bernur

Ser det här ut som några som bryr sig om prinsar och prinsessor - - -

Efter en vida omtalad omorganisation på vår skola tillbringar jag mer tid med NV-lärare: något som har gett mig många tillfällen att studera hur humanister och naturvetare blir olika arter, hur vi likt rovdjur bevakar varandra, i en outtalad avvaktan efter vem som ska sluka vem – här sker alla intrång i reviren med yttersta försiktighet. Vi har kolleger som på fullt allvar hävdar att den enda sanna vetenskapen är den som kan mätas: men hur ska vi förhålla oss till det som bara lämnar oss med vet(en)skapen att vi kan mäta att vi kan mäta det?

Helena Granström har en fil. lic. i matematisk fysik, men det hindrar henne inte från att pinka in på poesins revir, när hon med den märkliga boken Osäkerhetsrelationen, utgiven på det i sammanhanget passande förlaget Natur & Kultur, skriver en versroman om några forskare, som lekfullt diskuterar Heisenbergs osäkerhetsprincip. Forskarna identifieras med initialer, som N, B och E, och bland namnen kan antas Einstein och Niels Bohr, men det är väl ungefär där min kunskap börjar och slutar.

Med sin förra bok, den lika spännande Alltings mått, diskuterade Granström människans strävan att kontrollera och hålla excesserna mätbara: här lyckas hon med skärpa upprätthålla en balans mellan de sanningar som går att bevisa, och de sanningar som håller sig inom osäkerheten – inom kontingensen, poesins själva hemort. Vetenskapens precision kombineras med poesins exaktare, just som poesins kanske bryts mot vetenskapens ännu större osäkerhet, i en svindlande kiasm.

Ingångsdikten är skriven på den vackraste hölderlinskan:

”Det blåa är ett eko av den ensamma partikelns lockrop, av hur den i ordlös längtan kastar sig mot ögats bråddjup.

Himlens blå är inget annat än en färgseendets blåtira, ett hematom efter fotoners hjärtslag mot pupillen.”

Det är skrivet på ett sätt som kan ge samma intryck som att få en kall dusch: med ett ryck är du inne i den här oavbrutet fascinerande texten. Hon har helt enkelt ett helt eget mått, ett helt eget sätt att skriva: det må låta som en kliché – här har vi någon som ”inte liknar något annat”, liksom – men det här är genuint unikt. Blixtrande formuleringar – ”Man tror att det är havet som är djupt, men bottnar inte i sin egen tanke” – är en sak, men hon lyckas också behålla koncentrationen genom den här ibland ganska krävande berättelsen, ett kammarspel i klassrumsmiljö.

På högvarv skriver hon, exalterat och behärskat på samma gång, där Heisenbergs osäkerhetsprincip alltså dryftas och bestrids av de kritiska rösterna. Det blir intelligenta dialoger om kunskapens begränsade makt, där spöklika ekvationer och elektronens opålitliga spinn analyseras metodiskt och vackert.

Granström har ett nytt sätt att se på saker, genom att vända på perspektiven. Om alltings äkta osäkerhet handlar boken om: där det finns svar finns det tvivel, verkar vara något av bokens motto. Hon gör upp med våra (van)föreställningar, våra fördomar och myter. Inbilla dig inte att du vet förrän du inbjudit ovetskapen. Hennes nyckelord blir ”men”, där det alltid finns en invändning redo att ställa till med förtret, så fort en sanning ska uttalas.

Det är en metafysisk text om metafysiken, om det som inte kan iakttas eller studeras, för att det sker utanför det bokstavliga. Exempelvis känslor styrs av egna principer: där det finns två alternativ blir valet ett tredje – ett både och, som pendlar mellan övertygelsen och bekräftelsen, och fastnar mittemellan. Kan en man bli gravid? Så lyder en av frågorna som berättelsen laborerar med, och vi vet svaret: det är möjligt, och därmed sant. Verkligheten kan också fångas så här: ”Dina element av verkligheten är korn av sand och våra händer är för grova – de rinner mellan våra fingrar.” Ungefär som Kristian Lundbergs Om det är osynligt så fånga det med öppna händer.

Att vara människa innebär främst en samverkan – forskning är beroende av hur duktig du är på att lyssna, och vända bort från de upptrampade invanda fotspåren; att ta in intryck från andra, och främja frukten av gemensamma ansträngningar, där ni kan svälja prestigen och förtreten och lyfta varandra. Något om detta finns också antytt i Granströms berättelse om forskarnas trätosysslor.

Jag har för mig att följande citat tillskrivs just Niels Bohr, en av paradoxens häxmästare: ”Visst är er teori osannolik, men inte tillräckligt osannolik för att jag ska tro på den.” Tillvaron kanske bara kan förstås med hjälp av dessa paradoxer, där ”nonsens delar säng med sanningen”. Sanningen har alltid en mörk, outforskad sida. Ska vi låta den blinda fläcken vara? Vill vi? Måste vi? Går det att vända tillvaron ut och in och därmed förstå – och förstå vad vi förstår? Eller, med Granströms ord: ”Är det dån man tror sig höra bara ljudet av hur antingen och eller dunsar ned i säkert?” Det här är en bok som frossar i frågor liknande denna, där allt ställs på sin spets.

Och språket kan inte säga allt. Allra minst språket, allra minst orden! Vi har bara frustrationen, stammandet, att tillgå, allt som oftast. Granström erkänner den mystiska dimensionen både inom vetenskapen och inom språkvärlden, att det finns ett okänt. Att säga något innebär att säga något annat, alltid något annat, något förvrängt, något feltolkat som i sin tur blir feltolkad av andra, uppfattas snett, för språket är den totala friheten. Detta inser också bokens E[instein?], som kommenterar Wittgensteins berömda ord: ”Det som inte låter sig talas om bör man tänka över igen”, lyder omtolkningen.

Alla frågor är ledande frågor: svaret är alltid en efterhandskonstruktion, så vi måste börja uppfinna andra frågor, sådana som inte är beroende av svar som föregår frågans efteråt. Vad jag alltså kan säga om Granströms Osäkerhetsrelationen är att det är en bok som är svår att beskriva. Hon skriver vackert, lekfullt, humoristiskt, rappt, intelligent – ambitiöst, och allt detta är en på riktigt säregen kombination, och verkligen något eget i svensk litteratur. Hennes fysiklektion övergår i språklogik, och poesins närvaro är intensiv. Jag tycker att det är en bok som är lika märklig som den är underbar, och att läsa den är att utsätta sig för en sällsam glädje – ett av vårt språks ganska få levande exempel på litteraturens uppdrag att vara a difficult pleasure. Det är en bok där allt beror på hur och inte vad. Vad som är facit till osäkerheten är egentligen ganska ointressant – det är väl typ Gud – men åh, att få vistas i detta osäkra hur, det kan jag göra hur länge som helst!

På bokförlaget Tranan har en utgåva med dikter av den rumänske poeten Ioan Es. Pop utkommit: iedu utan utgång, och andra dikter, och det är Dan Shafran som har översatt, och skrivit en kort introduktion. Om du inte är tillräckligt orienterad i nutida rumänsk poesi bör du konsulterar Lyrikvännens nummer 5 2008. Den här boken innehåller dikter från de tre diktsamlingar Pop gav ut under 90-talet, där han debuterade med just ieud utan utgång, efter att först ha varit skollärare och sedan ha varit med om att bygga ett palats åt diktatorn Ceauşescu, som avrättades lagom till att byggnaden var färdig att flytta in i.

Pop, född 1958, skriver en ganska rättfram poesi. Ieud blir den universella staden, den man inte kan lämna bakom sig. Men det blir också staden du inte kan återkomma till – åtminstone inte Pop själv, som likt Strindbergs bannlysning från Kymmendö efter Hemsöborna fick höra från de förnärmade invånarna att han minsann inte hade där att göra, när de hade känt igen sig själva. För Pop berättar ganska friskt om några människor, där våldet blir närvarande i det fördolda, ett mörkt inslag i tillvaron, omöjlig att ignorera.

Men politiker som utan framgång vill sätta sin kommun ”på kartan”, som det heter, borde kanske lära av Pop, och bli bättre på att utnyttja poeterna: nu har Ieud verkligen hamnat på kartan, på ett mycket mer bestående sätt än vulgära jippon och krystade festivaler.

Med fantasi skriver Pop, på gränsen mellan det trovärdiga och det osannolika, där han i sina dikter utsätter verkligheten för små förskjutningar. Det är dödsbejakande skrivet, men därmed är han på något sätt av nöden tvungen, kan tilläggas. Verkligheten kastar första stenen, och den andra, och så vidare.

I de här ofta korta dikterna måste de starkaste känslorna hållas hårt hållna, vara kontrollerbara, för annars vet man (inte) vad som kan inträffa. Vi befinner oss på platser, och här ”har framtiden / redan passerat”. Dikterna frammanar en skräck av nästan mytiska dimensioner, där tiden själv får finna sig i att bli en betraktare, inför det oerhörda.

