bernur

Vad lär du dig av att läsa? Det som läsandet har gett dig, mer än något annat, är en misstro mot allt, en skepsis inför alla förändringar, helt enkelt eftersom du redan har sett allt (två gånger, som det heter hos Lars Norén). Liksom advokaten i en novell av Joyce Carol Oates blir du ofta upprörd och chockerad – men aldrig förvånad. Inte heller kan du imponeras av något: inte på djupet. En ytlig förnimmelse av – ja, det där var väl bra, men ack. När andra säger ”Oj!” ler du överseende eller rentav cyniskt. De glömmer. Du glömmer inget. Allt blir gammal skåpmat för dig. Teorier byter namn, orden byts ut, men du känner igen allt det där, genomskådar allt det där. Du kan inte ta del av gemenskapen, du har blivit för gemen. Inte för att du vill det, men inom dig hör du hela tiden Rilkeordet: ”denn da ist keine Stelle, / die dich nicht sieht. Du musst dein Leben ändern.”

© Norstedts. Omslag Lotta Külhorn.

Västern är förstås en av de mer åsidosatta genrerna i svensk litteratur, och därför kan det glädja någon läsare när Peter Törnqvist efter två besynnerliga kortproseböcker ger ut sin första roman, Kioskvridning 140 grader, och ger den undertiteln ”En Wästern”. Han har rentav gett kapitlen underrubriker i sann västernanda, och förutom att vi får den gedigna dos landsbygdsskildring som är obligtaorisk för genren, får vi också Big Bengts High Chaparall,  och revolvrar.

Det här är inte mindre besynnerligt än Törnqvists tidigare böcker. Bara det att svensk litteratur beter sig som att modernismen var en oangenäm parentes mellan superbt tråkig realism och lika superbt tråkig realism. Svenska romaner visar så gott som aldrig den där språkliga finessen som kan finnas i mången god engelskspråkiga diton. Är det vårt språks fel? Inte enbart, tycks Törnqvist mena med sitt djärva försök, och därför blir den också så uppfriskande – men också svårläst för mina svenska läsögon, som är tillvanda med den svenska gråprosan. Han har skrivit en skitkonstig bok, helt enkelt, en bok som trotsar all beskrivning.

Språkfantasin är enda syftet med romanen, vid en första anblick. Det är provinslitteratur, där vi befinner oss i hjärtat av det egentliga ”Smålann”, där man vid frukostborden i Nässjö och Barnarp läser Jönköpings-Pesten (jublar jag skadeglatt när jag läser detta?). Excentriska människor är mer regel än undantag: det handlar om någon som heter Tjippen, men han drunknar i myllret av andra typer, som den förlästa Steckna Pötta, Jyro Tryckaren, Brajton, Plymow, Sula – och så har vi de anonyma gnåmerna som stretar …

Skrönor och halvsanningar och grava lögner är romanens näring, och jag imponeras hela tiden av hur Törnqvist gör något nytt av en förment uttjänt variant av svensk litteratur, hur han utsätter romanen för små spratt och oväntade upptåg, ja hur lekfullt han angriper den stora koloss som romanformen är för en författare. Och hur han alltså arbetar med språket hela tiden: ”Vem var fri. Var nån. Fri, fri. Om man säjer det många gånger. Frifrifrifrifrifrifri. Lät som vingslag. Knipan ja. Knipa, trångmål. Andnöd. Bättre nödbedd än nödbröd. Dödfödd. Man var fri som . . . ett bi. Eller bi, förresten? Dom är ju en storfamilj. Ett enda arbetsläger. Ingen kommer undan. Fri som ett skri. Fri som ett alibi.”

För språket vrids nog mer än den där kiosken som skymtar i titeln. Den uppenbara risken med den här typen av böcker är kanske att det mer och mer liknar cirkuskonster, att språket tar över hela berättelsen. Ja? Viktigare är hur Törnqvist konsekvent motarbetar nostalgin – en bokstavlig läsning av romanen ger vid handen att det utspelar sig under 70-talet, men i stället för urnostalgiska markörer blir all sentimentalitet perverterad och förstörd av författarens hand. Här är inget heligt. Religionen allra minst. Språket ännu mindre. I stället för en mild och behaglig nostalgisk resa tillbaka i tiden får vi något genuint svenskt: ja, till lynne och kynne är Törnqvists roman lika ursvensk som Gustaf Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé. Det är synd för SD att de driver en politik som aktivt arbetar för att utrota kultur som upprör och provocerar – annars hade det här nog varit deras kopp te, för svenskare blir det som sagt var inte, med alla dessa typers skröpligheter och stolligheter intakta – fast, visst ja, sådant gillar de inte heller på SD.

Den här typen av litteratur blir sällan lika rolig för läsaren som det så uppenbart har varit för författaren – när jag läser exempelvis Joyce känner jag mig alltid ett steg efter honom, i mina försök att avkoda ordvitsarnas dubbel- och trippelnivå. Men här inte bara ler jag: snart börjar jag skratta tills jag gråter. Min fru ser förskräckt på mig, och när jag läser några meningar nämner hon Populärmusik från Vittula, och jag inser att det här är mycket roligare än Niemis bok, för det är en humor som inte bara inväntar de förutsägbara skratten. Det här är inte en tillrättalagd humoristisk skröna: det är ett språkattentat i Hammaréns och Teratologens anda, en potentiellt farlig bok, som utmanar och ifrågasätter; här finns inte tillstymmelsen av något insmickrande eller läsaranpassat – det är svårläst litteratur, som ofta resulterar i grav förvirring. Dåliga skämt tävlar med bra skämt, och det oförskämt roliga vinner på upploppet.

Törnqvist borde rimligen få detta Augustpris som Niemi sedvanligt inhöstade, för sin ambition, för det vettlösa i sitt projekt. På ett sätt är hans bok en omöjlighet, en anomali. Men också så himla nödvändig, och förhoppningsvis inspirerande för blivande kolleger i detta försummade skrå: för om det är något som har saknats mer i svensk litteratur än västernromaner är det väl fantasifullt skrivna romaner. Allt är kanske inte lika bra i den här romanen, eller ens lika roligt. Men det är fortfarande något som borde få pris som årets bok, då den så självklart återupplivar ett skadat förtroende för den svenska romanen.

Hemligheter är också poesins första språk. I sextiosex kortisar skildrar Janés förlopp, med skogen som fond åt bland annat en kärlekshistoria, som bryts mot alkemins förädlande förlopp. Alkemin fungerar bra som formel på poesin: tertium non datur, med det tredje som inte är givet på förhand. 1+1=?

Janés dikt är mer svart massa än svart mässa, även om ockultismen har oförtjänt dåligt rykte. Den svarta massan är i alkemins invecklade procedur det första steget, nigredo. Alkemin fungerar bra som korrespondens till Janés poesi, som betonar hur samhörighet och samarbete besegrar stridighet och kamp. Hon visar skickligt hur poesin vidrör undermedvetna skikt hos människan, saker som inte kan mätas i pengar eller i termer av framgång – det här har inte mycket med entreprenörskap att göra. Poesi skrivs utom tävlan.

I förordet nämner Wickström kanske lite för många influenser som Janés både har översatt och läst – att en poet läser hör nog inte till det ovanliga, men jag vet inte om jag vill ha detta så minutiöst redovisat. Att Ekelöfs Diwān över Fursten av Emgión är en av poetens primärkällor kan förvåna – eller inte. Men jag föredrar att själv anta – eftersom det inte spelar någon roll, och jag tror inte heller att man behöver eller ska markera dylika igenkänningspunkter.

Hennes poesi skildrar också ett uppvaknande. En risk med att skriva alkemistisk poesi är annars att det blir programmatiskt, att det där på förhand icke givna blir för självuppfyllande, att det oväntade blir förutsägbart i sig, där man kan bocka av de förväntade inslagen: men det lyckas Janés undvika, helt enkelt därför att poeten måste irra, också, och inte bara marschera i bestämd riktning. Skogen passar sig för den typen av vettlösa promenader, där man går vilse ibland enbart för att uppleva behaget i att gå vilse. Man ska tappa (fot)fästet en stund.

Skogens hemligheter är en bok som inom sina pärmar gömmer små skatter av ytterst tät och koncentrerad poesi: ”Och rösten blev virvelvind / och flydde mot dungen av björkar / på vars stammar månen fann / årens alla kärleksord. / Nattens viskningar gnistrade.” Det är sparsmakat skrivet, oftast i dessa korta stycken.

Hennes dikter handlar också om tillblivelse, om skapelseprocesser, om att födas – återigen med subtila kopplingar till alkemin, som aldrig blir påträngande och tar över innehållet. Människans kan bara återskapa, tycks Janés säga med sina dikter, att vi är dömda att vara reproducerande. Och den man hon älskar är en tjuv, som stjäl hennes kärlek (all kärlek är stulen). En av de implicita frågor hennes dikter ställer är om det är tryggare att gå i skogen ensam. Hon använder också eld som en av kärlekens slitnaste klichéer, ett attribut som nästan till och med schlagerförfattarna försöker undvika, och hon gör det med friskhet och mod.

Magin skyddar henne; magin och kärleken. Att säga att det här är magiskt bra är kanske att ta i, men nästintill. Hon skriver fram gåtfulla tecken, dolda innebörder och nya uppslag, och det leder till en rikedom i dessa fängslande dikter. Snarare än det ockulta är det så precisionen som blir det bestående intrycket, hur Clara Janés visar att poesin förnämsta uppgift är att vara skarp och exakt, men på ett nytt och oförmodat sätt.

Kärlek är också split(tring), där vi här får några utsökta exempel på balans mellan känsla och övervägande, med intensiteten tyglad, kristalliserad. Här finns driften mot sanslösheten, mot sans utan sans, i en linje rakt från Sapfos hett transcendentala försök som visar diktens förändrande kraft.

43 MERCURIUS

Han återkom i min dröm

och med sin vita kyss

utstötte han ett ord

som länkade samman mitt inre.

Och varje ny kyss var

ett nytt ord som länkade samman

handleder, anklar, huvud …

Och jag andades endast genom hans mun.

Långsamt förenades hans kropp

med min hud,

våra vävnader blandades.

Och vi svävade tillsammans utan att vara åtskilda

men två i en.

Och mina ögon var hans ögons brunn.

Hans bröst, mitt brösts grav.

Och utan någon kontakt med rymden längre

var det förlorade avståndet

en mångård för själarnas förening.

Bland pilträden

blev vi ett

med månens vita sken

i en sömngångares gestalt.

Jag är oense med den här översättningen, ur Cormac McCarthys roman Blood Meridian, som i Ulf Gyllenhaks översättning heter Blodets meridian. Men jag kan förstås inte förklara varför, eftersom min förklaring härrör från mitt förstånd, och det är som det står, allt jag har att tillgå.

No. It´s a mystery. A man´s at odds to know his mind cause his mind is aught he has to know it with. He can know his heart, but he don’t want to.

Nej. Det är ett mysterium. För när en man är oense med sina tankar är det sina tankar han måste förstå med. Han kanske känner sitt hjärta, men han vill inte.

Men jag har nog inget bättre alternativ:

En man tampas när han ska förstå sitt förstånd för hans förstånd är det enda han har att förstå det med.

Men det blir en översättning som för över McCarthys text till Shakespearelandet, och det är förstås inte meningen. Alltså:

En man strider för att lära känna sitt förstånd för förståndet är det enda han har att lära känna det med.

Bättre och sämre.

Illustration Jamie Tolagson.

När de första tv-spelen slog igenom var jag lite för gammal för att upptäcka förmånen i att följa två stavar som sköt en vit rektangel framför sig, i en gräslig imitation av tennis, som varken hade med mimesis eller diegesis att göra. När Super Mario Bros gjorde sitt intåg hade jag stängt dörren, och reglat den. Därför har jag lite svårt för att se det förtjänstfulla i tv- och dataspel, hur mycket man än intellektualiserar dem och kallar dem för berättelser. Jag fick hålla till godo med flipperspelen, som jag följde som passiv åskådare, i en kombination av fattigdom och snålhet, men ändå ditlockad av spelets tjusning – och i all ärlighet, den jukebox som stående i hörnet hade en utsökt samling obskyra punksinglar av Buzzcocks och The Damned med flera.

Men Game Over! Den olycksbringande raden i orange färg, som signalerade omedelbar kapitulation – den är jag förstås bekant med, detta emblem för att det är slut på det roliga, och det överraskar inte att Viktor Johansson i sin diktsamling på Modernista, Game Over, använder begreppet som en metafor för en ungdom som oåterkalleligen är avslutad: att som vuxen ägna sig åt tv- eller dataspel är förstås bara förkastligt.

Det är politisk dikt Viktor Johansson skriver, och den är nödvändig alla dagar på året, inte bara en höst när SD tågar in i riksdagen. Ja! För han skriver sig bort från skillnaden mellan ”vi” och ”dem”, diskret och utan åthävor, eller för att hävda sin egen finhet eller stor(sint)het. Det jag beundrar här är Johansson egna estetik, att han har så förbålt svårt för att upptäcka vad som är gångbart, som om han skriver helt utan strategiska överväganden: hans poesi ligger hela tiden vid sidan av, vägrar följa trender. Givetvis citerar han eller alluderar till poesins naturliga vänner, som The Knife och The Smiths, men också till några av dess lika naturliga ovänner, som hårdrocken och Bruce Springsteen.

Han skriver om uppväxten, ni vet den som alltid är en myt, ”en konstruktion”, med Torgny Lindgrens ord, eller ”ett plagiat”, som Stig Larsson har sagt. Allt som sker i dessa dikter sker med distans, med en fördröjning, som om de har kapslats in i tidens förmildrande sken. Snyggt kopplar han in uppväxtskildringen i ett större sammanhang och resonerar – utan pekpinnar, märk väl – kring vår undergångsdömda värld, som är värd att slåss för, trots allt. Alla slut är sorgliga, dock.

Det är dråpligt och vackert, som när han skriver om marmorns fossila mönster, bekant för alla som har upplevt den svenska betonggrundskolan: ”Några har ristat med nycklarna i hällarna, / så djupt att man kan ta sig in i deras lägenheter.” Det må vara lånat från Bruno K. Öijers drastiska bildspråk (ni vet, diktsamlingen Spelarens sten), men det blir också ett eget uttryck, tack vare Johanssons pigga uppfinningsrikedom. Över hela samlingen svävar ett slags försoningens ljus, en konsekvent ljusmetafor som speglar över fantasins bilder.

Boken är också full av betänkligheter, där diktjaget tillåts ifrågasätta sin roll, undra över självberättigandet. Om svensk poesi traditionellt har tårarna eller möjligen suckarna som sitt förnämsta attribut, är det hos Johansson närmare till snyftningarna. Det är en poesi som utmanar mansrollen, som är queer – men också det på ett så försynt sätt att jag önskar att han hade strukit förekomsten av q-ordet, då det tenderar att bli en fläck på läsarens näsa, just när han berömde sig själv för att ha konstaterat vartåt det barkade.

Men det är endast de bra böckerna som har rätt till sina skönhetsfläckar. Det är mer gott om goda partier. Ett längre avsnitt, ”Sjuakluddaren”, inleds med tre kursiva suggestiva fraser: ”Skolor tämjer flickor så på rasten springer hon till skogen. Virket är tickande bomber. Kroppen ska täljas vass och vild igen.” Till det spännande med Johanssons dikter hör hur han lyckas se motsatsen i allt, att allt nyanseras och genomgår en rättvis behandling. Medan Anna Hallberg i en gammal DN-artikel ville döda metaforen gör Johansson som sin namne Victor Frankenstein, återupplivar, men han skapar inga monster med sina nyuppväckta metaforer, som i stället beter sig fridsamt och blir fria inslag i hans dikter. Jag är inte heller säker på att det är metaforer (längre), utan att han gör dem till bokstavligheter: då prövar jag att läsa hans dikter bokstavligt, och de förblir lika starka, lika övertygande. Det blir bra, helt enkelt därför att han menar vad han säger – man litar på honom.

Ser det här ut som en (blivande) Nobelpristagare - - -

Radioprogrammet[1] har gett mig i uppdrag att läsa Beate Grimsruds senaste roman En dåre fri, och det har jag gjort plikttroget, men utan behållning. Nu måste sägas att det här är en av Sveriges mest pris(nominer)ade författare, som håvar in lovord från överallt, vilket gör mig mer betänksam än beklämd.

Det kittlande den här gången är att det handlar om en författare, exakt lika gammal som bokens dito, och med en karriär som följer hennes i spåren (deras debutböcker har samma titel). Och i den här romanen är Elis liv en veritabel pärs: sängvätare, problem med könsidentiteten, hon super, röker hasch, tar tyngre droger, begår självmordsförsök, drabbas av giftstruma, går på skrivarskola. Vad det handlar om är att uppleva och beta av olika saker: att bli full, och sedan gudsgrejen, som hon klarar av förvånansvärt kvickt. En vistelse på en bibelskola är typ tillräckligt. Vad som saknas är sexualitet: det är ett liv helt utan fysisk kärlek.

Minnena väller fram över den stackars läsaren. En författare som kommenterar sin egen pågående roman på metanivå, det känns som att idétorkan från hennes förra bok (där romanfigurer diskuterade med författaren) har spritt sig. Inom sig har Eli ett antal manliga röster, där samtligas namn börjar på E, vilket förstås har en symbolisk innebörd. Även om det är någorlunda unikt med psykoser tror jag inte att det är så sällsamt att en författare har röster inom sig.

Är det sant, detta: handlar det om Beate Grimsrud? Jag tror inte att jag ens ska ställa mig den här frågan. Eli får höra när hon är ung att hon inte ska satsa på författaryrket, men oftare får hon höra att hon är exceptionellt begåvad. När hon är tretton får hon en novell uppläst i radion. Tidsperspektivet växlar hela tiden mellan nuet och barndomen, tills det stabiliserar sig efter ett par hundra sidor (boken är nästan fem hundra sidor lång, säger jag som objektiv konsumentupplysning). Att det är en medveten rörighet – ja tack, det fattar jag. Grimsrud låter Eli ta oss med till misären, och ja, det är en hemsk tillvaro hon skildrar: men det har gjorts förr, och bättre, av Berny Pålsson och Sofia Rapp Johansson, dock ytterst sällan av manliga författare. Och vad beror det på: ett Strindbergskomplex, att det inte går att skriva om psykoser efter Inferno. Men det handlar också om att visa sig svag – där finns det också åtskilliga kvinnliga exempel, som Carina Rydberg och Maja Lundgren, medan männen skriver böcker där de förhärligar sig själva och tävlar i att vara så framgångsrika som möjligt – solkighet är reserverat de kvinnliga författarna.

Liksom i Ann Heberleins omtalade bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva visas att psykisk sjukdom inte är någon snygg historia, och Grimsrud flackar inte med blicken, utan är stadig på handen. Kanske misstänkt stadig på handen: för hur kan hon skildra Elis tillvaro med sådan distans, och hur kan hon vara så kylig när hon skriver om (sin egen) förföljelsemani, inklusive journalanteckningarna? Eli vacklar mellan utsatthet, skörhet och en märklig styrka och en självkänsla som paradoxalt nog växer fram ur denna svaghet.

Public Sale (Andrew Wyeth)

A child of God much like yourself perhaps.

C(hild) o(f) G(od): Cog = kugge; endast en kugge i våldets maskin.

Det är ett berättande utan berättarglädje, som inte behöver spä på myten om skapandets vånda, som Cormac McCarthy ansvarar för i sina brutalt skrivna romaner, med ett uttryckligt våld som drivkraft och katalysator för berättandet. En av dessa våldsammaste romanerna är Child of God, från 1973 och inte översatt (ännu?) till svenska, trots att svenskarnas favorit Joyce Carol Oates tycker att det är hans bästa roman.

Är det ett förstärkt eller rentav överdrivet våld som gestaltas i den olycklige Lester Ballards härjningar i denna roman? Ja – onekligen, då våldet tillåts spåra ut och tangera parodin, på ett sätt som kan erinra om Bret Easton Ellis roman American Psycho – vilket inte hindrade den samlade svenska kritikerkåren att läsa den bokstavligt när den utgavs 1991. Risken är överhängande att McCarthy blir lika hårt åtgången när hans mest våldsamma roman Blood Meridian ges ut på svenska om någon vecka.

Men detta handlar om Child of God, McCarthys tredje roman, och om Lester Ballard, som nyss utsläppt från fängelset har väldigt svårt att anpassa sig till samhället. Det är en tuff värld, som kräver ett tufft språk. Den inåtbundna och blyga huvudpersonen skickas rätt in i ett Inferno av ohyggligheter.

Vi får en anonym berättare som håller fram historien för oss, ger sken av autenticitet, vilket skär illa när skeendet är så groteskt och överdrivet. Han är en del av historien, och ändå inte delaktig. Hans funktion består endast i att hålla upp exemplet Lester Ballard för oss: ecce homo! McCarthy delger oss berättelsen på ett maniskt och upptrissat språk, hypnotiskt och handlingskraftigt. Som läsare duger det inte att brista i uppmärksamhet, utan allt registreras med identisk dignitet.

Benny´s Scarecrow (Andrew Wyeth)

Kapitlen är oftast hyperkorta, som prosadikter. De ger intryck, sätter spår. Människa och djur agerar sida vid sida – ibland är det svårt att avgöra vad som är vad. Oförklarliga beteenden, den rena instinkten som bara driver vidare. Parodin rör sig nära det tragiska, som illustreras av familjen ute i ödemarken, med nio döttrar som blir gravida en efter en, den yngsta som tolvåring, och pappan som försöker jaga bort männen, utan att tillåta dottern att pusta ut innan han själv våldför sig på henne. Incest efterföljs av nekrofili, när Lester Ballard tar sig till detta land bortom all reda och ärbarhet, där han först i den döda flickans öra vågar yttra sina kärleksbetygelser, i en scen som är provocerande – lika frånstötande som den är ömsint.

Människorna reduceras till kulisser, utbytbara ting. Ingen betyder något, vi bara försvinner från varandra. Vad är varaktigt? Naturen, marken vi går på. Den upphäver sin stämma, bildar översvämningar i en slags protest mot människans förödande aktiviteter. McCarthy skriver i all sin försynthet fram en civilisationskritisk blick mot vårt egoistiska plundrande. Landskapet är infångat med en smärtsam puls, och atmosfären tillåts dominera över innehållet, där språket, detta McCarthys säreget lantliga och samtidigt höglitterära idiom, firar stora triumfer, liksom för att kompensera sunkigheten i existensen, själva det mänskliga nederlaget. Naturen (levande)görs överlägsen: ”Alone in the empty shell of a house the squatter watched through the moteblown glass a rimshard of bone-colored moon come cradling up over the black balsams on the ridge, ink trees a facile hand had sketched against the paler dark of winter heavens.”

I smärtsamt vackra bilder framträder denna storslagna men samtidigt tuktade och sorgsna natur, som liksom läsaren hukar sig inför den orgie i våld som McCarthy skriver, där det är som om han inte kände till innebörden i begreppet ”återhållsamhet”. Under onda stjärnor vakar hans människor, sammanbitna, tills Lester Ballard på slutet faktiskt faller ihop i gråt, även om det är oklart vad som får honom att gråta, om han på något intellektuellt plan inser vad han håller på att utföra, vems ärenden han går när han bedriver sin jakt efter att få utlopp för sin våldsamma natur.

