bernur

Redan bokens tyngd gör mig brydd, betänksam, när jag lyfter upp den från den nedersta hyllan där bibliotekarierna har förpassat den, Norstedts massivt monumentala bok Om Strindberg, för jag fattar att det inte blir någon lätt match att bemästra den. Varför detta avskräckande format? Den är så parodiskt stor att man kunde luras att tro att det är Killing-gänget som har designat den. Vem är behjälplig av en coffee table-bok om författaren som mest av allt avskydde den typen av uppmärksamhet som manifesteras i monument och priser.

En bestraffning, kanske. Eller så är en bok av det här slaget exakt vad Strindberg, denna personifikation av inkonsekvensen, ville ha: elefantiasisen förverkligad, en bok som sätter ribban för alla andra hyllningsskrifter. Motiveringen till formatet torde vara det rikliga bildmaterialet – låt gå för det då, det är hög klass på bilderna, och nog är det roligt att se bilder av författaren på en balkong, röka en cigarett medan han blänger på fotografen, och de tre rädda barnen hukar bakom honom.

Tjugo skribenter har redaktören Lena Einhorn skrapat ihop: flertalet har skrivit om Strindberg förut, och här upprepar de både varandra och sig själva. Einhorn själv började inte läsa Strindberg förrän hon skulle göra en svt-dokumentär häromåret, och Susanna Alakoski har inte ens hunnit börja läsa honom, meddelar hon i sitt flamsigt tramsiga bidrag. Clarence Craafords försök att återge Strindbergs egna tankar blir lite väl tillplattade.

Men de olika perspektiven belyser också något av spännvidden hos föremålet. Hälften hade räckt. Ernst Brunner skriver intimt, snuskigt. Men problemet med den här typen av böcker är att stora författare blir allas egendom: ”han är min!” ropar de, men vi måste acceptera att dessa storheter är kameleonter, att de hela tiden investerar sig själv i det skrivna. Man måste läsa med nya ögon, ompröva sin värdering. Strindberg tål detta.

Till de bättre texterna hör en av förläggaren David Gedin, om Strindbergs behov att distansera sig från sin samtid, och hur han lekte med kritikerna, retades med dem, för att (be)visa sin överlägsenhet. För att förstå måste vi ned i denna tid, måste vi förstå hur han skrev utifrån sin tids uppfattning.

När han då har så rysliga stunder: hur kan vi förlåta honom? Ja, kanske tack vare hans humor och charm, som föreslås lite här och där i boken. Eva Borgström som skriver om kvinnorna i En dåres försvarstal gör ett gott jobb när hon utreder hur vi inte ser kvinnorna genom hans blick, utan vi ser han själv genom kvinnornas blick. Han släpper in tvivlet i sitt skrivande, släpper in sin egen svaghet. Är det detta som gör honom så mänsklig, så modern? Samtidigt är han barsk – både snarstucken och långsint, och extremt egoistisk, häpnadsväckande hänsynslös.

Det finns inte mycket kvar att gilla. Hans språk, som så ofta beundras, blir inte begripligt förrän man ställer det i kontrast mot samtidsförfattarna: då framträder fräschören, hur han stökar runt med sina upptåg och nymodigheter, och direkta tilltal. När vi får veta att han cyniskt utnyttjade sin mentalsjuka syster Elisabeth till porträttet av Eleonora kan vi lika gärna ställa oss frågan om det snarare än att utgöra ett bevis på hans egenskap av vampyr är ett tecken på att han bearbetar sin sorg över systerns sjukdom.

Ebba Witt-Brattström erbjuder i sin text om Strindberg som den store könshatare hans självinsikt som förklaring till att vi besegras. Det är en briljant skriven text, där hon använder Laura Marholm för att verifiera Strindbergs insatser inom detta område, och egna övertygande argument, där hon föreslår att Strindberg inför ”ett tolkningsmonopol som i varje könskonflikt ser kvinnlig svekfullhet och manligt martyrium, vilket blivit lika med stor litteratur i detta land”. Lika bra är Leif Zerns avslutande text, där han jämför vår dramatiker med Ibsen, och utvecklar tankar vars embryo presenterats i en DN-artikel.

Boken Om Strindberg, med sina anspråk av definitiv version, visar här och där att hans böcker inte är så viktiga för skribenterna, att de inte använder dem som levande väsen att bli besatta av, utan mer som föremål för på förhand givna tolkningar. De låser fast och fixerar Strindberg, och så får vi då monumentet på piedestal, statyn August, att vörda och bevara. På något sätt är då Alakoskis bidrag, där hon koketterar med sin oförmåga att (börja) läsa Strindberg, ärligare och kanske rentav ett nödvändigt uppkäftigt inslag i en sådan här bok, den enda genuint Strindbergska texten av dem alla.

Det sägs ofta att litteraturvetenskapen i allt för hög grad sysslar med döda (manliga) författare, att den borde rikta sig mer mot samtida uttryck av litteratur, men jag kan inte säga att jag saknar strukturalistiska analyser av narratologin i datspelen: inte heller saknar jag avhandlingar om samtida författarskap, men låt gå för att det kan vara motiverat – någon gång.

Denna gång infaller sig nu, när Katarina Bernardsson disputerar med Litterära besvär. Skildringar av sjukdom i samtida svensk prosa (ellerströms), en avhandling som försvarades i Lund i lördags (28 november). Hon har helt sonika tagit sju romaner utgivna under 2000-talet, romaner som på något sätt skildrar sjukdom, och gjort en analys utifrån ämnet Medical Humanities, i det på svensk mark helt nya forskningsområdet Litteratur och medicin.

Nu ska  sägas att det redan finns riklig vetenskaplig produktion kring två av författarna – P.O. Enquist och Torgny Lindgren, medan de övriga fem är lite mindre omskrivna. Här finns då förutom Pölsan och Boken om Blanche och Marie Sara Mannheimers Reglerna, Åsa Ericsdotters Kräklek, Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna, Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten samt Maria Fagerbergs Svart dam: ett fint urval.

Att författare i skönlitterär form behandlar sjukdom är inget nytt, även om Bernhardsson menar att genren patografi som form populariseras kring 1950-talet. Patografi är alltså en slags biografisk skildring av sjukdomserfarenhet, egen eller annans: extremt populär som eländig eländeslitteratur åren kring millennieskiftet. Författare är väl näst skådespelare de största hypokondrikerna: inte så märkligt, då det enda som krävs för att inbilla sig en sjukdom är utvecklad fantasi.

I många stycken är Bernhardssons bok fascinerande läsning, och uppfriskande. Hon ägnar lite väl mycket utrymme åt läkekonst och medicinsk behandling, liksom om hur mycket tid av läkarstudierna som ägnas åt läsning av skönlitteratur, den eviga debatten om läsningens nytta, om det går att lära sig (läsa sig till) empati, om känsla och förnuft ska ses som separata storheter eller som något som sammanförs i(nom) människan. Men hon har definitivt en poäng i risken att läsningen där kan bli för instrumentell, att den låser fast läsningen i givna tolkningsramar, och att man föredrar en viss typ av litteratur som lever mest i sin förmåga att bli tillämpad.

Det är väl också ganska självklart att böcker måste läsas i förhållande till både kontext och intertext. Med Susan Sontags metafor är sjukdom ett annat land, dit vi ofrivilligt åker, och Bernhardsson lånar metaforen när hon skriver om Wijkmark och Fagerbergs skildringar som exillitteratur, om sjukdomen som en förvisning. Att bli sjuk innebär också, visar Bernhardsson, att du måste bli patient, alltså spela sjuk – gå in i rollen som sjuk, och där finns givna förordningar.