Det är en stark bok, samtidigt som den är lite frustrerande kort, där jag kan sakna någon slags fyllighet – nu blir det mest en fragmentarisk presentation av en författare som jag misstänker tjänar på att läsas i ett större sammanhang. I det där numret av Lyrikvännen representeras han av ett par dikter, däribland ”Huset”, som verkar vara ett utdrag ur något mycket längre. Det är en mycket politisk text: ”när de födde mig, gjorde de det bara för detta: att föra hatet vidare, att ingjuta det hos barnen. jag saknar betydelse, ingen av oss har någon betydelse, bara en sak betyder något, hatet vi vidarebefordrar till varandra. / vi gifter oss av hat, vi föder våra barn av hat. de måste i sin tur hata, ty annars går vårt mer än hundraåriga arv åt pipan.”

Skådespelerskan Monica Wilderoth har i vår gett ut sin första roman på Norstedts: Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta, och det är en roman som lyckas vara både udda och konventionell.

Till de mer udda inslagen hör att hon har utrotat vartenda kommatecken, vilket onekligen ger en läsart där sinnena får skärpas till. Å andra sidan är detta inte vad jag längtar efter just för tillfället, då jag ägnar mig åt de sista av de 154 IB-uppsatserna från majexamen, för där finns åtskilliga skribenter som behandlar kommatecknet som en värdefull skatt som inte får slösas med – uppskattningsvis handlar en tredjedel av mina korrigeringar om undermålig kommatering.

Det konventionella är att det som vanligt handlar om ett dödsfall: i det här fallet en syster, Trine, som dör. Blenda, som överlever, har till en början svårt att riktigt bearbeta dödsfallet – något en professionell läsare skulle kalla för ”chock-fasen”, och efter att motvilligt ha blivit upplockad av pappan och dennes nya kvinna kan intrigarbetet sättas igång. Det visar sig att Blenda fortfarande inte har bearbetat föräldrarnas skilsmässa, som hon skildrar på ett underligt sätt, genom att jämföra synen av föräldrarna med människorna i en Roy Andersson-film, fast då kommer författaren på att det kunde inte barnet Blenda veta, så hon skapar en efterhandskonstruktion, vilket bara ter sig som en amatörmässig cop out.

Lika dumt blir det när hon som vuxen är på café, och känner sig som om hon vore med i en Kaurusmäki-film. Romanen innehåller lite för många fadäser, som en lite mer noggrann lektör hade kunnat städa bort – att Blenda använder en tändare till sina cigaretter blir oförklarligt, när hon någon sida tidigare köpte cigaretter och tändstickor.

Blenda är en typisk romanfigur i svensk prosa: så där grådaskigt loseraktig, med fruktansvärt dålig självkänsla, med neurosen sipprande i porerna. Hon är obekväm i sociala situationer, och uttråkad i sin ensamhet. Inte blir hennes situation bättre heller av att Wilderoth verkar vara en fullfjädrad cyniker, som inte ger henne så stort spelrum för annat än negativism. Det finns några intressanta partier om sorgen, där Wilderoth är närgången, in på hudnivå. Blenda provar alkohol, sex, men detta kan inte hjälpa henne fram till känslan, eller få Wilderoth att använda sig av besvärande liknelser: ”tröttheten lägger sig på henne som en man som är för full för att få in den med egen hand”.

Sorgearbetet tar den bekanta vägen genom olika faser: förnekelse, ilska, etc. Tyvärr stagnerar porträttet av Blenda, och hon reduceras till en opersonlig stereotyp. Enda tillfället när romanen kommer till liv är när hon hälsar på en avlägsen kompis, Mia, och hennes skrikande unge, och äter blodpudding och dricker ljummen folköl: där blir Blenda plötsligt en levande figur, men det är så dags, strax innan romanen slutar.

Romanen består till stor del av typiska tillbakablickar på uppväxten, ouppklarade halvtrauman, och förstås det aktuella sorgearbetet efter Trine. Att återvända till hemstaden ger anledning till några banala betraktelser, inte stort mer spännande än Thåströms ”är det is på hockeybanan i år?” Och det banala hotar att ta över hela romankonstruktionen, i menlöst övertydliga vändningar: ”Hon saknar mamma”, står det ordagrant. I stället för att Wilderoth försökt gestalta den känslan, ska den skrivas ut, på läsarens näsa. På ett annat ställe: ”Det är obeskrivligt gott med vin”.

Att förlora mot Tyskland i en musiktävling, det är väl som att förlora i snöbollskrig mot Etiopien, men det finns annat än musik, och framför allt - det finns annan musik. Som Charlotte Gainsbourg: i videon till "Time of the Assassins", en av mina favoritlåtar från "IRM"-skivan, går hon omkring i Big Sur i California och det är så bra att du inte behöver ägna en tanke åt den deprimerande och befängda uppfattningen att det någonsin går att tävla i musik - - -

Dennis Hopper är död, efter en ganska lång tids sjukdom, och nekrologerna tar pliktskyldigast upp hans insats i Easy Rider, en film som hade åldrats fruktansvärt mycket när jag såg den, och det var ändå typ tjugo år sedan. Desto mer uppskattar jag hans insats som skadad fotograf i Apocalypse Now, för att inte tala om paradrollen som psykopaten Frank i David Lynchs mästerverk Blue Velvet (det kusliga är att när Hopper läst manuset ringde han upp Lynch och krävde att få spela rollen med orden: "I am Frank!" - kusligt för den som sett filmen, alltså), en roll som han upprepade i ytterligare några filmer, bland annat i Tim Hunters dystra River´s Edge. Som regissör gjorde han i alla fall en hygglig film noir, The Hot Spot, med Don Johnson och Virginia Madsen. Men frågan är om han egentligen var skådespelare: spelade han inte sig själv bara? 

Först måste jag säga att det är en ful bok de har fått till, med ett omslag som omöjligt kommer att överleva lika länge som några av författarna – även om en läsare kan studsa till dels inför bilden och hävda att någon t-bana finns väl inte i Borås, och dels studsa till inför vetskapen att ingen av de nya författarna kommer från Borås. De nio från Borås – så fyndigt!  

Med stor rätta är Stefan Eklund i förordet stolt över sitt urval. Det var mycket hans eget initiativ, att instifta just ett debutantpris, tillsammans med chefredaktören Jan Öjmertz. Att det redan fanns ett pris, författarförbundets Katapultpris, det råkade man inte tänka på. Urvalet? Ja, en slags fingertoppskänsla hos jurymedlemmarna har gett oss följande namn, i kronologisk ordning från pristagaren för 2000 års bästa detbut: Lotta Lotass, Maria Zennström, Daniel Sjölin, Jonas Hassen Khemiri, Ida Börjel, Andrzej Tichý, Martina Lowden, Viktor Johansson, Sara Mannheimer.

Samtliga har bidragit med varsin nyskriven text – hävdas det, men jag är lite lur på att Sjölins text är ett havererat romanprojekt från, kanske mitten av 00-talet (för hävdade han inte att han inte skulle skriva mer efter Världens sista roman, 2007?). Hans text är också en rörig och tråkig lokalhistoria över Sollentunas omnejd, där han raljerar över barnafödande och dagis, etc. Jonas Hassen Khemiris dramaförsök ger jag inte mycket för, men det är möjligt att skickliga skådespelare kan väcka liv i den livlösa texten.  

Annars är det väl som vanligt, att Lotta Lotass skriver ännu svårare än Sjölin, en text om bokstavlig instängdhet, och även Tichý lyckas skriva mystiskt om förföljelse. Men om jag tror att Lotass och Tichý tillhör det fåtal som har framtiden för sig, är det något jag egentligen inte grundar på något annat än positivism, att jag tror att framtidsmänniska ska tycka exakt som jag.

Det är trevligt att Martina Lowden bidrar med något, eftersom hon inte har varit så aktiv som skönlitterär författare sedan debuten med Allt: å andra sidan, vad återstår att säga för den som har sagt Allt? Nu blir hennes text ett appendix till den massiva boken, men jag blir nyfiken på hur hon ska gå vidare, hur den typen av skrivande ska kunna utvecklas. Sara Mannheimer, vars debut Reglerna var så löftesrik, har här tagit med en skum text som utger sig vara självbiografisk, och det finns en skvallerkvot i texten, men inte mycket mer.

Alla nio har förstås här att göra, de är – som det brukar heta – välförtjänta vinnare, nästan allihopa, även för den som vill hålla med Eklund i förordet, där han nämner några som fick nöja sig med nomineringar (bland dem Malte Persson, Sara Stridsberg, Sofia Rapp Johansson). Ja, vem som helst kan förstås se att en annan jury troligen hade gjort ett mycket sämre jobb: dessa nio är faktiskt fortfarande högaktuella, och har på något sätt hamnat någorlunda i mitten av vad som brukar kallas för samtidslitteraturen. Samtidigt är det i sig något av problemet: det enda vi vet är att de är nio framgångsrika författare nu, 2010, men är de lika mycket i ropet 2020?    

Att boken har tillkommit nu beror förstås på att Eklund nyligen lämnade tidningen för Svenska Dagbladet. Därför fanns det inget utrymme för årets pristagare, Johan Kling, vilket annars hade varit logiskt (att samla hela 00-talet). Därmed blir det en något rumphuggen antologi, om än det är en bok som det kan finnas anledning att återkomma till, för framtida intressenter.

Life is never fair. And perhaps it is a good thing for most of us that it is not.
Oscar Wilde, An Ideal Husband.

Pär Hansson, poet från ett så osannolikt ursprung som Vännäs, har gett ut sin fjärde diktsamling, Motorsågsminne (Norstedts), där han på något sätt tar några prövande steg utanför den snävhet jag befarade att han var beredd att snöa in sig på. Det här är dikter som inte drar sig för rak kommunikation, utan rör sig mot ett allt mer lättillgänglig uttryckssätt, utan att göra våld på poesins behov av intim närvaro med ordet ’kanske’.

Den här gången skriver han ibland på en påhittad dialekt från Vindeln, och som vanligt när dialekter ska transkriberas blir det mest löjeväckande, och ger inte riktig rättvisa åt hur de pratar där i Blåliden, någon mil ovanför Vindeln. Det må vara en av världens vackraste platser, men inte pratar de snyggt där.

Titeln lär vara lånad från en rad ur Michael Palmers bok Sol: för egen del kan jag säga att motorer är ett avslutat kapitel. Men minnen: där rör sig Hansson hemtamt, och växlar med drömmar, som med nitisk noggrannhet redovisas. Minnena blir bilder som blir dikter: så enkel lyder Hanssons formel, och det är inte meningen att förminska honom – tvärtom, jag tycker att det är en metod som tar honom långt, och mig med, när jag läser honom.

Men är det här poesi? Många jag känner hyser antingen en rejäl dos skepsis inför poesin, eller är direkt hatisk, där avskyns proportioner är i paritet med det som annars brukar reserveras åt våldtäktsmän eller kungahus. (De som alltså läser i vanliga fall: de som inte läser är demonstrativt oberörda inför poesin.) Hansson låter orden ordnas till oordning, och kanske det är en giltig definition på vad poesi är: att det är mening som manipuleras till kanske-mening. Bland annat visar han förkärlek för en spärrning som måste tillskrivas Ann Jäderlunds pionjärinsatser i Blomman och människobenet (2003) plockade fram den gamla trettiotalsmetodiken.

Inget ord är oskyldigt här. Ordet ”lamm” allra minst. Hansson menar rentav att ”verkligheten är brottslig”, och han pläderar svagt, och därför övertygande. Och av alla försåtliga saker är förstås dikter det försåtligaste av allt. Idyllen kantrar över i skenbarhet; det pastorala utsätts för subtila angrepp av skräck, utan effekter, som i en (för)väntan, en anspänning, och ständig osäkerhet.

Han skriver meningar som låtsas (upprätt)hålla ordningen, men det är en besvärlig och opålitlig ordning. Påståenden som till förvillelse liknar bekräftelser kan inte förta intrycket av lömskhet, av dunkel fara, att allting sker i lönndom. I Hanssons dikter kan det se ut så här: ”vid exakt rätt tillfälle / uppstår ett kaos”, och det är också så jag uppfattar dem – som att de uppmanar det oordentliga, det ostädade, som ger en skjuts in i något obekvämt (att vantrivas i själva språket). Det är också dikter som tränger in i det levda, som gör sig hörda.

Veckans grundämne: Plutonium (Pu)

We've lost our chance
We're the first and the last,
After the blast
Chips of Plutonium
Are twinkling in every lung

Kate Bush, ”Breathing”

Aktinider! sjung för oss om plutonium

kärnvapnet  6 kg rymdsonden jordskorpan

244 i 80 miljoner år

238 i 88 år (också en lång tid ett långt  l i v ) mycket varm

slutförvarat i naturen kärnkluven

Plutonium föddes 1940 när amerikanerna Seaborg, McMillan, Kennedy och Wahl

bombade uran med deuteriumkärnor i Kalifornien (något ska man göra)

Supernovans rest ljus materia

silvervit alfastrålad farlig dammigt betasönderfall

vitglödgad radiotermoelektrisk generator

gulnar efter oxideringen

atommassa atomradie elektronkonfiguration oxidationstillstånd

På månen drivs batteriet av plutonium seismiska apparater

i gamlingens pacemaker inopererad i kroppen

kapslar av andning

farligare än hjärtat men det är min hemlighet
och det är bara jag som vet atombombsrecepten

Plutonium kallas ”dödens gift” och ”världens farligaste ämne”

det sägs att ”en miljondels gram är dödande”

men allt är farligt allt dödar radiologiskt alfasönderfall

farligare är botulintoxin / sarin (japanska dödssektens ögonsten)

farligare är flugsvampens hostande gift lungc - - -

Åsa Ericsdotter är en författare som befinner sig utanför alla prisnomineringar och galor, ja bortom nästan all debatt om litteratur i Sverige, och jag vet inte vad det beror på, då hon skriver en sorts böcker som annars saknas – med en språklig djärvhet, och med en tematik som också utmanar. Hennes monomana författarskap har nått den sjätte titeln, och den består som vanligt av ett enda ord: Svårläst (Bonniers).

Svårläst: det är huvudpersonen det. Som vanligt en ung kvinna, nedtecknad i farten, på många plan en kalkerad bild av sin författare, eller åtminstone har hon skrivit (om) någon som till förväxling påminner om tidigare protagonister, och alla spår leder till Åsa Ericsdotter. ”Hon är svårläst, drar sig undan just när man får tag.” Vill vi inte alla? Vara så otillgängliga, vägra hushålla med vår integritet?

Men ingen bok är lika svårläst som tillvaron, och jag skulle nog hävda att Ericsdotter skriver lättlästa böcker. Hon har dock ett säreget tonfall, ett sätt att avbryta, hålla meningarna korta, genom att tukta språket; i hennes böcker handlar också allt om språket, om hur vi försöker prata med varandra, men hur svårt det är, och hon löper ibland risken att göra dessa figurer till en uppsättning bokstäver enbart, och jag roas inte särskilt av att hon befinner sig på olika ”metanivåer”, som hon säger själv, där boken växer fram genom det utlevda och upplevda, och kvinnan kommenterar den bok hon håller på att både skriva och leva, där livet är mer instabilt än texten.

Svårläst har en början, en forts, men inget slut – bara for(t)s, där orden tillåts forsa fram, välla fram i kaskader, i ostoppbart okontrollerbar prosa. Den rastlösa huvudpersonen söker fly kontakt, hon flyr landet, flyr sig själv, men allt är diffust, och läsaren allra minst tillåts greppa henne. Det handlar i sedvanlig ordning om avståndet mellan människor, den heteronormativa kärleken och alla jobbiga ord som bara är i vägen, för hur ska man? Finns det en vettigare fråga än ”hur ska man” vill jag höra den.

Det är en konstig bok: stark, men monoton, och ibland lite stillastående, en berättelse som inte kommer någon vart, men det ska den väl inte heller. De ständiga referenserna till språk och skrivande skapar en distans i texten, som om en hinna lades över den avgrund som hon försöker skriva fram. Det fiktiva umgås med det realistiska, där personerna följer manus, bara har att lyda vad som är skrivet, och uttala replikerna som inte kan undvikas.

Hon skriver efter en musikalisk princip, men på sitt helt egna sätt, utan melodi. Det är omtagningar, en slags repetitioner. Hennes bok blir ett försök till hypertext, en variant av Sliding Doors, med alternativa (ut)vägar (hon refererar, kanske lite för många gånger, till ett tidigt exempel ur Kalle Anka, med Musse Pigg, Långben och Spökplumpen, där man som serietidningsläsare kunde välja alternativa fortsättningar på historien). Som vanligt skriver hon också om sex, men jag tycker att hon nu är mer försiktig, och mer klinisk, på ett avmätt sätt.

Svårare än det svårlästa är för författaren att kombinera konsekvensen i författarskapet med en oförutsägbarhet: denna omöjliga ekvation måste lösas, genom att ytterligheterna ska samsas i stilen, och då måste tillstås att Ericsdotter är en författare som vågar vara ytterst konsekvent, medan jag fortfarande kan sakna den där oförutsägbarheten. Därför kan jag inte säga något mer om den här boken än ett artigt tack.

Ser det här ut som några som vet hur man ska läsa en bok - - -

Det värsta man kan göra är att likna Filip & Fredrik med HasseåTage, för den nya generationens komiker har gjort ett fadersmord på dem, och visat hur dåligt den gamla humorn har åldrats: med en syllogism kan därför bevisas att även fräschören i Filip & Fredriks med svenska förhållanden unika humor kommer att utsättas för åldrande och kommande fadersmord.

Men skit i det nu, och läs Tårtgeneralen, deras första roman tillsammans, som nu finns på (Bonnier)pocket, och häpnas över – ja, nästan allt. När det uppdagades att F. Hammar och F. Wikingsson arbetade med en roman blev jag lite skeptisk, och befarade ett magplask, men på något märkligt sätt ror de i land med uppgiften – kanske tack vare att de löser den på ett helt annat sätt än någon annan eller några andra skulle ha gjort.

Tårtgeneralen är förstås Hasse P, som ordnar en rekordlång smörgåstårta till Köping, som hämnd för att Jan Guillou i ett tv-program utsett Köping till Sveriges tråkigaste stad, och Ham och Wiki har skrupulöst återskapat mitten av 80-talet, med samma hatkärlek som kom till uttryck i Två nötcreme och en moviebox. Hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige. Det är snyggt gjort, och galenskaper avlöser varandra i det högsta av tempon, med frihet i formuleringarna och en upptäckarglädje i språket. Det dokumentära invaderas ohjälpligt av skrönorna.

Vad som är den drivande kraften för FH och FW är intresset för människan, och Tårtgeneralen blir på något sätt det krönande avsnittet av Hundra höjdare, med Hasse P som höjdarnas höjdare. Även om tv-programmen är det format som ger duon det mest ultimata spelrummet tycker jag att det redan för länge sedan gett åtskilliga överdoser. Men den här romanen baxnar också några gånger, när de vill trycka in allt och lite till, som om de hetsar varandra – det njutbara stjälper ibland över i tröttsamma övningar i accelererande excellerande.

De har koll på detaljerna, och återger dialoger verbatim, och källkritik kastas överbord. Hellre spekulationer än spekulativt frossande, och jag hävdar nog att romanen är en kärleksfull skildring av Hasse P, där författarna gripits av hans öde på riktigt. För det är dukat för katastrof: allt omkring honom andas ångest och misslyckande, och han ger läsaren ungefär samma olycksbådande känsla att det kommer att gå åt pipsvängen som inför Brian Dennehys olycksalige protagonist i Peter Greenaways film Arkitektens mage.

Gonzojournalisterna Fil och Fred är storögt fascinerade – av allt, vilket förstås både är en tillgång och en brist. Deras roman blir också en berättelse om hur Sverige var på 80-talet, exakt hur inskränkt och småstadsaktigt det var och givetvis inte längre är. Suveränt enkelt summerar de Hasse P:s livsfilosofi: ”har man skulder har man i alla fall försökt”.

Morrissey hyllar Hasse P (9 oktober 1992):

Om poeten med den intensivt milda blicken, om mannen Paul Celan, har den gamla flamman Birgitta Eisenreich skrivit boken Kreidestern, som Axel Englund skrivit en fin text om i DN. Han citerar den bekanta dikten "Schuttkahn", och erbjuder en (egen?) översättning (som "Avfallspråm"):

Vattentimma, avfallspråmen
bär oss mot kvällen, vi har,
liksom den, ingen brådska, ett dött
Varför står vid aktern.

...............

Läktrad. Lungan, maneten
sväller upp till en klocka, en brun
själsutväxt når fram till
det ljusandade nejet.

Bildningen måste inte bara undergräva utan reellt upphäva människan.
Nikanor Teratologen, Apsefiston.

Ett exempel på den analoga teknik som ofta användes vid färdigställandet av utställningen och boken.

Du som har vägarna förbi Borås kan passa på att stanna vid stadens konstmuseum, för utställningen Med fantasin som yrke, som avslutas 30 maj: själv tillbringas den dyrbara tiden för tillfället tillsammans med Paper One-uppsatser, så jag får nöja mig med den bok som utställningen har resulterat i.

Och det är en märklig tingest, denna bok, Med fantasin som yrke, där ett större antal konstnärer har gått med på att låta några av sina verk bearbetas i en slags remix-maskin av NILSONCRWTH (=Per Anders Nilsson) och BiLDFOBI, där bilderna ledsagas av texter, som ursprungligen skrevs som enkätsvar på frågor om bland annat upphovsrätt, men har här genomgått en cut up-teknik, med oväntade helheter. Just det oväntade har fungerat som ledande princip i arbetet, och det är stundtals en ren fröjd att följa hur lyckosamt slumpen ibland kan agera.

Att konsten är i beroendeställning inför fantasin är förstås en truism; det är också omöjligt att i pengar värdera fantasin och dess inflytande på människan, även om det finns forskning som har visat vilken djup effekt konsten har på människan. Trots detta lever vi i ett samhälle som konsekvent säger nej till kreativiteten, till de orädda lösningarna – senast exemplifierat i regeringens njugga inställning till statliga konstnärslöner, något som jag tycker mig ana i några av responserna texterna.

Men ett samhälle som vill utrota fantasin är inget värdigt samhälle – det är bara vulgärt, och får skylla sig själv om det drunknar i obsceniteter. I några av konstverken här finns spår av att människans identitet är bristen – att vi skapar ur detta tomrum, och att människan är dömd till att vara skapande. Konstnären kan vara den som har eller får en vidare blick, som ser det där lilla andra som vi andra inte kan eller vågar se.

Själva principen här, att låta så många verk hamna i anonymitetens skugga, är inte så vanlig inom konstens område, där det är så viktigt att positionera sig, att göra avtryck och att signera sitt verk – nu ska sägas att då jag är novis på samtidskonst, är konstnärernas namn i sig redan anonyma och okända för mig, så jag kan ändå inte skilja dem åt. (På nätet är det lättare, där har man identifierat dem med samhörande verk.)

Här finns också åtskilliga exempel på att konst är politisk – alltid retorisk, alltid argumenterande. Vad som har givits mellan bokens pärmar är en spännande väg där det anonyma övervinns av det gemensamma, att allt ges en prägel av samarbete. Slumpen har alltså gjort ett gott arbete – här finns kollage, lekfullt framtagna fragment av stor skönhet, texter att försjunka i där det alldagliga korsas med det poetiska (”ATT LEVA MELLAN RADERNA ÄR VIKTIGT”, som en lakonisk text lyder).

Utställningen eller boken visar också varför det är viktigt med det annorlunda, det o(för)väntade. Konstens uppgift är också att väcka oss ur slummern, ur dvalan som samhället vill försänka oss i, genom att göra oss till passiviserade mottagare. Därför är det också farligt med nostalgi, och det glädjer mig att här finns inga spår av sådant, trots att man tydligt kan se att vissa verk omfamnar en klassisk estetik, som ganska ofta bär spår av 60-talet. Men de verkar ha tagit Dylans credo ad notam: ”Don´t look back”.

Christina Lindeberg ingår.

Det finns böcker som du tror att du har läst, som du i flera års tid går omkring med den allt vagare uppfattningen att den läste du väl någon gång, i ett avlägset förflutet. Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell är definitivt en sådan bok, så när Modernistas snygga nyutgåva kom i början av 00-talet var jag helt övertygad om att jag inte behövde läsa (om) den.

I själva verket är det alltid något som har legat i vägen. Inte bara Myrdals person(a), så som den framträdde i media under hela min uppväxt, att han på något sätt fanns överallt – inte helt olikt Göran Greider de senaste femton åren – men också något i den pompösa titeln, som har utgjort en ogenomtränglig portal där det finns tre saker att haka upp sig på. ”Samtida”: ja, bara det gör en läsning utesluten, då den utkom redan 1964, och ordet ”europeisk” ger mig obehagliga rysningar, för att inte tala om det sista ordet, ”intellektuell” – människor som identifierar sig som intellektuella brukar vara outhärdligt tråkiga.

Men även det mycket omskrivna och mytiskt skimrande 60-talet kan ha något att säga idag. Fast, vad då? Jag läser Myrdals bok, försöker läsa den, utan förutfattade meningar, och på något sätt blir den samtida även nu: tack vare bestämdheten i hans tonfall, där det från första raden finns ett tilltal, en personlig röst – ett språk som är helt vardagligt och chosefritt, ett sällsynt lyckat exempel på att det går att skriva som man pratar, bara man pratar riktigt bra.

Den här ständiga närvaron av rösten Myrdal bär hela hans berättelse. Han ger begreppet ärlighet ett innehåll, och skonar inte sig själv, när han utsätter jaget för en undersökning. Förnuft kväver känslan: det är något av själva utgångspunkten, att han gör ett försök att skriva sig förbi känslan. Men han vägrar också acceptera dualismen mellan känsla och förnuft. Men jag håller inte riktigt med om det här: ”Först med en klar medvetenhet och en intellektuell insikt som gör skeendet och jagets upplevelser till lagbundenhet och ohjälplighet kan man våga släppa fram sitt känsloliv”; då är det inte känslor längre.

Myrdal skriver osentimentalt om minnen och drömmar: han vågar vara ifrågasättande, vågar lyfta fram den privata smärtan. Tyvärr kan han inte undvika en och annan banalitet, som väl inte pryder sin plats i en intellektuells CV: ”jag konsumerar mer musik än sprit. Dels för att musik är billigare, dels också för att musik är hälsosammare, man vaknar inte med baksmälla efter en natts lyssnande.” Han betvivlar att världen kommer att överleva de närmsta femtio åren, men fyrtiosex år efter denna profetia måste erkännas att apokalypsen inte har infunnit sig.

Redan som barn upptäcker han att man måste hitta på ursäkter (=ljuga) för att få vara ensam, och den som vill vara intellektuell har förstås ensamheten som ett beroende: då blir människor mest i vägen, ett jobbigt inslag. Det mystiska inslaget i boken handlar om A., en ung kvinna som tar livet av sig, och som gnager på Myrdals samvete. Varför? Det går inte att hejda någon som har bestämt sig – det är bara dumt att tro att du kunde ha sagt eller gjort något annorlunda. Han väljer arbetet framför att hjälpa henne, men det skulle aldrig ha gått att hjälpa henne ändå.

Nu när jag har läst blir jag lite positivt överraskad, att den kunde vara så bra skriven. Jag trodde väl inte att han hade det i sig, Jan Myrdal, att kunna skriva så glödande, så engagerat. Om det är uppriktigt eller inte är svårt att bedöma – jag tror i alla fall att han kommer längre i uppriktighet än många andra som har försökt. Det är förstås också en bok som försöker skriva som Strindberg. Den intellektuelle måste våga säga det obekväma, och det har han lyckats med i den här boken.

Så: det var ett misstag att tro att jag hade läst boken – å andra sidan har den förmodligen påverkat så många som i sin tur har påverkat mig, att läsningen endast blivit ett bekräftande av sådant som jag redan vetat, eller som har blivit refererat till och kommenterat av andra.

I en radiointervju för länge sedan fick Freddie Wadling frågan varför han var så delaktig i olika projekt hela tiden, spelade i en massa band samtidigt, och han svarade att det berodde på att han var så rastlös, och sa: - När Mozart var i min ålder, då hade han varit död i sex år! – följt av det karakteristiskt demoniska Wadling-fnittret. Ungefär vad jag brukar tänka: - När Lord Byron var i min ålder, då hade han varit död i sex år!

Så det är med ögon gröna av avund jag läser Ola Wikanders bok Orden och evigheten. Tankar om språk, religion och humaniora, utgiven på Wahlströms & Widstrand. Han är fjorton år yngre än mig, och är för alla måttligt och omåttligt språkintresserade stjärnskottet som bland annat skrivit den oumbärliga I döda språks sällskap. Han lär behärska ett dussin döda språk, utöver ett oklart antal levande. Begreppet ”ung och smart”, som jag trodde var en contradiction in terms, har sällan fått en så levande illustration. Här får vi läsa om varma verbrötter, om datorernas modersmål, om språksnobbism för flera tusen år sedan, om Lucifers etymologi, om det orientaliska språket hurritiska som gav oss de första noterna, om eskimåspråket inuktitut, och en hel del annat.

Det lite speciella med Wikanders approach är att han gärna använder exempel hämtade från ”populärkulturen”: det framgår mer än tydligt i förordet att han verkligen inte gillar seriös film (är det inte märkligt att så många genier på olika områden föredrar avarterna: den mest poänglösa litteraturen – Bill & Ben-westerns – den mest vulgära hårdrocken, den mest bombastiska bildkonsten, den mest genomkommersiella filmen, eller som i det här fallet, fantasy?) – eller seriös konst överhuvudtaget, för han ger tummen ned åt allt sådant här, medan han faller för de enklaste knepen som Hollywood erbjuder.

Liksom andra i det här gebitet tycker han om att föreläsa och förklara, och det har jag förstås inget emot, då ämnena han rör sig kring är intressanta i sig. Det finns förstås populärvetenskapliga ambitioner med böcker som denna: men språkforskning på filologisk nivå är inget för den som inte vill grotta in sig med facktermer, med exemplet i walesiskans dubbeltecknade ll-ljud: en tonlös lateral alveolar frikativ. Men Wikander är ingen Fredrik Lindström, även om han har pedagogiska tricks för sig, utan mer nördig expert, som är som bäst när han blir som mest engagerad. Det händer när han diskuterar ställningen för ämnena latin och grekiska i svenska skolor och universitet: ”Idag ses det som viktigare att kunna sända en svensk ut i rymden än att översätta och studera gamla texter på deras egna språk för att vidmakthålla en kunskapstradition”.

Lika uppeldat skriver han i ett försvarstal för humanismen, och det obefintliga intresset från de inflytelserika invånarna: här handlar det om att slå in hårt stängda dörrar, i Sverige – entreprenörslandet och vinstmaskinen Sverige, de korta perspektivens Sverige. För så går det med en regering som är kunskapsfientlig, skulle jag vilja tillägga, eller med politiker som tycker att det är viktigare att frottera sig med kungahusets medlemmar än att med ett enda ord försvara Lars Vilks insatser för yttrandefriheten, för att bara ta ett exempel.

Inte alltid håller jag med honom: när han diskuterar tvåspråkighet förordar han en kreativ tvåspråkighet – att vi ska behålla ett riksspråk som officiellt språk, och använda varianten parallellt. Det fungerar som smort – för eliten. Tvåspråkighet blir gärna halvspråkighet, för den som inte har talangen eller förmågan att upptäcka det intressanta med språk. Desto mer gillar jag hans halsbrytande jämförelser (Söderberg och Lovecraft, vilken koppling), och finurligheten i hans blick för detaljer. Det kompenserar för att han egentligen saknar humor: inte ens den förväntade akademiska knarriga sorten har fått fäste i honom.

Jag läser Wikanders bok med stort nöje, tycker att han ofta lyckas förmedla sin fascination inför främst språk – ofta berör han religion, och där kommer han ofta in på ceremoniella aspekter, vilket inte direkt är religionens mest förtjusande sida. Själv skulle jag nog akta mig för att definiera mig som språkmänniska – det är en av mina stora sorger att jag aldrig bemödat mig om att lära mig fler språk, för det finns fanns plats för ett par levande, och kanske en handfull döda också. Dock, det är något med språkinlärningen som jag fasar inför, och det är det där att man måste plugga in en massa begrepp, all utantillärning, som jag klarar mig utan, eftersom jag ändå glömmer allt – kanske med undantag för att Nefertiti borde ha hetat Nafratita, eller möjligen Nafteta.

”We all get a little mad sometimes”, löd Norman Bates lakoniska replik i Psycho, och det har Maja Lundgren tagit fasta på, när hon låter sin huvudperson Oscar Riktelius bli lite galen i sin nya roman Mäktig Tussilago.

Fast, galen? Det kanske hellre ska kallas konvulsiv kollaps. Det utspelar sig på en middag i den brackiga vänskapskretsen, där hemmapappan efter en havererad doktorsavhandling alltså tappar besinningen, men först efter ganska många sidors tradig prosa. Upptakten påminner om middagen hos Professor Stenkåhl i Strindbergs Svarta fanor: att Lundgren när en Strindberg-identifikation är nog ingen förborgad hemlighet, och det är nog inte heller enbart av ondo. Stundtals skriver hon rasande roligt, men ibland blir det bara ointressant.

Hon skriver fragmentariskt, osorterat, och som läsare hinner du tröttna på den ryckiga konversationen både en och två gånger, eller flera. Det förekommer också, liksom i Svarta fanor, en del pikar mot samtidens kändisar, fast de är långt ifrån lika besinningslösa som i Myggor och tigrar. Här trampas det försiktigare på de ömmas tår, och bara den riktigt insatte kan väl identifiera vem som döljer sig bakom de låsta potentaterna i den här nyckelromanen.

Skillnaden mellan M T och M och T blir slående: 2007 års roman var skriven ur en inre kraft, och du förnam hela tiden hur den tvingade sig fram, och dessutom fanns det en överensstämmelse mellan form och innehåll – 2010 års roman svårare att motivera, då den hela tiden faller sönder i sina beståndsdelar. Den hänger inte ihop ens i sina mindre delar (inte var Björn Borgs främsta vapen som tennisspelare sina serve-ess, till exempel).

Oscar, huvudpersonen, är totalt ointressant, och där har nog Lundgren misslyckats kapitalt i människoskildringen. Däremot går det inte att förneka att hon har issues, många hang ups, och många måltavlor – men hon fräser mest, utan att bita eller klösa. Samhället tvingar oss att vara politiskt korrekta, och då öppnar det för revolt av olika slag, blir hela kontentan. Bitterheten och förtvivlan kämpar tappert om herraväldet både hos Oscar och hans författare. Samtidsdebatterna flimrar förbi, där Lundgren fångat upp vad vi talar talade om, för det hinner alltså bli inaktuellt – det är gårdagens debatt det här, och ett i längden lite tröttsamt förutsägbart angrepp på – ja, vad, egentligen, förutom det där diffusa begreppet ”vänsterländska kulturmänniskan”.

Att Maja Lundgren gillar att skriva på tvären kan jag inte ha några invändningar mot – det är hennes grej. Hon gillar inte att gulla med läsaren. Men här blir det i sig ett maner, att hon frossar i att göra sig så otillgänglig som möjligt – och textens förvirring kan förstås motiveras av Oscars förvirring, med en skitjobbig väg in i psykosen, passerad genom en psykiater i Manchester-kläder, ännu en vitsig eller bara vimsig parodisk sådan i litteraturen. Hon ordleker sig fram genom den snåriga texten – stundtals obegripligt oläslig – och experimenterar med stilbrott, inkonsekvenser, utfall, non sequitur-inslag, och ibland är det lyckat, men ibland bara plumpt. Som (nästan) all satir, kan tilläggas.

Om det här inte roar nu kan det säkert roa någon om hundra år, när alla nycklar har låst upp pseudonymerna. För egen del kan jag bara vittna om besvikelse, om frustration, och ett och annat småleende. Det verkar dessutom vara Maja Lundgrens öde att hennes böcker ges fula omslag: jag erinrar mig två riktigt stygga pocketomslag, men inget kunde ha förberett mig på fulheten i det här omslaget, som uppvisar en formgivare som har tänkt fel – på flera nivåer. På sätt och vis ändå ett kongenialt omslag till just den här boken.