Misstänksamheten är McCarthys dominerande tema: i hans romaner finns inget egentligt utbyte mellan människor – inga blickar, bara sneglanden, förstulna, fientliga ögonkast och smygtittande.

Och våldet inte bara eskalerar, det urartar, stegras och slår över, och du vet inte hur du ska förhålla dig: skratta eller gråta. Politiskt korrekt är det inte. Lester har inga betänkligheter inför att ligga med ett lik, men när han senare ska köpa trosor till denna döda flickvän rodnar han inför expediten. Som en av flickorna i romanen säger till honom, med ofrånkomlig klarsyn: ”You ain´t even a man. You´re just a crazy thing.”

Det problematiska är just att det får en komisk effekt, att det görs till slapstick. På film är det helt OK och PK att skratta åt nazi-zombiesarna i Död snö, men i en roman av en författare som åtskilliga kritiker och författarkolleger håller som en given Nobelpriskandidat, då tenderar skrattet att klinga ihåligare – och därför också mer bestående. I Child of God finns en skevhet, en drömsk ton, som får romanen att passera gränserna för realistiskt återgiven konst. Men verkligheten lyckas inte heller hålla sig på mattan i alla situationer: ibland är den inte ens rumsren, hur mycket vi än försöker intala oss att vi är civiliserade varelser.

På bokmässan i Göteborg talade i torsdags Ann Heberlein och Anders Johansson om ondska, utan att nämna Cormac McCarthy. De var överens om att i stället för att använda begreppet ondska är det mer fruktbart att tala om onda handlingar. De kunde ha talat om våld, de borde ha talat om våld. Det onda är något du gör.

Fokus i romanen behålls, där skarpa och svaga partier finns inskrivna intill varandra, som om de hämtade näring ur vardera egenskap. I den här världen som McCarthy har hittat på finns inget utrymme för självömkan, och det vore otänkbart för någon av hans figurer att beklaga sig. Varför då? Inför vem? Det finns en stumhet som motpart här, som är mer besvärlig än besvärande, och detta inslag av osäkerhet gör dessa romaner så ovärderliga, och nödvändiga. Det kan inte förklaras. Våldet är evigt: ”As in olden times so now.”

You think people was meaner then than they are now? the deputy said.

The old man was looking out at the flooded town. No, he said. I don´t. I think people are the same from the day God first made one.

Cold Spring (Andrew Wyeth)

Ser det här ut som en ... Morrissey - - -

Är Morrissey rasist? Fredrik Strage tror det, och vill skänka bort honom till Sverigedemokraterna, i ett öppet brev i DN. (Hans hustru fick sparken när hon kritiserade drottningens klädsmak: det finns inga ord som täcker hur jag hoppas att DN straffar honom för att han kritiserar en högre höghet.) Det finns ingen anledning att ta Morrissey i försvar: nej, jag förstår honom inte, jag är inte den ende som förstår honom. Men det är en paradoxal tanke att tro att Morrissey kunde tilltala Sverigedemokraterna: de är bara dumma. (Som svar på en annan fråga: de är inte ens onda.) Det är inte heller sant att Morrisseys karriär under 00-talet har varit helt bortkastad: låtar som "Dear God Please Help Me" och "Life Is A Pigsty" förblir två höjdpunkter i hela hans karriär, med eller utan The Smiths. Strage har varit ett stort fan av Morrissey, det betvivlar jag inte, men då borde han ha lärt sig att den här artisten inte fungerar utan paradoxer, att han frivilligt söker upp kontroverser och aldrig smeker sin publik medhårs  - jag vet inte om han ens smeker: en gång när han sjöng "He Knows I´d Love To See Him", som gav mig dagens käcka rubrik, lär han ha inlett den inte med "I have lived in the arse of the world" utan med "I have loved in the arse of the world", men det förblir en apokryf (det nämns inte ens på "Passions Just Like Mine", den mest tillförlitliga hemsidan tillägnad denna låga höghet). Men jag uppger inte min källa!

Ser det här ut som en surrealist - - -

I sitt namn har den amerikanske poeten Christian Hawkey örnen inbäddad, men omslaget till hans introduktion på svenska, Medborgare i, utgiven på Rámus förlag, visar en bergfink: något av den lekfullheten och spelet med olika identiteter finns även i dikterna, som är lika fantasifulla som de är förankrade i verkligheten.

Hawkey är född 1969, och har på kort tid etablerat sig som en framträdande poet, omhuldad av John Ashbery. Han delar sin tid mellan Berlin och New York. I den här samlingen tillåts världen komma till liv lite grand på sina egna villkor. Ett möte mellan ett jag och du blir i Hawkeys dikter ofta ett möte mellan ett jag och världen, med gemensamhetssträvan eller -anspråk. Det är också en krigsvärld mer än en krigisk värld, med kriget som en olycklig omständighet snarare än en naturlig följd av händelser.

Så trots att mötena upplevs som verklighetstrogna börjar du invända: ”Nä, vänta nu! Så där kan det väl inte …” För han skarvar och lägger till, och långsamt anar du en förskjutning av verkligheten, hur saker flyttar på sig och visar dolda strukturer. Hawkey korrigerar hela tiden sig själv, pedantiskt och nitiskt, kanske just för att förekomma dessa invändningar.

Han är rolig – men inte på det där förväntade sättet, som inväntar ett belönande skratt, ett bekräftelsebehov. Nej, det är desperationens humor, ett ihåligt skratt som har sett förtvivlan i ögonen och accepterat den. Surrealism visar sig i ett halsband av levande bin – jag tänker på den kotlettklänning Lady Gaga hade på sig på MTV-galan 12 september i år.

Spelet med identiteter ger sig också till känna i hur djur vandrar eller tassar fram över dikterna, mest utpräglat katten, som är följeslagare och kamrat till diktjaget. Formmässigt tecknar sig ett stort ”O” i och utanför texterna – en öppning, en gloria, en gapande mun, en cirkel: ja, hur ska vi leva, när att gå vidare bara innebär att gå i cirklar? Vi söker mönster, hittar en ring.

Först när det skrivs ned blir det verkligt: en erfarenhet Hawkey nog delar med alla som har skrivit, att det upplevda bara blir ett material, en ersättning för ordvärlden. I detaljerna framträder så det speciella med just Hawkeys dikter, som när han ömt skriver om Glenn Goulds slitna stol, i en nostalgisk betraktelse över tidens gång.

Dessutom kan jag tänka: om du är homosexuell poet, hur gör du då? Skriver du ut hela din stolthet och vill exponera för hela världen (det vill säga, de tusen poesiläsarna) hela registret av känslor och aktiviteter? Eller tror du att du vinner mer på att vara återhållsam och arbeta med anspelningar, för att inte utmana? Får en bög vara helt öppen med att vara bög? Nä, så klart inte, ingen vågar vara detaljerad. Därför nöjer sig Hawkey med att skriva att P har ”einen goldenen anus”.

En given favorit hos mig är annars en dikt som heter ”Den dresserade uppfattningen”, som rör sig så stiligt och självsäkert mellan fantasi och verklighet att gränsen däremellan utplånas. Den inleds så här:

Hon med krutet ritar upp

sina konturer

i gräset

& sätter fyr, tänder eld i ena änden,

hon lägger sin kropp ner

där innanför, ett förkolnat avtryck,

det ryker om hennes kropp, hon

vars konturer nystas upp i vinden

rörelsemönstret är ett tecken, röken

stiger medan gräset får samma färg

som hennes hår, svart, kolsvart, bränt.

Kristian Carlsson har översatt dessa dikter, och det finns inte mycket att anmärka på: att ”manhole”  blir ”manhål” liksom ”inkommande” för krigsropet ”incoming” är kanske för bokstavligt – å andra sidan vet jag inte alls vad svenska soldater skriker när granaterna haglar runt deras öron. Hawkeys språk har en säregen rytm, med emfatiska ord – viktiga – adlade i raden, mellan ljuva tankstreck.

© Bleddyn Butcher

Få böcker har gjort mig lika bedrövad som Lena Sundströms Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark, som kom förra året, men måste ha varit hett eftertraktad då jag inte har lyckats hitta den på biblioteket förrän nu, i en pocketutgåva med blekt tryck mot oblekt papper, som gör texten svårläst. Nu skulle jag förstås bli mindre bedrövad om det inte vore för att den nominerades till Augustpriset för årets bästa fackbok, samt fått prestigefyllda priser som Guldspaden, Gleerups litterära pris, samt Publicistklubbens stora pris. Det är åt helvete!

Hon bosätter sig i Danmark i tre månader, skriver att det här är landet där det är en dödssynd att ta sig själv på allvar, och så gör hon exakt det i drygt trehundra tradiga sidor: tar sig själv på allvar, och skriver sitt Jag! Jag! Jag! Jag! över boksidan, och det är vämjeligt att ta del av hennes icke-historia, som är obehagligt självcentrerad. Eller är det mig det är fel på: att jag har svårt att fördra någon som talar om sin ”skrivarkofta”?

Givetvis handlar det om främlingsfientligheten, och hela bokens upplägg handlar om att hon vill få till ett möte med Pia Kjærsgaard, men det blir inget av detta, bara desto mer av hennes vedermödor, med att hon saknar sin man och sina barn, att hon äter onyttig mat och så går tv-apparaten sönder, och så vidare …

Visst, hon träffar en massa danskar, och de bekräftar hennes teser. Hon pratar med alla hon träffar, hon lyssnar, hon kommenterar. Men analysen är obefintlig, eller tunn. Allt präglas av författarens försök att göra sig folklig, och mycket handlar om hennes besvär att bemästra det danska språket (ett enkelt råd: stanna längre nästa gång, då kommer det att gå lättare!).

Hela boken är producerad i en flåshurtig, putslustig ton. Hon känner sig föranledd att klä ordet diskrepans mellan citat-tecken, för att demonstrera för läsaren att här minsann saknas intellektuella ambitioner: allt som kan uppfattas som pretentiöst nedtonas – följaktligen får Julia Kristeva en lång presentation, då författaren misstänker att det är en författare som läsarna inte har någon koll på, och när hon introducerar några av senare års mest omtalade filmer gör hon det med orden ”Jag vet inte om ni har sett …” Men vem tar hon mig för? Det är som om jag skulle fråga: jag vet inte om du har läst Myggor och tigrar …

Med naiviteten intakt följer författaren med stora ögon allt som hinner ske under sin korta sejour i Danmark. Humorn är på barnboksnivå, med resonemang som hela tiden anstränger sig för att ta ned saker på en begriplig nivå: ”Eller ta Hitler. När han anmälde sig som frivillig till den tyska armén menade hans överordnade att han ’saknade de nödvändiga ledaregenskaperna’. Om Adolf hade lyssnat på sina chefer den där gången. Kommit fram till att han kanske skulle satsa på en karriär inom ett helt vanligt serviceyrke istället.”

Ja – hennes ideal är faktiskt OS-invigningen, för tänk om alla kunde tänka så osjälviskt som de gör där, då man måste ingå i en större helhetsupplevelse, och inte ifrågasätta varför kamraten intill viftar med den där gröna vimpeln, utan bara hålla upp sin fula gula vimpel, eller hur exemplet nu löd: alltså, varför blir hon inte politisk rådgivare, hon kan lösa hela integrationsproblematiken!

