bernur

Ser det här ut som en glad filosof - - -

248. Böcker. – Vad är det för värde med böcker som inte ens kan lyfta oss högt över alla böcker?

I förlaget Symposions nyckfulla utgivning av den bakdantade Friedrich Nietzsches samlade verk, som började utkomma 2000, innehar Den glada vetenskapen band 5, och utges som det sjunde verket i den installation som i färdigt skick ska inneha tio volymer. Nyckfullt: ja, men också en av detta nya århundrades viktigaste gärningar.

Den glada vetenskapen är översatt av Carl-Henning Wijkmark, och är utöver den redigerade versionen av hans översättning för förlaget Korpen 1987 något utökad med en femte bok, samt dikter som bildar prolog och epilog. Thomas Brobjer har skrivit ett efterord som pedagogiskt förklarar tillkomsten och bokens vikt i författarskapet. Så blir detta den första kompletta utgåvan av denna viktiga bok.

Nietzsche är närapå den enda filosof som jag vågar läsa: som jag kan läsa. Men jag ser honom mer som författare än filosof – dikterna ger jag inte mycket för, även om jag inte är lika fördömande som Wijkmark tidigare varit, men i hans prosa finns poesin, glädjen. Det poetiska finns i tänkandet, i paradoxerna, kontrasterna, synteserna av det förment oförenliga, och i fantasin. Han tänker på snedden, uppmuntrar det oförutsägbara, förbluffar sig själv. Det är också modigt, hur han ser det värsta i vitögat. Han beskriver sin bok så här i den senare Ecce homo: ”nästan i varje sats räcker här djupsinne och okynne ömsint varandra handen”. Han är lika upplyftande som han är uppfordrande, manande.

Han är människokännare, psykolog. Kärlek är egoism. Han söker efter inspirationen tills han finner den, och i den tredje boken växlar han in på aforismspåret, och skriver i tour de force, maniskt insiktsfullt. Det är också så att vi har gett honom rätt i efterhand, som när han skriver: ”Den som vet sig vara djup bemödar sig om klarhet; den som vill verka djup inför mängden bemödar sig om dunkelhet. Ty mängden håller allt för djupt som den inte kan se botten i; den är så ängslig av sig och går så ogärna ut i vattnet.” Därför blir det sant, som så ofta sägs om klassikerna, att de är ”vår samtida”, att Nietzsche är allt mer aktuell som författare, att hans tankar har väntat på att fullbordas, att infrias och att bli sanna(re). I Den glada vetenskapen finns spåret till några av hans viktigaste idéer, som Guds död och den eviga återkomsten, så det är lika bra eller bättre att börja här som någon annanstans.

Han är också acceptansens filosof, i ett program som hela tiden går optimismens ärende, i uppmaningar att förändra, förbättra – det är människans plikt att förkovra sig, att aldrig stagnera, att alltid ge mer, försöka mer. Det är bejakandets filosofi, att göra någonting till fullo och att göra det väl. I femte boken, som alltså inte ingått i tidigare svenska utgåvor, ger sig Nietzsche in i den morallära som senare utvecklas i Zarathustra-skrifterna, och skriver ned några furiösa insikter om sanning och tro.

Det inkonsekventa, bristen på system – ja, det har setts som Nietzsches brist, hans avsaknad av program, att han byter, växlar, går ometodiskt till väga. Men det är tilltalande med hans rastlöshet, hur han låter tankarna pröva sig fram. Resultatet blir definitivt en av Nietzsches rikaste böcker: det är också en av hans lättaste, och det är svårt att föreställa sig en lättare filosof, då han skriver med sådan brist på tyngd i språket, som om orden svävade, i en livlig stil.

Till det sympatiska hör också att Nietzsche är fosterlandslös, att han har större anspråk än att vila i den tyska identiteten, som han bara avskyr, som om han här föregriper allt snack om att han skulle förebåda nazistiska idéer.

I fredags missade jag skolans adventshögtid, jag blev helt enkelt försenad av de dåligt plogade cykelvägarna: och det grämer mig mer än du kan ana. Det kyrkliga i skolan – visst: men jag kan inte rå för att jag tycker att det är konstigt att det bara är vid högtider som svenskarna blir religiösa. För antingen är man väl troende hela året, eller inte alls. Det här är bara en halvmesyr. Så länge samhället i övrigt inte präglas av religionen ett dugg – tag bara den politiska debatten – så finns det ingen anledning att gå i kyrkan någon gång om året och utge sig vara en religiös människa: antingen lever vi i ett kristet, troende samhälle, eller så lever vi i ett sekulariserat, och allt tyder på att vi har valt det sistnämnda. I dagens DN (ej på nätet) skriver Ann Heberlein om ceremonierna kring advent i kyrkan, att många som går dit gör det för att konsumera upplevelsen, att de gör det som åskådare och inte deltagare. Men det är väl bättre än inte alls då, kan någon invända, men jag är inte säker på att jag vill ha det så. Det är när vi vattnar ur vår egen tro som vi börjar snegla på andras tro med ögon som är färgade av både oförståelse och avund. För det är väl första advent i dag, eller är det julskyltning?

1 Favoritbok i barndomen?
Den mystiska grannpojken av Enid Blyton, som jag läste tills boken föll sönder.

2 Vad läser du just nu?
Ett resereportage av Fjodor Dostojevskij, en litteraturbok av James Wood, dikter av Dylan Thomas.

3 Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Inga alls, jag visste inte att man kunde göra det.

4 Dålig bokvana?
Att läsa medan jag äter, fast det gör jag bara när jag äter ensam: jag är inte Emma Bovary.
5 Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Nietzsche, en bok om vampyrer, en antologi med en Jeanette Winterson-text, en seriebok om Robert Smith.

6 Har du en läsplatta?
Nej.
7 Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Jag läser bara en bok åt gången, eller försöker.

8 Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Det ser likadant ut, jag har läst så här sedan jag slutade gymnasiet.

9 Sämsta boken du läst i år?
Jag försöker glömma dåliga böcker, eller helst inte läsa sådana alls, men Tittaren av Mattias Ronge var dålig.

10 Bästa boken du läst i år?
Kanske inte bäst, men oerhört förbisedd är Osäkerhetsrelationen av Helena Granström.

11 Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?

Jag förstår inte frågan.

12 Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Jag förstår ännu mindre.
13 Kan du läsa på bussen?
Ja, annars somnar jag.

14 Vilken är din favoritplats att läsa på?
Liggande i soffan, med en katt över bröstet.
15 Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?

Om man har tur får man igen ungefär hälften av utlånade böcker, så man ska nog passa sig för att låna ut böcker som man vill behålla. Ofta vill andra låna ut böcker till mig, men jag försöker påpeka att jag redan har böcker så det räcker.