Bernhardsson tvingas begagna dagstidningsrecensioner, då så många av hennes objekt inte hunnit bli föremål för längre vetenskapliga studier. Det får hennes framställning att bli lite väl mycket av ”några säger si, andra säger så”, som det heter i Dag Vag-låten. Hennes egen fördjupade läsning visar dock samhörigheten mellan böckerna, men framför allt skillnaderna, vad som gör den enskilda författarrösten unik. Hon skriver också intressant om Wijkmarks begagnande av egyptisk dödsmytologi, i användandet av fladdermusen, som också är en kinesisk symbol för välsignelse: därmed antyds rikedomen i Stundande natten, en av decenniets mest fascinerande romaner. Däremot ägnar hon återigen för mycket möda på att diskutera (eventuell) sanningshalt i Enquists roman, där hon kunde ha nöjt sig med kortare reservationer: det är ändå en roman, ingen biografi över patienten Blanche Wittman.

Hennes ämnen kan ringas in som döden (Svart dam och Stundande natten), hysterin – med följdsjukdomar: Bernhardsson är noga med att påpeka att hon undviker psykiska sjukdomar (Boken om Blanche och Marie), ätstörningarna (Reglerna och Kräklek), tuberkulosen (Pölsan), och döden igen (Fjärilen i min hjärna). Vad som gör hennes bok till en spännande läsning är att hon tydliggör vad som gör en bra bok bra – som i fallet Reglerna, som hon skriver mycket engagerande om – medan jag finner behandlingen av sjukdomstemat lite inkonsekvent och ibland knappt ens relevant. Intressant nog utgör avhandlingen i första hand ett försvarstal för romanen som konstnärlig form, dess överlägsna förmåga att gestalta exempelvis sjukdom på ett trovärdigt sätt: alltså, vad Bernhardsson mest lyckas med är att skriva levande om de sju romanerna, oavsett att de nu handlar om sjukdomar.

Ser det här ut som en glad filosof - - -

248. Böcker. – Vad är det för värde med böcker som inte ens kan lyfta oss högt över alla böcker?

I förlaget Symposions nyckfulla utgivning av den bakdantade Friedrich Nietzsches samlade verk, som började utkomma 2000, innehar Den glada vetenskapen band 5, och utges som det sjunde verket i den installation som i färdigt skick ska inneha tio volymer. Nyckfullt: ja, men också en av detta nya århundrades viktigaste gärningar.

Den glada vetenskapen är översatt av Carl-Henning Wijkmark, och är utöver den redigerade versionen av hans översättning för förlaget Korpen 1987 något utökad med en femte bok, samt dikter som bildar prolog och epilog. Thomas Brobjer har skrivit ett efterord som pedagogiskt förklarar tillkomsten och bokens vikt i författarskapet. Så blir detta den första kompletta utgåvan av denna viktiga bok.

Nietzsche är närapå den enda filosof som jag vågar läsa: som jag kan läsa. Men jag ser honom mer som författare än filosof – dikterna ger jag inte mycket för, även om jag inte är lika fördömande som Wijkmark tidigare varit, men i hans prosa finns poesin, glädjen. Det poetiska finns i tänkandet, i paradoxerna, kontrasterna, synteserna av det förment oförenliga, och i fantasin. Han tänker på snedden, uppmuntrar det oförutsägbara, förbluffar sig själv. Det är också modigt, hur han ser det värsta i vitögat. Han beskriver sin bok så här i den senare Ecce homo: ”nästan i varje sats räcker här djupsinne och okynne ömsint varandra handen”. Han är lika upplyftande som han är uppfordrande, manande.

Han är människokännare, psykolog. Kärlek är egoism. Han söker efter inspirationen tills han finner den, och i den tredje boken växlar han in på aforismspåret, och skriver i tour de force, maniskt insiktsfullt. Det är också så att vi har gett honom rätt i efterhand, som när han skriver: ”Den som vet sig vara djup bemödar sig om klarhet; den som vill verka djup inför mängden bemödar sig om dunkelhet. Ty mängden håller allt för djupt som den inte kan se botten i; den är så ängslig av sig och går så ogärna ut i vattnet.” Därför blir det sant, som så ofta sägs om klassikerna, att de är ”vår samtida”, att Nietzsche är allt mer aktuell som författare, att hans tankar har väntat på att fullbordas, att infrias och att bli sanna(re). I Den glada vetenskapen finns spåret till några av hans viktigaste idéer, som Guds död och den eviga återkomsten, så det är lika bra eller bättre att börja här som någon annanstans.

Han är också acceptansens filosof, i ett program som hela tiden går optimismens ärende, i uppmaningar att förändra, förbättra – det är människans plikt att förkovra sig, att aldrig stagnera, att alltid ge mer, försöka mer. Det är bejakandets filosofi, att göra någonting till fullo och att göra det väl. I femte boken, som alltså inte ingått i tidigare svenska utgåvor, ger sig Nietzsche in i den morallära som senare utvecklas i Zarathustra-skrifterna, och skriver ned några furiösa insikter om sanning och tro.

Det inkonsekventa, bristen på system – ja, det har setts som Nietzsches brist, hans avsaknad av program, att han byter, växlar, går ometodiskt till väga. Men det är tilltalande med hans rastlöshet, hur han låter tankarna pröva sig fram. Resultatet blir definitivt en av Nietzsches rikaste böcker: det är också en av hans lättaste, och det är svårt att föreställa sig en lättare filosof, då han skriver med sådan brist på tyngd i språket, som om orden svävade, i en livlig stil.

Till det sympatiska hör också att Nietzsche är fosterlandslös, att han har större anspråk än att vila i den tyska identiteten, som han bara avskyr, som om han här föregriper allt snack om att han skulle förebåda nazistiska idéer.

Dead man tell no tales, och Döda poeter skriver inte kriminalromaner, vet författaren Björn Larsson att meddela, och nu har jag för radioprogrammets räkning läst denna lättsamt allvarliga bok. ”Men vem i all världen skulle vilja ta livet av en poet?” som en av bokens frågor lyder: ja, eftersom det är (en slags) kriminalroman handlar alltihop förstås om just denna vem.

Det är en satir över förlagsverksamheten i Sverige, och den uppburne poeten Jan Y Nilsson, som av sin förläggare övertalats att skriva en deckare, för att höja den estetiska nivån i genren, men förvisso av lukrativa skäl, då hans poesin inte inbringar någon kosing. Att nivån på svenska deckare behöver höjas: jo då! Och visst har Larsson en del poänger, inte bara av den lättköpta sorten, när han raljerar kring situationen för litteraturen.

Jan Y är schablonen av den fattige poeten, men med sin övertydliga mix av Bruno K och Tranströmer borde det inte vara så synd om honom, ekonomiskt alltså. De rikhaltiga exemplen ur hans poetiska produktion har Larsson lånat från en (ont ananade?) fransk poet, och förråder några ganska taffliga dikter, även om det talas om Nobelpris. Fast inte blir det bättre med de långa utdragen ur poetens roman, som väl bara visar att namnet Larsson inte borgar för någon internationell deckarsuccé (även om han liksom sin namne Stieg inte kan låta bli att låta figurerna vakna ”med ett ryck”). Kopplingen till Tranströmer förstärks av Larssons oreserverade hyllning av kollegan på Lunds universitet, Niklas Schiöler, som får komma till tals i ett par oerhört långa e-brev (men det ligger inte i en riktig litteraturvetares intresse att fortsätta sprida myten att Sapfo begick självmord).

Larsson kunde ha ansträngt sig mer, kort sagt. Likaså heter kommissarien Martin Barck, vilket nog är mer osannolikt än att han är en hobbypoet. Är det inte snarare mallen i engelska deckare med diktskrivande kommissarier, som PD James favoritpolis Adam Dalgliesh.