Hennes bok är pladdrig, enerverande, och kommer aldrig fram till några hållbara slutsatser, förutom idioti. Jag läste den i en from förhoppning att förstå något av Sverigedemokraternas framgångar i den svenska valrörelsen, men jag lär mig ingenting alls, förutom att jag har lärt känna en svensk journalist som heter Lena Sundström. Hon bor där i tre månader, och får inte riktigt ihop hur de gemytliga danskarna kan hata invandrare så mycket, när de är så trevliga mot henne: men fattar hon då inte att anledningen är att hon inte utgör något hot? Hon hinner inte ens packa upp innan hon åker tillbaka till Sverige, varför skulle de inte gilla henne?

När tv-programmet babel skulle illustrera författaren Lars Gustafssons produktion tvingades de låna en skottkärra för att frakta böckerna från biblioteket. Här är författaren som nästan på egen hand har förbrukat en egen litterär genre, där han smidigt har gått från metafysisk s/f och stillsam NV-poesi till grårealistiska romaner och en del fantastik och filosofi och självbiografi lite som han själv har behagat. Skam till sägandes skulle jag inte behöva en skottkärra för att lämpa fram vad jag har läst av honom, utan det har varit enstaka titlar, mest lyrik …

Nu har han på förlaget Atlantis gett ut ytterligare en diktsamling, Om begagnandet av elden, och jag känner igen några av dikterna från en uppläsning förra sommaren i Nässjö. Redan i första dikten apostroferas osynligt Borges, en ständig följeslagare hos den här författaren – sällan har jag läst något som så uppenbart vädjar åt Borges: ”I några världar har även denna dikt / redan skrivits och förkastats”.

Han skriver om primtalens skönhet, och en häpnad inför betydelsen av det riktigt lilla i tillvaron, där det obetydliga kan vara det betydligaste. Dikterna är fulla mer av ömtålig skörhet än skröplighet, och om kärleken skriver han bedårande vackert:

Käraste

sovande så långt ifrån varandra

delar vi ändå natten

Och vi drömmer varandra

Om jag vaknade nu

skulle jag inte finnas.

Jag drömmer dig

som drömmer mig.

Om jag väcker dig

kommer jag att försvinna.

Det är enkelt och djupt, och vad som gör det här till bättre dikt än till exempel Fredrik Lindströms försök, är hur Gustafsson inte försöker lägga allt till rätta i ängslan över att alla ska förstå precis allt. Han vårdar tomrummen, låter läsaren vara delaktig och medskapande: respekterar din integritet som just läsare.

Ändå finns det något annat som ställer sig i vägen i vissa dikter, där det blir för mycket av litteratur, för mycket av dolda referenser och allusioner, som om Gustafsson till varje pris vill vara lärd och inte litar på att du ska imponeras annars. Det riskerar i något enstaka fall också att bli lite för mycket av plirande poesi, där du störs av humorn, hur medvetet torr den än är (akademikerns yrkessjukdom, antar jag).

Enstaka dikter är å andra sidan inte bara bra, utan formidabla. Mångsidigheten blir både en styrka och en svaghet för Gustafsson, där han varierar sig, rör sig med språket irrationellt hur rationellt innehållet än är, men det blir också osorterat och nyckfullt, med infall och man önskar att han ibland hade sållat bort något enstaka stolpskott eller nätrullare som inte hittar över på andra planhalvan. Understundom finns en missklädsam cynism – varför vill alla leka cyniker? Och sedan gnälla över att vara missförstådd eller utstött.

Jag gillar de suggestiva antydningarna, hur Gustafsson lyckas åstadkomma mäktighet i det lilla formatet, som om dikterna vore storslagna miniatyrer, utåtriktade och vädjande.

© Cato Lein.

När jag skulle skriva B-uppsats i Litteraturvetenskap föreslog min handledare – en man med oändligt tålamod – att jag skulle skriva en receptionsstudie på Carina Rydbergs Den högsta kasten, som utkom den våren (1997), men jag vägrade följa råd – dessutom var hennes bok helt slutsåld, och jag hade förstått att man fick vänta tills pocketboken skulle släppas i augusti. I stället skrev jag en uppsats om kvinnosynen i Coleridges dikt ”Christabel”, en uppsats ingen blev glad av.

Nu läser jag Christian Lenemarks avhandling Sanna lögner. Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering (Gidlunds), som tar Den högsta kasten som utgångspunkt för en diskussion kring författarens agerande på mediascenen, men ju mer jag läser i hans bok inser jag att det hade inte gett så värst mycket att ägna sig åt Rydberg, som jag mer eller mindre hann tröttna på i den där vevan när hon slog igenom (Den högsta kasten lär ha mer än tiodubblat hennes försäljning).

Då hette det att hon hade skrivit en ny sorts roman – något som motbevisades av en fyndig rubriksättare i Expressen, som kallade Per Svenssons inlägg för ”Rydbergsfejden”: Strindberg, ja, hade kanske kunnat bli en samtalspartner för Lenemark i den här boken. Nu använder han i stället Stig Larsson, som bara någon månad efter Rydberg gav ut en liknande bok, Natta de mina, som också utnyttjar namngivna personer. Givetvis fick Larsson sina fiskar inte lika varma (något senare utgav han Wokas Lax?), då han är både man och geni, resonerar Lenemark lite lagom raljant. Enligt den här logiken läses en kvinna alltid biografiskt, medan en man inte ens när han utger sig skriva självbiografiskt erhåller en sådan läsning.

En parallell utspelade sig hösten 2007 och våren 2008, vilket Lenemark uppmärksammar i sin boks epilog, då Maja Lundgren utgav Myggor och tigrar och Lars Norén En dramatikers dagbok, Kvinna = galen, man = geni, löd kritikernas omdöme i korthet. Men böckerna är inte identiska, vill jag invända; detsamma gäller för Rydberg och Larsson, så det går inte riktigt att dra slutsatser utifrån könsstereotyper. Enligt Lenemark är Larsson en untouchable, i egenskap av den upproriske avantgardissten, outsidern, det romantiska konstnärsgeniet – men dessa domäner är inte förbehållna mannen – dessutom, har han hört talas om fadersmordet?

Boken handlar om mediespelet, om vem som kan spela det bäst: då blir det svårt att hitta Larssons överman eller -kvinna. Lenemark beskriver Larsson som typecastad att spela den här rollen. Det är lätt att hålla med: det handlar om makt och kontroll, och ingen svensk författare har väl lyckats domptera journalister som Larsson gjorde under 80- och 90-talet, och i viss men betydligt mindre mån fortfarande gör. Rydbergs agerande är vid en jämförelse som att låta en svensk division ett-spelare i fotboll kliva in på Camp Nou-stadion, och det har inte så mycket att göra med att hon är kvinna. Ett problem är att hon redan från början ser sig som en loser, identifierar sig med den rollen.

Rydberg försökte tappert att låta Den högsta kasten bli en installation, genom att agera och se till att boken bara blir katapulten, där mottagandet blir en del av konstverket. Men för mig kändes den avslutad tämligen kvickt, och jag har aldrig haft anledning att återvända till den – givetvis förblir hennes bok en gemensam referensram för min generation, men jag undrar om kommande tiders människor orkar bry sig.

Lenemark tar oss inte riktigt bakom kulisserna, men hans avsnitt om Rydberg refererar och återger händelserna ganska plikttroget. Dock är det ont om analys av skeendet – lite bättre blir det i Larsson-kapitlet, som å andra sidan är frustrerande kortfattat. En sak som man kan fundera på är varför inte någon gjort större sak av det misslyckade i både Rydbergs och Larssons projekt på den här tiden. Efter hennes Djävulsformeln, en Den högsta kasten II, har hon endast skrivit en roman, medan Larsson övergav litteraturen helt efter Avklädda på ett fält, som utkom samma år som Djävulsformeln (2000). Om inte det ska kallas kreativ stiltje vet jag inte längre vad begreppet betyder.

Vad Lenemarks bok kan bidra till är en vädjan att vi borde bli bättre på att läsa en bok som både roman och självbiografi – samtidigt, försöka låta bli att låsa fast oss vid genrebeteckningar. Lite mindre övertygande blir Lenemarks resonemang när han hamnar i en diatrib mot Horace Engdahl – nja, att Larsson fått pris av Svenska Akademien är nog inte enbart Engdahls fel. Men att Lenemark inte gillar Larsson är nog ingen vågad gissning.

Carina med Poppins - - - © Erika Stenlund

Stig med Esset - - - © Mikael Sjöberg

Nu måste jag anstränga mig rejält för att inte inleda den här texten med en putslustig formulering, typ ”Fredrik Lindström och jag kommer inte överens”, nu när han ger ut en bok som heter Evolutionen och jag kommer inte överens, och som om det inte vore tillräckligt pretentiöst i sig, med undertiteln Bekännelser.

Nä, jag bara skojar. "Bekännelser" vore en rimligare och mindre förfalskande deklaration. Att vara pretentiös tillhör inte Lindströms varumärke: då skulle han inte ha uppnått sin eftertraktade position som hela landets mysfarbroderliga folkbildare. Det här är det vanliga lite halvloja tillbakalutade och eftertänksamma grubbleriet av pissljummet slag. Jo: vårt samhälle är upp över öronen förälskat i dessa skäggiga män (med eller utan autentiskt skägg) som avslutar alla sina meningar med ett eftertryckligt ”egentligen”.

Så det här är en genuint obehaglig bok: platt, tunn och banal i alla sina anspråk. Lindström har funderat en smula – här är resultatet. Han funderar på det där med livets mening, givetvis på det där patenterade medismarta sättet som han gjort till sitt signum. Han har en oskön förmåga att avsluta sina banaliteter med ett trivselfascistiskt skratt, och jag må bli förlåten för att jag har lite svårt att ta denne gunstige farbror på allvar, när han koketterar med att han nog ångrar sina tv-framträdanden, och i stället önskar att han hade blivit far till ett barn. (Har han då aldrig betänkt i vilket skick jorden befinner sig - - -)

Nu har herr Lindström gett ut ett antal böcker där han har tassat in på skönlitteraturens domäner, utöver sina två språkböcker (som med förlov sagt är mer omistliga): det är en novellsamling som i efterhand verkar ha varit ett försök att dödförklara hela novellgenren och allt vad den kan uträtta, och en diktsamling som nog var ännu sämre än den här, som har sina stunder, om än de lyckade formuleringarna lyser med sin frånvaro. I stället exponeras en tondövhet inför rudimentär språkkänsla, såsom att han inbillar sig att det går att ersätta ett ”trots att” med ett ”även fast”.