16 Viker du hundöron i dina böcker?
Nej, varför skulle jag? För att bli påmind om – hundar?  
17 Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Det sägs att jag gör det, men det är inget jag har märkt själv.
18 I studierelaterade böcker då?
Ja, tyvärr, för när jag går tillbaka till de böckerna har jag mest strukit under oviktiga saker.

19 Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Svenska, poesi på engelska och danska.

20 Vad får dig att älska en bok?
Stilen.
21 Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Att det är en bok som kan förändra livet.

22 Favoritgenre?
Självbekännelser på gränsen mellan roman och självbiografi.

23 Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Filosofi. .
24 Favoritbiografi?
Richard Ellmanns bok om Oscar Wilde, trots att den innehåller så många felaktigheter.

25 Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Uppenbarligen inte.

26 Favoritkokbok?
TV-programmet ”Halv åtta hos mig”.

27 Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?
Just Kids av Patti Smith.
28 Favoritlässnacks?
Ingenting.
29 Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse?
Thomas Mann hyllades av många skäggiga män när jag var ung, men jag tyckte bara det var tråkigt.

30 Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Förmodligen alldeles för ofta, men å andra sidan läser jag nästan bara kritiker som tycker som jag själv.

31 Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?

Bara det är rättvist kan man nog säga vad som helst, i båda riktningarna.

32 Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Franska.
33 Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?
Jag blir aldrig lika rädd av böcker som av film. Men Zombie av Joyce Carol Oates lyckas skildra en seriemördare närgånget och trovärdigt.

34 Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?
Efter att ha läst en massa H.P. Lovecraft känns det som att ingenting litterärt kan skrämma en längre.

35 Favoritpoet?
Pia Tafdrup, Gunnar Ekelöf, Emily Dickinson.

36 Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?
Sex-sju stycken.

37 Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?
Nästan aldrig.

38 Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?
Jane Eyre.

39 Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?
Domare Holden i Cormac McCarthys Blodets meridian.

40 Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?
En tjock bok, av en författare som jag har läst tidigare.

41 Det längsta du har varit utan att läsa?

När barnen var små läste jag inga romaner, bara diktsamlingar.
42 Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
Inget jag minns.

43 Vad distraherar dig lättast då du läser?
Dåligt språk i boken. Jag är ganska bra på att göra mig kvitt bakgrunden.

44 Bästa filmatisering av bok?
Hitchcocks Psycho, den är flera gånger bättre än Robert Blochs roman.

45 Sämsta filmatisering av bok?
Nästan alla Bret Easton Ellis romaner har blivit dåliga filmer, förutom The Rules of Attraction.

46 Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?
Nästan tusen kronor, men då var det en massa presenter också.

47 Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?
Aldrig. Antingen läser jag den eller inte.

48 Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?
Tidsbrist, eller att den inte ger mig någonting.

49 Har du dina böcker organiserade?
Någorlunda: inte bokstavligt, men författare som har något gemensamt står bredvid varandra, det är mycket praktiskt och lätt att hitta.

50 Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?
Jag ger bort en del, böcker som jag själv inte gillar, men som många andra gillar.

51 Finns det böcker du undviker?

Förutom dåliga böcker: fantasy.

52 Nämn en bok som gjorde dig arg?

Världens lyckligaste folk av Lena Sundström.

53 Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
Jag försöker bara läsa böcker som jag tror att jag ska gilla. Vad är poängen annars? Jag trodde för länge sedan att Henry James var tråkig, det var han inte alls. The Portrait of a Lady är den minst tråkiga bok jag har läst.

54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?

Donna Tartts andra bok The Little Friend var inte så rolig att läsa.
55 Bästa skuldfria nöjesläsningen?
Att läsa Thomas Thorild, det är bara lycka.

Dead man tell no tales, och Döda poeter skriver inte kriminalromaner, vet författaren Björn Larsson att meddela, och nu har jag för radioprogrammets räkning läst denna lättsamt allvarliga bok. ”Men vem i all världen skulle vilja ta livet av en poet?” som en av bokens frågor lyder: ja, eftersom det är (en slags) kriminalroman handlar alltihop förstås om just denna vem.

Det är en satir över förlagsverksamheten i Sverige, och den uppburne poeten Jan Y Nilsson, som av sin förläggare övertalats att skriva en deckare, för att höja den estetiska nivån i genren, men förvisso av lukrativa skäl, då hans poesin inte inbringar någon kosing. Att nivån på svenska deckare behöver höjas: jo då! Och visst har Larsson en del poänger, inte bara av den lättköpta sorten, när han raljerar kring situationen för litteraturen.

Jan Y är schablonen av den fattige poeten, men med sin övertydliga mix av Bruno K och Tranströmer borde det inte vara så synd om honom, ekonomiskt alltså. De rikhaltiga exemplen ur hans poetiska produktion har Larsson lånat från en (ont ananade?) fransk poet, och förråder några ganska taffliga dikter, även om det talas om Nobelpris. Fast inte blir det bättre med de långa utdragen ur poetens roman, som väl bara visar att namnet Larsson inte borgar för någon internationell deckarsuccé (även om han liksom sin namne Stieg inte kan låta bli att låta figurerna vakna ”med ett ryck”). Kopplingen till Tranströmer förstärks av Larssons oreserverade hyllning av kollegan på Lunds universitet, Niklas Schiöler, som får komma till tals i ett par oerhört långa e-brev (men det ligger inte i en riktig litteraturvetares intresse att fortsätta sprida myten att Sapfo begick självmord).

Larsson kunde ha ansträngt sig mer, kort sagt. Likaså heter kommissarien Martin Barck, vilket nog är mer osannolikt än att han är en hobbypoet. Är det inte snarare mallen i engelska deckare med diktskrivande kommissarier, som PD James favoritpolis Adam Dalgliesh.

Som stilist har Larsson ett lillgammalt språk; han är en flitig brukare av semikolonet, utan att förstå vad det ska användas till. Det är fullt av störande inkonsekvenser och orimligheter, som att det är möjligt att bli polis direkt efter gymnasiet – i den icke-litterära världen krävs minste ett års yrkesverksamhet. Att tala lågt borde vara möjligt, men inte att ”tala tyst”, liksom att det ändå hör till undantagen att ett självmord innehåller både hängning och drunkning. Ändå uppskattar jag den här roliga historien, och dess lustiga detaljer, som beskrivningen av förläggarens dåliga lokalsinne, ”eller snarare inget lokalsinne alls. Över huvud taget hade han ett svagt utvecklat sinne för verkligheten.”

