bernur

”Om mycket i världen var ett mysterium var gränserna för denna värld det inte, för världen var utan mått och gräns och i den fanns det än vidrigare djur och människor av annan färg och varelser som ingen man någonsin hade sett och ändå var inget dem mer främmande än deras egna hjärtan inne i dem, vad vildmarken där än rymde och oavsett vilka djur.”

Det finns tre ingångar till Cormac McCarthys roman Blodets meridian, som Bonniers nu ger ut i Ulf Gyllenhaks översättning, tre motton som vägleder läsaren in till denna otyglade värld av våld och blodsdåd – poeten Valery som talar om blodspillan, mystikern Böhme som talar om döden som en livskraft, samt en tidningsnotis som nyktert redogör för förekomsten av skalperande från 300 000 år före vår tid. Inget kan ändå göra läsaren tillräckligt stålsatt för den räcka av ohyggligheter som författaren lämpar av: det är en bok som på något sätt frammanar och bjuder upp hopplösheten och förtvivlan, som ställer människan vid civilisationens gräns.

”Se på barnet”: så lyder dess inledning, som om McCarthy ville hävda ett se människan – som barn, att människan är barn; strax en allusion till Wordsworths berömda utsaga om barnet som mannens fader. Det är en mytisk tid barnet föds i. Genom hela romanen ska han namnlös endast refereras till som ”ynglingen”: ”Gud så stjärnorna föll. Jag letade efter svärta, hål i himlen. Karlavagnen bröts itu.” Dessa återkommande inslag av en värld som kommunicerar med människorna: hur världen ger sig in i en språklig dialog med inkräktarna.

Ynglingen tas upp i ett militärband som leds av John Joel Glanton, en legosoldat som ledde skalpjägare i det mexikanska gränskriget i slutet av 1840-talet. Det är fredlöst territorium, där inga regler, skrivna eller oskrivna, verkar gälla. Det enda som finns är grymheter, förbrytelser, en tillvaro bortom lagar och religion: ”Det finns ingen regering i Mexiko. Det finns för fan inte ens någon Gud i Mexiko”, som rekryteringskaptenen säger till ynglingen. Självförsvar är enda alternativet, att befinna sig i ständig beredskap.

Blodets meridian har som sitt centrum eller nav domare Holden, amerikansk litteraturs stora skurk och gåta. I denna roman som kunde ha hetat Blodets hjärta är han exakt lika lång som Joseph Conrads Kurtz, nästan 215 cm, och lika ohygglig. Något annat han delar med Kurtz är att han har kal över hela kroppen: påfallande ofta är han naken – som sanningen? Han har små nätta fötter som ibland tar graciösa danssteg: en renässansmänniska, musikalisk och med retorisk talang, en man som pressar växter och skalperar med samma pedantiska noggrannhet, som behärskar alla språk, en filosof som är lika hemtam i den metafysiska som i den fysiska och materiella världen, som spårar djur och skjuter dem lika smidigt som han skjuter människor, som rör sig ljudlöst och aldrig försvinner, eftersom han strängt taget inte kan sägas existera. Han behöver inte heller någon sömn. På sitt gevär har han ingraverat i silverskrift: Et in Arcadia Ego – ”även i Paradiset (finns jag)”.

Han åldras inte: han är evig, mer symbol än varelse av kött och blod. Men med djuriska lustar: han våldtar barn av båda könen, och utför alla sina gärningar utan samvetsbetänkligheter. Både Holden och Glanton existerade i verkligheten: som primär källa har McCarthy använt Samuel Chamberlains memoarer My Confessions.

Här är det våldet som är vår arvedel, vår strupes sår och vårt hjärtas skri. Längtan efter våldet, även när vi insett att det inte ens befriar från någonting, förutom möjligen ledan och långtråkigheten som soldaterna drabbas av (har vi inte hört detta förr, från exempelvis Vietnam-kriget: att våldet gjorde all väntan uthärdlig). Människan är ett djur, med McCarthys favoritliknelse en apa. Det ges inga tillfälligheter att hämta andan: när våldet väl släpps lös är det helt ohejdbart, och vi dras in i paniken och maktlösheten där alla slåss mot alla, där vildheten inte sätts på undantag, utan finns hos alla. Penningdriften är sekundär, även om det lär ha gått att göra sig en hacka på skalperna – det är något vårdslöst och likgiltigt över agerandet, som om det utförs vid sidan av all vinning, både ekonomiskt och psykologiskt.

Det är makabert och bestialiskt skrivet. Världen gnyr, gnäller, fräser, som om den vore del av det djuriska och rovdjursaktiga, där människorna försöker komma överens med sin omgivning, som kan exponeras i ett nattligt vrål från en av dessa drabbade människor, ”ett vrål av sådan förfäran som för att sy ihop en cesur i världens pulsslag.”

Här finns också en antydan om att figurerna är delaktiga i ett skeende som redan har passerats, att allt redan har hänt: det är för sent för ånger och ändringar. Alla har fått sina givna roller att spela. Historien väntar inte på att bli nedskriven, bara på att få inträffa. Det här bidrar till känslan av meningslöshet, att alla reservationer är gagnlösa. Det är en urtida värld, som visar ursprunget, en värld som föregår människan.

