bernur

När jag var barn fascinerades jag storligen av flyttfåglarna, när jag väl fått det (be)rättat att det heter inte flyktfågel, efter att ha fått höra om deras övervintring ända borta i Afrika, vilket var ett kolossalt avstånd utifrån det norrländska perspektivet. Men ännu mer av att de på våren kom tillbaka: varför det? undrade jag. Vad fanns det att komma tillbaka till?

Flyttfågeln är central i Pia Tafdrups nya diktsamling, Trækfuglens kompas (Gyldendal), med ett stort antal dikter som handlar om resor, om rörelse. Det är dikter som tar henne tillbaka till de dikter hon skrev på 80-talet, med en rakare diktion, ett tydligare anslag, än i de diktsamlingar hon har gett ut på senare år. Plötsligt kan jag upptäcka att jag har saknat just den här sidan av hennes dikter, den här lättheten som ger dikterna en självklarhet, att de verkar ha skrivits utan beräknande ansträngning.

Här skriver Tafdrup dikter som tar oss rakt in i självbiografin: det har hon gjort förr, men sällan har väl avståndet mellan diktjaget och diktaren varit mindre, om man ska ta henne på orden i dikterna. Det är beundransvärt privat, och det är något som också känns igen från 80-talet, hur hon vägrar att göra sina dikter allmängiltiga: det är en poesi som tar denna risk att bli för privat, som riskerar att inte nå utanför sin egen sfär, eller som snarare bevisar att den inte behöver göra det, att den egna sfären är tillräcklig.

Men att hon skriver tydligt betyder inte att det blir enkelt. Det är dikter som gör anspråk, som vågar vara ambitiösa och ha pretentioner, vara utmanande i sin förändringsbenägenhet. Resan fungerar ypperligt som symbol för detta: att resa är ett tillstånd, en rastlöshet, och du reser alltid till samma destination – till bort. Bort: det är också skrivandets utgångspunkt, född ur missnöjet, ur frustrationen.

Det här illustreras flott i prologen, där hon går tillbaka till ur-resan, där hon rymmer från sina föräldrar, men blir upplockad av sin pappa, bara för att snart upptäcka att det finns ett annat sätt att resa, att göra (ut)flykterna i språket i stället, där hon ”opfandt snart en kode, / et nyt alfabet, / der galoperende / førte mig af sted / over det øde papir, / så skræmmende hvidt, / at end ikke en engel havde sat sit spor.”

Det handlar om de egna resorna: Tafdrups dikter har översatts till fler än trettio språk, så i tjänsten har hon rest över hela världen, inklusive längre vistelser i USA, som har gjort nedslag i diktsamlingen Sekundernes bro, men i ännu högre grad resan till Jerusalem som bar spår i Dronningeporten, samt – vilket illustreras i en lite bagatellartad katalogisering i dikten ”Lost and Found”, där hon räknar upp olika saker som hon har tappat bort på olika resor, däribland en klocka, ett paraply, en ring, sandaler, sömnen (på en pråm i Nilen) och värst av allt, ”mit hjerte i Paris” – Paris-dikterna i Hvalerne i Paris. Men även föräldrarnas våghalsiga resa över sundet till Sverige under andra världskriget finns med här, på flykt från nazisterna (även detta har hon skrivit dikter om tidigare, den dramatiska överfarten innan man hamnade i Höganäs).

Att anlända till andra länder kan innebära att perspektivet på det egna hemlandet blir förvrängt, eller förflyttat till sin rätta plats, kanske. Plötsligt förstår man både var och vad man kommer ifrån. Att vara poet kan också innebära en ny insikt, att man ser saken ur ett nytt perspektiv, och Pia Tafdrup har en sällsynt förmåga att både upprätthålla koncentrationen i dikterna samt ge dem en avslutning – några av avslutningsraderna är lika starka som hos Philip Larkin.

Här vandrar vi i poetens minnen, i berättande dikter. Som sagt, de förefaller vara skrivna utan ansträngning, vilket både är en styrka och en svaghet. Det blir aldrig lika långtråkigt som att lyssna på andras reseberättelser (kanske det tråkigaste som finns i livet, förutom att lyssna på folk som berättar sina drömmar), helt enkelt därför att Tafdrup lyckas bevara en vördnad för de platser hon har lämnat, en fin förståelse för att hon bara kan röra sig som utomstående i världar som tillhör andra. Minnena skildras här utan nostalgi, genom att Tafdrup låter dem stanna vid att vara minnen, genom att behandla dem som nära i sin avlägsenhet.

Alla möten är oförutsägbara, och Tafdrup bevarar det flyktiga i kontakterna mellan människor, liksom det oberäkneliga. Hon vet också, vilket har blivit en raritet i vår tid, att ”dét, der hviskes, / er mere intressant end dét, der råbes”, men även att ”[t]avsheden høres / på alle sprog”. Och, som sagt, även om resandet innebär att man mister både väsentligheter och förgängliga prylar, blir fynden i raritetskabinettet ändå av större mängd än allt borttappat som finns i den imaginära hittegodsavdelningen.

Men omslaget är bara fult, verkar ha gjorts i något dataprogram. Desto konstigare, då Per Bak Jensen, som jag har skrivit om tidigare, är en suverän naturfotograf, men den bild som används här är inte särskilt spännande. Då blir Tafdrups egna skildringar av naturen mer överväldigande, där hon upptäcker det stora i det lilla i sin besjälade värld.