Tempot är långsamt, utvikningarna om litteraturen långrandiga, men det finns ett sävligt driv i berättelsen, hur stillastående intrigen än blir med alla förlagsdiskussioner och gnälliga utläggningar om litteraturens situation i samhället. Att Larsson äger viss genrekunskap bevisas när han ger fixstjärnan efternamnet Marklind, och försök själv låta bli att gissa vem som döljer sig bakom författarnamnet Gillis Hamilton. Satiren över bokförlagen blir allt trubbigare och andefattigare, där Larsson slår in de mest vidöppna av dörrar i sin iver att indigneras över hur kvalitetslitteratur negligeras. Mördarens identitet ska nog inte avslöjas här, men om du har läst en (”säger en”, som det brukar stå i dåligt skrivna böcker) deckare bör du räkna ut det lika snabbt som jag gjorde det.

Det kunde nog ha blivit en mer intressant bok, men Larsson är klantig nog att hålla sig till ett allvetande berättarperspektiv, och låter oss veta vad några av de misstänkta tänker när de får veta att offret har dött: därmed kan vi snabbt avskriva dem från utredningen, och kvickt och enkelt ringa in den skyldige. Ett kardinalfel som borde ha undvikits. (Är det inte dessutom misstänkt många misstänkta i alla deckare: typ fem-sex stycken, bara för att upprätthålla läsarens gissningslekar?)

Diktsamlingen har de senaste tio åren dödförklarats lika ofta som romanen dödförklarades i slutet av 1900-talet (hypertext, (s)om ni minns), men ingen har talat om det för Johan Jönsson, som fortsätter med sina kolosser till böcker, som han bara råkar kalla för diktsamlingar. Efter den monolitiska Efter arbetsschema häromåret kom i somras en lika klumpig bok, Livdikt, och jag är oavbrutet fascinerad av hans otympliga projekt.

Hur ska det läsas, detta som knappt låter sig beskrivas? Drygt sju hundra sidor poesi i ett svep: det låter jobbigt, som min kollega suckade när jag nämnde något om boken i torsdags. Ja – det är jobbigt, men också oerhört bra, en bok som jag definitivt räknar till årets viktigaste och bästa, oavsett om man kallar det för poesi eller något annat; det är samhällsskildring av okonventionellt slag.

Hur ska man fortsätta? Det är en bok som inte lämnar dig i fred, som petar i dina sår, som vägrar låta sig tystas. Den är skriven i olika stilar, hållen som ett slags förhör, där ett (dis)kursivt överjag eller en terapeut frågar ut jaget. En dialog som ibland innehåller en tredje röst, en gråare och diffusare (mer poetisk) text i texten. Att boken är så bra förstärks när den samspelar så starkt med Efter arbetsschema, att den fortsätter det Jönsson inledde där, men också att han utvecklar dess tematik om utanförskap, misslyckande, tvivel, depression: ett enda stort ifrågasättande.

”Vad gör du?” – så lyder bokens ständigt outtalade fråga. Jönsson idisslar sin text, där han rör sig mot primalskräckens tomhet, utmanar den med sina ord, sina monomana autonoma ord. Ren och skär dödsångest är hans ämne, illustrerat i återkommande avsky för det kroppsliga, för förfallet, för förändringarna – försämringarna. Livet som ett trauma, en chock: något att komma till rätta med. Jönssons metod blir inte den här gången att referera till sociologisk och filosofisk teori: nu skruvas det introverta åt ytterligare, när Jönsson diagnostiserar sig själv.

Vad är skillnaden mellan att vilja mörda rika svin och att säga att man vill göra det? Ingenting är äckligare än att leva för egen hand, tycks Jönsson mena. Jag vill inte diskutera det konstruktiva i att hata hela borgerligheten – men vad vore kverulanten utan sin klagan? Livdikt är antingen brutalt självbiografisk eller ett skoningslöst iscensättande: alla självbiografier är anpassade, i någon mån – Jönsson gör det motsatta, skitar och skiter ned sig, som för att utmana läsarens (tåla)mod. Liksom Ann Heberlein är han lika trött på att leva som på att dö.

Vad är ett liv? Jönsson svarar: ”jag är mycket nära levandet, trots att jag knappt lever”. Skammen i att vara människa ger inga utvägar, och att leva är inget värdigt alternativ. Jönsson gestaltar värdelösheten, och beskriver det som att han har fastnat i sin ohållbara situation: han menar, ungefär som Stig Larsson, att han varit densamme sedan han var fem eller sex år gammal.

Vad kräver då det här av läsaren? Engagemang, självklart, en förändring. På omslaget tecknas två dramatiskt röda streck, som ger mig associationer till en livboj: titeln Livdikt ger också andra associationer – livsviktigt är det i vilket fall. Han refererar till Montaigne, som uppfann frågan: ”vad är ett jag?” Jönsson brottas med språket, med samhället, med sig själv, och resultatet är en fantastiskt rik bok, där den verkar vara skriven i psykosriktningen, en snyftande klagosång, ett stort patetiskt ”J´accuse” mot samhället.

Men är det här då på riktigt? Jag bryr mig inte särdeles mycket om det jag som framträder i dikterna är Jönssons egna, så länge han klarar av att vara trogen sina neuroser: de är sanna. Det är pengarna, sömnlösheten, oron över att vara en dålig förälder. Drygt hundra fotnoter lämnas hängande i texten, som spår av en förklaring som vägrar infinna sig.

När kungen efter höstens traditionella älgjakt ställde upp för den sedvanliga presskonferensen i skogen löd hans avskedsord till de församlade journalisterna att han ämnade ”vända blad”, vilket ingen av de skamligt obildade murvlarna fattade var en stilig allusion till Alan Bennetts bok om den engelska regenten, som på svenska passande nog heter Drottningen vänder blad. Vår kung är mer beläst än tidningarnas skribenter – det säger nästan mer än allt.

Nu har jag läst den avslutande installationen i Hans Koppels trilogi om tillståndet i det svenska samhället, Kungens födelsedag, där kungen mycket riktigt är en bemärkt figur i det stora persongalleriet. Medan Vi i villa var en uppiggande satir tyckte jag lite mindre om Medicinen, eller om dosen bara inte var rätt justerad, och nu – nja, det här är en besynnerligt fadd roman, som inte uträttar särskilt mycket alls, om det nu var avsikten. Det handlar om väldigt många (bi)figurer: utöver kungen själv alltså en livvakt eller två, en tonåring eller två, en styvdotter, en advokat, en åklagare, och så vidare. Hela handlingen kretsar kring miljöaktivister som protesterar mot bilismen, symboliserad av ni-vet-vem, och – tja, det är allt.

Pseudonymer gillas nog mest av pseudonymerna själva: när det uppdagades att mannen bakom Hans Koppel var en (icke)skäggig barnboksförfattare spred sig nog ett ointresserat missnöje hos läsarna. Var det inte mer än så?

