How Fiction Works, James Wood


Henry James och Gustave Flaubert: lika som två bär - - -

Själv hör jag till dem som brukar hävda att livet är för kort för att läsa litteraturteori, och blir alltid lika förvånad när jag kommer på mig själv läsandes en sådan bok: är det inte bortkastad tid?

 

Sällan har väl en litteraturkritiker fått ett så stort genomslag som James Wood, som skriver i New Yorker, fått på senare år: fast, vänta nu, är det inte som det alltid brukar vara, att det alltid är någon manlig kritiker som blir allas gunstling – Lagercrantz, Bloom, Barthes, Engdahl, och vart du än i (den svenska) litteraturvärlden vänder är det någon som kommenterar deras kommentarer. Så, om ett par år är det någon annan som alla läser, men just nu har jag läst James Woods bok How Fiction Works, och det är klart att jag fattar varför alla gillar det här.

 

Rakt på sak går han igenom berättandets principer, och ställer viktiga frågor, som varför så många (bra) böcker slutar dåligt. Han vill ha praktiska svar till sina teoretiska frågor, och oftast är han klar och enkel, även om jag inte hittar något tillfredsställande svar på just frågan om de dåliga sluten. Det är en bok i tio kapitel, eller ännu hellre i hundratjugotre korta essäer.

 

Vad lär man sig av att läsa mycket? Man lär sig att se mönster. Man lär sig också vikten av att tänka som författaren, att sätta sig in i stilistiska avvägningar. Wood menar också att det kan vara viktigare med bättre läsare än med bättre författare. Självklart har han starka åsikter: ”Novelists should thank Flaubert the way poets thank spring”, säger han och resonerar elegant kring storheten hos Flaubert, utan att någonsin glömma bort att motivera, ge exempel.

 

Det kan också vara viktigt att gå tillbaka och upptäcka vad du strök under när du var litteraturstudent, hävdar Wood: förmodligen strök du under sådant som inte alls var viktigt, enkla metaforer, medan du lämnade klokheterna åt sidan – helt enkelt därför att du inte var en bra läsare. (Det var förmodligen i detta syfte blyertsen uppfanns, tänker jag när jag bläddrar igenom mina första fumliga läsningar av Heart of Darkness och Wuthering Heights.) Man lär sig uppmärksamhet, övar sin kritiska läsning.

 

Detaljen, exaktheten, precisionen: det är detta författarna och läsarna ska tacka Flaubert för. Men i novellen ”Ett enkelt hjärta” har Flaubert en barometer, som Wood uppehåller sig länge vid: inte kan den betyda någonting, på samma sätt som pianot – symbolen för borgerligheten? Fast en barometer registrerar tryck och atmosfär: det är väl symbolik i det, och viktiga beståndsdelar i litteraturen? Och i det långa avsnittet där han jämför Macbeth och Brott och straff menar han att det bara är Raskolnikov som skapar sin egen plåga: men det är att förminska Macbeths egen vilja, och skylla allt på Lady M. och häxorna, för ärelystnaden finns redan hos Macbeth (tänk bara på en av slutscenerna, när han klagar för en av tjänarna att riddarrustningen – kostymen – är för trång).

 

Ett kapitel handlar om karaktärer, där han vill ersätta Forsters gamla distinktion mellan platta och runda karaktärer, med transparens och opacitet, där det förstnämnda representerar enklare karaktärer och de andra mer mystiska, svårgenomträngliga. Wood talar helst om djup hos karaktärerna, att också de förment platta kan vara oförutsägbara, att de platta också har saker att lära oss. Han skriver också fint om metaforer, att vi begår misstag om vi försöker avkoda dem: de ska bara blixtra, göra oss uppmärksamma.

 

Jag undrar ibland varför så många ändå bra romaner innehåller så dåligt skriven dialog: tyvärr är Woods kapitel om dialog det kortaste i hans bok, och har inte så mycket att komma med. (Om man som romanförfattare förlitar sig så mycket på dialog, varför inte anstränga sig mer? Det går att skriva riktigt bra dialog, det finns några dramatiker att läsa och inspireras av – men ingen romanförfattare skriver lika bra dialog som Harold Pinter). Ett annat avsnitt behandlar realismen, och där håller jag definitivt med Wood: vi kallar det för realism när vi känner igen det som realism, inte som verklighet, och det viktigaste för en författare är inte heller att skildra verkligheten, utan att vara sann. Wood använder Henry James ord, från romanen What Maisie Knew: ”the firm ground of fiction, through which indeed there curled the blue river of truth”. Ja – och Kafka är en av de stora realisterna.

 

Det ligger inga gigantiska avstånd mellan James Wood och Harold Blooms litteratursyn: jag skulle säga att den är lika närstående som namnlikheten. Woods kanon är nästan identisk med Blooms, och båda menar att läsningen lär oss att läsa oss själva, att vi går i dialog med de påhittade figurerna, där de provocerar fram frågor, ställningstaganden. Vad som är viktigast av allt är att du som läsare måste uppfinna en egen estetik för de bästa författarna: deras sätt att skriva är så enastående att du inte kan närma dig boken med förutfattade meningar, utan måste lära dig att läsa på nytt, utifrån de unika förutsättningarna som den författaren ställer fram; det tydligaste exemplet på detta är Virginia Woolfs The Waves, som överskrider den gamla klichén att den inte liknar något annat, och att det är en bok som du inte kan läsa med den metod du läser andra böcker.

 

Att läsa James Wood kräver ingen större anpassning, utöver en normal nyfikenhet på litteratur: han skriver enkelt och med ett halvt talspråkligt idiom, utan att föreläsa. Han varnar också för stildomptörerna, och menar att vad som kännetecknar bra prosa är att den utspelar sig på olika register: en dåligt skriven bok är statisk, tar inga risker, utan förhåller sig bara till ett slags språk.



Kommentarer
Postat av: Lucas

Godmorgon. Anmäl dig till dagens blogg om du vill :P


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback