bernur

Ett exempel på den analoga teknik som ofta användes vid färdigställandet av utställningen och boken.

Du som har vägarna förbi Borås kan passa på att stanna vid stadens konstmuseum, för utställningen Med fantasin som yrke, som avslutas 30 maj: själv tillbringas den dyrbara tiden för tillfället tillsammans med Paper One-uppsatser, så jag får nöja mig med den bok som utställningen har resulterat i.

Och det är en märklig tingest, denna bok, Med fantasin som yrke, där ett större antal konstnärer har gått med på att låta några av sina verk bearbetas i en slags remix-maskin av NILSONCRWTH (=Per Anders Nilsson) och BiLDFOBI, där bilderna ledsagas av texter, som ursprungligen skrevs som enkätsvar på frågor om bland annat upphovsrätt, men har här genomgått en cut up-teknik, med oväntade helheter. Just det oväntade har fungerat som ledande princip i arbetet, och det är stundtals en ren fröjd att följa hur lyckosamt slumpen ibland kan agera.

Att konsten är i beroendeställning inför fantasin är förstås en truism; det är också omöjligt att i pengar värdera fantasin och dess inflytande på människan, även om det finns forskning som har visat vilken djup effekt konsten har på människan. Trots detta lever vi i ett samhälle som konsekvent säger nej till kreativiteten, till de orädda lösningarna – senast exemplifierat i regeringens njugga inställning till statliga konstnärslöner, något som jag tycker mig ana i några av responserna texterna.

Men ett samhälle som vill utrota fantasin är inget värdigt samhälle – det är bara vulgärt, och får skylla sig själv om det drunknar i obsceniteter. I några av konstverken här finns spår av att människans identitet är bristen – att vi skapar ur detta tomrum, och att människan är dömd till att vara skapande. Konstnären kan vara den som har eller får en vidare blick, som ser det där lilla andra som vi andra inte kan eller vågar se.

Själva principen här, att låta så många verk hamna i anonymitetens skugga, är inte så vanlig inom konstens område, där det är så viktigt att positionera sig, att göra avtryck och att signera sitt verk – nu ska sägas att då jag är novis på samtidskonst, är konstnärernas namn i sig redan anonyma och okända för mig, så jag kan ändå inte skilja dem åt. (På nätet är det lättare, där har man identifierat dem med samhörande verk.)

Här finns också åtskilliga exempel på att konst är politisk – alltid retorisk, alltid argumenterande. Vad som har givits mellan bokens pärmar är en spännande väg där det anonyma övervinns av det gemensamma, att allt ges en prägel av samarbete. Slumpen har alltså gjort ett gott arbete – här finns kollage, lekfullt framtagna fragment av stor skönhet, texter att försjunka i där det alldagliga korsas med det poetiska (”ATT LEVA MELLAN RADERNA ÄR VIKTIGT”, som en lakonisk text lyder).

Utställningen eller boken visar också varför det är viktigt med det annorlunda, det o(för)väntade. Konstens uppgift är också att väcka oss ur slummern, ur dvalan som samhället vill försänka oss i, genom att göra oss till passiviserade mottagare. Därför är det också farligt med nostalgi, och det glädjer mig att här finns inga spår av sådant, trots att man tydligt kan se att vissa verk omfamnar en klassisk estetik, som ganska ofta bär spår av 60-talet. Men de verkar ha tagit Dylans credo ad notam: ”Don´t look back”.

Christina Lindeberg ingår.