Vad kan då sägas om Kungens födelsedag? Ja, vår arme kung … Inte har han det lätt här heller. I något enstaka kapitel får vi ta del av hans tankar, men det är inte speciellt roligt att vistas där. Jämför för all del med Bennetts genialt anspråkslösa men alltid mycket mer intressanta roman om den engelska drottningen, där han tecknade ett porträtt av henne som en genuin människa: kungen är här bara en pappersfigur, med schablontankar, lite lätt disträ – han förtjänar något bättre.

Den spontana humor som Koppel/Lidbeck gav prov på i debuten är som bortblåst här, med platta skämt enbart för effektens skull. Lättköpta sanningar presenteras som storartade sanningar: it takes two to tango  - nej, du är inte först med den upptäckten. Det är som att Koppel tappat intresset för sin egna historia, som kavlas ut till en kort roman där knappt något stycke är längre än en mening långt. Det är planlöst, meningslöst, korkat, och tråkigt. Fiktion handlar om att övertyga: här finns det inget som bevisar mig om att det här sker på annat sätt än som lek, som tidsfördriv.

Nyckelscen i Michael Winterbottoms film The Killer Inside Me.

Det finns olustiga paralleller mellan Jim Thompsons noirklassiker The Killer Inside Me och Bret Easton Ellis satiriska roman American Psycho, då båda skildrar olustigheterna utifrån mördarens perspektiv. En film kan inte åstadkomma den obehagliga närheten till det som skildras, även om våld på film är problematiskt: den filmatiserade versionen av American Psycho var väldigt nedtonad, vilket man inte kan påstå att Michael Winterbottoms film The Killer Inside Me är: metodiskt går Casey Affleck till väga när han som den korrekte Lou Ford, extremt återhållsam i alla uttryck, ger efter för sina våldsamma impulser. Det problematiska består också i att Winterbottom leker med åskådarens förväntningar, i hur han använder musiken som subtila markörer för trakasserierna som stundar (något liknande gör David Lynch i Blue Velvet, som då var minst lika kontroversiell som den här filmen blivit i England, med den idylliska småstaden som exponeras som näste för korruption och laglöshet: som The Times recensent skrev, ett möte mellan Edward Hopper och Dennis Hopper). Men det är också problematiskt, eller bara sorgligt, att regissören inte gör mer av romanens diskreta samhällskritik, med ironin i Lou som respekterad lagens väktare och samtidigt den farligaste skurken i samhället. Till det upplyftande med filmen är väl att den skildrar ett samhälle som innehåller genuint goda människor, som den oskyldigt anklagade pojken Johnnie, som avgudar Lou. Men det sorgliga är förstås vad han får för det. – I bet they had it coming, säger han när han förstår att Lou är mördaren, och Lou svarar likgiltigt: – Nobody has it coming, innan han fortsätter sin utfärd mot allt kallsinnigare brott. Det är ett genomdestruktivt budskap. Och hur ska (film)våld bedömas? Utifrån hur realistiskt det är? Här är det bara solkigt och dystert. Winterbottoms film är tämligen bokstavstrogen förlagan, och även om den är utsökt välgjord och välspelad ger den ungefär samma fadda och närmast depressiva känsla som Gus van Sants minst sagt överflödiga färgversion av Psycho från 1998. En rolig detalj är kanske att Casey Affleck tidigare spelade en annan mördare som hette Ford, i The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford. Rollen som Lou Ford övertog han från bland andra Leonardo DiCaprio och Brad Pitt.

Casey Affleck och Kate Hudson.

När pulpförfattaren Jim Thompson fick ett senkommet erkännande på 90-talet berodde det nog delvis på att James Ellroys kolossala genombrott öppnat läsarögonen för embryot till den amerikanska crime noir som Thompson var en tidig exponent av. Författaren själv dog 1977 i den bortglömdhetens skymundan som reserverats för kolleger i denna lågt skattade genre, och av hans romaner är The Killer Inside Me den ojämförligt mest kända (den kom på svenska 2008 i Modernistas avsomnade pulpserie), nu aktualiserad av en filmatisering (den första filmen kom 1976).

Det oväntade greppet i Thompsons roman avslöjas redan i titeln, där han konstförfaret visar att mördaren kan vara synonymt med berättarjaget. Lou Ford är biträdande sheriff i en sovstad i Texas, en hyvens grabb på 29 år – ja, hyvens är hur han uppfattas i staden, som en småsnäll men småkorkad ung man i avsaknad av ambitioner. Men redan efter två sidor förstår vi att något är på tok, då han i några korta replikväxlingar uttalar sex stycken klichéer. Han använder klichéerna för att passera obemärkt, för att få människor att sänka garden: och det behöver han, eftersom han trasslar in sig i utpressning och mord (obligatoriska ingredienser i den här genren). Klichéerna ingår i hans plan att oskadliggöra sig själv, för ingen dumbom kan vara den strategiske mördaren.

Han vet mycket väl vad han har inom sig, vad han är kapabel till, och det är det som får romanen att bli så kuslig, och så kusligt övertygande. Det är just mördaren inom honom som får komma till tals, som dikterar hans gärningar. Pappan var läkare, och själv har han slagit sig till ro i anspråkslösheten, där han likt ett rovdjur i ett gryt gömmer sig och sina mörka instinkter. Han kan inte ändra på den han är.

För till det yttre ser han ut som den typiske laglydige medborgaren, i sin Stetson-hatt, rosa skjorta, smala byxor och Justin-boots: snarare ser han lite trevligare ut, lite mer av svärmorsdröm. Med obetalbart precist bildspråk låter Thompson Lou och flickvännen Amy liknas vid två strån i en pöl, där samhället är styrt av oskrivna lagar och villkor som uppmuntrar iscensättning och det påhittade – bland annat därför tillåts Lou utagera sina gärningar.

Han är en man med ständigt knutna nävar, och det kusliga består i hur han inväntar tillfällen att få ge våldet fritt utlopp, att pulpherisera kvinnors ansikten. När Ellroy fick sitt genombrott debatterades flitigt – i Sverige, åtminstone – det som Kay Glans kallade ”skräckellitteratur”, med exemplen American Psycho, men också filmer som När lammen tystnar och Seven bidrog till att konstnärens moraliska ansvar utsattes för diskussion. Är då våldet i The Killer Inside Me spekulativt och våldspornografiskt?

