bernur

Jag hatar eufemismer. Om nu någon är död tycker jag att man ska säga detta: någon har dött, och undvika dessa förskönande omskrivningar, som ändå inte kan dölja det äckliga i dödsfallet. Ordet ”frånfälle” lär vara en av dessa beklagligt utslätade synonymer till död, så det är med tunga labbar jag börjar läsa Einar Askestads nya novellsamling på mbm förlag, då den heter just Frånfällen, men lugnas av gedigna formuleringar som denna: ”Att dö är att bli avsiktligt missförstådd.”

Arton stycken kortare novelliknande saker har Askestad den här gången knåpat och knepat ihop, där en är något längre – men samtliga med det omisskännliga tilltal som har varit författarens egna sedan debuten för drygt tio år sedan, mästerverket Det liknar ingenting. Redan då blev han något av en WTF-författare, som lyckades sätta marken i gungning med sina fantasifulla utsnitt av en skevhetens tillvaro, en verklighet som diskret förflyttats från sina ordinära domäner. Det är ett tilltal som kombinerar ett vardagligt talspråk utan litterära markörer, med en nästan provocerande distans: det är mer fängslande än förtjusande, men fortfarande oemotståndligt.

Askestad är fortfarande spännande och oförutsägbar, och han behandlar novellformen med en slags suveränitet som man verkligen kan sakna hos hans nutida kolleger; här är det samtidslitteraturens store lurifax som talar, och han skriver duperande, och med en hantverksskicklighet som man bara kan imponeras av. Det är med en lika van som fast hand han styr läsaren genom sina berättelser, där han tidigt planterar en känsla av obehag – något har gått snett, och med en abrupt inledning ger han oss ingen möjlighet att värja oss för fortsättningen. Hans gestalter liksom kastas rakt in i besvärliga situationer.

Han är också orons uttolkare, där han uppehåller sig vid parrelationens fällor, vid förhållandens sprickor och faror. Här är det saker som går snett hela tiden. Askestads språkkänsla tillåter honom att lite lojt behandla dessa lägen, där vi alltid läser med spänd blick: detta riskerar att bli en tillgång som förvandlas till en brist, att det ständigt måste bli absurt, att det taggiga i sig riskerar att bli en trivselfälla – samma sak gäller för vissa andra författare, som tror att de måste skoja till allting. I sammanhanget är Askestads humor uppfriskande: på gränsen till det outhärdliga. Hans komik är skev, där han förvränger formuleringarna, gör dem osäkra, som om de vilar på något icke-fast.

Labyrintiskt skrivna noveller som inte är lika direkta som tidigare: vi som följt Askestad känner igen oss – men ändå inte. Den som inleder bekantskapen med denna bok blir kanske ännu mer rådvill. En del av handlingen går ut på att människor lär känna varandra alltför väl: det farliga finns i att följa impulsen att lära sig allt om en annan människa. Här lurar vansinnet om hörnet.

Tonfallet är fortsatt intensivt och stillsamt, med en prägling av allvar. Av novellerna fastnar jag först för ”Alfred”, en olycklig och cynisk historia, en livshistoria i miniatyr, med filosofisk udd och poetiskt djup. Askestad har den där osvikliga förmågan att skapa lite lagom oreda i tillvaron, en känsla av att förutsättningarna håller på att skifta, och inte är det till din fördel heller.

Döden blir föga förvånande det stora temat för novellerna i den här boken. Den inledande, längre novellen ”Uppvaknandet” blir en febrig Poe-inspirerad text som kommunicerar utan mellanhänder med avgrunden. Den alltför bokstavliga döden konkurrerar med den mer bildliga eller metaforiska döden också. Men inga eufemismer i världen lyckas förvandla den påtagliga döden till ett påhitt. Det vackra och det hemska läggs sida vid sida: ”Från den dagen han kom gående längs stranden och närmade sig platsen för sin död var han uppfylld av solljus, av den mjuka, vita sanden och av det turkosa havet som med sitt brus följde honom långt in i sömnen när han låg och sov mellan sanddynerna i sin cabaña.”