Endast en förälder kan känna igen sig: du minns hur det var när du första gångerna hörde det obehagliga klonk-ljudet i dammsugarröret när du svepte över barnens rum, och paniken ledsagade de diffusa funderingarna i din inre monolog, med ordet ”LEGO!” Ja, du hade låtit maskinen råka suga i sig en av plastbitarna, och tänkte nu att det förmodligen var någon viktig komponent, som skulle bli djupt saknad om du inte gjorde det enda rätta: gav dig in i skräppåsens grå olustiga inre för att leta fram något som ibland var en LEGO-bit, och ibland något helt försumbart. Ja – men det var då, för när du något år senare hörde det där bekanta ljudet tänkte du i stället: åh, så skönt, hoppas det var en LEGO-bit, för då blir det färre bitar för mina ömma fotsulor att trampa på. Nu har vi städat bort och förpassat dessa numera inaktiva legobitar i två stora svarta plastsäckar, och tejpat igen dem tillbörligt för förvaring i garaget, i väntan på att barnbarnen ska få glädjas åt denna skatt i en framtid som i dagsläget känns lika preliminär som barnbarnen själva.

Hunter S. Thompson som legofigur

Liksom läsare i allmänhet roades jag en smula av Per Johanssons debutroman Göteborg i päls, men det vore en överdrift att hävda att jag sedan dess har tänkt särskilt mycket på den: kanske beklagligt, tänker jag nu, när jag tar mig an hans andra roman, som heter Cancersurfare, och återigen måste jag säga att jag blir förbryllad.

Bra? Det här? Jag vet inte. Huvudpersonen hette förra gången Perry, nu verkar han heta Per, för han har i alla fall skrivit romanen Göteborg i päls, och nu arbetar han i hemtjänsten, och verkar återhämta sig från ett mentalt sönderfall. Men att krisa: det är raka motsatsen till den stereotypa manliga författaren, så jag kan inte låta bli att lite cyniskt undra om han gör en Daniel Sjödin, alltså koketterar med falska solkigheter. Eller om han nu mår dåligt på riktigt då, (varför) måste han använda sig själv som huvudperson?

Här blir cancern emblemet för vår tids fixering, där huvudpersonen gör privata efterforskningar i ämnet, samtidigt som han fixerar sig vid en kollega i hemtjänsten, Elin, som åker till Berlin, och på något sätt kan Per berätta om det här – kanske inte så konstigt, då han är författare, och vi läser en roman. Skildringen av hemtjänsten kan erinra om Kristian Lundbergs beskrivning av hårt kroppsarbete i romanen Yarden, eller poeten Johan Jönssons tirader om vårdarbete i sina senaste diktsamlingar. Det är arbetarlitteratur som förnedrande, som knäckande extraknäck, där skammen alltid lurar – inget att hymla om, ingen som jobbar där är stolt över det.

Realistiskt beskrivs vårdarbetet, men om det är sant eller inte är en annan fråga. Det finns i Johanssons roman en krypande, obehaglig stämning: man väntar på en katastrof, att något hemskt är på väg att inträffa. Men jag förstår inte varför han ägnar så mycket tid åt Elins vistelse i Berlin, där hon möter Andy, yrkesmördare eller militär, och utvikningar om Göring och andra nazister. Det tillför inte mycket till berättelsen om Per, hur sann den nu är eller inte är. Romanen är full av lakoniska konstateranden, som också dem bidrar till den otrevliga stämningen.

Det verkar ha blivit kutym bland svenska prosaförfattare att bifoga en who to blame-list, där de listar inspiration och intertextuella referenser: Johansson anger tjugo namn, där den obligatorisk Gilles Deleuze samsas med Per Gessel – dock saknas David Lynchs namn, trots att bokens motto anspelar på hans Twin Peaks, utan att romanen i sig uppvisar så många likheter med just den tv-serien, förbryllande nog.

Grafiska romaner, eller det som tidigare hette serieromaner, blir troligen vårt århundrades gissel – för den som tänker unna sig att vara lite stockkonservativ så där i största allmänhet. Kolik förlag har i alla fall satt klorna i August Strindbergs hyperintressanta roman Inferno, med läckert färglagda illustrationer av Fabian Göranson, och allt är förstås frid och fröjd.

Nja. Strindberg har, för den minnesgode, blivit föremål för dylik uppvaktning förr: då var det den mer livlösa romanen Röda rummet som blev tecknad serie både på 80-talet och 2003. På ett ytligt plan är det inte mycket som har hänt, även om Göransons färgbehandling går åt ett murrigare håll.

Att enbart läsa Inferno är ett äventyr: definitivt en av Strindbergs knäppaste texter, med sina hallucinatoriska fantasier och mardrömsvisioner – låt mig bara lite stillsamt slå fast att förföljelsemanin som han så suveränt gestaltar inte riktigt kommer fram, på grund av att bilderna är så förtvivlat övertydliga. Det är extrema reaktioner hela tiden, med gapande mun och fnysande näsborrar. Så bilderna skapar en distansering, och får texten att bli mindre närgången, vilket i sig skapar en mindre empatisk läsart – nästan så att man börjar skratta åt den tokige Strindberg, och det är väl inte meningen ändå.

Galen? Eller bara associationsbanor som löper amok? Inferno är en furiös hyllning till en fantasi som skenar fritt, men att läsa den som tecknad serie eller grafisk roman är inte så värst upplyftande.

Känslor är svåra att iscensätta: varken orden eller bilderna förmår riktigt ge rättvisa åt känslorna, och i det här fallet kan sägas att bilderna inte bidrar särskilt mycket. Tusen bilder säger mindre än ett ord, heter det väl (den här boken innehåller uppskattningsvis mellan 700-800 ord, och det är väl några för många). Det fungerar bäst när Göranson går bortom de stränga reglerna, låter bilderna sprängas ut ur sina ramar – men han gör det för sällan, vilket är synd, då Strindbergs text tillåter den typen av splittrad läsart. Men jag roas av hur han utvecklar sitt bildliga språk, till exempel genom att låta rivalen Popoffsky bli en spindel, som bokstavligen spinner en väv kring det stackars offret Strindberg.

Nu ska jag inte gnälla allt för mycket på Göranson, som förmodligen misslyckats på ett bättre sätt än de flesta skulle ha gjort, och jag har egentligen inget emot bilderna. Men vad är poängen? För den som inte orkar läsa hela Inferno? Men låt bli då! Det här är bara ett sämre surrogat, som aldrig kan förslå.

Rosenlarv förlag ger ut en antologi med ett lika tilltalande yttre som inre, och en lockande titel: Omslag. Queer poesi. Det är redaktörerna Athena Farrokhzad och Linn Hansén som har sammanställt tio texter, där väl inte allt är lika bekvämt inrättat i genren poesi, men det kan jag ha överseende med. Redaktörerna har en bakgrund som konstnärliga ledare för festivalen Queerlitt i Göteborg, och merparten av texterna är tidigare publicerade, men på väldigt skilda ställen.

Nu är väl begreppet ’queer’ så vedertaget, att jag inte behöver – fast, när yngste sonen ser boken fnittrar han till: ”Ska du läsa bögdikter?” – så, förhoppningsvis för sista gången då: nä, queer betyder, i alla fall i min vokabulär, inte (bara) homosexualitet, utan ett utmanande av alla normer, att gå på tvärs mot fördomar och förutfattade meningar, i en medveten ovilja att befinna sig i något förstelnat som bara förminskar och ställer till med besvär. Människan är gränslös, fatta det, liksom.

Är poesin så heteronormativ som Farrokhzad och Hansén skriver i sitt förord? Snarare skulle jag hävda att skapandet är något kvinnligt – mäns handlande är destruktivt, kvinnors konstruktivt, och konst kan aldrig vara destruktiv, oavsett om upphovsmannenpersonen heter Lars Vilks, Anna Odell eller Blixa Bargeld. Därmed inte sagt att det är oproblematiskt, från något perspektiv, utan mest nedvärderande: ”Att vara flicka. Ett lågstatusjobb”, heter det i Sofia Klittmarks och Sofia Pulls text (du är så cynisk att du misstänker pseudonymer, säger du …). Att vara pojke, då? Tja, det innebär väl att inte behöva anstränga sig så hårt – det finns inget ”duktig pojke-syndrom”. Men poesin är tvåkönad – det har jag Ebba Witt-Brattströms ord på.    

Det jag gillar med Omslag är hur boken uppmuntrar samarbetet: alla texter utom två har dubbla upphovsmänpersoner. Samtidigt är det lite svårt att alltid fatta vitsen med den metoden, att några av texterna ändå inte berikas av ett dubbelt perspektiv, eller vad man ska kalla det. Hur har det gått till? Har person 1 skrivit och person 2 responderat, eller skriver de varsin mening, eller vad? Nä, det får jag inte veta, och jag vill kanske inte veta det heller. Även om det i svensk litteratur är ovanligt med samarbetsprojekt av det här slaget, vet jag att det har bedrivits av Ett lysande namn (jag var själv med i ett sådant häromåret), och i sin senaste diktsamling lät Lars-Mikael Raattamaa ett antal gäster vara med och skriva, bland dem Hanna Hallgren och Johan Jönsson, som är med även här, tillsammans.