Jag ska (mot)villigt erkänna att jag trodde att Grinderman var en engångsföreteelse, men ack vad jag bedrog mig, för här kommer en uppföljare efter tre år, fantasifullt döpt till ”Grinderman 2”, och det är en kryptisk skiva, som jag befarar inte kommer att falla i god jord vad gäller de svenska recensenterna. Och ändå är det en så bra skiva! När du lyssnar på den kommer du att yla ikapp med Cave, som gör sitt bästa för att leva upp till rollen (?) som mångalen gigolo. Förvisso tröttnar jag en smula på några av de mossiga psykedeliska referenserna i ”Bell Ringer Blues” (här har någon lyssnat på 60-talets Pink Floyd), som visserligen piggas upp av rejält spännande gitarrljud av Cave, som verkar ha lärt sig allt av oortodoxt gitarrspel av forne kumpanen Blixa Bargeld. ”Worm Tamer”, skivans bästa låt, till exempel, lånar kompet från och lyckas låta lika farligt besatt som ”From Her to Eternity”, med lika febriga textrader (”You know I´m only happy when I´m inside her”). I den uppsluppna Beatles-pastischen ”Palaces of Montezuma” tränger textförfattaren Cave in sådana storheter som Gilgamesh-eposet och Steve McQueen i samma låt, för att inte tala om ”the spinal cord of JFK / wrapped in Marilyn Monroe´s neglige”. För övrigt verkar Cave ha låtit Bunny Monro skriva några av texterna, såsom ”Kitchenette” och den halvgalna inledningslåten ”Mickey Mouse and the Goodbye Man”, som nog rör sig närmare Birthday Party-territorium än The Bad Seeds någonsin vågat göra (med möjligt undantag för ”Dead Man In My Bed” från "Nocturama"-skivan). Det är förstås en rolig skiva, om man har humor (”My baby calls me the Loch Ness monster: two great big humps and then I´m gone”), och den bandkänsla som präglade Grindermans debut är intakt, och därför känns det inte som Cave & co, utan som ett riktigt band, som ger varandra spelrum att uträtta stordåd, med ganska stor konstnärlig frihet …För ibland låter det rejält utflippat och ofokuserat, med låtar som inte lyckas lämna skisstadiet, men lika ofta pampigt och nästan som ett återvändande till 30-talets skadliga och rovdjursaktiga blues, som den lät innan den tämjdes av kritvita artister som Eric Clapton etc etc - - -

The Birthday Party: notera likheten med Grinderman (hatt och allt) - - -

Built of Books - - -

Det finns en briljant scen i 90-talsfilmen Oscar, där Stephen Fry med nästan kuslig träffsäkerhet gestaltade Oscar Wilde, och den mest genialiske av författare sitter och snabbläddrar i en bok som han inom kort ska skriva en recension på, och hans hustru Constance ifrågasätter om han verkligen läser, och får ett av Frys / Wildes mest charmant-arroganta ögonkast, och en replik som är lika kall som varm, ett självförtroendets manifest: ”Try me!”

Verkligen! När det gäller Oscar Wildes kapacitet som läsare finns det inget som förvånar: dessutom är filmversionens version bekräftad av vänkretsen, som oberoende av varandra hävdade att tre minuter räckte för den storväxte gynnaren. Thomas Wright har skrivit boken Built of Books. How Reading Defined the Life of Oscar Wilde, som är en biografi av annorlunda slag, där vi får en grundlig genomgång av vilka böcker Wilde läste och vad dessa hade för påverkan på honom (å andra sidan, kom det väl en liknande bok om Hitlers böcker häromåret? – inga jämförelser i övrigt).

Och det blir inte alls något krystat perspektiv, när Wright går igenom bok efter bok, författare efter författare. En författare är sin läsning, och Wilde är en utsökt läsare, en av dessa oslagbart begåvade läsare, i vars skara vi också hittar Jorge Luis Borges och Virginia Woolf. Oscar Wilde var också en glupsk läsare. Och bred. Här nosar sig Wright bokstavligen fram, sniffar i geniets egna böcker (eftersom han inte skrev någon dagbok finns anteckningar av privat karaktär just i marginalklottret). Bok efter bok avhandlas, och Wrights utgångspunkt verkar ha varit att själv läsa igenom allt Wilde läste: här finns i alla fall lite för många innehållsreferat av kända böcker som Stendhals Rött och svart och Flauberts Hjärtats begärelse.

Berättelsen tar sin början 24 april 1895, två dagar innan den famösa rättegången inleds, då Wildes bibliotek splittras i en försäljning som åsamkar svåra skador i hans själ. Att bygga upp ett stort bibliotek kan vem som helst göra (alla som har ägnat sig åt ett dödsbo förstår att man inte behöver leta länge för att hitta skräpböckerna – vad som imponerar i detta enskilda fall är hur omsorgsfullt det är uppbyggt, med just de samtida storheter som skulle bli bevarade åt eftervärlden, samt en räckvidd mot den klassiska litteraturen. Och att följa vad en författare har läst har åtskilligt att berätta om orsakerna till varför det skrivna ser ut som det gör.

Detta utsökta bibliotek såldes för 130 pund, vilket var vad Wilde spenderade på mat och taxi och hotellrum – i veckan. Det kan utgöra ett exempel på att det som tar trettio år att bygga kan ödeläggas på en halvtimme.

Wildes uppdrag bestod i att transformera verkligheten till skönhet, i en estetik-dyrkan som för våra prosaiska ögon givetvis ter sig löjeväckande – men vi förlåter honom allt, eftersom vi förstår att allt det här sker obetingat, att han inte har något val. Han föraktade realistisk litteratur, som han dömde ut inte enbart som tråkig utan underlägsen fantasins litteratur. När han som vuxen hävdade att han fick i sig Whitmans poesi redan i vaggan menade han det nog bokstavligen. Han läste brett, ja – och vad han visar är inlevelsens läsning, där böckerna går på djupet, där han slukar och slukas, med litteraturen som det mest förföriska av allt.

I Oscar Wildes estetik var originalitet en synd: möjligen något han utvecklade som ett (själv)försvar mot anklagelser om plagiat. Han hävdade sålunda att systrarna Brontë var alldeles för egensinniga för hans smak. Men det intressanta med Wrights bok är hur han visar att Wilde lyckades utnyttja sitt gedigna läsande i sitt skrivande, att det finns en korrespondens mellan det lästa och skrivna som överskrider all imitation.

Det är en stundtals underhållande bok, även om den som tidigare inte är förtrogen med föremålet kanske blir uttröttad av specialintresset – och jag ifrågasätter vissa av Wrights idéer, som att Maturins roman Melmoth the Wanderer skulle vara ett pionjärverk inom gotiken, då det utkom så sent som 1820, alltså snarare i dess kölvatten. Likaså kommer han ibland med några udda slutsatser, som att han tycker att det är så exceptionellt att Wilde läste i sängen (mellan midnatt och halv två: en regim han tvingade slöfocken Lord Alfred Douglas att följa), eller att Keats får det missgynnande epitetet ”his favourite rhymer”.

När Norstedts nu ger ut nummer två av sin litterära tidskrift Album har det hunnit gå ett helt år sedan förra editionen, som tillverkades av bokhora. Nu heter redaktörerna Elise Karlsson, Martina Lowden och Annina Rabe, och ambitionen höjs en gnutta, då de låter några favoritskribenter skriva om varsitt författarskap från 1900-talet. Resultatet blir då en nätt skrift som inom sina pärmar samlar både bekanta arter som Virginia Woolf och Marguerite Duras, men också sällan skådade fåglar som Dan Segerlund och Annalisa Forssberger. Idén att ge varje decennium en egen avdelning blir lite krystad, och kronologin kunde ha skippats helt: däremot är det glädjande just att man vågat gå utanför det mest förväntade, och att de ser numret som ett samtal i ett antikvariat, med röster som talar med varandra om böcker som förtjänar att läsas. Essäerna spretar åt olika håll, med både en skönlitterär novellartad text [sic] av Niklas Darke, en akademisk med åtskilliga noter av Malte Persson, och en fin läsning av Birgitta Trotzigs fyra första böcker, skriven av Jenny Tunedal, som vackert visar vilken nödvändig författare Trotzig är. Malte Perssons essä  är numrets överlägsets längsta, och handlar om Virginia Woolf: jag önskar att jag hade läst den i somras, men nu kan det kvitta. Tidskriften som fenomen lever på lånad tid, men desto större anledning då att ge Album en chans – i förordet antyds att avsikten inte var att upprätta en kanon över 1900-talet, men i stället har de gett åtminstone mig några goda vägledande råd på nya spännande författarskap, som jag kommer att kasta mig över så fort jag har återupprättat bekantskapen med Trotzig - - -

Ett vanligt slentrianmässigt argument mot 00-talets poesi är att den inte låter sig antologiseras eller förpackas i hanterbara proportioner, sådana där prydliga aforistiska citat som man kan deklamera på middagsbjudningar. Kort sagt, ont om minnesvärda rader. Men jag håller inte alls med – Anna Hallberg är ett exempel på en av de mer framträdande poeter som debuterade under 00-talet, och jag tycker att hon skriver minnesvärda och starka dikter, även om det sker på formmässiga sätt som jag inte helt är överens med.

Hennes nya bok heter Colosseum, Kolosseum (Bonniers), och ger ungefär vad man kan förvänta sig av henne – hon är minst lika begåvad i sina insatser på DN, där hon skriver en no bullshit-kritik med stort mod och lika stort patos – hennes poesi är förstås också oklanderligt präglad av denna no bullshit-attityd, men det förstod jag redan när jag lyssnade på henne i Nässjö för ganska många år sedan, då hon stod för det klart stenhårdaste inslaget i en gul träningsoverallsjacka (ingen märklig klädsel för en poet, vars senaste bok då hette På era platser).

Här arbetar hon i samma tradition som Francis Bacons sena 1900-talskonst, med en estetisk chockverkan, i dikter som slår stenhårt mot läsarens magtrakter. Hennes människobild är färgad av kannibalistiska begär, ett kretsloppsätande, med kroppsavsöndringarna prydligt markerade: skit, snor, kräks, svett, spott, och så vidare. Den förgörande dödsdriften i sin prydno. Det är en vision av världen som kanske har något med Bacons hopplöshet att göra: en annan association kunde vara Birgitta Trotzigs dunkelt halvförsonande textfragment.

Jag skulle säga att det här är motsatsen till världsfrånvänd esteticism. Hallberg tar in världen, bearbetar den, ger den vad den tål – att våldsarenan Colosseum återbesöks är inte särskilt långsökt, och i några antydningar erinrar jag mig den våldsdyrkan som Tom Malmqvist försökte ramponera i Sudden Death, men Hallberg dubblerar den romerska gladiatorplatsen med Säters mentalsjukhus, i några svidande vackra sviter. Världen som en arena för våldsdåd och hierarkier – ja, snarare än pengar eller blod är det väl just våld som får jorden att snurra, med människor som inte kan annat än hetsa varandra, och med liv som närs av en kuslig mix av rädsla och panik.

Hennes bok innehåller fem partier. Den första tar upp korta, lösryckta utsagor, som introducerar dödstemat. Sedan följer en märklig Jäderlund-kursiverad svit, där allitterationen på s-ljudet drivs lite väl långt (med ”s” som i ”sökt”), även om den innehåller några makalöst vackra rader:

sprängda spädbarn     slitsade slidor sanningssatan

som skriker     skär i skinnet    srebrenica   suharto

spanska stöveln   sverige   strappade skendränkning

spiktunna   stalin   svala   slipade slippery slope

swing   svank   svek i siktet   svenska samhällets

svikande     stumt svider stympet i svalget

sväljer och sväljer   suharto sudan   sylt   socker

salt   och strö

Här ska ingen säga att det här inte är dikt som fungerar att läsa högt, eller att den vägrar att kommunicera en igenkännbar verklighet. Tredje avsnittet imiterar delvis essäns form, i korta stycken, medan den fjärde innehåller söndersprängda rader som skvätts över boksidan, och så det avslutande partiet, med korta rader, en två eller tre blott.

Säter-kolosseum ger oss bilden av det gamla folknöjet på 50-talet, där rekorderliga invånare gjorde söndagsutflykter med bilen för att beskåda utbytbara mentalpatienter som vallades runt bakom galler. Hallberg skriver med behärskat ursinne, och det är svårt att inte nås eller drabbas av klangerna och minnena som hon hämtar upp till ytan. I så måtto är det här en skapelsedikt, så som all bra poesi är det (förra årets ojämförligt starkaste bok, Ann Jäderlunds Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, var också den starkaste skapelsedikten på flera decennier), men också en poetik, som i sig är en plädering för rätten att få skriva just den här typen av poesi.