Som stilist har Larsson ett lillgammalt språk; han är en flitig brukare av semikolonet, utan att förstå vad det ska användas till. Det är fullt av störande inkonsekvenser och orimligheter, som att det är möjligt att bli polis direkt efter gymnasiet – i den icke-litterära världen krävs minste ett års yrkesverksamhet. Att tala lågt borde vara möjligt, men inte att ”tala tyst”, liksom att det ändå hör till undantagen att ett självmord innehåller både hängning och drunkning. Ändå uppskattar jag den här roliga historien, och dess lustiga detaljer, som beskrivningen av förläggarens dåliga lokalsinne, ”eller snarare inget lokalsinne alls. Över huvud taget hade han ett svagt utvecklat sinne för verkligheten.”

Tempot är långsamt, utvikningarna om litteraturen långrandiga, men det finns ett sävligt driv i berättelsen, hur stillastående intrigen än blir med alla förlagsdiskussioner och gnälliga utläggningar om litteraturens situation i samhället. Att Larsson äger viss genrekunskap bevisas när han ger fixstjärnan efternamnet Marklind, och försök själv låta bli att gissa vem som döljer sig bakom författarnamnet Gillis Hamilton. Satiren över bokförlagen blir allt trubbigare och andefattigare, där Larsson slår in de mest vidöppna av dörrar i sin iver att indigneras över hur kvalitetslitteratur negligeras. Mördarens identitet ska nog inte avslöjas här, men om du har läst en (”säger en”, som det brukar stå i dåligt skrivna böcker) deckare bör du räkna ut det lika snabbt som jag gjorde det.

Det kunde nog ha blivit en mer intressant bok, men Larsson är klantig nog att hålla sig till ett allvetande berättarperspektiv, och låter oss veta vad några av de misstänkta tänker när de får veta att offret har dött: därmed kan vi snabbt avskriva dem från utredningen, och kvickt och enkelt ringa in den skyldige. Ett kardinalfel som borde ha undvikits. (Är det inte dessutom misstänkt många misstänkta i alla deckare: typ fem-sex stycken, bara för att upprätthålla läsarens gissningslekar?)

Diktsamlingen har de senaste tio åren dödförklarats lika ofta som romanen dödförklarades i slutet av 1900-talet (hypertext, (s)om ni minns), men ingen har talat om det för Johan Jönsson, som fortsätter med sina kolosser till böcker, som han bara råkar kalla för diktsamlingar. Efter den monolitiska Efter arbetsschema häromåret kom i somras en lika klumpig bok, Livdikt, och jag är oavbrutet fascinerad av hans otympliga projekt.

Hur ska det läsas, detta som knappt låter sig beskrivas? Drygt sju hundra sidor poesi i ett svep: det låter jobbigt, som min kollega suckade när jag nämnde något om boken i torsdags. Ja – det är jobbigt, men också oerhört bra, en bok som jag definitivt räknar till årets viktigaste och bästa, oavsett om man kallar det för poesi eller något annat; det är samhällsskildring av okonventionellt slag.

Hur ska man fortsätta? Det är en bok som inte lämnar dig i fred, som petar i dina sår, som vägrar låta sig tystas. Den är skriven i olika stilar, hållen som ett slags förhör, där ett (dis)kursivt överjag eller en terapeut frågar ut jaget. En dialog som ibland innehåller en tredje röst, en gråare och diffusare (mer poetisk) text i texten. Att boken är så bra förstärks när den samspelar så starkt med Efter arbetsschema, att den fortsätter det Jönsson inledde där, men också att han utvecklar dess tematik om utanförskap, misslyckande, tvivel, depression: ett enda stort ifrågasättande.

”Vad gör du?” – så lyder bokens ständigt outtalade fråga. Jönsson idisslar sin text, där han rör sig mot primalskräckens tomhet, utmanar den med sina ord, sina monomana autonoma ord. Ren och skär dödsångest är hans ämne, illustrerat i återkommande avsky för det kroppsliga, för förfallet, för förändringarna – försämringarna. Livet som ett trauma, en chock: något att komma till rätta med. Jönssons metod blir inte den här gången att referera till sociologisk och filosofisk teori: nu skruvas det introverta åt ytterligare, när Jönsson diagnostiserar sig själv.

Vad är skillnaden mellan att vilja mörda rika svin och att säga att man vill göra det? Ingenting är äckligare än att leva för egen hand, tycks Jönsson mena. Jag vill inte diskutera det konstruktiva i att hata hela borgerligheten – men vad vore kverulanten utan sin klagan? Livdikt är antingen brutalt självbiografisk eller ett skoningslöst iscensättande: alla självbiografier är anpassade, i någon mån – Jönsson gör det motsatta, skitar och skiter ned sig, som för att utmana läsarens (tåla)mod. Liksom Ann Heberlein är han lika trött på att leva som på att dö.

Vad är ett liv? Jönsson svarar: ”jag är mycket nära levandet, trots att jag knappt lever”. Skammen i att vara människa ger inga utvägar, och att leva är inget värdigt alternativ. Jönsson gestaltar värdelösheten, och beskriver det som att han har fastnat i sin ohållbara situation: han menar, ungefär som Stig Larsson, att han varit densamme sedan han var fem eller sex år gammal.

Vad kräver då det här av läsaren? Engagemang, självklart, en förändring. På omslaget tecknas två dramatiskt röda streck, som ger mig associationer till en livboj: titeln Livdikt ger också andra associationer – livsviktigt är det i vilket fall. Han refererar till Montaigne, som uppfann frågan: ”vad är ett jag?” Jönsson brottas med språket, med samhället, med sig själv, och resultatet är en fantastiskt rik bok, där den verkar vara skriven i psykosriktningen, en snyftande klagosång, ett stort patetiskt ”J´accuse” mot samhället.

Men är det här då på riktigt? Jag bryr mig inte särdeles mycket om det jag som framträder i dikterna är Jönssons egna, så länge han klarar av att vara trogen sina neuroser: de är sanna. Det är pengarna, sömnlösheten, oron över att vara en dålig förälder. Drygt hundra fotnoter lämnas hängande i texten, som spår av en förklaring som vägrar infinna sig.

När kungen efter höstens traditionella älgjakt ställde upp för den sedvanliga presskonferensen i skogen löd hans avskedsord till de församlade journalisterna att han ämnade ”vända blad”, vilket ingen av de skamligt obildade murvlarna fattade var en stilig allusion till Alan Bennetts bok om den engelska regenten, som på svenska passande nog heter Drottningen vänder blad. Vår kung är mer beläst än tidningarnas skribenter – det säger nästan mer än allt.

Nu har jag läst den avslutande installationen i Hans Koppels trilogi om tillståndet i det svenska samhället, Kungens födelsedag, där kungen mycket riktigt är en bemärkt figur i det stora persongalleriet. Medan Vi i villa var en uppiggande satir tyckte jag lite mindre om Medicinen, eller om dosen bara inte var rätt justerad, och nu – nja, det här är en besynnerligt fadd roman, som inte uträttar särskilt mycket alls, om det nu var avsikten. Det handlar om väldigt många (bi)figurer: utöver kungen själv alltså en livvakt eller två, en tonåring eller två, en styvdotter, en advokat, en åklagare, och så vidare. Hela handlingen kretsar kring miljöaktivister som protesterar mot bilismen, symboliserad av ni-vet-vem, och – tja, det är allt.

Pseudonymer gillas nog mest av pseudonymerna själva: när det uppdagades att mannen bakom Hans Koppel var en (icke)skäggig barnboksförfattare spred sig nog ett ointresserat missnöje hos läsarna. Var det inte mer än så?

Vad kan då sägas om Kungens födelsedag? Ja, vår arme kung … Inte har han det lätt här heller. I något enstaka kapitel får vi ta del av hans tankar, men det är inte speciellt roligt att vistas där. Jämför för all del med Bennetts genialt anspråkslösa men alltid mycket mer intressanta roman om den engelska drottningen, där han tecknade ett porträtt av henne som en genuin människa: kungen är här bara en pappersfigur, med schablontankar, lite lätt disträ – han förtjänar något bättre.

