bernur

Fotograf Petra Hallberg

Det har alltid i Per Hagmans persona funnits något av tjurig buspojke: så även i hans språk, som alltid har varit en motståndsrörelse mot det gängse, mot den vedertagna språkbehandlingen i svensk prosa, där prydligheten och korrektheten alltid varit ledstjärnorna. Så kom Hagman med sin slängiga och provocerande nonchalans, där han gav blanka fan i att följa alla ängsliga påbud om vad man får måste göra. Fast det var nog först med novellsamlingen Skugglegender som jag på riktigt kunde uppskatta hans stil, en slags legering av det talspråkliga och det prosalyriska.

Nu är det med stor förväntan Hagman återvänder som romanförfattare – faktiskt hans första roman sedan 1997, då den senare prosaboken Att komma hem ska vara en schlager väl ändå var en mer eller mindre självbiografisk roman. Vänner för livet (Bonniers) är en omfångsrik roman på drygt 600 sidor, och precis så där spretig och svårfångad som man vill att en Hagmanbok ska vara.

Allt är som vanligt: det är jakten efter bekräftelse, fast maskerad som självständighet. Den där sneglande blicken mot det andra, mot en trygghet som ändå aldrig kan tillhöra protagonisterna. Vi har mannen Erik, uppvuxen i Västergötland med sin farbror Eddie Meduza som rebellisk förebild, och kvinnan Sophie, uppvuxen mest i England med pappan som världsberömd jockey. På var sitt håll växer de upp – ja, men de växer inte upp, för de försöker förtvivlat hålla fast vid barndomens oskuldsfullhet. Som barn ges de tidigt inblickar i de vuxnas värld, men det är bara avskräckande i sin ryslighet. Det är förstås inte utan ett mefistofeleskt leende Hagman skriver in fulkulturens härförare Eddie Meduza i sin roman: det är en snygg provokation, som nog ger åtskilliga läsare bryderier.

I svensk litteratur är Hagman något av en anomali, med sin vurm för livet bortom Sveriges gränser, och sin blick riktad utanför normaliteten. Men om han påminner om någon svensk författare är det väl den likaledes tjurige Torgny Lindgren: redan i den hårt skruvade självbiografin fanns en faiblesse för skrönor, ett uppvaktande av det osannolika, där realismen på något sätt baxnar inför tyngden av det som (väl?) ändå inte kan inträffa. Det finns även här en finurlighet i anslaget – som när Erik för en lättimponerad amerikan utger sig vara Brezjnevs barnbarn, för att lättare sälja några teckningar.

Hagman försöker bevara oskuldsfullheten hos sina karaktärer, som inte vill fördärvas av erfarenhet, av det ”darka”, som Sophie kallar det, och vill inte heller lära sig något av livets törnar, utan bara existera utanför livet: livet som snärjer, förminskar, pådyvlar. En nyckelscen är när Sophie står vid en trafikbro och snärtar iväg tändstickor ut i mörkret, och tänker på en död kille som gjorde likadant, och om han nu skulle återvända: ”Två främlingar bredvid varandra som stod och sköt tändstickor över räcket med ryggarna vända mot alla monotont passerande bilar”, och så den självklara sammanfattningen: ”Vissa mår bra av trädgårdsskötsel, andra av att baka bröd. Hon och han av att skjuta tändstickor så här.” Det finns en liknelse med Eriks beskrivning av känslan när han träffar Sophie, att det är ”en pil av ljus”.

Idealet är att leva utan ansträngning, men ändå få ett liv som betyder något. Skillnaden mellan Hagman och hans kolleger är att han också kan skriva utan ansträngning; han skriver aldrig med dykardräkten på, för det är inget som tynger ned, utan allt blir lika lätt – samtidigt som det finns filosofiska anspråk, men bara att de maskeras och tas ned på jorden, vägrar bete sig så där väluppfostrat akademiskt och teorityngt som brukligt är. Däremot finns det i Hagmans skenbart anspråkslösa anslag precision, som när han beskriver Sophie som ”den där rädda tonårstjejen som stannat tio år för länge på en föräldrafri fest”.

Både Sophie och Erik närmar sig en sofistikerad prostitution, utan att ta skada – och det kan provocera lika hårt som Meduza-referenserna. Men mest skriver han om människor med orolig läggning, människor som inte kan komma till rätta, som alltid lever i brist, men rycker på axlarna åt sin hopplöshet. Livet kan bara svika och såra; därför tävlar de i att göra sig hårda och kalla, där den okänsligaste vinner. Men jag vet inte vad de är mest trötta på: om det är livet eller bara sig själva. Liksom karaktären i Anna von Hausswolffs låt ”The Book” kan de inte hoppas på någon peace of mind, bara ”peace of hope”: som om sinnesfriden ersatts av sinneshoppet, där de går omkring med ”innebördsdämpande axelryckningar”, och det här är en bok om sökandet efter trygghet och tröst är avgörande inslag, där nyanserna i olika axelryckningarna är betydelsebärande.

Vad är självständighet, som ändå är romanens bärande tema? Att vara oberoende av andra, skulle ordboken upplysa, om vi hade någon till hands. Hagman är suverän på att skildra det här utanförskapet, den där motvilliga längtan efter något som de vet ändå inte kommer att hjälpa, att det är lönlöst att tro att det finns ett bättre liv någon annanstans. Han fångar exakt in den där vetskapen att du inte är som de andra, att du inte har något gemensamt med dem, och han förblir lojal mot denna känsla, och det är också vad som bär den här ibland lite för långa berättelsen.

När det prosalyriska anslaget fungerar, då skriver Hagman ljuvlig prosa, men ibland kan hans iver att handskas med bildspråket bli lite påfrestande (”Hans replik var som att bli matad med en rågad sked solsken […] Hjärtat ett greyhoundhjärta som slog i solvarm sand”). Jag gillar mer hur han laborerar med bestämda former: ”sedan bredde vemodiga lugnet ut sig”, ”[g]rumliga gränsen mellan jakt på självständighet och jakt på ensamhet”, och – min favorit – ”[b]ranta rädslan inför ännu en dag”. Men i sanningens namn är det en lite ojämnt skriven bok, och utöver en nonchalans som ibland inte enbart är positiv finns här några partier som hade kunnat kortas ned en aning: så blir också avslutningen på en galoppbana i Dubai mer av ett journalistiskt reportage än skönlitteratur.

Förlaget utlovar att det här är en ”provocerande” berättelse, men jag vet inte vad som då är det provocerande inslaget: kanske det som provocerar med Hagman, och motverkat hans intåg i etablissemanget, är att han lyder andra estetiska ideal – han provocerar med att kokettera med sin ytlighet och sin förkärlek för att skriva om drönare och slackers, när idealet är att vara lutherskt seriös och plikttrogen in i minsta skiljetecken. Vad Hagman vinner är en egen rytm i språket, men också en egen variant av spleen, sjukan som härjade bland 1800-talsbefolkningen.

Därför är det också en paradoxal konsekvens att Vänner för livet allra mest kan ge intryck av en nutida Den allvarsamma leken. För när Hagman debuterade med Cigarett intervjuades han av Tv 3:s litteraturprogram Gutenbergs galax, och provocerade programledarna med att på frågan vad som var hans favoritlitteratur svara att han gillade böcker som såg snygga ut (vad är det för mekanismer som gör att exakt samma människor tycker att det är charmant när Oscar Wilde säger liknande saker blir provocerade när Per Hagman gör det?): men medan Barbara Voors i samma program talade sig varm över Marguerite Duras och Hjalmar Söderberg har hennes egna romaner allt mer avlägsnat sig därifrån, medan Per Hagmans romaner allt mer närmar sig dem.