bernur

Rosenlarv förlag ger ut en antologi med ett lika tilltalande yttre som inre, och en lockande titel: Omslag. Queer poesi. Det är redaktörerna Athena Farrokhzad och Linn Hansén som har sammanställt tio texter, där väl inte allt är lika bekvämt inrättat i genren poesi, men det kan jag ha överseende med. Redaktörerna har en bakgrund som konstnärliga ledare för festivalen Queerlitt i Göteborg, och merparten av texterna är tidigare publicerade, men på väldigt skilda ställen.

Nu är väl begreppet ’queer’ så vedertaget, att jag inte behöver – fast, när yngste sonen ser boken fnittrar han till: ”Ska du läsa bögdikter?” – så, förhoppningsvis för sista gången då: nä, queer betyder, i alla fall i min vokabulär, inte (bara) homosexualitet, utan ett utmanande av alla normer, att gå på tvärs mot fördomar och förutfattade meningar, i en medveten ovilja att befinna sig i något förstelnat som bara förminskar och ställer till med besvär. Människan är gränslös, fatta det, liksom.

Är poesin så heteronormativ som Farrokhzad och Hansén skriver i sitt förord? Snarare skulle jag hävda att skapandet är något kvinnligt – mäns handlande är destruktivt, kvinnors konstruktivt, och konst kan aldrig vara destruktiv, oavsett om upphovsmannenpersonen heter Lars Vilks, Anna Odell eller Blixa Bargeld. Därmed inte sagt att det är oproblematiskt, från något perspektiv, utan mest nedvärderande: ”Att vara flicka. Ett lågstatusjobb”, heter det i Sofia Klittmarks och Sofia Pulls text (du är så cynisk att du misstänker pseudonymer, säger du …). Att vara pojke, då? Tja, det innebär väl att inte behöva anstränga sig så hårt – det finns inget ”duktig pojke-syndrom”. Men poesin är tvåkönad – det har jag Ebba Witt-Brattströms ord på.    

Det jag gillar med Omslag är hur boken uppmuntrar samarbetet: alla texter utom två har dubbla upphovsmänpersoner. Samtidigt är det lite svårt att alltid fatta vitsen med den metoden, att några av texterna ändå inte berikas av ett dubbelt perspektiv, eller vad man ska kalla det. Hur har det gått till? Har person 1 skrivit och person 2 responderat, eller skriver de varsin mening, eller vad? Nä, det får jag inte veta, och jag vill kanske inte veta det heller. Även om det i svensk litteratur är ovanligt med samarbetsprojekt av det här slaget, vet jag att det har bedrivits av Ett lysande namn (jag var själv med i ett sådant häromåret), och i sin senaste diktsamling lät Lars-Mikael Raattamaa ett antal gäster vara med och skriva, bland dem Hanna Hallgren och Johan Jönsson, som är med även här, tillsammans.

Jenny Tunedal kan själv, men jag blir inte klok på hennes ”perverterad[e] översättning” av Gertrude Stein, eller kan tycka att det ger mig något särskilt, utöver en panna i djupa veck. Ett mer lyckat exempel på found poem finns i Jonas Bruns och Kristofer Folkhammars bearbetning av en bok om homosexuella i Göteborg under tiden för andra världskriget – ”såna” blir deras beteckning, ett kodord för dem, och där framträder det avvikande chockerande i all sin öppenhet. För där finns det bara plats för ett vi och dem, ett vi – normala   som definierar oss mot dem – såna.

Mara Lee kan också själv, och hon skriver som vanligt våldsamt bra, otäckt och starkt, en hårdhänt poesi, om ”en Genet isk brytning”. Det mest positiva med samlingen är annars driften att låta objektet bli subjekt, tala i egen sak, även om det kan vara svårt att se det (tillräckligt) queera i alla texter. Boken avslutas med ett samtal mellan Jenny Tunedal och Hanna Hallgren, som elegant växlar mellan det högstämda och det flamsiga – och kanske där en könsskillnad ändå kan skönjas, om jag tillåts vara så generaliserande, att män har en benägenhet att ägna sig åt trams, medan kvinnor hellre väljer flams. De är inne på spåret att det som är queer ofta också är en massa andra saker, och det är väl det som är kruxet. Hallgren hävdar också att ”Bebisar kan vara queera” – ja, barn överhuvudtaget, skulle jag tillägga, att barn är idealiskt queera i sitt förhållningssätt och sin brist på inrotade och tillvanda värderingar.    

Men det här är en bok som på något sätt försöker bryta sig loss från teorierna – typiskt nog fladdrar namnet Judith Butler bara förbi, utan att fastna: risken är väl annars att det blir för mycket teori, att allt stannar vid abstraktioner, när begreppet queer tjänar på att bli just så kroppsligt och konkret som i flera av de här texterna.