bernur

Jag vet precis vad folk menar när de säger att de hatar poesi. För när poesi verkligen fungerar kan det vara det farligaste av allt: hotfullt, utmanande, med anspråk och krav, och en av de jobbigaste poeterna är förstås Emily Dickinson. Skulle en representant för verklighetens folk, typ Göran Hägglund, läsa hennes dikter på riktigt tror jag att han skulle behöva spärras in.

Äntligen finns nu en värdig översättning av Dickinson på svenska, när Bokverket utger Ann-Marie Vindes översättningar: Min flod flyter mot dig. Sextio dikter av Emily Dickinson, och jag välkomnar att man har satsat på kvalitet framför kvantitet. Tack vare den tvåspråkiga upplagan, en gedigen notapparat och ambitiösa förklarande efterord blir resultatet ett standardverk som utplånar den solkiga smaken från tidigare havererade försök att tämja Dickinson.

För det är exakt så här vi ska läsa dessa vildsinta dikter: inte som förmildrande utslätande tolkningar – Vinde finner stolthet i att kalla sig själv ”översättare” i stället för "uttolkare", och hon lägger inte till rätta eller förenklar eller friserar den punkiga attityden i Dickinsons tonfall. Tidigare försök att lägga dikterna till rätta, där halvrim har lagats till helrim bland annat, har gett oss en sentimentaliserad bild av poeten, en (någorlunda) konventionell hantverksskicklig utförare av små poetiska bon mots.

Emily Dickinson är en snillrik poet, som man egentligen inte kan läsa i utdrag: jag vet att gymnasieantologier från förr brukade ha med ett par av hennes vänaste dikter, men det blir bara missvisande att tro att det är där den riktiga författaren finns (samtida antologier har förstås totalt rensat bort hennes dikter, till förmån för texter av Latin Kings och Bob Hansson). Därför är urvalet här – endast sextio dikter av närmare 1800 totalt – lite njuggt, men å andra sidan, som sagt var, håller kvaliteten högsta klass.

Dickinson skriver vertikalt, och det är ett kognitivt äventyr att tyda dikterna. Hon är definitivt en jobbig poet: liksom för övrigt Sylvia Plath (vars svenska översättare vi fortfarande väntar på), där ordförrådet och ordföljden och dikternas struktur hela tiden ställer krav på läsaren. Det är ett sätt att tänka på som vänder sig mot paradoxen – mot det oförutsägbara och excentriska, så att innebörden inte kan inhämtas prydligt paketerad, utan snarare vårdslöst hopsatt i skymundan. Så mycket är underförstått, i ett slags titt-ut-språk.

Nu kan vi alltså läsa vad Dickinson menar på ett språk som ligger oss närmare (en slags) förståelse: ”Töm mitt hjärta, på dig - / dess enda artär - / Så, utelämna dig - / och ingenting blir kvar -” Hennes skrivande är ett enda ”!” Med något undantag är de flesta av exemplen inte tidigare översatta till svenska, vilket inte förhindrar att några av de mest kända dikterna finns här (”Jag aldrig sett en hed”, ”Jag är Ingen! Vem är du?”, och ”Mycken dårskap är högsta klokhet”, en av hennes mest udda skapelser). Ett exempel på hur en lyckad översättning kan se ut:

”The little Toil of Love - / I thought / Be large enough for Me –”

“jag tänkte ömma / bestyr - / för mig blev lagom mycket –“

I några av dikterna använder Dickinson strecket som en markör för att peka ut något som kan erinra om danssteg, där raden stannar i sin rörelse – jag vet ingen poet som så suveränt och distinkt ger sina dikter en cesur, som samtidigt upplevs som så behärskad och otvungen.

Rytmen i hennes språk är omisskännlig, och svår att imitera, utan att det blir påfrestande – hon skriver också i närheten av det banala, men lyckas bevara ett allvar och djup, som inte är något att ta lätt på eller som är öppet för förhandlande – det är en omutlig poesi som hon skriver.

Åtskilliga av hennes dikter tillkom på baksidan av små papperslappar: säkerligen en förklaring till ellipserna i hennes språk, och att dikterna blev så oerhört komprimerade. Uppenbarligen utvann hon något av denna förmenta brist, och övervann den: något att tänka på för den som twittrar oväsentligheter, kanske. Likadant med den (möjligen) självvalda isoleringen, att det inte är märkligt att hon trots den kunde veta så mycket om mänskliga relationer: den som avstår från pladder och ger sig tid att tänka kommer till insikt.

När h:ström häromåret gav ut Edgar Allan Poes noveller i Erik Carlquists översättning blev jag överlycklig över att för första gången få läsa en översättning som följde originalets tonfall – något liknande måste säga om Ann-Marie Vindes version av Emily Dickinson så som den presenteras i Min flod flyter mot dig: äntligen talar Dickinson också svenska! Därför är den här boken så viktig: alla i vårt land som på något sätt har med poesi att göra – och alla andra, givetvis – måste ägna sig åt den här boken. Det är en bok både för experten och för den oinvigde.