Reflexer, Amanda Kerfstedt
© Rosenlarv förlag
När förlaget Rosenlarv ger ut Amanda Kerfstedts roman Reflexer från 1901 i en formidabelt formgiven utgåva i något moderniserad version avseende stavning, verbformer och kommatering, vilket först får mig att initiera hela arsenalen av ramaskri – tills jag erinrar mig Chaucers jobbiga fornengelska. Någonstans måste gränsen dras, och jag kan tänka mig att offra den där närheten till originalets tonfall för förståelsens skull, och kan gratulera förlaget till att ha gjort Kerfstedts bok mer läsanpassad: experterna får väl rota fram originalet då, det här är en text som ska läsas av människor på 2000-talet.
För det är en roman som ska läsas, det kan jag konstatera även om jag inledningsvis tvivlar en del. Tråkigt nog förstör Tiina Rosenberg allt med sitt förord, där hon inte bara avslöjar den hemlighet som hela berättelsen är uppbyggd kring, utan också alla reaktioner efteråt och dess konsekvenser, samt hur romanen slutar, när hemligheten avslöjas först i romanens avslutande tolftedel. Varför då läsa den?
Jo, därför att den är så skickligt skriven, bland annat. Walter Lagerstam kommer bokstavligen ut ur garderoben när han blir påkommen som transvestit, av en hustru som själv dragit paralleller till riddar Blåskäggs hemligheter. I äktenskapet skapar han ett frirum, 60 minuter med sig själv, för att vara sann mot sin egen natur, inlåst i ett rum, med en koffert full av vad som ska visa sig vara kvinnokläder. Som psykologisk anledning anför Kerfstedt systern Eleonoras död, att Walter kompensatoriskt tävlar med Gud om äganderätten, att han vårdar hennes minne med sin transvestism. En transvestism som förklaras men förblir frikopplad från fördömande eller att vi ens får veta hur eller om den får sin avslutning.
När Walter som vuxen häradshövding gifter sig med den nästan extatiskt högstämda Ragna menar hon sig älska allting ovanligt: men det är mycket att leva upp till. På sina resor i Stockholm köper han kläder åt henne: ”sådan smak du har”, säger hon roat och godtroget.
Kerfstedt är helt klart före sin tid med den här romanen, och det i sig skapar goda förutsättningar för att hennes roman kan hitta fler läsare nu än då den kom ut för drygt hundra år sedan, inför en mestadels chockerad läseskara. Den är kvick skriven, nästan enbart i dialogform, och om jag som sagt nästan hinner bli avskräckt i början är dess avslutande sjuttio sidor infernaliskt spännande: här excellerar hon i att bygga upp ett dramatiskt crescendo, där hon vrider hela spänningskurvan mot en fast punkt, Walters rum, och byaskvallret om att han ägnar sig åt djävulsdyrkan.
Här finns alltså romanens kvaliteter, och man önskar nästan att Kerfstedt nöjt sig med den novell som kan sägas utgöra hela kärnpunkten. Att vi utöver Walter och Ragna får följa två andra äktenskap bidrar inte mycket, utöver som ytterligare exempel på hur oro och misstänksamhet präglar även deras samvaro. Kampen inom Walter blir kärnan för romanen: ”Var är mitt fotfäste? Står jag verkligen på fast mark, eller svävar jag mellan två världar, utan att rätt tillhöra någondera? Är jag en sann idealist eller en galning?” Befogade frågor, som inte är unika för honom eller hans tid.
Förra året upptäcktes romanen Reflexer av litteraturvetaren Maria Andersson, som skriver en avhandling om Kerfstedt: i den här boken bidrar hon med ett fint efterord. Den som vill läsa mer av Kerfstedt kan söka sig till Birgitta Neys antologi Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott, där hon har skrivit titelnovellen.