Som resonansbotten finns då den psykologiska motiveringen, med faderns egna begär som verkar ha gått i arv hos sonen, något som endast antyds av Thompson, i gläntar. De intressanta partierna är inte våldet i sig, som inte heller utgör någon majoritet i omfattning, utan den diskussion Lou för med den sjuka han har inom sig: ”There are things that have to be forgotten if you want to go on living. And somehow I did want to; I wanted to more than ever. If the Good Lord made a mistake in us people it was in making us want to live when we´ve got the least excuse for it.” Det kusliga består också i hur Thompson lekfullt låter Lou konstatera och betona sin vanlighet, att du som läser rentav har sett honom, som en av de där anonyma i mängden.

Nja, det är nog en överdrift att påstå att jag räknar dagarna till mars nästa år, när nästa filmatisering av Jane Eyre har premiär (i världen, dock inte Jönköping): att paret Mia Wasikowska och Michael Fassbender ska göra något vettigt alls av paret Jane och Rochester känns inte helt trovärdigt. Trailern ger ett lätt farsartat intryck, dessutom, med plågsamt övertydlig musik, och de sedvanliga överbetoningarna av de gotiska inslagen (den mest gotiska versionen av Jane Eyre gjordes 1943, i svartvitt, med Joan Fontaine och Orson Welles). Regisserat har fotografen Cary Fukunaga gjort.

För länge sedan förtrollades jag av Julian Barnes mästerligt skrivna roman Flauberts papegoja, där han excellererar i generell och esoterisk kunskap kring den pedantiske pennfäktaren Flaubert. I LRB läser jag hans recension av en ny engelsk översättning av Madame Bovary, där han grundligt går igenom inte riktigt alla femton tidigare versioner, men många nog. Lydia Davis, amerikansk romanförfattare, har nyöversatt, trots att hon i en intervju sagt att hon inte gillar vare sig romanen eller Emma, vilket nog är bland det mest blasfemiska som kan sägas: vad finns det att inte gilla? Flaubert uppehåller sig vid stilen, lämpligt nog, eftersom Madame Bovary är en roman som handlar om stil, som tar stilen som sitt ämne. Kuriöst nog utfördes den första publicerade engelska översättningen av Marx dotter, och den här senaste översättningen har gått som följetong i Playboy, och förlaget kallar henne för "the original desperate housewife". Vad skulle Flaubert ha tyckt? Troligen hade han roats, och varit nöjd med att hans bok ändå fortsätter att tilldra sig intresse. Barnes jämför läsningen av översatt litteratur med att avsmaka vin, där Flaubert genom åren har tappat mycket av elegansen på bekostnad av trohet mot originaltextens ordföljd: han kritiserar Davis "misguided over-accuracy", med några fina exempel på hur hennes engelska förstelnar. Nu har jag inte specialstuderat just Madame Bovarys svenska översättningar, men jag minns hur extremt missnöjd jag var med E. Heckschers översättning av Mörkrets hjärta, och jag befarar att det går att hitta åtskilliga liknande exempel på sena tiders översättningar som blivit mer bokstavstrogna men mindre läsbara, mindre anpassade till svenska språkförhållanden.

© Bokförlaget Lejd

Att översättningar åldras kvickare än originalet är en vedertagen sanning, även om vetenskapen inte är särskilt ivrig att framlägga empiriska bevis för något som ter sig lite ologiskt: men etablerade dogmer ska man handskas varsamt med. Jämför för all del med människor: den gamla översättningen av Mörkrets hjärta var från 1960, samma år Thorsten Flinck föddes.

År 1967 utkom Erik Lindegrens magistrala översättning av Rainer Maria Rilkes Duineser Elegien, i bestämd form som Duinoelegierna, och eftersom 43 år är en ansenlig tid både för människa och översättning har Camilla Hammarström funnit en anledning att nyöversätta detta ett av modernismens portal- och praktverk, i obestämd form som Duinoelegier, som nu utkommer som en av årets vackraste mörkgröna böcker på Lejd förlag.

Så sent som förra året utkom Martin Tegens inte helt lyckade översättning av Sonetterna till Orfeus, med sonetter så intrikat inflätade i skapandet av elegierna – så, Rilke är ständigt aktuell, och Hammarströms ansträngningar har varit lyckosamma, och hon bidrar också med ett suveränt skrivet efterord, lika balanserat som det är initierat. Jag kan hålla med om att Rilkes elegier är didaktiska, så länge vi är överens om att han inte predikar: enligt Harold Bloom är det de starka rösterna som överlever i kanon, och få poeter har väl lika stark röst som Rilke, hur skickligt den än undviker att bli påträngande. Det är sublimt, stort, vådligt, hotfullt – skräck, bävan: ”Ja, det ohyggliga log . . .” (samma ordval som hos Lindegren: en av ganska fåtaliga överensstämmelser – även om det är svårt att ignorera Lindegrens formuleringar, hittar jag ofta välfunna lösningar hos Hammarström).

I stället för den tröttsamma dikotomin manligt-kvinnligt väljer Rilke mänskligt: syntesen är hans dominerande inslag, där han motarbetar dualitet, strid, i en strävan mot förening, enhetlighet. Vårt misstag är att vi betonar det som särskiljer, när vi ändå har potentialen att hitta fram till syntesen, symbiosen, transcendensen – den lyckliga föreningen. Hos Rilke spirar det och slocknar, inte som kontraster. Det är vår, grönt, uppvaknande, med liv, växtlighet. Ja, rörelsen och energin triumferar över det stillastående. Gränslösheten är hans mått.

Det är finurligt skrivet, med bokstavliga och symboliska slut på respektive elegi, där favoritpartier utkristalliserar sig hela tiden. Hela åttonde elegin! Sista elegins Klagan! Inte är änglarna så framträdande heller, utan de är diskreta inslag. Duinoelegier är en hyperromantisk bok, som om Rilke vill manifestera och förverkliga romantikens ideal och utopier: du kan mer, säger han, så bli mer, försök – våga – träd ut ur de vanliga banorna, upprätta nya mönster.

Hammarströms beskriver sin översättning som en gyllene medelväg mellan Lindegrens friare (poetiskare) tolkning och Arnold Ljungdals mer bokstavstrogna. Det bästa från två världar? Nja, det kanske är att ta i, men jag uppskattar hur vi här kommer riktigt nära Rilkes språk och intentioner, in i kursiveringar och ellipser och utrop och semikolon, samtidigt som han talar en utpräglad svenska utan påtaglig tysk brytning.

Om vidderna och fälten inom oss talar han sålunda, om hur vi svävar – dansar – ovan abyssen. Det vi har att tillgå är kontaktytan mellan-inom oss, och de rymder som är vidare än i himlen, där Rilke delar vår häpnad: ”(Hur fruktansvärt stora de måste vara/ när årtusenden av våra känslor inte översvämmat dem.)” Fiendskapen som ska forceras, bemötas, och övervinnas. Och tid som inte är tid: ”För alla har vi väl ägt en timme, / kanske inte fullt en timme, ett med tidens mått / svårmätbart mellan två stunder – , då närvaron / kändes. Allt. Ådrorna fulla av närvaro.” Camilla Hammarström har gjort ett gott arbete när hon varsamt och känsligt lyft fram Rilkes egen röst. Här är storhet och skönhet paralleller: den sköna storheten, den stora skönheten.