Jenny Tunedal kan själv, men jag blir inte klok på hennes ”perverterad[e] översättning” av Gertrude Stein, eller kan tycka att det ger mig något särskilt, utöver en panna i djupa veck. Ett mer lyckat exempel på found poem finns i Jonas Bruns och Kristofer Folkhammars bearbetning av en bok om homosexuella i Göteborg under tiden för andra världskriget – ”såna” blir deras beteckning, ett kodord för dem, och där framträder det avvikande chockerande i all sin öppenhet. För där finns det bara plats för ett vi och dem, ett vi – normala   som definierar oss mot dem – såna.

Mara Lee kan också själv, och hon skriver som vanligt våldsamt bra, otäckt och starkt, en hårdhänt poesi, om ”en Genet isk brytning”. Det mest positiva med samlingen är annars driften att låta objektet bli subjekt, tala i egen sak, även om det kan vara svårt att se det (tillräckligt) queera i alla texter. Boken avslutas med ett samtal mellan Jenny Tunedal och Hanna Hallgren, som elegant växlar mellan det högstämda och det flamsiga – och kanske där en könsskillnad ändå kan skönjas, om jag tillåts vara så generaliserande, att män har en benägenhet att ägna sig åt trams, medan kvinnor hellre väljer flams. De är inne på spåret att det som är queer ofta också är en massa andra saker, och det är väl det som är kruxet. Hallgren hävdar också att ”Bebisar kan vara queera” – ja, barn överhuvudtaget, skulle jag tillägga, att barn är idealiskt queera i sitt förhållningssätt och sin brist på inrotade och tillvanda värderingar.    

Men det här är en bok som på något sätt försöker bryta sig loss från teorierna – typiskt nog fladdrar namnet Judith Butler bara förbi, utan att fastna: risken är väl annars att det blir för mycket teori, att allt stannar vid abstraktioner, när begreppet queer tjänar på att bli just så kroppsligt och konkret som i flera av de här texterna. 

En av Strindbergs rivaler på scenen, Alfhild Agrell, skrev utöver dramatik noveller av förnämlig klass, samt en enda roman, Guds drömmare, som Umeåförlaget Atrium påpassligt har gett ut på nytt, utsökt formgiven, och nästan lika utsökt att läsa. Den utkom första gången 1904, så en nyutgåva var ingen dålig idé.

Förlaget låter romanen efterföljas av fem samtida recensioner, samt en nyskriven essä av Anna Williams. Av de samtida, som väl samtliga visar åtskilliga förbehåll i sina varsamt kritiska texter, fastnar jag för Oscar Levertins välskrivna från Svd 20 juni 1904, med ljuvliga ord som ”similigrannlåt” och ”kromolitografisk”.

Det är en ganska udda skapelse Agrell har skänkt vår litteratur, en halvt grotesk roman, som i förstone får mig att tänka på Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, som utkom ungefär samtidigt, men berättelsen visar också paralleller till Flannery O´Connors sydstatsgotik i Blodsbunden, om att hitta en religion bortom religionen, anspråken att hitta Gud utanför alla etablerade sammanhang, utanför kyrkan.

Agrell pendlar mellan saga och realism, i sin historia om den unge stockholmsprästen Åke som tar sin tjänst i Härnösand, där han skådar den tonåriga Margareta, som är mer väsen än människa. Skickligt målas det norrländska fram både miljö- och personmässigt, med kynnet suveränt infångat, med människor som bara kan vara ”varsamt förnöjda”; det är en värld som saknar mellantoner, en atmosfär av brutalitet, som också är besjälad med starka symboler.

Vi ska också få se att här skissas en ideal religion fram, en försoningens religion för alla trosinriktningar – ett religiöst Utopia. Åke är mer estet än präst, och Margareta en eterisk skepnad med lätta steg på jorden. Det här är ingen kyligt skriven roman, om agape eller platonisk kärlek, utan det är begäret som tar Åke i besittning. Hon lever i musiken, och man fattar tidigt att hon är för ömtålig för den här hårdhänta världen: hon är lika utomjordisk som Helen Burns i Jane Eyre.  Då spelar det ingen roll att Åke, som är förlovad med systern Dagmar, hellre vill ”kyssa de där blekt skära läpparna röda, ge henne sitt liv och göra henne sunt mänsklig lycklig, kväva hennes smärtas jordmån med kärlekens äkta, levande blommor”. Inget mänskligt kan nå Margareta.

Guds drömmare är en ganska otympligt skriven roman, med överdrifter och en tämligen grov behandling av teman, men det melodramatiska blir ändå motiverat: som om verkligheten skulle lida brist på överdrivna personer. Det är skrivet i en högstämd ton, med figurer som rör sig mellan det endimensionella och det mångfacetterade. Rivalen Brother, renegaten och avfällingen, en vinkelpredikant eller domedagsprofet (”domedagspoet”, kallar systern honom), är liksom Margareta en ”Guds drömmare”, ett svårfångat begrepp, för dem som inte kan bli berörda av Gud, utan bara i sin otillräcklighet försöka och försöka arbeta för Gud.

När jag läser Agrells besynnerligt rika och underliga roman tänker jag att det här borde von Trier filmatisera, tills jag kommer på att det är väl något av det han gör: till exempel Breaking the Waves innehåller en liknande kamp mellan människorna och Gud, och den filmens avslutning är nästan overkligt lik avslutningen här, in till himlavalvets klockringning i jubel.

Foto Cora Tabea Hillebrand.

Foto Nils Krogh.

Den som vill se en Fröken Julie-uppsättning som är spännande på riktigt, ska nog bege sig till Aalborg och se den här danska föreställningen, regisserad av Minna Johannesson, som tidigare bland annat har regisserat en pjäs om Pasolini. Hon har helt sonika satt ut ett antal vildsvin på scenen - varför har ingen svensk regissör tänkt på det, betonat det djuriska på det sättet? Pjäsen har gott om djurmetaforer i både språk och allusioner, symboler, och på riktigt. Men man bör vara tillräckligt vuxen, betonar Anne Middelboe Christensen i sin recension.

Fotograf Petra Hallberg

Det har alltid i Per Hagmans persona funnits något av tjurig buspojke: så även i hans språk, som alltid har varit en motståndsrörelse mot det gängse, mot den vedertagna språkbehandlingen i svensk prosa, där prydligheten och korrektheten alltid varit ledstjärnorna. Så kom Hagman med sin slängiga och provocerande nonchalans, där han gav blanka fan i att följa alla ängsliga påbud om vad man får måste göra. Fast det var nog först med novellsamlingen Skugglegender som jag på riktigt kunde uppskatta hans stil, en slags legering av det talspråkliga och det prosalyriska.

Nu är det med stor förväntan Hagman återvänder som romanförfattare – faktiskt hans första roman sedan 1997, då den senare prosaboken Att komma hem ska vara en schlager väl ändå var en mer eller mindre självbiografisk roman. Vänner för livet (Bonniers) är en omfångsrik roman på drygt 600 sidor, och precis så där spretig och svårfångad som man vill att en Hagmanbok ska vara.

Allt är som vanligt: det är jakten efter bekräftelse, fast maskerad som självständighet. Den där sneglande blicken mot det andra, mot en trygghet som ändå aldrig kan tillhöra protagonisterna. Vi har mannen Erik, uppvuxen i Västergötland med sin farbror Eddie Meduza som rebellisk förebild, och kvinnan Sophie, uppvuxen mest i England med pappan som världsberömd jockey. På var sitt håll växer de upp – ja, men de växer inte upp, för de försöker förtvivlat hålla fast vid barndomens oskuldsfullhet. Som barn ges de tidigt inblickar i de vuxnas värld, men det är bara avskräckande i sin ryslighet. Det är förstås inte utan ett mefistofeleskt leende Hagman skriver in fulkulturens härförare Eddie Meduza i sin roman: det är en snygg provokation, som nog ger åtskilliga läsare bryderier.

I svensk litteratur är Hagman något av en anomali, med sin vurm för livet bortom Sveriges gränser, och sin blick riktad utanför normaliteten. Men om han påminner om någon svensk författare är det väl den likaledes tjurige Torgny Lindgren: redan i den hårt skruvade självbiografin fanns en faiblesse för skrönor, ett uppvaktande av det osannolika, där realismen på något sätt baxnar inför tyngden av det som (väl?) ändå inte kan inträffa. Det finns även här en finurlighet i anslaget – som när Erik för en lättimponerad amerikan utger sig vara Brezjnevs barnbarn, för att lättare sälja några teckningar.

Hagman försöker bevara oskuldsfullheten hos sina karaktärer, som inte vill fördärvas av erfarenhet, av det ”darka”, som Sophie kallar det, och vill inte heller lära sig något av livets törnar, utan bara existera utanför livet: livet som snärjer, förminskar, pådyvlar. En nyckelscen är när Sophie står vid en trafikbro och snärtar iväg tändstickor ut i mörkret, och tänker på en död kille som gjorde likadant, och om han nu skulle återvända: ”Två främlingar bredvid varandra som stod och sköt tändstickor över räcket med ryggarna vända mot alla monotont passerande bilar”, och så den självklara sammanfattningen: ”Vissa mår bra av trädgårdsskötsel, andra av att baka bröd. Hon och han av att skjuta tändstickor så här.” Det finns en liknelse med Eriks beskrivning av känslan när han träffar Sophie, att det är ”en pil av ljus”.