Den spontana humor som Koppel/Lidbeck gav prov på i debuten är som bortblåst här, med platta skämt enbart för effektens skull. Lättköpta sanningar presenteras som storartade sanningar: it takes two to tango  - nej, du är inte först med den upptäckten. Det är som att Koppel tappat intresset för sin egna historia, som kavlas ut till en kort roman där knappt något stycke är längre än en mening långt. Det är planlöst, meningslöst, korkat, och tråkigt. Fiktion handlar om att övertyga: här finns det inget som bevisar mig om att det här sker på annat sätt än som lek, som tidsfördriv.

När pulpförfattaren Jim Thompson fick ett senkommet erkännande på 90-talet berodde det nog delvis på att James Ellroys kolossala genombrott öppnat läsarögonen för embryot till den amerikanska crime noir som Thompson var en tidig exponent av. Författaren själv dog 1977 i den bortglömdhetens skymundan som reserverats för kolleger i denna lågt skattade genre, och av hans romaner är The Killer Inside Me den ojämförligt mest kända (den kom på svenska 2008 i Modernistas avsomnade pulpserie), nu aktualiserad av en filmatisering (den första filmen kom 1976).

Det oväntade greppet i Thompsons roman avslöjas redan i titeln, där han konstförfaret visar att mördaren kan vara synonymt med berättarjaget. Lou Ford är biträdande sheriff i en sovstad i Texas, en hyvens grabb på 29 år – ja, hyvens är hur han uppfattas i staden, som en småsnäll men småkorkad ung man i avsaknad av ambitioner. Men redan efter två sidor förstår vi att något är på tok, då han i några korta replikväxlingar uttalar sex stycken klichéer. Han använder klichéerna för att passera obemärkt, för att få människor att sänka garden: och det behöver han, eftersom han trasslar in sig i utpressning och mord (obligatoriska ingredienser i den här genren). Klichéerna ingår i hans plan att oskadliggöra sig själv, för ingen dumbom kan vara den strategiske mördaren.

Han vet mycket väl vad han har inom sig, vad han är kapabel till, och det är det som får romanen att bli så kuslig, och så kusligt övertygande. Det är just mördaren inom honom som får komma till tals, som dikterar hans gärningar. Pappan var läkare, och själv har han slagit sig till ro i anspråkslösheten, där han likt ett rovdjur i ett gryt gömmer sig och sina mörka instinkter. Han kan inte ändra på den han är.

För till det yttre ser han ut som den typiske laglydige medborgaren, i sin Stetson-hatt, rosa skjorta, smala byxor och Justin-boots: snarare ser han lite trevligare ut, lite mer av svärmorsdröm. Med obetalbart precist bildspråk låter Thompson Lou och flickvännen Amy liknas vid två strån i en pöl, där samhället är styrt av oskrivna lagar och villkor som uppmuntrar iscensättning och det påhittade – bland annat därför tillåts Lou utagera sina gärningar.

Han är en man med ständigt knutna nävar, och det kusliga består i hur han inväntar tillfällen att få ge våldet fritt utlopp, att pulpherisera kvinnors ansikten. När Ellroy fick sitt genombrott debatterades flitigt – i Sverige, åtminstone – det som Kay Glans kallade ”skräckellitteratur”, med exemplen American Psycho, men också filmer som När lammen tystnar och Seven bidrog till att konstnärens moraliska ansvar utsattes för diskussion. Är då våldet i The Killer Inside Me spekulativt och våldspornografiskt?

Som resonansbotten finns då den psykologiska motiveringen, med faderns egna begär som verkar ha gått i arv hos sonen, något som endast antyds av Thompson, i gläntar. De intressanta partierna är inte våldet i sig, som inte heller utgör någon majoritet i omfattning, utan den diskussion Lou för med den sjuka han har inom sig: ”There are things that have to be forgotten if you want to go on living. And somehow I did want to; I wanted to more than ever. If the Good Lord made a mistake in us people it was in making us want to live when we´ve got the least excuse for it.” Det kusliga består också i hur Thompson lekfullt låter Lou konstatera och betona sin vanlighet, att du som läser rentav har sett honom, som en av de där anonyma i mängden.

© Bokförlaget Lejd

Att översättningar åldras kvickare än originalet är en vedertagen sanning, även om vetenskapen inte är särskilt ivrig att framlägga empiriska bevis för något som ter sig lite ologiskt: men etablerade dogmer ska man handskas varsamt med. Jämför för all del med människor: den gamla översättningen av Mörkrets hjärta var från 1960, samma år Thorsten Flinck föddes.

År 1967 utkom Erik Lindegrens magistrala översättning av Rainer Maria Rilkes Duineser Elegien, i bestämd form som Duinoelegierna, och eftersom 43 år är en ansenlig tid både för människa och översättning har Camilla Hammarström funnit en anledning att nyöversätta detta ett av modernismens portal- och praktverk, i obestämd form som Duinoelegier, som nu utkommer som en av årets vackraste mörkgröna böcker på Lejd förlag.

Så sent som förra året utkom Martin Tegens inte helt lyckade översättning av Sonetterna till Orfeus, med sonetter så intrikat inflätade i skapandet av elegierna – så, Rilke är ständigt aktuell, och Hammarströms ansträngningar har varit lyckosamma, och hon bidrar också med ett suveränt skrivet efterord, lika balanserat som det är initierat. Jag kan hålla med om att Rilkes elegier är didaktiska, så länge vi är överens om att han inte predikar: enligt Harold Bloom är det de starka rösterna som överlever i kanon, och få poeter har väl lika stark röst som Rilke, hur skickligt den än undviker att bli påträngande. Det är sublimt, stort, vådligt, hotfullt – skräck, bävan: ”Ja, det ohyggliga log . . .” (samma ordval som hos Lindegren: en av ganska fåtaliga överensstämmelser – även om det är svårt att ignorera Lindegrens formuleringar, hittar jag ofta välfunna lösningar hos Hammarström).

I stället för den tröttsamma dikotomin manligt-kvinnligt väljer Rilke mänskligt: syntesen är hans dominerande inslag, där han motarbetar dualitet, strid, i en strävan mot förening, enhetlighet. Vårt misstag är att vi betonar det som särskiljer, när vi ändå har potentialen att hitta fram till syntesen, symbiosen, transcendensen – den lyckliga föreningen. Hos Rilke spirar det och slocknar, inte som kontraster. Det är vår, grönt, uppvaknande, med liv, växtlighet. Ja, rörelsen och energin triumferar över det stillastående. Gränslösheten är hans mått.

Det är finurligt skrivet, med bokstavliga och symboliska slut på respektive elegi, där favoritpartier utkristalliserar sig hela tiden. Hela åttonde elegin! Sista elegins Klagan! Inte är änglarna så framträdande heller, utan de är diskreta inslag. Duinoelegier är en hyperromantisk bok, som om Rilke vill manifestera och förverkliga romantikens ideal och utopier: du kan mer, säger han, så bli mer, försök – våga – träd ut ur de vanliga banorna, upprätta nya mönster.

Hammarströms beskriver sin översättning som en gyllene medelväg mellan Lindegrens friare (poetiskare) tolkning och Arnold Ljungdals mer bokstavstrogna. Det bästa från två världar? Nja, det kanske är att ta i, men jag uppskattar hur vi här kommer riktigt nära Rilkes språk och intentioner, in i kursiveringar och ellipser och utrop och semikolon, samtidigt som han talar en utpräglad svenska utan påtaglig tysk brytning.

Om vidderna och fälten inom oss talar han sålunda, om hur vi svävar – dansar – ovan abyssen. Det vi har att tillgå är kontaktytan mellan-inom oss, och de rymder som är vidare än i himlen, där Rilke delar vår häpnad: ”(Hur fruktansvärt stora de måste vara/ när årtusenden av våra känslor inte översvämmat dem.)” Fiendskapen som ska forceras, bemötas, och övervinnas. Och tid som inte är tid: ”För alla har vi väl ägt en timme, / kanske inte fullt en timme, ett med tidens mått / svårmätbart mellan två stunder – , då närvaron / kändes. Allt. Ådrorna fulla av närvaro.” Camilla Hammarström har gjort ett gott arbete när hon varsamt och känsligt lyft fram Rilkes egen röst. Här är storhet och skönhet paralleller: den sköna storheten, den stora skönheten.

© Lind & Co

William Shakespeares Sonetter utges på Lind & Co, i Eva Ströms översättning, i en mycket vacker knallröd bok, och det kan tyckas vara överflödigt med ännu en översättning, även om översättaren i förordet påminner om att den handfull svenska versioner inte förslår mot de sjuttio kompletta tyska översättningarna av verket. Liksom Sven-Christer Swahns med rätta hyllade arbete från tidigt 80-tal är denna volym tvåspråkig, och innehåller en kort kommentar till varje översättning, som bildar ett fint kompendium till dikterna. Vi som följer Evas blogg fick häromåret förmånen att se hur översättningarna dagligen växte fram.

Eva Ström gör processen kort med allehanda teorier om biografiskt innehåll och vilka eventuella förebilder som kan ha funnits till den kärlekshistoria som tecknas: detta förblir ändå bara spekulationer, inget som kan bevisas. Viktigare blir då Ströms tolkningsarbete, när hon lyfter fram både de enskilda dikternas kvaliteter och deras inbördes samband; hon talar om ”sonettvinden” som blåser genom ett par av samlingens 154 exempel, och likaså om melodin och musikaliteten, exemplifierat av en slags klockringning i nummer 49. Vi får också fina utläggningar om naturmetaforerna, och en bakgrund till kärlekstriangeln.

Shakespeares ordvitsar går oftast förlorade, och denna översättning är inget undantag. Synonymerna och ordlikheterna kommunicerar, med rader som replikerar och speglar sig i varandra. För att bara ta ett exempel, från den tjugosjunde sonetten, där Shakespeare talar om sängen som ”The dear repose for limbs with travels tired; / But then begins a journey in my head”, vilket på svenska missar anspelningen mellan ’journey’ och ’travel’: ”den sköna vilan för så trötta lemmar, / så börjar hjärnan spela sin refräng”. Engelskan innehåller fler enstaviga och tvåstaviga ord, vilket ger Shakespeare möjlighet att trycka in fler ord per enskild rad, när svenskans sammansättningar kan ge ett fattigare intryck.

Det är en hopplös syssla att förvänta sig lika stiliga formuleringar på svenska: vad man i stället får är ett modernt språkbruk, där Shakespeare låter oerhört samtida. Det är Ströms avvägning, och jag tror att vi måste acceptera att poeten ibland anakronistiskt råkar anspela på pjästitlar av Eugene O´Neill och musikaltitlar av skäggen från ABBA, då den moderna diktionen ändå är att föredra, om vi ska förvänta oss att dikterna ska äga giltighet under 2000-talet. Den skövlande tiden är en av Shakespeares favorittroper, och tack vare kommentarerna blir sådana påpekanden diskreta påminnelser om hur helheten förstorar effekten av de enskilda dikterna.

Tack vare kommentarerna betonas också diktcykelns narrativa aspekter: det är en av litteraturens stora kärleksromaner vi får följa, med poeten som förgäves uppvaktar den ljusa ynglingen och fastnar för den mörka damen, rivalen som han måste älska och hata. Det är så känslofullt skrivet att man ändå måste fråga sig: hur kan det inte vara (själv)upplevt? Men diktjaget är en senare uppfinning, slutet av 1700-talet, kanske. Vi behöver inte välja: det är en genuin förtvivlan som uttrycks i dikterna, vi kan nöja oss med detta, hur mycket eller hur lite det än bottnar i verkliga upplevelser. Känsloengagemanget är tillräckligt intensivt och djupt, och åtrån och svartsjukan hemsöker dikterna.

Ett outtalat och obesvarat ”vad har hänt?” hemsöker också dikterna. Fantasin och det erfarna rör sig sida vid sida, med det erfarnas röst som tränger igenom. William Shakespeare – vem han än var – har (upp)levt, även om sonetterna i sig inte syftar på något specifikt.

Diktjaget är alltså tillräckligt starkt i sonetterna, med en ömsom klagande, ömsom förtjust röst, som tangerar hybrisen i sin förälskelse, även om det alltid är en stolthet som dämpas av medvetenheten om de egna bristerna. Det här är något av själva definitionen av det genialiska, den lättheten som finns i språket, i ordens magnetiska och organiska rörelse mot och med varandra, i en säregen och dansant rytm.

Även de som gillar Shakespeares sonetter brukar framhäva den italienska sonettformens överlägsenhet, med argumentet att den avslutande tvåradiga kupletten kan ge intryck av att vara ett bihang, något som förstör den stämning diktens inledande tolv rader byggt upp. Men då blundar man för de många exemplen på språklig elegans som öppnas i dessa avslutningar, där ibland budskapet naglas fast lika ömsint som definitivt.

Det är nog omöjligt att överskatta Shakespeares sonetter. Under vårt nya decennium har Lena R Nilsson och Martin Tegen tidigare försökt, med skapligt resultat. När jag nu läser ytterligare en försvenskning erfar jag något av Ströms fascination, och det märks också att hon har utfört ett lustfyllt arbete, liksom att mycket av rikedomen ändå bevaras i denna svenska version. Jag har många favoriter bland dessa 154 sonetter, och det går förstås inte att på något vis förbättra originalen: däremot finns det anledning att ta den svenska versionen som hjälp vid en tolkning. Det är dock inte i de enskilda dikterna storheten finns, utan i den berättelse som växer fram när man läser det stora äventyret som den kompletta versionen utgör, skriven på, med Ströms välfunna ord, ”elizabethanska”.

© Sekwa förlag

En av de vackraste scenerna i Wim Wenders film Himmel över Berlin är när ängeln Damiel (Bruno Ganz) rör sig i en S-Bahn-vagn och stryker med sina osynliga händer på de bedrövade passagerarnas nedtryckta axlar: en fin illustration till hur anonymiteten i en storstad ger utrymme till transcendenta upplevelser, metafysiska ögonblick.

Något liknande sker knappast i Delphine de Vigans roman Underjordiska timmar, som utspelar sig i en annan storstad, Paris. Det är hennes femte roman, och andra i svensk översättning av Helén Enqvist på Sekwa. No och jag tyckte jag var mer fascinerande än bra, och jag tycker något liknande om den här.

Att jag drar en parallell till en film är inte helt gripet ur luften: de Vigans berättarteknik påminner om filmer som Short Cuts (alltså mer Altmans film än Carvers noveller), Babel och Crash, med flera sidospår som berättas parallellt. Hon nöjer sig med två: vi följer dels den fyrtioåriga ensamstående trebarnsföräldern Mathilde, som hamnar i onåd hos chefen och blir utfryst och mobbad på sin arbetsplats, och dels läkaren Thibault, som är underdånig och hjälplöst i underläge i sitt förhållande. Två karaktärer som har tappat sugen: om det låter deprimerande, så kan jag bara bekräfta den hypotesen.

Det finns en nästan irriterande lojhet i gestaltningen av karaktärerna, åtminstone hos Thibault, som aldrig flyttar ett uns från klichén av den beroende marionetten, där han provoceras av partnern Lilas katatoniska likgiltighet: själv får vi följa honom när han kör runt i sin bil på olika sjukbesök. Romanen utspelar sig under en dag – 20 maj – och dramaturgin ger mer eller mindre diskreta hintar att snart kommer något avgörande att ske.