återstår: att hata

ingenting konstigt alls

helt lätt att förklara

bevisen faller på plats

när allt går    sönder bara

du har ingen plats

ingenting eget alls

helt enkelt att bara veta

så urbota skönt

att behöva     sluta leta

© Lind & Co

William Shakespeares Sonetter utges på Lind & Co, i Eva Ströms översättning, i en mycket vacker knallröd bok, och det kan tyckas vara överflödigt med ännu en översättning, även om översättaren i förordet påminner om att den handfull svenska versioner inte förslår mot de sjuttio kompletta tyska översättningarna av verket. Liksom Sven-Christer Swahns med rätta hyllade arbete från tidigt 80-tal är denna volym tvåspråkig, och innehåller en kort kommentar till varje översättning, som bildar ett fint kompendium till dikterna. Vi som följer Evas blogg fick häromåret förmånen att se hur översättningarna dagligen växte fram.

Eva Ström gör processen kort med allehanda teorier om biografiskt innehåll och vilka eventuella förebilder som kan ha funnits till den kärlekshistoria som tecknas: detta förblir ändå bara spekulationer, inget som kan bevisas. Viktigare blir då Ströms tolkningsarbete, när hon lyfter fram både de enskilda dikternas kvaliteter och deras inbördes samband; hon talar om ”sonettvinden” som blåser genom ett par av samlingens 154 exempel, och likaså om melodin och musikaliteten, exemplifierat av en slags klockringning i nummer 49. Vi får också fina utläggningar om naturmetaforerna, och en bakgrund till kärlekstriangeln.

Shakespeares ordvitsar går oftast förlorade, och denna översättning är inget undantag. Synonymerna och ordlikheterna kommunicerar, med rader som replikerar och speglar sig i varandra. För att bara ta ett exempel, från den tjugosjunde sonetten, där Shakespeare talar om sängen som ”The dear repose for limbs with travels tired; / But then begins a journey in my head”, vilket på svenska missar anspelningen mellan ’journey’ och ’travel’: ”den sköna vilan för så trötta lemmar, / så börjar hjärnan spela sin refräng”. Engelskan innehåller fler enstaviga och tvåstaviga ord, vilket ger Shakespeare möjlighet att trycka in fler ord per enskild rad, när svenskans sammansättningar kan ge ett fattigare intryck.

Det är en hopplös syssla att förvänta sig lika stiliga formuleringar på svenska: vad man i stället får är ett modernt språkbruk, där Shakespeare låter oerhört samtida. Det är Ströms avvägning, och jag tror att vi måste acceptera att poeten ibland anakronistiskt råkar anspela på pjästitlar av Eugene O´Neill och musikaltitlar av skäggen från ABBA, då den moderna diktionen ändå är att föredra, om vi ska förvänta oss att dikterna ska äga giltighet under 2000-talet. Den skövlande tiden är en av Shakespeares favorittroper, och tack vare kommentarerna blir sådana påpekanden diskreta påminnelser om hur helheten förstorar effekten av de enskilda dikterna.

Tack vare kommentarerna betonas också diktcykelns narrativa aspekter: det är en av litteraturens stora kärleksromaner vi får följa, med poeten som förgäves uppvaktar den ljusa ynglingen och fastnar för den mörka damen, rivalen som han måste älska och hata. Det är så känslofullt skrivet att man ändå måste fråga sig: hur kan det inte vara (själv)upplevt? Men diktjaget är en senare uppfinning, slutet av 1700-talet, kanske. Vi behöver inte välja: det är en genuin förtvivlan som uttrycks i dikterna, vi kan nöja oss med detta, hur mycket eller hur lite det än bottnar i verkliga upplevelser. Känsloengagemanget är tillräckligt intensivt och djupt, och åtrån och svartsjukan hemsöker dikterna.

Ett outtalat och obesvarat ”vad har hänt?” hemsöker också dikterna. Fantasin och det erfarna rör sig sida vid sida, med det erfarnas röst som tränger igenom. William Shakespeare – vem han än var – har (upp)levt, även om sonetterna i sig inte syftar på något specifikt.

Diktjaget är alltså tillräckligt starkt i sonetterna, med en ömsom klagande, ömsom förtjust röst, som tangerar hybrisen i sin förälskelse, även om det alltid är en stolthet som dämpas av medvetenheten om de egna bristerna. Det här är något av själva definitionen av det genialiska, den lättheten som finns i språket, i ordens magnetiska och organiska rörelse mot och med varandra, i en säregen och dansant rytm.

Även de som gillar Shakespeares sonetter brukar framhäva den italienska sonettformens överlägsenhet, med argumentet att den avslutande tvåradiga kupletten kan ge intryck av att vara ett bihang, något som förstör den stämning diktens inledande tolv rader byggt upp. Men då blundar man för de många exemplen på språklig elegans som öppnas i dessa avslutningar, där ibland budskapet naglas fast lika ömsint som definitivt.

Det är nog omöjligt att överskatta Shakespeares sonetter. Under vårt nya decennium har Lena R Nilsson och Martin Tegen tidigare försökt, med skapligt resultat. När jag nu läser ytterligare en försvenskning erfar jag något av Ströms fascination, och det märks också att hon har utfört ett lustfyllt arbete, liksom att mycket av rikedomen ändå bevaras i denna svenska version. Jag har många favoriter bland dessa 154 sonetter, och det går förstås inte att på något vis förbättra originalen: däremot finns det anledning att ta den svenska versionen som hjälp vid en tolkning. Det är dock inte i de enskilda dikterna storheten finns, utan i den berättelse som växer fram när man läser det stora äventyret som den kompletta versionen utgör, skriven på, med Ströms välfunna ord, ”elizabethanska”.

© Sekwa förlag

En av de vackraste scenerna i Wim Wenders film Himmel över Berlin är när ängeln Damiel (Bruno Ganz) rör sig i en S-Bahn-vagn och stryker med sina osynliga händer på de bedrövade passagerarnas nedtryckta axlar: en fin illustration till hur anonymiteten i en storstad ger utrymme till transcendenta upplevelser, metafysiska ögonblick.

Något liknande sker knappast i Delphine de Vigans roman Underjordiska timmar, som utspelar sig i en annan storstad, Paris. Det är hennes femte roman, och andra i svensk översättning av Helén Enqvist på Sekwa. No och jag tyckte jag var mer fascinerande än bra, och jag tycker något liknande om den här.

