförtrolla” världen, hitta tillbaka till de ursprungliga myterna, till den ursrprungliga magin. Nu går det förstås åt helvete med alla utopier, det ligger väl i sakens natur: men anspråken kan man bara imponeras av, och beundra strävan att rasera system och ideologier, bara de är tillräckligt utdö(m)da.

De här dikterna är skrivna i otålighetens puls, och kan jämföras med André Bretons lika rastlöst härjade dikter. Man kan uppskatta surrealisterna just för deras förmåga att stimulera impulser, att uppmuntra till intentioner, och spåra deras påverkan både baklänges och framlänges i tiden: bakåt inte enbart till Lautréamont och Coleridge – Blake, givetvis - och framåt inte enbart till Lindegren och Öijer, utan även Tranströmers djärvaste metaforer, där surrealisternas insatser som banbrytare och föregångare nog inte ska underskattas.

Därmed inte sagt att jag vill förringa Ernst insatser som poet: i några vackra men kortfattade satser utplånar han gränserna mellan människa och djur, genom att skriva hedonistiskt, i vid bemärkelse. Den här känslan av att allt kan göras, att allt låter sig göras, är också inspirerande, och därför hoppas man att denna utgåva av dikter och bilder av Ernst hittar sina slumrande källor, som bara väntar på att deras idéer ska brisera. Lika uppmuntrande är Ernsts optimistiska lekfullhet, som i ”mytskärmen”, dikten om kraftkarlen Herakles/Herkules:

”å herkules å fru kules

å frukules å herr kules

å herr kules å fru

å fru kules å herkules

å fru kules å frukules

å hercules och fru”.

Drömmar innebär också dagdrömmar, visar Ernst med sina kufiska bilder och lika kufiska dikter. Men hur ska en dröm överhuvudtaget kunna skildras – när den enbart består av känsla, av atmosfär, helt komponerad av ingredienser som ligger bortom språkets räckvidd, bortom språkets räjonger?

Max Ernst försöker. Han våldför sig på myterna – ett av de mest uppfriskande inslagen i surrealismen, som de förstås lärt sig av pionjären Rimbaud – är den trotsiga busaktigheten, försöken att se saker från barnets perspektiv. De kanoniserade verken behöver faktiskt denna bryska behandling, för annars stagnerar allt i menlös vördnad, mekanisk dyrkan som aldrig når fram till genuin förståelse.

På omslaget, ett porträtt av poeten/konstnären av Leonora Carrrington, antar Max Ernst detta pojkaktigt busiga drag: samtidigt som han ser spjuveraktig och halvt demonisk ut (i Steven Severin¹-frisyr, dessutom) bevaras den oskuldsfulla uppsynen. Poeten låter med sina kollage det gulliga gulla med det fula, i en estetik som bevaras i dikterna, så där härligt respektlöst och ohyfsat skrivna.

© Sphinx förlag och Steven Severin

Stig Dagerman. Jodå. Fyra livsnödvändiga romaner, dramatik, noveller, dikter och dagsedlar, essäer, kritik, reportage: ett sådant snille. Och det finns ingen gräns för de sentida hyllningarna till just hans reportagebok Tysk höst, resultatet av en resa i det krigshärjade Tyskland från 15 oktober till 10 december 1946, som ursprungligen publicerades i Expressen. Så här ska journalistisk prosa skrivas.

Jodå. Och när Norstedts utger denna lilla skrift i nyutgåva med Elfriede Jelineks förord läser jag den förstås, eftersom Dagerman är (d)en författare som man ska läsa om och om, för att det är så belönande. Jelinek menar att ”hos Dagerman äger tiden rum exakt när den äger rum, när den är, när den är helt sig själv”, och så är det förstås med stora och betydande författare, att de lyckas skriva i presens, att det skrivna vistas i ett nu.

Här rör sig reportern Dagerman, rör sig författaren Dagerman, och de utgör ett strävsamt par. Det är med förståelse han närmar sig landet Tyskland, de tyska människorna: för det hör till poängen med boken, att han lyckas se bortom schablonerna och se det individuella och unika hos människorna. För vad ska de ta sig till när allt det egna är utplånat, ödelagt?