Vad romanen vill säga är väl hur extremt skör hinnan mellan trygghet och fördärv är: nästa gång kan det hända dig! Sammanbrottet som hotar Mathilde är trovärdigt och fullständigt övertygande skildrat. Lika bra har de Vigan skildrat anonymiteten och osynligheten i storstaden, och det fungerar bra berättarmässigt, även om det är mer spännande att följa Mathildes allt mer desperata läge och hämndplaner än Thibaults letargiska utfärder. Men jag kan inte tycka något annat än att det blir lite fånigt när Mathilde har ett WoW-kort som talisman när hon planerar hämndaktionerna mot chefen.

Underjordiska timmar är en pessimistisk skildring av storstadens osnyggaste sidor: ”en öronbedövande lögn” är ett av stadens epitet, och företagsvärlden som Mathilde verkar i styrs av begreppt ekolali, alltså upprepning. Det är en svidande satir, och förtvivlan dikterar villkoren i satiren (förtvivlan är satirens moder). Det är en värld som uttyds som egoism och rädsla.

Jag blir inte helt klok på romanen: den är skickligt berättad, och historien om Mathilde förtjänar verkligen sitt utrymme. Men samtidigt blir jag frustrerad över partierna som handlar om Thibault, som verkar vara ditlagda för att de Vegan inte helt litar på kraften hos den svikna Mathilde, en kvinna som skulle kunna instämma i Siouxsies ”There´s less hurt because there´s much less to hurt”.

Sphinx

En av de roligare formuleringarna i Martin Amis roman från i våras, The Pregnant Widow, handlade om hur människor i parförhållanden allt mer liknar syskon, med enstaka utbrott av incest: ja, när jag för länge sedan påpekade hur födelsesannonsernas föräldrar ofta liknade varandra bemöttes jag av tvivel, eller att det var en pervers uppfattning, men senare forskning har gett mig rätt. Kanske idén om vår värld som narcissistisk har slagit över i att den har blivit incestuös, fast incesten är väl ändå bara narcissismens förlängning, eller en konsekvens av den.

På baksidan av Sphinx förlags utgåva av Anaïs Nins debutroman Incestens hus, som utkom förra året, läser jag att det är första gången den finns på svenska, vilket jag först betvivlar: nog har jag läst den här? Fast, det var kanske på engelska då, eller så var det Spion i kärlekens hus som jag tänkte på, som bevisligen finns i översättning. Eller något helt annat.

Hur som helst är det här en ambitiös volym med inte mindre än två efterord, där båda översättarna Helena Eriksson och Helena Fagertun vardera skriver om författaren Nin och boken Incestens hus. Omslaget är ett gammalt drömfoto av suveränen Tom Benson, som uttrycker något av den sällsamma skönheten i Nins prosa. Sphinx har specialiserat sig på surrealismen, och den här boken torde vara en av litteraturhistoriens kortaste romaner (på sidan 44 slutar den med ett av språkets vackraste ord), och det kan nog inte nog understrykas att surrealismen tjänar på det kortare formatet.

”Vi liknar varandra”, hävdade Katarina Frostenson i en dikt i Joner, och det är väl där incestspåret har sitt ursprung. Hos Nin handlar det i högre grad om att vi imiterar varandra, att vi söker efter en förändring, en förvandling. Sex blir en av vägarna till målet, en annan drogerna, där båda tjänar drömmens funktion att överta tillvaron, besegra det vakna livets gissel.

Incestens hus kan liknas vid en hallucinatorisk nestigning i ett inferno, en Rimbaudskildring av ett förlopp som rör sig mot utplåning, en rädsla inför jagets krackelering. Men hon är inte lika komisk som honom. Det är mer en nedstigning i ångestlandet, där jaget går förlorat. Prosan är bysantinsk febrig och överdriven, samtidigt som den är plågsamt konkret och handgriplig. Inkonsekvenserna är frekventa, eftersom allt verkar vara tillåtet: i frihetens namn. Nin ser saker, ibland ser hon för mycket: det är detaljerat och plågsamt.

Det farliga hotar att ta över, och det blir inte längre frivilligt att hon tappar kontrollen: ”Det finns en spricka i min bild och galenskapen kommer alltid att tränga igenom. Luta dig över mig, på min galenskaps sänghalva, och låt mig stå utan stöd. […] Jag går före mig själv i en evig förväntan på mirakel.” Hon går in i fantasin, in i lögnerna, där allt är dödsmärkt.

Jag tycker att alla ska läsa Anaïs Nin, att hon är en av de förbisedda författarna: det här ska du läsa för att ta intryck av, låta dig inspireras av. Tankeinnehållet är lika grumligt som stilen är klar och vacker. Surrealismen var en konsekvens av romantiken, men Nins romantik har redan i första verket hunnit bli cynisk uppgivenhet. Annars är alla surrealisters argument att de ägnar sig åt mimetik, att det är så här världen ser ut i deras ögon (Frida Kahlo).

I Cormac McCarthys fjärde roman Suttree från 1979 har berättandet övertagits av någon motståndsröst, som får det linjära att löpa kors och tvärs, i strid mot logiken: ytterligt frustrerande för en någorlunda normalt funtad läsare, som förgäves famlar efter en röd tråd att förhålla sig till. Men den finns där, även om det känns som att det – liksom i Don DeLillos monumentala Underworld – tar flera hundra sidor innan man förstår vad det är för bok man läser.

Den som är nyfiken på författaren McCarthy bör nog börja med någon av hans mindre extrema romaner. Här är huvudpersonen den gamle kelten Cornelius Suttree en av de där robusta excentrikerna som litteraturen är så rik på, nästan osannolik i sin tjurskallighet, tills man erinrar sig att icke-litteraturen är ännu bättre på excentricitet, och då blir det här porträttet något nedtonat. Efter en kortvarig fängelsevistelse, där han delar cell med en egensinnig figur, Harrogate, som senare blir hans bihang, vänder han sin illustra familj ryggen och bosätter sig på en flodbåt och ägnar sig åt dagdriveri. Han vill undvika att arbeta: bara leva, det är hans ideal.

Alla människor är skumma på något sätt, och här samlas en brokig skara av karnevalsfolk, bönder, luffare, fiskare, hemlösa, fyllon, horor, och tiggare som biter benen av de händer som inte föder dem. Människorna är ömkliga, ynkliga: ändå försöker de bevara värdigheten i en ovärdig miljö, en fientlig miljö som bara vill dem ont. Liv och död är lika stora mysterier, och bokens enda egentliga tema. Varför lever vi då, om det ska vara så här djävligt? En gamling, the Ragman, vill ställa Gud till svars, men vad skulle då Gud svara? Det finns inget svar, ingen hjälp eller frälsning.

Det är en rutten värld, med kroppar i olika skeden av förfall. Eländet härskar. Fladdermössen flyger planlöst, råttor, grisar och getter rör sig obehindrat i människovärlden, det finns ingen åtskillnad. Det är groteskt, precis som genren Southern Gothic kräver – McCarthy jämförs frekvent med Flannery O´Connor, men han saknar hennes katolska dimension: här är det Gud som blir lämnad i sticket, kanske för att det är bättre att förekomma. Förvisso finns en predikant här, men han ges inget utrymme att dominera, att konkurrera.

Dock tenderar McCarthys röst att dra sig mot det predikande, i just den här romanen, och det är inget affirmativt drag. Skrönor samsas med hel- och halvlögner, och romanen är nästan parodiskt expansiv i sina anspråk. Dråpliga situationer saknas inte, och humorn är rå och kärv. McCarthy är skicklig på att muta in sin helt egna kosmologi, och få författare är lika konsekventa i sitt arbete på att skapa eget territorium. Språket bidrar till atmosfären, med nedfallande ledtrådar, som i det subtila uttrycket ”go awry” (gå snett? gått utanför?): ”Everywhere a liquid dripping, something gone awry in the earth´s organs to which this measured bleeding clocked a constantly eluded doom.”

Saker bara framträder, för att försvinna, utan förklaring. Vi vet inte var vi är, eller när – det är tidlöst, men också platslöst. Jo, det lär utspela sig i Knoxville i Tennessee, men det tror jag vad jag vill på: det här är mer allmängiltigt än så. Platsen är irrelevant, för det enda det handlar om är att Suttree söker sig utanför samhället, utanför människorna, i en medveten strävan efter att avciviliseras, men paradoxalt nog träffar han en hora som blir allt mindre rumsren i takt med att han återupptar kontakten med civilisationen; det går inte att avsvärja sig kontakten med det förflutna, utan det gamla livet gör sig påmint. När han inleder förhållanden med olika kvinnor slutar det alltid våldsamt och olyckligt. Men det som räknas är tiden innan katastrofen hinner ikapp dem, när deras kärlek får mytiska eller allegoriska dimensioner: ”These lovers lay crumpled in the dripping wood and listened to the fall of the rain heart on heart. Her wet hair lay across his face like black seaweed. She said his name. He moved as if to rise but she held him.

You´ll catch cold, he said.

I dont care.”

I romanen dricks kopiösa mängder, samtidigt som författaren Cormac McCarthy under tiden – koncipieringstiden för Suttree lär ha varit trettio år – lämnar vad som är många amerikanska författares förbannelse, och slutar helt att dricka. Alkoholen ändade många lysande författarkarriärer, men skulle då dessa (amerikanska) författare ha varit desamma utan sitt drickande, utan sina neuroser – utan sina fantasier? Suttree är en överjobbig roman, men glimtvis skitrolig, och glimtvis belönande med sina insikter i hemska aspekter på tillvaron. Roligt, jo – men det finns också något hotande cyniskt över porträtten, som om deras integritet inte helt respekteras. Värdigheten dumpas också för några rejäla doser förnedring ibland, där framför allt inte Suttree själv skonas.

Det är både mer och mindre visionärt än i McCarthys mer reguljärt berättade romaner. Språket är också fångat mellan att vara utåtriktat expressivt och inåtvänt registrerande. De olika stilarna ger intryck av ett prövande förhållningssätt. Berättelsen rör sig hela tiden i cirklar, i upprepningarna, och det både inleds och avslutas med en upphittad kropp, livlös.

Så, ja, Cormac McCarthy är ingen smidig eller lätthanterlig läsare, som skriver behagliga romaner, och Suttree får nog räknas in bland hans stora projekt, inte bara för att den är så omfångsrik. Ambitionerna får den nästan att svälla över, men tack vare att han så konsekvent vet vad han håller på med förlåter jag att han inte hela tiden ger mig hela sin uppmärksamhet. Men jag kan inte helt dela uppfattningen att det är hans storverk: som om ambitionen i sig är sin egen belöning (eller om läsaren bara är nöjd med att ha orkat läsa hela boken). Den hör till de böcker – Faulkner skrev ett halvdussin sådana – som känns bättre att ha läst än att läsa.

© Tusculum förlag.

I den svenska litteraturen är det svårt att hitta röster som avstår från att dansa efter andras allt mer högljudda pipa, men Thomas Nydahl är definitivt en av dem: det må säga mer om mig än om klimatet för svenska författare, men det dröjde till 2001 innan jag upptäckte hans böcker, trots att han började utge böcker redan 1974 (då hade jag varit läskunnig i två år), och har en minst sagt diger verklista, mer än fyrtio titlar lång. Den som gör sig obekväm blir nedtystad; kanske det inte är så förvånande då att det är så relativt tyst kring Nydahl, trots att hans utgivningstakt bara ökar.

Nu utkommer på Tusculum förlag hans nya bok Långsamhetens nej, som fortsätter utforska den moderna tillvaron, där vi försöker motarbeta stressen, jäktet, hetsen. Han utgår i sina kort skrivna stycken från ideala förebilder, går in i dialog med dessa sympatiskt klingande röster som samstämmigt varnar för barbariets utbredning.

Visst, det här är oresonligt, och kanske inte helt nyanserat: eller så har jag bara svårt att förlika mig, att det ibland råkar vara mina tår han trampar på, tänker jag medan jag diskret skyler min ipod i fickan. Nydahls dygder heter långsamhet, tystnad, enkelhet, ensamhet: självklara ingredienser i ett värdigt liv, men det är just det som är poängen, att vi frivilligt avstår från värdiga liv, till förmån för konsumtion, volym, stoj och tjo och tjim – vulgaritetens avarter.

Är tystnad en bristvara? Åtminstone verkar många vara rädda för den: kanske den förknippas med döden. Vad Nydahl gör återigen i sin bok är att distansera sig, att ta risker med sina åsikter: det är inte medhåll och samförstånd som är hans mål. Men vem klarar av att följa honom till den tysta zonen? Här skissar han fram en drömtillvaro utan mobiltelefoner och helst utan bilar, och jag vet inte om jag måste kallas reaktionär eller konservativ om jag delar hans uppskattning, i min inkonsekvens, där jag ändå tycker att man kan hålla sig med dessa attiraljer bara man fortsätter att vara kritisk och förhåller sig med distanserat förakt till dem.

Det är som väntat, fullständigt kompromisslöst, och nog tror jag att en och annan läsare drar öronen åt sig. Men det är förstås meningen: just därför är det här en så viktig bok, att den visar ett alternativt leverne, att det ändå går att göra sig oavhängig det som samtiden menar är oumbärliga hjälpmedel. Den som säger nej bejakar helt andra värden, helt andra världar, och i det spartanska kan den yttersta rikedomen finnas – bara det att vi har glömt bort hur man letar efter den. Därför samläser jag detta med de fyra DN-krönikor Bruno K. Öijer skrev redan i slutet av 1900-talet, där han var exakt lika fördömande när han exponerande sin vantrivsel i vår tids kultur. I denna vägran att acceptera larmets värld öppnar sig nya möjligheter, vackra utsikter, där ensamheten och umgänget pendlar mellan att vara behov och beroende.

Här betonas frågorna mer än svaren. Böcker är viktiga komponenter i den motståndsrörelse som måste uppstå, och kommer att bli ännu viktigare. Vad jag också uppskattar i boken är hur Nydahl klarar av att skriva om sin familj utan att det blir för gulligt: han undviker sentimentalitet, och klarar av att hålla känslorna i styr, även när det blir mycket känslosamt med dödliga sjukdomar på nära håll. Eller när barnbarnet busar med sin mor och säger till honom: ”Morfar, kan du inte säga till ditt barn”: så underbart avväpnande.

Nydahls bok är skriven i en kamp mot förtvivlan, mot uppgivenheten: jag beundrar hans stridbarhet, och hans strid, hans nödvändiga strid. Varför förminskar sig så många människor, av fri vilja – hur kan så många avstå från det befriande i att uppsöka sin personlighets potential? Eller, med Nydahls ord: ”Hur kan en människa blunda för det hon en gång sett, för at vara den nya omgivningen till lags?” Det vi säger nej till är stunder av nåd, transcendentala ögonblick som överskrider plågan i att vara människa, och sådana ögonblick finns i Nydahls skrivande.

Boken har en utpräglad höstkänsla – accentuerad av det fina omslaget, en höstbild tagen av Astrid Nydahl, och det kan förstärka den pessimistiska tonen: fast jag upplivas av Nydahls klara engagemang, att det i detta försök finns en förhoppning att det går att vrida världen rätt. Jag vet inte om det är mest bittert eller bara buttert heller.

På omslagets innerflik till Weylers utgåva av den amerikanske författaren Josh Bazells debutroman Spöa döden nämns tre filmreferenser, och det är nog mer än troligt att vi har att göra med en författare som hellre ser filmer av just Tarantino och bröderna Coen än läser böcker, då hans bok i så hög grad är beroende av berättarteknik, stil och humor från dessa herrars filmalster.