Att jag drar en parallell till en film är inte helt gripet ur luften: de Vigans berättarteknik påminner om filmer som Short Cuts (alltså mer Altmans film än Carvers noveller), Babel och Crash, med flera sidospår som berättas parallellt. Hon nöjer sig med två: vi följer dels den fyrtioåriga ensamstående trebarnsföräldern Mathilde, som hamnar i onåd hos chefen och blir utfryst och mobbad på sin arbetsplats, och dels läkaren Thibault, som är underdånig och hjälplöst i underläge i sitt förhållande. Två karaktärer som har tappat sugen: om det låter deprimerande, så kan jag bara bekräfta den hypotesen.

Det finns en nästan irriterande lojhet i gestaltningen av karaktärerna, åtminstone hos Thibault, som aldrig flyttar ett uns från klichén av den beroende marionetten, där han provoceras av partnern Lilas katatoniska likgiltighet: själv får vi följa honom när han kör runt i sin bil på olika sjukbesök. Romanen utspelar sig under en dag – 20 maj – och dramaturgin ger mer eller mindre diskreta hintar att snart kommer något avgörande att ske.

Vad romanen vill säga är väl hur extremt skör hinnan mellan trygghet och fördärv är: nästa gång kan det hända dig! Sammanbrottet som hotar Mathilde är trovärdigt och fullständigt övertygande skildrat. Lika bra har de Vigan skildrat anonymiteten och osynligheten i storstaden, och det fungerar bra berättarmässigt, även om det är mer spännande att följa Mathildes allt mer desperata läge och hämndplaner än Thibaults letargiska utfärder. Men jag kan inte tycka något annat än att det blir lite fånigt när Mathilde har ett WoW-kort som talisman när hon planerar hämndaktionerna mot chefen.

Underjordiska timmar är en pessimistisk skildring av storstadens osnyggaste sidor: ”en öronbedövande lögn” är ett av stadens epitet, och företagsvärlden som Mathilde verkar i styrs av begreppt ekolali, alltså upprepning. Det är en svidande satir, och förtvivlan dikterar villkoren i satiren (förtvivlan är satirens moder). Det är en värld som uttyds som egoism och rädsla.

Jag blir inte helt klok på romanen: den är skickligt berättad, och historien om Mathilde förtjänar verkligen sitt utrymme. Men samtidigt blir jag frustrerad över partierna som handlar om Thibault, som verkar vara ditlagda för att de Vegan inte helt litar på kraften hos den svikna Mathilde, en kvinna som skulle kunna instämma i Siouxsies ”There´s less hurt because there´s much less to hurt”.

Sphinx

En av de roligare formuleringarna i Martin Amis roman från i våras, The Pregnant Widow, handlade om hur människor i parförhållanden allt mer liknar syskon, med enstaka utbrott av incest: ja, när jag för länge sedan påpekade hur födelsesannonsernas föräldrar ofta liknade varandra bemöttes jag av tvivel, eller att det var en pervers uppfattning, men senare forskning har gett mig rätt. Kanske idén om vår värld som narcissistisk har slagit över i att den har blivit incestuös, fast incesten är väl ändå bara narcissismens förlängning, eller en konsekvens av den.

På baksidan av Sphinx förlags utgåva av Anaïs Nins debutroman Incestens hus, som utkom förra året, läser jag att det är första gången den finns på svenska, vilket jag först betvivlar: nog har jag läst den här? Fast, det var kanske på engelska då, eller så var det Spion i kärlekens hus som jag tänkte på, som bevisligen finns i översättning. Eller något helt annat.

Hur som helst är det här en ambitiös volym med inte mindre än två efterord, där båda översättarna Helena Eriksson och Helena Fagertun vardera skriver om författaren Nin och boken Incestens hus. Omslaget är ett gammalt drömfoto av suveränen Tom Benson, som uttrycker något av den sällsamma skönheten i Nins prosa. Sphinx har specialiserat sig på surrealismen, och den här boken torde vara en av litteraturhistoriens kortaste romaner (på sidan 44 slutar den med ett av språkets vackraste ord), och det kan nog inte nog understrykas att surrealismen tjänar på det kortare formatet.

”Vi liknar varandra”, hävdade Katarina Frostenson i en dikt i Joner, och det är väl där incestspåret har sitt ursprung. Hos Nin handlar det i högre grad om att vi imiterar varandra, att vi söker efter en förändring, en förvandling. Sex blir en av vägarna till målet, en annan drogerna, där båda tjänar drömmens funktion att överta tillvaron, besegra det vakna livets gissel.

Incestens hus kan liknas vid en hallucinatorisk nestigning i ett inferno, en Rimbaudskildring av ett förlopp som rör sig mot utplåning, en rädsla inför jagets krackelering. Men hon är inte lika komisk som honom. Det är mer en nedstigning i ångestlandet, där jaget går förlorat. Prosan är bysantinsk febrig och överdriven, samtidigt som den är plågsamt konkret och handgriplig. Inkonsekvenserna är frekventa, eftersom allt verkar vara tillåtet: i frihetens namn. Nin ser saker, ibland ser hon för mycket: det är detaljerat och plågsamt.

Det farliga hotar att ta över, och det blir inte längre frivilligt att hon tappar kontrollen: ”Det finns en spricka i min bild och galenskapen kommer alltid att tränga igenom. Luta dig över mig, på min galenskaps sänghalva, och låt mig stå utan stöd. […] Jag går före mig själv i en evig förväntan på mirakel.” Hon går in i fantasin, in i lögnerna, där allt är dödsmärkt.

Jag tycker att alla ska läsa Anaïs Nin, att hon är en av de förbisedda författarna: det här ska du läsa för att ta intryck av, låta dig inspireras av. Tankeinnehållet är lika grumligt som stilen är klar och vacker. Surrealismen var en konsekvens av romantiken, men Nins romantik har redan i första verket hunnit bli cynisk uppgivenhet. Annars är alla surrealisters argument att de ägnar sig åt mimetik, att det är så här världen ser ut i deras ögon (Frida Kahlo).

Den finns i färg här, lite snyggare eller lättare att läsa kanske.

I Cormac McCarthys fjärde roman Suttree från 1979 har berättandet övertagits av någon motståndsröst, som får det linjära att löpa kors och tvärs, i strid mot logiken: ytterligt frustrerande för en någorlunda normalt funtad läsare, som förgäves famlar efter en röd tråd att förhålla sig till. Men den finns där, även om det känns som att det – liksom i Don DeLillos monumentala Underworld – tar flera hundra sidor innan man förstår vad det är för bok man läser.