Det vi skådar in i är en värld som inte kan betvivlas – inte ens ifrågasättas, som vi förstår av några skoningslösa iakttagelser från utsiktsposter där horisonten ligger ”platt och sann som ett vattenpass”, alltså med en vetenskaplig exakthet. McCarthy ger oss ingen chans att missta oss på att han ägnar sig åt litteratur i realistiskt ärende. Samtidigt är hans värld fruktansvärt otäck, levandegjord i all sin farlighet, där solens frammarsch på himlen är olycksbådande (originalet har ”calamitous”, ett ännu vådligare ord), med ljud inifrån någonstans, ”inne i världens vidriga mörker”.

Denna värld har alltså djur som själva attackerar i lika hög grad som de attackeras. Omslaget av Claes Gustavsson har på ett briljant sätt infångat något av romanens rovdjurskaraktär, med en orm marinerad i blodröd färg (bokens röda skinn imiterar dessutom ormskinnet, på ett sätt som ytterligare förstärker denna sida av innehållet). Denna orm kan hittas när naturen ger sig tillkänna: ”solen gick ner och ingen måne gick upp och i väster skälvde bergen till igen och igen i klapprande ramar och brann ner till slutlig svärta och regnet väste i det blinda nattlandet [min kursiv]”.

En av de kusligaste formuleringarna i Conrads Mörkrets hjärta är när Marlow konstaterar: ”The earth seemed unearthly”. Denna kusliga aspekt av jordens frånvaro från sig själv företräds även i McCarthys roman, att själva jorden uppför sig annorlunda, att ingenting känns igen. Harpyor lättar från marken, som i mardrömmar, som i myter. Vilda västern är i sig själv en myt, men McCarthy kan sägas återerövra verkligheten, genom sin öververkliga roman.

Domare Holden är romanens viktigaste figur, även om ynglingen är huvudpersonen. Vad dömer domaren över? Vi vet bara att han är evig till sin natur, att han aldrig dör. Han dömer över människans själ – han är Djävulen. Vi vet inte vad vi ska göra med allt detta meningslösa våld, alla dessa människor som fortsätter utöva blodiga dåd, utan motiv, utan annan privat vinning än överlevnad. Skalperarna behövde inte frukta wikileaks, utan de ägnade sig åt obehärskning när de lät illgärningarna härska. Det är fortsättandet som är romanens tema – kontinuiteten, hur vi förstår att gärningarna inte har något slut, att de rör sig i cirklar, att de frodas och växer. Rörelsen är huvudingrediensen, med den frekventa formuleringen ”de red vidare”, i en rastlöshet som aldrig tillåter någon respit eller vila. Våldet tonar ut på romanens avslutande sidor, avklingar, när ynglingen åldras – något domaren alltså inte gör, vilket bidrar till att deras sista möte tar gestalt av ödesdrama, i en grotesk parodi på en uppgörelse mellan en far och son.

Vad som får Blodets meridian att bli något annat än spekulation i våldsexcesser är hur McCarthy omsorgsfullt har avlägsnat all form av estetisk distans. Han skildrar naturen med öm blick, men våldet registreras sakligt och utan alla anspråk på poetiskt blomsterspråk. Det är reporterns språk som ges tillträde när massakrerna nedtecknas, vilket har fått Harold Bloom att jämföra med en FN-rapport från Kosovo i slutet av 1990-talet: men paralleller kan sökas annorstädes, där vårt nya millennium inte heller har skonats från skändligheter, vilket vi har förstått från Irak-kriget och fängelset i Abu Ghraib. McCarthys temperament kan nog beskrivas som en kombination av behärskad indignation, som lutar sig mot likgiltighet: är det hans sak att döma, eller ska han förlita sig på läsarens omdöme? Då är vi inne på konstens moraliska ansvar: är det ansvarslöst att skriva en bok av det här slaget, eller är det tvärtom så att den som tar upp tråden är den som visar mest ansvar, oavsett hur han går till väga?

Med detta sagt om det objektiva språket: Blodets meridian är ändå en poetisk skapelse, ett litterärt verk som vadar i blod i lika hög grad som Shakespeares Macbeth, en måttlöshet i grymma dåd. Ulf Gyllenhak, en rutinerad översättare av några andra amerikanska dystopiska författare, som James Ellroy och Dennis Lehane, har gjort ett slitsamt och gott arbete med McCarthys omtalat svåröversatta diktion, även om jag inte riktigt gillar hur han har putsat till det grova talspråk karaktärerna använder i original – resultatet är att de snackar lite väl vårdat och därmed blir lite för exotiska inslag i sitt habitat, som inte känner till ett uns av korrekthet. Det är inte heller helt lyckat när domare Holden kallas för ”den svartsjälade lymmeln”, när originalet har ”that sootysouled rascal”, helt enkelt därför att sotet är ett av hans viktigaste attribut, som när han tillverkar krut med hjälp av svavel, salpeter, träkol och urin. Fast det är ogint att koncentrera sig på enskilda oegentligheter, när han behandlat McCarthys språk med konsekvens i övrigt.

”Vilken man som helst som kunde upptäcka sitt eget öde och därför välja någon motsatt kurs kan bara till sist nå samma punkt vid den utsatta tidpunkten, för varje mans öde är lika stort som världen han bor i och innehåller inom sig också alla motsatser. Denna öken i vilken så många har dukat under är väldig och kräver ett hjärtats storslagenhet men den är också i slutändan tom. Den är hård, den är öde. Dess själva natur är sten.”