Inget att ha, således? Tja, vill du ha en traditionellt skriven roman torde du leta annorstädes – du som går igång på vanliga romaner blir å andra sidan avskräckt redan av det grälla omslaget, som verkligen visar vad det ska handla om. För det här är en gräll historia, om en hyfsat ung läkare som har en bakgrund som hitman åt maffian, men vars identitet riskerar att uppdagas när en av hans patienter hotar att tjalla, om doktorn inte lyckas hålla honom vid liv.

Doktorn, Peter Brown, tidigare Pietro Brnwa, är alltså protagonisten i den här lite jobbiga historien, där Bazell rumsterar tämligen fritt med litterära konventioner – sålunda behandlar han ett Camus-citat lite vårdslöst i bokens motto, och den attityden är i konsekvens med kaxigheten i innehållet. Stundtals blir redogörelserna för kroppen lite väl detaljerade – Bazell är själv läkare, och anser sig ha mycket att bevisa, medan läsaren ibland önskar att han kunde vara lite mindre angelägen att bli trovärdig, att han inte kände sig så nödgad att redovisa sina kunskaper. (Dock tycker man att en läkare borde veta skillnaden på en senil och en dement åldring: å andra sidan är en sådan fadäs förenlig med en brasklapp på slutet som tonar ned alla realistiska anspråk.)

Intressantare är porträttet av Brown som patologisk lögnare, som hänsynslöst oprofessionell i sitt agerande som läkare. Samtidigt som han är en nidbild av den notoriskt icke-etiska läkaren – en American Psycho i vit rock – blir han ett exempel på den biologiske och evolutionäre överlevaren.

Tyvärr tröttnar jag ganska snabbt på den typ av humor som Bazell förfäktar, då den är så enahanda och monoton i sina övertydliga cynismer, lite för ofta på de svagares bekostnad. Ibland kan jag le: ”Ett gäng nördar byggde en raket och skickade den hela jävla vägen till månen, och vem skickade de upp? En blond man som hette Armstrong som inte ens kunde få till en grammatiskt korrekt replik när han landade.” Men när vi får evighetslånga tillbakablickar, och en historia tillbaka till andra världskrigets holocaust, tappar berättelsen det tempo som den gjort sig så beroende av. Dessutom blir det svårt att ta berättaren på allvar, när han frammanar några äkta känslor på slutet, när han förstört allt förtroendekapital genom att raljera genom hela berättelsen.

Tv-serien House har förstås gjort sitt för att popularisera den hjärtlöse läkaren, och här finns en lillebror till seriens otrevlige eskulap. Skämten här kanske faller i godare jord hos någon annan läsare: hos mig har de mindre att hämta. Visst är det hårt, men hela tiden i en låtsasvärld utan engagemang. Man lär sig genomskåda alla maner, förutser alla skämt på förhand.

Teatermannen Lee Strasburg arbetade under 50-talet med Marilyn Monroe i sin Actor´s Studio i New York. När hon dog ärvde han osorterade lådor med kläder och annat, och när han dog flera årtionden senare upptäckte hustrun Anna att här fanns även dikter, dagboksanteckningar, lösa lappar och brev, skrivna av Monroe under en längre tid. Anna har skänkt materialet till Stanley Buchthal och Bernard Comment, som har gjort ett fint arbete i att avkoda handskrifterna.

Resultatet är den överdådiga boken Fragments. Poems, Intimate Notes, Letters, utgiven av Harper Collins, där vi utöver faksimiler av originaldokumenten tacksamt nog får läsa dem i maskinskrift, samt ett flertal fotografier av skådespelerskan, påfallande ofta läsande, eller i sällskap med författare: än kindpussas hon av Carson McCullers, eller dansar hon med Truman Capote, och än sitter hon i en soffa tillsammans med excentrikern Edith Sitwell (som liknade Marilyn vid en påsklilja) och myser – ett av många fantastiska foton, där båda utstrålar värme, och stort samförstånd i sina ömma blickar mot varandra.

© George Silk/Life Magazine/Time & Life Picture/Getty Images

Schablonen av dum och glad blondin har väl för länge sedan vederlagts, även om jag tror att Marilyn Monroe fortfarande är underskattad både som skådespelare och människa. Det är inte att ta miste på att när hon formulerar sig, gör hon det i vånda, i oartikulerade, oförlösta skrin. Hon kände igen sig i Goyas mardrömsvärld, menade att hon hade samma drömmar som han.

När hon skriver stavar hon lika illa som Proust (eller Jane Austen?). Resultatet har korrigerats av redaktörernas röda maskinpenna, men vi kan också spåra några roliga skevheter, med ”dis-ease”, som talande diagnos. Skrifterna tar sin början redan 1943, när hon sjutton år gammal tvivlar på sitt första äktenskap. Redan där finns embryot till det motiv som senare (för)följer henne: önskan att ingå i ett sammanhang, strävan efter samhörighet, att bli bekräftad och älskad. Ju mer hon får, desto mindre får hon ut av det, och desto mer behöver hon öka dosen. Hon talar om ”the numb pain of rejection”: något som aldrig lämnar henne – rädslan för avståndstagande är värre än dess effekter och konsekvenser. Att ha övergivit(s).

Rädslan blir den kopiösa följeslagaren, som likt en cancersvulst förtär henne. Hon uppvaktade också rädslan, bjöd in den, arbetade med den. Hon tvivlar också på kärleken, på lyckan, och skyndar sig att straffa sig själv när hon mår för bra. Tvivel och tvekan och vacklan finner samtliga sin trygga hamn hos henne, där osjälvständigheten fortsätter härska, trots alla framgångar.

Ingenting duger, bara osäkerheten. Vad vi kan följa i de korta texterna är hur hon försöker frigöra sig, bli kvitt stämplar och förminskande epitet. Hon söker sig inåt, mot psykoanalysen, men beklagligt nog finns inte mycket kvar åt pappret när hon uttrycker sina kval: hon hittar aldrig ett lämpligt språk för plågan, utan skriver på konventionell prosa, som ibland rör sig mot elliptisk poesi.

Plågan tiger still, kan sägas: det är i alla fall plågan som hon återkommer till, när hon på diverse lappar skriver ned infall. Det rör sig verkligen om fragment, utan sammanhang, utan kongruens. Hon leker med olika roller, söker olika röster, utan att egentligen finna någon katharsis. Tack vare bevarandet av originaltexterna kommer vi riktigt nära den ursprungliga rösten, som rör sig ostadigt, som om det är en inspärrad röst som inte tillåts frigöras. Hon kallar sig själv ofta glad (gay), men aldrig lycklig (happy).

Som modell lyckades hon dölja sina neuroser. Även om tiden var hennes fiende åldrades hon aldrig. Hur mycket vi än irriteras över hennes undfallenhet, hennes onödiga behov att behaga, och hur mycket hon än fortsätter att föra krig mot uppskattning och undviker att vila i sina krafter, förblir hon vår stora fascination: mer skönhetssymbol än sexsymbol.

Den här boken visar att hon läste böcker, och ägde cirka fyra hundra titlar i sitt bibliotek, däribland Milton, Camus, Flaubert, Heine, Rilke, Dostojevskij – och Beckett. En berömd bild där hon i en färgglad baddräkt läser Joyce reproduceras på bokens baksida. Vi vill ha våra behändiga schabloner i fred: för de flesta förblir hon nog den dumma blondinen, mer filmstjärna än skådespelare.

Så vem var hon? Inte får vi veta mer än vi redan visste, kanske. Joyce Carol Oates roman Blonde förblir nog det mest intima porträttet av henne. En av den här bokens mest autentiska anteckningar lyder helt lakoniskt: ”I´m not M.M.” Fragments är en bok som sviker sin läsare: Marilyn Monroe är gäckande även när hon skriver ned sina mest privata ord. Precis när vi tycker att hon är här, när vi kan skönja dragen, då ger hon oss den där förtretliga slängkyssen och vi får nöja oss med att ha anat en andedräkt från en saligare värld.