bernur

Ser det här ut som en surrealist - - -

I sitt namn har den amerikanske poeten Christian Hawkey örnen inbäddad, men omslaget till hans introduktion på svenska, Medborgare i, utgiven på Rámus förlag, visar en bergfink: något av den lekfullheten och spelet med olika identiteter finns även i dikterna, som är lika fantasifulla som de är förankrade i verkligheten.

Hawkey är född 1969, och har på kort tid etablerat sig som en framträdande poet, omhuldad av John Ashbery. Han delar sin tid mellan Berlin och New York. I den här samlingen tillåts världen komma till liv lite grand på sina egna villkor. Ett möte mellan ett jag och du blir i Hawkeys dikter ofta ett möte mellan ett jag och världen, med gemensamhetssträvan eller -anspråk. Det är också en krigsvärld mer än en krigisk värld, med kriget som en olycklig omständighet snarare än en naturlig följd av händelser.

Så trots att mötena upplevs som verklighetstrogna börjar du invända: ”Nä, vänta nu! Så där kan det väl inte …” För han skarvar och lägger till, och långsamt anar du en förskjutning av verkligheten, hur saker flyttar på sig och visar dolda strukturer. Hawkey korrigerar hela tiden sig själv, pedantiskt och nitiskt, kanske just för att förekomma dessa invändningar.

Han är rolig – men inte på det där förväntade sättet, som inväntar ett belönande skratt, ett bekräftelsebehov. Nej, det är desperationens humor, ett ihåligt skratt som har sett förtvivlan i ögonen och accepterat den. Surrealism visar sig i ett halsband av levande bin – jag tänker på den kotlettklänning Lady Gaga hade på sig på MTV-galan 12 september i år.

Spelet med identiteter ger sig också till känna i hur djur vandrar eller tassar fram över dikterna, mest utpräglat katten, som är följeslagare och kamrat till diktjaget. Formmässigt tecknar sig ett stort ”O” i och utanför texterna – en öppning, en gloria, en gapande mun, en cirkel: ja, hur ska vi leva, när att gå vidare bara innebär att gå i cirklar? Vi söker mönster, hittar en ring.

Först när det skrivs ned blir det verkligt: en erfarenhet Hawkey nog delar med alla som har skrivit, att det upplevda bara blir ett material, en ersättning för ordvärlden. I detaljerna framträder så det speciella med just Hawkeys dikter, som när han ömt skriver om Glenn Goulds slitna stol, i en nostalgisk betraktelse över tidens gång.

Dessutom kan jag tänka: om du är homosexuell poet, hur gör du då? Skriver du ut hela din stolthet och vill exponera för hela världen (det vill säga, de tusen poesiläsarna) hela registret av känslor och aktiviteter? Eller tror du att du vinner mer på att vara återhållsam och arbeta med anspelningar, för att inte utmana? Får en bög vara helt öppen med att vara bög? Nä, så klart inte, ingen vågar vara detaljerad. Därför nöjer sig Hawkey med att skriva att P har ”einen goldenen anus”.

En given favorit hos mig är annars en dikt som heter ”Den dresserade uppfattningen”, som rör sig så stiligt och självsäkert mellan fantasi och verklighet att gränsen däremellan utplånas. Den inleds så här:

Hon med krutet ritar upp

sina konturer

i gräset

& sätter fyr, tänder eld i ena änden,

hon lägger sin kropp ner

där innanför, ett förkolnat avtryck,

det ryker om hennes kropp, hon

vars konturer nystas upp i vinden

rörelsemönstret är ett tecken, röken

stiger medan gräset får samma färg

som hennes hår, svart, kolsvart, bränt.

Kristian Carlsson har översatt dessa dikter, och det finns inte mycket att anmärka på: att ”manhole”  blir ”manhål” liksom ”inkommande” för krigsropet ”incoming” är kanske för bokstavligt – å andra sidan vet jag inte alls vad svenska soldater skriker när granaterna haglar runt deras öron. Hawkeys språk har en säregen rytm, med emfatiska ord – viktiga – adlade i raden, mellan ljuva tankstreck.