Det krävs mod för att skriva poesi överhuvudtaget, så som vårt samhälle har gestaltat sig, och gör man som Anna Hallberg – inte det lätt för sig – krävs en uppgradering av modet. Hon förlitar sig på en inre kraft, och den vägrar kompromissa eller göra eftergifter åt förgrymmade kritiker som bara vill smeka igenkänningsfaktorn och vill ha sin barnatro på den bardiska poesin åter.

Men poesins enda uppgift kan inte vara att leverera färdigpaketerade fyndigheter: då blir vi läsare reducerade till småbarn som förväntar oss att poet-morsan ska skära upp portionerna åt oss med kniv och gaffel, så att vi slipper alla besvär; allra helst ska vi känna igen maträtten också, så att vi inte riskerar att smaka något exotiskt som förvånar våra inlärda smaksinnen, som endast tål svensk husmanskost. Men det finns andra maträtter än lapskojs.

Notera det subtila smycket: en storslagen vampyr behöver inte stora effekter - - -

Emily Dickinson har svarat för en suverän definition av poesi, återberättad av Thomas Wentworth Higginson, den orättvist förtalade korrespondenten som hade favören att träffa denna gåtfulla gestalt i egen person: ” If I Read a book and it makes my whole body so cold no fire can ever warm me, I know that is poetry. If I feel physically as if the top of my head were taken off, I know that is poetry.”

Inte mycket i Anders Olssons poesi får mig att känna mig skalperad eller så kall att ingen eld kan värma mig: snarare skriver han en beskedlig och nedtonad slags dikt, men han har i denna sin första diktsamling sedan 1998, men så oändligt lätt att svara dig, en dikt som handlar om Emily Dickinson (den kunde läsas i DN i somras). Och så oändligt lätt att säga: hur rätt han har, när han skriver om Dickinsons ”flinthårda trots / som en projektil i hjärtat / från blankt till blankt” – i en egen dikt som helt (kon)genialt identifierar kärnan i Dickinsons poetik.

Minst lika begåvat lyckas Olsson i en annan dikt efterlikna en annan poet han har skrivit om, Ann Jäderlunds ramsor från böcker som Mörker mörka mörkt kristaller, med Olssons fyra rader som verkar ha skrivits i dialog med Jäderlund, både formmässigt och tematiskt:

himmel vatten vattens skum

ärlan skuggad i en våg

vatten morgon tömda rum

vågen skuggad smärtan såg

För även om Olsson gett ut sex diktsamlingar tidigare, har han under 00-talet skrivit två böcker om främst poesi, Läsningar av Intet och Skillnadens konst, böcker som har varit så stiligt skrivna att de har tagit honom spikraka vägen till Svenska Akademien.

Det är en efterlängtad återkomst, minst sagt. Det här är en poet där man verkligen kan hävda att språkbemästringen är A och O. Vardagligt och korthugget varieras, med reseskildringar som kanske är lite väl beroende av Tranströmers dito, för allra bäst fungerar Olsson i helt egna intryck, spontana och enkelt nedtecknade. Här finns hela tiden ett inkluderande ”du”, som får mig som läsare att känna mig delaktig. Men det är inte ens ett ”du”: vad Olsson gör är att utplåna ”du” och ”dem” till förmån för ett ”vi”, och därmed skapa ett utkast till en poesins formel.

Den röda tråden är här blå, i olika nyanser: ett triumfatoriskt blå som ger samlingen en anda av sällsam konsekvens. Vad krävs för att skriva en poesi av det här behärskade slaget, där fantasin ändå är så framhävd? Mod, så klart, om vi förutsätter att fantasin är obligatorisk, med speglar som besjälas och blir överraskad av något så enkelt som en kvinna i en (klarblå) ”klänning från [M]yrorna”. Mod, för att det här är sådant som poesimotståndare går igång på: lusten att förlöjliga den här typen av fantasier.

Det är nästan provocerande försynt i dessa dikter, där det beskedliga nästan rör sig mot utplåningen. Men titeldikten, skriven till minnet av ”janne”, tar skickligt i anspråk en upprepningseffekt känd från sonettkransen (avslutningsraden inleder följande dikt), med effekten av en sorg som hakar fast i varandra, där kontinuiteten betonas och förtvivlan ges en fortsättning, en rörelse.

Annars är det lite tyskt, lite grekiskt, och språkglidningar som ibland är ljuva men ibland också lite sökta: ”monterljusa / monsterljuva”. Den lätta handen riskerar att bli lite för flyhänt, trots att närvaron av en hård inre redigerare kan anas i de flesta av dikterna. Slutintrycket blir ändå ljusljust, som förstärks av stoltheten i Olssons anspråk.

Länge hade jag svårt för poeten Magnus William-Olsson, och det var med krampaktig uthållighet jag försökte låta bli att besegras av hans dikter under 90-talet, då jag ändå lyckades samla på mig alla hans tidigare diktsamlingar lagom till samlingsvolymen Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden, vilket gjorde mina antikvariat-mödor överflödiga. Men vad var det jag inte gillade? Hans dikter var för lite robusta för min litterära ideologi på den tiden; nu ser jag det eteriska och sköra i hans tidigare dikter som en nödvändighet, att han skriver (i) såret, att det aldrig fanns något val.

Och nu utkommer han på W & W med diktsamlingen Ingersonetterna, en bok med tjugosju sonetter om sin döda mor. Sonetten finns representerad orimmad redan i hans två första böcker, men nu har han skrivit mer regelrätt, med rimflätningen ABBA / ABBA / ACA / ACA. Tematiskt handlar det alltså om ett enda ämne: döden som bestjäl diktjaget sin mor. Sedan tidigare har William-Olsson gjort sig bemärkt som en utpräglat (själv)biografisk poet, och det är rörande öppenhjärtigt skrivet: distanslöst, hudlöst och närgånget.

Att sonetten lite då och då blir populär igen är inte så konstigt (Malte Persson slipar just nu på sin kommande samling sonetter): det är lite ekvilibristiskt över formen, även om William-Olsson inte alls väljer att skriva så där smidigt som Lotta Olsson gjort i sina hittills två samlingar. Nä, han skriver elliptiskt, bryter av och låter raderna hacka. Det är också sårigare, mer desperat: känslorna är obearbetade, och möter oss utan eftertanke eller kalkylerande.

Med sina fjorton rader kan sonetten också vara något av diktens idealiska form: det är tillräckligt kortfattat för att främja det fragmentariska och koncisa, samtidigt som det ger spelrum för att uttrycka något mer än haikuns snapshot-artade begränsningar. I ett efterord skriver poeten själv om ”sonettdemonen” – den oundvikliga form som den inre språkmaskinen tvingades lyda den här gången, och med en oförlikneligt bra liknelse jämför han med hur flipperkulorna möter spelaren: visst, det är något trollkarlsaktigt över den som bemästrar sonettformen, en slags pinball wizard, då – det är rentav med en hänvisning till numerologi han anger talet tjugosju som en annan nödvändighet.

Magnus talar direkt till Inger, i tjugosju gripande men inte perfekta dikter: inte för mitt liv kan jag hävda att han har lyckats nå utanför sitt jags gränser, eller att han ens har transformerat det här till någon slags allmängiltighet. Sorgen är inte universell: den är privat, och vi som läser gör det som ett slags (tjuv)lyssnande. Tröst är det inte tal om: det här är poetens egna minnen, de har inget med mig att göra. Här finns en närgångenhet som tangerar och ibland överskrider det incestuösa (Det är för att jag har lärt mig av Oidipus? – här heter mamman en gång rentav ”Iokaste-Inger”).

Sista raden hänger i intet (i Intet), ofullbordad, med borttappad punkt, som om den driver mot sin fortsättning, i trots mot det avslutade. Det är en metod som kan peka ut fragmentet som förebild: William-Olsson översatte tillsammans med Vasilij Papageorgiou Sapfos dikter (snarare hennes fragment, då endast en enda dikt föreligger i fullbordat skick), och den mest kända, numrerad som ”31” i deras översättning, har ett tillägg som utan undantag saknas i andra svenska översättningar: ”men allt skall man våga / ty även en fattig”. Med denna teknik kan en rad slutas ytterst suggestivt och även dubbeltydigt: ”Som om nuet svalt”, där vi måste föreställa oss ett nu som både hungrigt och mättat.

Få svenska poeter har den här förmågan att med nästan slagordsrörelse skriva så vackra och minnesvärda rader som Magnus William-Olsson. Från några av de tidigare samlingarna finns starka formuleringar som aldrig lämnar mig: ”Som då din höfts sköra båge / stegrats”, ”Gavs evigheten bytte jag / den aldrig mot ens en tum av vår svarta / följsamma skugga”. Också här finns rader som jag tror kommer att lägga sig till ro i mitt minne, som denna tungsinta lätthet som avslutar den sextonde sonetten, och pekar ut en ny verklighet: ”I drömmen störtar det / som aldrig blev mot det som inte slutar”. Och Inger liknas vid en ”klaustronomad”, med en vacker neologism: lika fångad och instängd som hon är fri och rörlig.

Men även om sonetten som sagt ofta lyckas bli aktuell – senare i höst kommer ytterligare en översättning av Shakespeares sonetter, till exempel – finns det något otidsenligt över den. Modernismen hyste ambivalens mot den, och det är nog ingen tillfällighet att Lindegrens mannen utan väg innehåller ”söndersprängda sonetter”. William-Olsson ser sig själv som någon som kommunicerar med andra tider, med en sjuhundraårig tradition, och det är en fruktbar inställning.

Ingersonetterna blir ett storslaget sorgearbete, som ger associationer till några andra stora sorgedikter, där ibland konturerna till Dylan Thomas ”Do Not Go Gentle Into That Good Night” mer eller mindre explicit apostroferas. Döden kan inga ord besegra, men det är nödvändigt att ifrågasätta och aldrig acceptera det orättvisa i dess skördar. Mirakulöst nog levandegörs då den döda gestalten, och talar både till Magnus och till oss. Det är spöklikt, vackert och mycket poetiskt. William-Olsson bemästrar sonettformens stelhet och skriver flera lyckosamma dikter, där nummer sju innehåller något av det mest längtansfyllda jag har läst i svensk poesi efter Edith Södergran: ”Vi snärjer sinnena i kärleksnät / och tror att stunden alltid skall förbli”. Ack!

Jag vet precis vad folk menar när de säger att de hatar poesi. För när poesi verkligen fungerar kan det vara det farligaste av allt: hotfullt, utmanande, med anspråk och krav, och en av de jobbigaste poeterna är förstås Emily Dickinson. Skulle en representant för verklighetens folk, typ Göran Hägglund, läsa hennes dikter på riktigt tror jag att han skulle behöva spärras in.

Äntligen finns nu en värdig översättning av Dickinson på svenska, när Bokverket utger Ann-Marie Vindes översättningar: Min flod flyter mot dig. Sextio dikter av Emily Dickinson, och jag välkomnar att man har satsat på kvalitet framför kvantitet. Tack vare den tvåspråkiga upplagan, en gedigen notapparat och ambitiösa förklarande efterord blir resultatet ett standardverk som utplånar den solkiga smaken från tidigare havererade försök att tämja Dickinson.

För det är exakt så här vi ska läsa dessa vildsinta dikter: inte som förmildrande utslätande tolkningar – Vinde finner stolthet i att kalla sig själv ”översättare” i stället för "uttolkare", och hon lägger inte till rätta eller förenklar eller friserar den punkiga attityden i Dickinsons tonfall. Tidigare försök att lägga dikterna till rätta, där halvrim har lagats till helrim bland annat, har gett oss en sentimentaliserad bild av poeten, en (någorlunda) konventionell hantverksskicklig utförare av små poetiska bon mots.