I boken möts också den hemska fiktionen från Dagermans första romaner med den hemska verkligheten, utan att någon kollision uppstår. Här bottnar hans ångest, här ges den resonans, i Tysklands hjärta, blödande efter krigsnederlaget, förlamat av förödmjukelse. Vad Dagerman visar är ett samhälle utan barmhärtighet. Samtida recensenter beklagade att han var politiskt naiv(utgåvan följer serien Samlade skrifter från 1981, och uppger senaste utgåvan av Tysk höst till 1967, när boken senare trycktes i pocket 1990, och inbunden något år senare).

Det egna lidandet trubbas av vid mötet med ett större lidande, skriver Dagerman ödmjukt. Till kyrkogården går folket för att tacka Gud för att de tillåts leva i Helvetet. Dagerman reser som iakttagare, lokaliserar nöden i den enskilda människan, i gripande scener, bilder som etsar sig fast. Och hur hans språk lever i denna miljö: han är allergisk mot garderingar, mot kompromisser. Ja, han är ärlighetsapostel, och det kan bli påfrestande. Men det är viktigare hur han förmedlar sina intryck, gör dem till levande minnen – en delad erfarenhet.

Kriget dödade också den unga tyska generationen, visar Dagerman. Han är också tidigt ute med en skarp jämförelse till kommunismen, där han menar att vad gäller skändligheter låg nazisterna i lä. Trots allt blir han bara tillfällig gäst (knappt två månader) i deras lidande, men desto viktigare att han bevarar sin ödmjukhet, att han ifrågasätter och tvivlar på sig själv.

Alla som har ambitioner att skriva, har ambitioner med sitt skrivande, ska läsa Dagerman, ofta: för han går rätt in i sitt tonfall, i sitt temperament, liksom William Faulkner, att han möter sin stil, sin atmosfär. Det är ett sätt att skriva med ett urstarkt och framträdande jag, som tar plats utan att vara i vägen, eller ställer sig i vägen.

Själva definitionen av en klassisk författare, det är nog Fjodor Dostojevskij det: han har blivit synonym med riktigt stor litteratur, även bland dem som inte bryr sig nämnvärt om läsning. Jag tror inte själv mycket på tecken från makterna, men i det här fallet kan jag göra ett undantag: av fyra orsaker.

Ja, och så det femte då: det nystartade förlaget Vesper ger ut en oerhört vackert formgiven bok av denne Dostojevskij, Vinteranteckningar om sommarintryck, och tycker att det vore lämpligt att jag skrev om den.

Dostojevskijs stora romaner beskrivs ofta som polyfoniska, men det går också att uttyda dem som symfoniska, och då utgör Anteckningar från källarhållet en ouvertyr till symfonierna, medan Vinteranteckningar om sommarintryck då kan sägas vara ouvertyren till ouvertyren. Det är en förstudie, inte alls någon roman – men ändå, eftersom det råkar vara romanförfattaren Dostojevskij som skriver, hela tiden på gränsen till fiktionen.

Han gör sommaren 1862 en resa till Berlin, Köln, Paris och London, och när vintern börjar visa sina tänder utkommer så den här reserapporten, som inte alls är någon reserapport av något konventionellt slag. Nä, det är mer av anti-resebok, med en författare på tjurigt humör, som hela tiden är motsägelsefull och upprörd, när han skildrar sina intryck om en (väst)värld i brist på gemenskap, men desto rikare på fattigdom och misär.

Ett fint barndomsminne från åttaårsåldern, med föräldrarnas högläsning ur Ann Radcliffes gotiska romaner – detta kan förklara några gotiska inslag i exempelvis Brott och straff – och den förkärlek för febriga drömmar som Dostojevskij tillämpar litterärt.

Han åker till Berlin för att klaga på att invånarna ser för tyska ut. Han klagar, och sedan klagar han på sig själv för att han klagar. De europeiska idéerna nådde Ryssland, och utgjorde stor inspiration – samtidigt behöll de ryska författarna sin särart: de är och förblir alltid ryssar. (En bra redogörelse för detta finns i Helen Muchnics Rysk litteratur före 1900, Bonniers 1968). Det saknades assimileringsförmåga, och därför blir det ryska intakt när författarna skriver sina böcker. Kanske det är så Dostojevskijs (över)tydliga aversion mot Europa ska förstås: som en medveten distansering, för att undvika påverkan och inflytande.

