bernur

© Weyler förlag.

”Ingen människa kan se ned till botten av en annan människas själ. Och det är, med allt aktning för den mänskliga naturen, lika bra det.”

Det är förstås glädjande att Juli Zeh bytte svensk förläggare från Norstedts till Weyler, om inte annat därför att de tre böcker som getts ut av hennes nya förlag – pocketversionen av Leklust, förra årets Fritt fall, och årets Corpus Delicti – samtliga är så mycket mer värdiga innehållet; det här är en författare som drastiskt och vågat utmanar romanformen, och är betjänt av en formgivning som försöker svara upp till innehållet. Corpus Delicti har ett omslag skapat av Elsa Wohlfahrt Larsson, och det är snyggt och fängslande – precis som Zehs text.

Det är science fiction, och om du då tänker dig Jerker Virdborgs Kall feber, då säger jag: tänk igen. Tänk dig skarpare samhällsanalys, skarpare språk, skarpare karaktärer. Det var inget fel med Kall feber, men den var vag och diffus: den här dystopin är något mycket bitskare. Det här är ett stålbad.

Året 2058 har Tyskland gått rätt in i en friskhetsfascistisk hälsodiktatur, där människorna har en plikt att vara friska. Att bita på naglarna är olagligt. Röker du en cigarett får du två år i fängelse. Men – vänta nu, säger du: vad är då skillnaden med dagens Sverige? Vi har en regering som håller på att införa ett friskhetstvång, där du bara klarar dig om du undviker sjukdom: annars elimineras du ur samhällskroppen.

Parallellerna till vår tid finns där hela tiden: nittonhundratalet beskrivs som en dålig lukt, som något orent, och med storslagen poetisk vision och utan att hålla igen sitt ursinne skildrar Zeh vad som gick snett: ”Sändarmaster siktar mot mjuka moln, vars bukar sedan lång tid tillbaka upphört att vara grå på grund av den dåliga andedräkten från en civilisation som en gång ansåg sig tvungen att bevisa sin närvaro på denna planet genom framför allt produktionen av enorma mängder smuts.” Vår nuvarande tid som ett skällsord, det är något som löper genom romanen.

Titeln ska utläsas som ”den synliga kroppen [beviset]”, där liket var det flagranta exemplet på att ett brott uppstått – ordagrant betyder orden ”kropp” och ”brott”, och Juli Zeh kopplar ihop dessa entiteter: kroppen är brottslig, måste hållas fängslad av hälsosamma aktiviteter och goda vanor. I presens, med en skev tidsuppfattning, skriver Zeh med desperat tonfall och yviga åtbörder, i en stil som är präglad av stilistisk distans och intimitet, med en röst som är både uppfordrande och förebildlig, kort sagt pålitlig. Här finns inget att betvivla, när Zeh säger att kärlek ”inte är något annat en synonym för särskilda immunsystems förmåga att tåla varandra.”

Historien är enkel: Zeh skriver gärna om unga smarta människor (något som kan sägas utgöra en brist i mången god svensk roman), och här hete hon Mia Holl. Hennes bror Moritz har dött i fängelset, (själv)mördad, och hon arbetar på att bevisa hans oskuld i ett mål som innehöll DNA-spår i en våldtäkt. Moritz vägrar erkänna sitt brott: han ”ignorerade fakta”, och lämnar i arv ”den perfekta älskarinnan” åt Mia – ett osynligt, imaginärt sällskap, som förblir en gåtfull romangestalt, en lika lyckad som kuslig skapelse av författaren.

Samhället är totalitärt utan ideologi, med ett kontrollbehov som vida överträffar alla paranoida fantasier. Att vi skulle få ett samhälle där det blir ett brott att vara sjuk känns allt mindre avlägset. Det blir då en normalitetsfascism, vars antydningar vi alltså lever i idag. Det är inget omänskligt framtida samhälle Zeh målar fram, men det är ett samhälle som inte erkänner människans integritet. Givetvis föds terrorism och aktivister, här kallade RTS (Rätt Till Sjukdom).

Att Zeh har lackat ur på nyttighetsvurmen går inte att ta miste på: med svidande ironi (all genuin ironi svider) går hon till väga när hon gör upp med hälsotvångets värderingar, och visar vilken farlig väg vi har beträtt. Det farligaste för invånarna i detta samhälle att bli outsiders, att inte foga sig. Gemensamt för dystopigenren är väl att samhällena har en benägenhet att söva sina medborgare i den sötaste av sömnar, där vi ska bedövas och lockas till att tro på allt samhället säger.

Mias roll i berättelsen rör sig från anonymiteten till offentligheten från offret till martyren till syndabocken, och tillbaka ytterligare några varv: som läsare tvingas du vara på alerten när Zeh sätter igång sin intrikat skrivna prosa, som också satiriserar opinionssvängningarna. Hon lattjar med de olika disciplinerna, med filosofin och sociologin lika mycket som med juridiken, och litteraturen får också vara med på några hörn.

Jag skulle utan tvekan utnämna Juli Zeh till världens viktigaste författare just nu. Ingen annan håller på att så radikalt skriva om förutsättningarna för romanen, genom att behandla dess form som något man faktiskt får ta sig friheter med: hon är utmanande och djärv, tar oerhörda risker och är så ambitiös att man kan baxna – men det är så otroligt inspirerande också, när hon med humorn intakt levererar sin beska samtidsanalys som strålar rakt in i framtiden. Den sjukdom hon är mest immun mot är sentimentalitet, när hon skriver sin glödande pamflett helt utan didaktiska pekpinneviftningar. Hon använder också romanen till något annat än att visa sin berättarglädje – tack och lov!