Emily Dickinson är en snillrik poet, som man egentligen inte kan läsa i utdrag: jag vet att gymnasieantologier från förr brukade ha med ett par av hennes vänaste dikter, men det blir bara missvisande att tro att det är där den riktiga författaren finns (samtida antologier har förstås totalt rensat bort hennes dikter, till förmån för texter av Latin Kings och Bob Hansson). Därför är urvalet här – endast sextio dikter av närmare 1800 totalt – lite njuggt, men å andra sidan, som sagt var, håller kvaliteten högsta klass.

Dickinson skriver vertikalt, och det är ett kognitivt äventyr att tyda dikterna. Hon är definitivt en jobbig poet: liksom för övrigt Sylvia Plath (vars svenska översättare vi fortfarande väntar på), där ordförrådet och ordföljden och dikternas struktur hela tiden ställer krav på läsaren. Det är ett sätt att tänka på som vänder sig mot paradoxen – mot det oförutsägbara och excentriska, så att innebörden inte kan inhämtas prydligt paketerad, utan snarare vårdslöst hopsatt i skymundan. Så mycket är underförstått, i ett slags titt-ut-språk.

Nu kan vi alltså läsa vad Dickinson menar på ett språk som ligger oss närmare (en slags) förståelse: ”Töm mitt hjärta, på dig - / dess enda artär - / Så, utelämna dig - / och ingenting blir kvar -” Hennes skrivande är ett enda ”!” Med något undantag är de flesta av exemplen inte tidigare översatta till svenska, vilket inte förhindrar att några av de mest kända dikterna finns här (”Jag aldrig sett en hed”, ”Jag är Ingen! Vem är du?”, och ”Mycken dårskap är högsta klokhet”, en av hennes mest udda skapelser). Ett exempel på hur en lyckad översättning kan se ut:

”The little Toil of Love - / I thought / Be large enough for Me –”

“jag tänkte ömma / bestyr - / för mig blev lagom mycket –“

I några av dikterna använder Dickinson strecket som en markör för att peka ut något som kan erinra om danssteg, där raden stannar i sin rörelse – jag vet ingen poet som så suveränt och distinkt ger sina dikter en cesur, som samtidigt upplevs som så behärskad och otvungen.

Rytmen i hennes språk är omisskännlig, och svår att imitera, utan att det blir påfrestande – hon skriver också i närheten av det banala, men lyckas bevara ett allvar och djup, som inte är något att ta lätt på eller som är öppet för förhandlande – det är en omutlig poesi som hon skriver.

Åtskilliga av hennes dikter tillkom på baksidan av små papperslappar: säkerligen en förklaring till ellipserna i hennes språk, och att dikterna blev så oerhört komprimerade. Uppenbarligen utvann hon något av denna förmenta brist, och övervann den: något att tänka på för den som twittrar oväsentligheter, kanske. Likadant med den (möjligen) självvalda isoleringen, att det inte är märkligt att hon trots den kunde veta så mycket om mänskliga relationer: den som avstår från pladder och ger sig tid att tänka kommer till insikt.

När h:ström häromåret gav ut Edgar Allan Poes noveller i Erik Carlquists översättning blev jag överlycklig över att för första gången få läsa en översättning som följde originalets tonfall – något liknande måste säga om Ann-Marie Vindes version av Emily Dickinson så som den presenteras i Min flod flyter mot dig: äntligen talar Dickinson också svenska! Därför är den här boken så viktig: alla i vårt land som på något sätt har med poesi att göra – och alla andra, givetvis – måste ägna sig åt den här boken. Det är en bok både för experten och för den oinvigde.

Jag hatar eufemismer. Om nu någon är död tycker jag att man ska säga detta: någon har dött, och undvika dessa förskönande omskrivningar, som ändå inte kan dölja det äckliga i dödsfallet. Ordet ”frånfälle” lär vara en av dessa beklagligt utslätade synonymer till död, så det är med tunga labbar jag börjar läsa Einar Askestads nya novellsamling på mbm förlag, då den heter just Frånfällen, men lugnas av gedigna formuleringar som denna: ”Att dö är att bli avsiktligt missförstådd.”

Arton stycken kortare novelliknande saker har Askestad den här gången knåpat och knepat ihop, där en är något längre – men samtliga med det omisskännliga tilltal som har varit författarens egna sedan debuten för drygt tio år sedan, mästerverket Det liknar ingenting. Redan då blev han något av en WTF-författare, som lyckades sätta marken i gungning med sina fantasifulla utsnitt av en skevhetens tillvaro, en verklighet som diskret förflyttats från sina ordinära domäner. Det är ett tilltal som kombinerar ett vardagligt talspråk utan litterära markörer, med en nästan provocerande distans: det är mer fängslande än förtjusande, men fortfarande oemotståndligt.

Askestad är fortfarande spännande och oförutsägbar, och han behandlar novellformen med en slags suveränitet som man verkligen kan sakna hos hans nutida kolleger; här är det samtidslitteraturens store lurifax som talar, och han skriver duperande, och med en hantverksskicklighet som man bara kan imponeras av. Det är med en lika van som fast hand han styr läsaren genom sina berättelser, där han tidigt planterar en känsla av obehag – något har gått snett, och med en abrupt inledning ger han oss ingen möjlighet att värja oss för fortsättningen. Hans gestalter liksom kastas rakt in i besvärliga situationer.

Han är också orons uttolkare, där han uppehåller sig vid parrelationens fällor, vid förhållandens sprickor och faror. Här är det saker som går snett hela tiden. Askestads språkkänsla tillåter honom att lite lojt behandla dessa lägen, där vi alltid läser med spänd blick: detta riskerar att bli en tillgång som förvandlas till en brist, att det ständigt måste bli absurt, att det taggiga i sig riskerar att bli en trivselfälla – samma sak gäller för vissa andra författare, som tror att de måste skoja till allting. I sammanhanget är Askestads humor uppfriskande: på gränsen till det outhärdliga. Hans komik är skev, där han förvränger formuleringarna, gör dem osäkra, som om de vilar på något icke-fast.

Labyrintiskt skrivna noveller som inte är lika direkta som tidigare: vi som följt Askestad känner igen oss – men ändå inte. Den som inleder bekantskapen med denna bok blir kanske ännu mer rådvill. En del av handlingen går ut på att människor lär känna varandra alltför väl: det farliga finns i att följa impulsen att lära sig allt om en annan människa. Här lurar vansinnet om hörnet.

Tonfallet är fortsatt intensivt och stillsamt, med en prägling av allvar. Av novellerna fastnar jag först för ”Alfred”, en olycklig och cynisk historia, en livshistoria i miniatyr, med filosofisk udd och poetiskt djup. Askestad har den där osvikliga förmågan att skapa lite lagom oreda i tillvaron, en känsla av att förutsättningarna håller på att skifta, och inte är det till din fördel heller.

Döden blir föga förvånande det stora temat för novellerna i den här boken. Den inledande, längre novellen ”Uppvaknandet” blir en febrig Poe-inspirerad text som kommunicerar utan mellanhänder med avgrunden. Den alltför bokstavliga döden konkurrerar med den mer bildliga eller metaforiska döden också. Men inga eufemismer i världen lyckas förvandla den påtagliga döden till ett påhitt. Det vackra och det hemska läggs sida vid sida: ”Från den dagen han kom gående längs stranden och närmade sig platsen för sin död var han uppfylld av solljus, av den mjuka, vita sanden och av det turkosa havet som med sitt brus följde honom långt in i sömnen när han låg och sov mellan sanddynerna i sin cabaña.”

I misstaget griper sanningen villfarelsen i nacken.

Jacques Lacan, Les écrits techniques de Freud

Är det konstigt att man läser sådana här saker på sitt jobb - - -

Portugisen Fernando Pessoa måste vara en av 1900-talets mest underskattade och undanskuffade författare, ansvarig för ett av seklets mest enastående mästerverk, Orons bok. Nu skrev han även dikter, vilket förlaget Pontes gjort oss uppmärksamma på tidigare, med volymen Dikter av Alberto Caeiro, och nu alltså Ode till havet, och andra dikter av Álvaro de Campos, i Lars Axelssons översättning.

Som bekant använder han sig av ett stort antal pseudonymer eller heteronymer, fler än sjuttio stycken, när han skriver: dessa heteronymer förklaras utförligt i ett långt efterord, ett av Pessoas brev som delvis också redogör för hans poetiska metod. Det handlar om fullgångna alias, och här rör det sig alltså om dikter av ”Álvaro de Campos”, där det stora numret är den långa modernistiska dikten ”Ode till havet”, som i Margareta Merins förord jämförs med Walt Whitman. Ingen dum liknelse, även om man nog inte ska underskatta betydelsen av Rimbauds famösa ”Den berusade båten”, som också den är skriven med samma frenesi och rastlösa begär efter att söka samexistens med tillvarons nycker: ”Allt mitt blod längtar våldsamt efter vingar! / Hela min kropp vräker sig framåt! / Jag rusar fram genom min fantasis forsande vatten! / Jag snubblar, ryter och rusar iväg! / Min trånad exploderar och blir till skum / och mitt kött är en våg som slungas mot klipporna!”

Vad är (ett) jag? Det är Pessoas återkommande outtalade fråga i hans skrifter. Motstridiga röster, som arbetar i konflikt med varandra. Han ifrågasätter sina egna minnen. Det är våldsamt skrivet, i närheten av extasen, men också nära det hoppingivande, som försöker förhandla med pessimismen, i ett ”som om”, att det som dröms också kunde infrias –ack! Skildringen av havet har mycket lite med Taubes idylliska gullighet att göra – det är mer av Coleridges spökaktiga och äckligt hallucinatoriska dödsnärvaro i hans ”Sången om den gamle sjömannen” i så fall.

Uppkäftigheten och dödsföraktet har nog mer med Rimbaud än med Whitman att göra, trots allt. ”Ode till havet” är mäktigt skriven, men också lite påfrestande hurtig stundtals – i några av de kortare dikterna som medföljer den här urvalsvolymen blir Pessoa mer avslöjande, som i ett knippe dikter som behandlar sömnlösheten med en exakthet som jag har saknat hos mången god poet som har skrivit om detta kära ämne.

Att leva upplevs som en pina, tortyr, och allra värst för den sömnlösa, då passiviteten utgör det enda alternativet, då alla tankar får ett ”inte”-prefix. Livet blir för Pessoas diktjag en enda kränkning. Dikterna gör intryck av hetsighet och otålighet, vilket förmedlar en intensiv livsupplevelse, nästan för att trotsa meningslösheten som alltid hotar. Pessoa hyllar den absoluta fantasin, som tillåts härska och dominera. Det är dikter om alla omöjliga valmöjligheter – men, som Hjalmar Söderberg sa med emfas: ”man väljer inte”.

Det moderna i hans projekt består i att han lyckas se och förstå betydelsen av det gamla, i skenet av det nya, vilket visar på djupförståelse, att han insett vilka villkor som betingar existensen av det nya. Och så lyckas han skriva roligt om sexualiteten (dess ”maskiner” snarare än dess ”mekanismer”), vilket är tämligen unikt.

På Smockadoll Förlag ges besynnerliga böcker ut, men även med besynnerligheter finns det variabler – då måste Freke Räihäs diktsamling Svenska träd. En konceptuell flora räknas till de besynnerligare, då det är en encyklopedisk skrift som listar 76 trädslag, med först dess latinska namn och sedan en kort förklaring, samt Pia Anliots illustrationer, som bara ökar känslan av drömsk ovisshet – de återskapar en slags sjuttiotalistisk nostalgi, med naivism och hela tiden med oväntade inslag.