Det är lekfullt och temperamentsfullt. Tidigt i boken ligger det längsta kapitlet, som han presenterar som ”överflödigt” (vilket det inte alls är, bara delvis). Vad som präglar hela hans bok är den stora ambivalensen mot både det europeiska och det ryska; allt handlar om att utlova lögner och stora överdrifter, och att leva upp till detta. Han äcklas av Londons likgiltighet, men ser inga alternativ någonstans. Men det är också i London romanförfattaren tar över hela framställningen, i impressionistiska intryck av en snygging som han ser bland de prostituerade på ett casino (som han råkar gå in på), och en sexåring halvnaken och misshandlad, som går på gatan som en vision eller just som en romanfigur i en av hans senare romaner.

Om det är otidsenligt? Dostojevskij tillhör ingen(s) tid, han är en solitär. Det är impulsivt och rastlöst skrivet, med ursinnet bankande bakom orden. Det är väl om något modernt. Kajsa Öberg Lindsten har översatt, och Per-Arne Bodin har skrivit ett efterord.

© Sekwa förlag

Att det finns en analogi mellan mat och litteratur har många uppmärksammat, och språket självt gör sitt bästa för att betona denna likhet, med uttryck som att man slukar en bok, sätter tänderna i den, och finner den mer eller mindre svårsmält – etc. Jag har lite svårt för de här kommentarerna – eller svårt för mat överhuvudtaget, utan att tillåta det att bli någon neuros: det har nöjt sig med ett ömsesidigt ointresse.

Trots detta har jag bara i år läst två franska romaner som har matlagning som en essentiell ingrediens: Mariel Barberys debutroman Smaken, och nu Agnès Desarthes Ät mig, båda givetvis utgivna av sekwa förlag. Ät mig är översatt av Marianne Tufvesson, och handlar om den drygt fyrtioåriga kvinnan Myriam, hur hon i all blygsamhet öppnar en restaurang, men ser hur den blir allt mer framgångsrik, tack vare hjälpen av den driftige och självuppoffrande allt-i-allon Ben (romaner är rika på idealistiska osjälviska typer: känns som om någon försöker säga mig något …).

Själv är Myriam en mystisk kvinna: naiv, men samtidigt bestämd, och med stor integritet. Det står klart att hon bär på en svår hemlighet, då vi förstår att hon har varit gift och har (haft) en son, men att dessa inte längre finns i hennes liv. Hon är lite virrig, lite excentrisk, med ett lätt rörigt inre, och med den buttraste av pessimism som sin enda följeslagare: ”I verkligheten går allt åt pipan med besvärande konsekvens”, som hon säger uppgivet.

Det komiska skuggas av förtvivlan, när vi allt mer lär känna henne. Hon är en slags skeppsbrottsöverlevare, med sina trettiotre böcker och stort sett inget mer i behåll från sitt förflutna. Med provocerande likgiltighet ger hon efter för uppvaktningen från en granne med stinkande andedräkt.

Agnès Desarthes har skrivit en gripande berättelse om en kvinna som fängslar i kraft av att hon görs så trovärdigt alldaglig. Det blir en roman om rättvisa, om vad som lönar sig i längden, och hur man ska bära sig åt för att hantera sitt förflutna, när hågkomsterna bara väller fram. Hon skriver med stilistisk spänst: livfullt, energiskt, och originellt om människors betydelse för varandra, hur man kan eller inte kan göra sig oberoende, eller bara klara sig helskinnad.

För att fullborda den där analogin, som jag egentligen inte är så förtjust i, så visar Desarthes att det spelar ingen roll hur bra du skriver om du inte förstått att du måste krydda med något oväntat, att receptet kräver en oförutsägbar ingrediens, det pikanta inslaget som bryter. Här är det detta inslag av oro, som förmörkar Myriams tillvaro, som äter på henne.