Den som är nyfiken på författaren McCarthy bör nog börja med någon av hans mindre extrema romaner. Här är huvudpersonen den gamle kelten Cornelius Suttree en av de där robusta excentrikerna som litteraturen är så rik på, nästan osannolik i sin tjurskallighet, tills man erinrar sig att icke-litteraturen är ännu bättre på excentricitet, och då blir det här porträttet något nedtonat. Efter en kortvarig fängelsevistelse, där han delar cell med en egensinnig figur, Harrogate, som senare blir hans bihang, vänder han sin illustra familj ryggen och bosätter sig på en flodbåt och ägnar sig åt dagdriveri. Han vill undvika att arbeta: bara leva, det är hans ideal.

Alla människor är skumma på något sätt, och här samlas en brokig skara av karnevalsfolk, bönder, luffare, fiskare, hemlösa, fyllon, horor, och tiggare som biter benen av de händer som inte föder dem. Människorna är ömkliga, ynkliga: ändå försöker de bevara värdigheten i en ovärdig miljö, en fientlig miljö som bara vill dem ont. Liv och död är lika stora mysterier, och bokens enda egentliga tema. Varför lever vi då, om det ska vara så här djävligt? En gamling, the Ragman, vill ställa Gud till svars, men vad skulle då Gud svara? Det finns inget svar, ingen hjälp eller frälsning.

Det är en rutten värld, med kroppar i olika skeden av förfall. Eländet härskar. Fladdermössen flyger planlöst, råttor, grisar och getter rör sig obehindrat i människovärlden, det finns ingen åtskillnad. Det är groteskt, precis som genren Southern Gothic kräver – McCarthy jämförs frekvent med Flannery O´Connor, men han saknar hennes katolska dimension: här är det Gud som blir lämnad i sticket, kanske för att det är bättre att förekomma. Förvisso finns en predikant här, men han ges inget utrymme att dominera, att konkurrera.

Dock tenderar McCarthys röst att dra sig mot det predikande, i just den här romanen, och det är inget affirmativt drag. Skrönor samsas med hel- och halvlögner, och romanen är nästan parodiskt expansiv i sina anspråk. Dråpliga situationer saknas inte, och humorn är rå och kärv. McCarthy är skicklig på att muta in sin helt egna kosmologi, och få författare är lika konsekventa i sitt arbete på att skapa eget territorium. Språket bidrar till atmosfären, med nedfallande ledtrådar, som i det subtila uttrycket ”go awry” (gå snett? gått utanför?): ”Everywhere a liquid dripping, something gone awry in the earth´s organs to which this measured bleeding clocked a constantly eluded doom.”

Saker bara framträder, för att försvinna, utan förklaring. Vi vet inte var vi är, eller när – det är tidlöst, men också platslöst. Jo, det lär utspela sig i Knoxville i Tennessee, men det tror jag vad jag vill på: det här är mer allmängiltigt än så. Platsen är irrelevant, för det enda det handlar om är att Suttree söker sig utanför samhället, utanför människorna, i en medveten strävan efter att avciviliseras, men paradoxalt nog träffar han en hora som blir allt mindre rumsren i takt med att han återupptar kontakten med civilisationen; det går inte att avsvärja sig kontakten med det förflutna, utan det gamla livet gör sig påmint. När han inleder förhållanden med olika kvinnor slutar det alltid våldsamt och olyckligt. Men det som räknas är tiden innan katastrofen hinner ikapp dem, när deras kärlek får mytiska eller allegoriska dimensioner: ”These lovers lay crumpled in the dripping wood and listened to the fall of the rain heart on heart. Her wet hair lay across his face like black seaweed. She said his name. He moved as if to rise but she held him.

You´ll catch cold, he said.

I dont care.”

I romanen dricks kopiösa mängder, samtidigt som författaren Cormac McCarthy under tiden – koncipieringstiden för Suttree lär ha varit trettio år – lämnar vad som är många amerikanska författares förbannelse, och slutar helt att dricka. Alkoholen ändade många lysande författarkarriärer, men skulle då dessa (amerikanska) författare ha varit desamma utan sitt drickande, utan sina neuroser – utan sina fantasier? Suttree är en överjobbig roman, men glimtvis skitrolig, och glimtvis belönande med sina insikter i hemska aspekter på tillvaron. Roligt, jo – men det finns också något hotande cyniskt över porträtten, som om deras integritet inte helt respekteras. Värdigheten dumpas också för några rejäla doser förnedring ibland, där framför allt inte Suttree själv skonas.

Det är både mer och mindre visionärt än i McCarthys mer reguljärt berättade romaner. Språket är också fångat mellan att vara utåtriktat expressivt och inåtvänt registrerande. De olika stilarna ger intryck av ett prövande förhållningssätt. Berättelsen rör sig hela tiden i cirklar, i upprepningarna, och det både inleds och avslutas med en upphittad kropp, livlös.

Så, ja, Cormac McCarthy är ingen smidig eller lätthanterlig läsare, som skriver behagliga romaner, och Suttree får nog räknas in bland hans stora projekt, inte bara för att den är så omfångsrik. Ambitionerna får den nästan att svälla över, men tack vare att han så konsekvent vet vad han håller på med förlåter jag att han inte hela tiden ger mig hela sin uppmärksamhet. Men jag kan inte helt dela uppfattningen att det är hans storverk: som om ambitionen i sig är sin egen belöning (eller om läsaren bara är nöjd med att ha orkat läsa hela boken). Den hör till de böcker – Faulkner skrev ett halvdussin sådana – som känns bättre att ha läst än att läsa.

I fell in love with a dead boy - - -

Där fanns även The Neo Romantics, med Paul Nashs målning från andra världskriget, Totes Meer, som kommunicerar starkt med Caspar David Friedrich.

Jag hittade många kuriösa referenser i Bloomsbury. Som den här skylten:

På Marchmont Street i Bloomsbury finns Judd Books, som jag kan rekommendera. Men jag köpte inte så många böcker. Mest dikter, essäer, Alan Bennett.

Vi bodde i Bloomsbury, surprisingly enough, där det finns spår av Virginia Woolf överallt, inte bara den lite skräckinjagande bysten i Tavistock Square, vars läppar jag befriade från lite spindelväv med en bit papper (A trodde för en sekund att jag tänkte ge V en kyss - - -).

Vi tog oss till Kirsty MacColls bänk i Soho Square också:

Och så klart den katolska kyrkan Brompton Oratory, med de avundsvärda stenlärjungarna där inne. Vi tände var sitt ljus för de döda. Det är ett paraply i väskan; det här var enda dagen det regnade, annars var det mellan 15 och 17 grader, jag gick i t-shirt på kvällarna, och det första jag gjorde när jag kom tillbaka till Göteborg var att halka på en isfläck - två grader kallt?