Jag måste erkänna att konceptuell dikt: nja, det känns lite – så där halvunket, som en förlega som borde ha förpassats till något kuriosakabinett. Men Räihä visar med mild men försåtlig humor att han har andra syften än att bara förevisa – fast hans ambitioner går åt det diskreta hållet, om än han ger oss några hänvisningar till Tredje Riket, Hitler, det ariska språket …

Naturens fascism, då? Ja, det strikt regelmässiga i naturen, dess symmetri, kan skönjas i hans försynta träddefinitioner. I ord och bild avbildas alltså dessa vanliga träd, klassificeras på ett eget sätt, och resultatet blir ett udda uppslagsverk. Lekfullheten i orden ställs i belysning mot lekfullheten i Anliots illustrationer, som tål närmare granskning, där detaljer långsamt kristalliseras.

Texterna är subjektivt hållna, varierade och oförutsägbara – där ett Harry Martinson-citat, här något kryptiskt fragmentariskt, och så något annat: ”eller tvärtom”. Bergtallen jämförs med Stalins mustasch. Räihä går väl inte lika långt i sin besjälning av naturen som Pia Tafdrup gjorde med sin skickliga besjälning där ”trädet tappar sin underkjol” – den typen av erotisering känns främmande för hans estetik. Det är knastrigt, nördigt, och ibland riktigt förtjusande.

Katter och poeter älskar Morrissey: en av de senare, Simon Armitage, har intervjuat Morrissey för Guardian, och givetvis yttrar den ene av poeterna (SPM) något kontroversiellt - ja, det har väl gått flera år sedan han senast fällde en rasistisk kommentar, och den här gången är det de arma kineserna som får sina sushis varma ... Men å andra sidan, ingen annan artiskt lyckas vara lika underhållande i intervjuer - till och med de som avskyr honom lusläser allt han säger och hänger fast vid stavelserna som vore de täljda av guld (vilket de förstås är, vad annat?), och när en poet intervjuar honom blir det förstås ett intressant möte, även om Armitage förblir ambivalent: "The charm, but also the barbed comments. The effeminate gestures, then the surly machismo. The desire to be centre stage coupled with the lack of social ease. The obvious trappings of success, fame and fortune, but the repeated complaints of victimisation and neglect." Samtidigt kan jag tycka, lite irriterat: måste exakt alla intervjuer med Morrissey se ut just så här?

Jag gillar metaforer som blir bokstavliga. I dag såg jag Elfriede i sin sedvanliga eftermiddagsslummer, och jag frågade henne: "Har du fjärilar i magen?" Då kom jag just ihåg att det var exakt så hon hade tillbringat en stund tidigare, att mumsa i sig en liten stackars gynnare i trädgården, efter att först ha följt sin instinkt och lekt med den en liten stund. Madame Butterfly, typ ...

”Writing! The activity for which the only adequate bribe is the possibility of suicide, one day.”

En av egenheterna med författaren Joyce Carol Oates är hennes innerliga förhållande till författartraditionen: hur hon direkt och indirekt i sina böcker kommunicerar med tidigare generationers författare, skriver i dialog med föregångarna. Hon har skrivit ytterst intimt och vackert om många av dessa, och fem av dem har fått plats i den samlingsvolym med ganska märkliga noveller hon har utgett: Wild Nights! Stories about the Last Days of Poe, Dickinson, Twain, James, and Hemingway.

Och det är verkligen de yttersta dagarna hon skildrar: oftast med författaren med minst en fot i graven (i fallet Poe, givetvis med båda fötterna djupt planterade i efterlivets Hades-anstrukna tillvaro). Nog kan en och annan läsare få hicka till av både rädsla och häftig sinnesrörelse, när Oates i mörka berättelser ger författarna tillfälle att utföra mörksens gärningar.

Snarare än att regelrätt efterlikna respektive författares stil låter Oates sig färgläggas av dessa fem starka röster i den amerikanska litteraturen – med förbluffande resultat. Några resultat av Oates spännande fantasi blir att hon ger oss tillgång till den döde Edgar Allan Poes dagbok (därför kan vi läsa något så kusligt som en anteckning från januari 1850, trots att han dött året innan: ”My birthday eve. Yet, I have forgotten my age!”), Mark Twains korrespondens med Angelfish, och se något så totalt oväntat som Emily Dickinson som hushållsrobot.   

Mest imponerar Oates med sin hängivenhet och totala närvaro i det hon skriver. Poe blir en säregen kombination av Job och Ishmael i Moby Dick, den som bokstavligen överlever, för att vittna om det. Och säg den författare som mer troligt skulle överleva sin egen död än just Poe, som i ett flertal noveller behandlade just karaktärer som övertrumfade Döden: här tillåts han korrigera den enslige gamlingens ”nevermore” till ett ”forevermore”.

Novellen om Dickinson är väldigt otäck till sin natur: då man ändå kan köpa allt, varför inte också kändisrobotar? Familjen Krim vill ha något som förgyller deras eländiga tillvaro, och hustruns nyck ger dem en programmerad ”EDickinsonRepliLuxe”, i en novell som suveränt turnerar spänning med humor. Roboten visar att vi har förvrängt och parodierat bilden av henne: därför blir ett av hennes första ord ”freedom”. Det här är den minst typiska Oates-novellen, medan jag kan tycka att hon i de andra överger det okonventionella anslaget för att skriva ganska regelrätta noveller, om än det blir lite tragikomiskt med en Hemingway som löper amok med gevärspipan instoppad i käften.

Som unheimliche gestalter kommer de fem bytena för Oates vision till oss: och de borde vara tacksamma över att det är just hon som utfört detta experiment. I samtliga noveller har hon investerat sin aggressivitet, och skriver inga sentimentala ljumma porträtt. Det är våldsamt skrivet, när vi följer Mark Twains anonyma alter ego Samuel Clemens förföljande av inkarnationen av den döda dottern Suzy i den tonåriga Angelfish (vilket låter som ett internet-alias) i början av 1900-talet, via en korrespondens som är lika flitig som ett chatt. Inbillningen betyder allt för de två vilsna själarna, själva mer offer än förövare. Liksom hos Faulkner har Oates mejslat ut sitt eget våldsterritorium i amerikansk prosa, med en våldsamhet som inte endast gör sig märkbar i tematiken, utan också i språkbehandlingen, i atmosfären.

I novellen om Mark Twain låter Oates honom jämföra sitt skrivande ”with the jaunty ease of a horse pissing”: säkerligen finns en och annan läsare som beklagar Oates produktivitet i liknande termer, men så länge det befinner sig på den här nivån kan man bara gratulera sig själv. Hon har skrivit utmanande böcker tidigare – tänk bara på de vildsinta mästerverken Blonde och My Sister, My Love: det här är inte riktigt bra, men nästan bra nog.

Att det ibland kommer nya översättningar av författare som vi har lärt oss kalla för ”klassiker” är en nödvändighet, dels för att nya generationer ska upptäcka vilken energi och glädje som finns i litteratur som tar sig själv och livet på allvar, och dels för att det kan ge tillfälle att utöka den ibland bristfälligt beskärda del som tidigare översatts. Rainer Maria Rilke, till exempel: poeternas poet, som med sin stundtals höga produktivitetstakt har åtskilligt oöversatt.

Något av den bristen råder dock ellerströms bot på, med sin lilla bok Rekviem, översatt av Helga Krook: tre nästan osannolikt vackra sorgedikter, där vi kunde läsa Lars Bjurmans översättning av den inledande i tidskriften Ord & Bild 2-3 2005. Just den dikten är tillägnad Paula Modersohn-Becker, konstnär (hon har bland annat målat ett sublimt porträtt av Rilke), och är den här bokens huvudnummer. Och det är verkligen en storslagen dikt, med Rilke i sitt mest högstämda temperament. Så här översätter Krook mina favoritrader:

För detta lidande har varat nog,

Det är för mycket för oss, alltför tungt;

den falska kärlekens trassliga plåga

som överspelad, byggd på gammal vana,

kallar sig rätt och frodas ur en orätt.

Var finns den man som har en rätt att äga?

Vem kan besitta vad som inte själv

håller sig fast, men ibland saligt fångar

och kastar ut sig som ett barn sin boll.

Och lika lite som kaptenen kan

hålla en Nike kvar vid skeppets förstäv

när gudomens hemliga lätthet plötsligt

för bort henne i havets ljusa vind:

så kan vi inte här ropa tillbaka

en kvinna som har slutat se oss och

går framåt, oskadd, som genom ett under,

på en smal strimma av sin existens:

ifall vi inte eftersträvar skuld.

För finns det någon skuld, så är det den:

att inte öka sin älskades frihet

med all den frihet som man själv kan rymma.

Vi har ju när vi älskar bara detta:

släppa varandra; för att hålla fast

varandra går så lätt och av sig självt.

Så på frågan: ”Vad är poesi?” – då går det faktiskt att svara ”Rilke”. Definitionen skulle då lyda, att poesi är det som är vackert skrivet. Men det är då en konstig definition! ”Vackert”: det är nästan fånigt, jolmigt. Men jag vet ingen komplimang som är bättre: när någon säger att jag skriver bra tänker jag bara ”jaså”, men när jag får höra att jag skriver vackert blir jag nästan salig. För mig är det den sannaste definitionen av poesi: men då vill jag ha ensamrätt på hur jag definierar det vackra.

I dessa dikter finns ingen tyngd, trots det tunga ämnet. Döden tilltalas och besvärjs. Det är elegier utan klagan: nästan jublande spricker ljuset in i begravningsstämningen. Rilke behandlar också den brutala konflikten mellan konsten och livet, där konsten alltid måste vinna. Konstnärens inställning kan ändå bara bli ett: ”Vem talar om / att segra här? Att uthärda är allt.”

Rekviemet till konstnären Paula Becker är som sagt huvudnumret, men här finns också en dikt till en självmördad greve, och till en ung pojke. I den dikten talar pojken själv från döden, i en gripande dikt där hans röst blir det vilsna spökets, som förmedlar sin smärta – den dikten är ofullbordad, lika ofullgången som pojkens liv, som bara blir ett löfte, en början: ”Här är vi allihop som klara drycker. / Än såg jag inte dem som dricker oss.”

Helga Krook, som tidigare också översatt Rilkes Brev till en ung poet, har skrivit ett fint men allt för kort efterord, där hon visar att hon också är poet (hennes egen bok Bildvägg kan rekommenderas), med vackra formuleringar om ”den intima, självklara och samtidigt utmanande” tonen i Rilkes rekviem. Just intimiteten i Rilkes tonfall blir vad du tar med dig från den här lilla boken: det förunderligt närgångna i hans språk.

Erik Blomberg och Johannes Edfeldt har översatt tjugoåtta dikter i den här lilla boken från Wahlströms & Widstrands som kom 1949 (inköpt för en tia på loppis). Tyvärr har de inte bara gett dikterna onödiga titlar, utan också friserat ordval och grammatik.

Nästan 150 dikter finns i den här samlingen (Bra Lyrik), som kom på 80-talet. De flesta översättningarna är av Sven Christer Swahn, och även om han är en bra översättare finns här många horribla exempel på förvanskad läsning.

Bokverkets helt nya utgåva med sextio dikter i Ann-Marie Vindes översättning. Den läser jag nu.

verklighet(s)

där den första kyssen är lika farlig

där du duckar i det förnuftiga

försöker du nå(got)

strävar och lyckas     försvinner

tappar och finner

stulna tider

nya nivåer av otillräcklighet

sjunger in dina nej

nästa kyss är lika verklig

en förlorad befrielse är också

att bli tilltalad och hög

(det vi inte talar om)

att driva ut (ur) bestämmelserna

stammande sista kyssarna

skrivna på glas

som om de drogs över luften

rakt in i kroppens blodskrift

stenarna som lämnades kvar

på platåer av låg orättvisa