Idealet är att leva utan ansträngning, men ändå få ett liv som betyder något. Skillnaden mellan Hagman och hans kolleger är att han också kan skriva utan ansträngning; han skriver aldrig med dykardräkten på, för det är inget som tynger ned, utan allt blir lika lätt – samtidigt som det finns filosofiska anspråk, men bara att de maskeras och tas ned på jorden, vägrar bete sig så där väluppfostrat akademiskt och teorityngt som brukligt är. Däremot finns det i Hagmans skenbart anspråkslösa anslag precision, som när han beskriver Sophie som ”den där rädda tonårstjejen som stannat tio år för länge på en föräldrafri fest”.

Både Sophie och Erik närmar sig en sofistikerad prostitution, utan att ta skada – och det kan provocera lika hårt som Meduza-referenserna. Men mest skriver han om människor med orolig läggning, människor som inte kan komma till rätta, som alltid lever i brist, men rycker på axlarna åt sin hopplöshet. Livet kan bara svika och såra; därför tävlar de i att göra sig hårda och kalla, där den okänsligaste vinner. Men jag vet inte vad de är mest trötta på: om det är livet eller bara sig själva. Liksom karaktären i Anna von Hausswolffs låt ”The Book” kan de inte hoppas på någon peace of mind, bara ”peace of hope”: som om sinnesfriden ersatts av sinneshoppet, där de går omkring med ”innebördsdämpande axelryckningar”, och det här är en bok om sökandet efter trygghet och tröst är avgörande inslag, där nyanserna i olika axelryckningarna är betydelsebärande.

Vad är självständighet, som ändå är romanens bärande tema? Att vara oberoende av andra, skulle ordboken upplysa, om vi hade någon till hands. Hagman är suverän på att skildra det här utanförskapet, den där motvilliga längtan efter något som de vet ändå inte kommer att hjälpa, att det är lönlöst att tro att det finns ett bättre liv någon annanstans. Han fångar exakt in den där vetskapen att du inte är som de andra, att du inte har något gemensamt med dem, och han förblir lojal mot denna känsla, och det är också vad som bär den här ibland lite för långa berättelsen.

När det prosalyriska anslaget fungerar, då skriver Hagman ljuvlig prosa, men ibland kan hans iver att handskas med bildspråket bli lite påfrestande (”Hans replik var som att bli matad med en rågad sked solsken […] Hjärtat ett greyhoundhjärta som slog i solvarm sand”). Jag gillar mer hur han laborerar med bestämda former: ”sedan bredde vemodiga lugnet ut sig”, ”[g]rumliga gränsen mellan jakt på självständighet och jakt på ensamhet”, och – min favorit – ”[b]ranta rädslan inför ännu en dag”. Men i sanningens namn är det en lite ojämnt skriven bok, och utöver en nonchalans som ibland inte enbart är positiv finns här några partier som hade kunnat kortas ned en aning: så blir också avslutningen på en galoppbana i Dubai mer av ett journalistiskt reportage än skönlitteratur.

Förlaget utlovar att det här är en ”provocerande” berättelse, men jag vet inte vad som då är det provocerande inslaget: kanske det som provocerar med Hagman, och motverkat hans intåg i etablissemanget, är att han lyder andra estetiska ideal – han provocerar med att kokettera med sin ytlighet och sin förkärlek för att skriva om drönare och slackers, när idealet är att vara lutherskt seriös och plikttrogen in i minsta skiljetecken. Vad Hagman vinner är en egen rytm i språket, men också en egen variant av spleen, sjukan som härjade bland 1800-talsbefolkningen.

Därför är det också en paradoxal konsekvens att Vänner för livet allra mest kan ge intryck av en nutida Den allvarsamma leken. För när Hagman debuterade med Cigarett intervjuades han av Tv 3:s litteraturprogram Gutenbergs galax, och provocerade programledarna med att på frågan vad som var hans favoritlitteratur svara att han gillade böcker som såg snygga ut (vad är det för mekanismer som gör att exakt samma människor tycker att det är charmant när Oscar Wilde säger liknande saker blir provocerade när Per Hagman gör det?): men medan Barbara Voors i samma program talade sig varm över Marguerite Duras och Hjalmar Söderberg har hennes egna romaner allt mer avlägsnat sig därifrån, medan Per Hagmans romaner allt mer närmar sig dem.

David Cameron läser Ian McEwan på tunnelbanan. Hans medresenär har annat för sig.

När nu Patti Smiths nyutgivna memoarer Just Kids hyllats så enhälligt av sina läsare kan det vara dags att påminna om att Brombergs faktiskt samtidigt utger diktsamlingen Oskuldens tecken, med översättningar av Niclas Nilsson och Marie Silkeberg: förvisso har den fått några utspridda omnämnanden, men det är också allt – troligen har den hamnat i skymundan av memoarernas visserligen förtjänta uppmärksamhet, vilket nog illustrerar att det var ett taktiskt misstag av förlaget att ge ut böckerna exakt samtidigt – alternativet skulle vara att det säger något om poesins obetydliga ställning i dag, men det vägrar jag att erkänna.

I alla fall: tidigare har jag uttalat mig lite nedlåtande om Smiths poesi, som varit undermålig i jämförelse med sångtexterna – men då har jag avsett hennes tidiga försök i genren. Det här är en diktsamling utgiven 2005, och ger exempel på en helt annan röst än i de tidiga samlingarna från 70-talets början.

På svenska har Smith tidigare fått ett knippe dikter från The Coral Sea översatta av Ulf Bergström och Patrick El-Hag i BLM (3/99), samt några stycken i antologin Beat!, översatta av Pamela Jaskoviak, 2004. Det är ett glädjande initiativ att vi här får en hel samling översatt: det ger ett helhetsperspektiv, men framför allt, därför att det här är en så bra poet, en så betydande poet. Dessutom är Nilsson och Silkeberg skickliga översättare: de hittar en lämplig rytm, undviker pinsamma ordval, och där ingen svensk glosa finns låter de originalet (’jack-o-lantern’) stå kvar.

Nu framträder en mogen poet med en rutinerad röst. Hennes bok må heta Oskuldens tecken och ge associationer till William Blakes emblematiska Songs of Innocence and Experience, men också här handlar det lika mycket om erfarenhet som om oskuld: om hur det onda sipprar in i det goda, om hur vi ska uthärda en tillvaro som innehåller så mycket djävligheter. Men titeln Auguries of Innocence kan också utläsas som Oskuldens järtecken, med ockulta inslag, där poeten fungerar som en vates, en skådare, med esoteriska förtecken, en drift mot något bortom (de sex) sinnenas värld.

Hennes dikter uppvaktar möjligheterna, försöker nå insikter av större slag. Det är en poesi som är både förebådande och tillbakablickande: starkt vilande i traditionen samtidigt som den är rastlös i sitt sökande efter ett unikt uttryck. Hon vågar vara högstämd, allvarlig, i åkallan av de största orden.

Som vanligt hos Smith knyter hon starka band till några av de mest kantstötta poeterna: Rimbaud, Genet, Byron, utöver Blake. Men det är inte bara som fernissa: hon gör något eget av förebildernas arbete, och lyckas sväva på egna vingar, pröva egna syner, även när hon markant lånar bildspråk och ordförråd.

En skillnad mellan den tidigare Smith och den sene är att provokationerna har mildrats. Eller snarare att hon utmanar med andra metoder. Hon skriver om hur önskan efter en alternativ värld allt mer framstår som ett absolut krav: den bättre världen finns framför våra ögon, men vi väljer konsekvent den onda, krigiska världen. Detta är ett bärande tema i några av sångerna på hennes senaste skiva ”Trampin´” (2004), i den improviserade ”Radio Baghdad” ett ursinnigt utfall mot Amerikas utrikespolitik som landade mitt i upptäckterna om militärernas tortyrmetoder i Abu Ghurayb-fängelset i Irak – ”They´re robbing the cradle of civilisation!”.

Smith låter det onda slita oss i stycken, med sina vulgära tentakler, och grovheter som överröstar musiken, harmonin, i en furiöst skriven dikt som katalogiserar den tabloidisera(n)de världen, men hon glömmer inte att ge de goda krafterna sista ordet: ”de bedövade med utsträckta händer och barn härjar som hundflockar och vem ska mata dem ge dem sekel av förlorad kärlek när de hukar i vår skit oförmögna att begripa sin egen i konstellationer av fruktan […] och de ska minnas hur barmhärtigheten bredde ut sig kring henne klädd i blå gryning förankrad i tro badande i hopp när de bygger upp vår värld på nytt”.

Oskuldens tecken innehåller också några självbiografiska inslag, som gör boken till ett utmärkt appendix till Just Kids. Den starkaste texten är den långa prosatexten ”Mimarens kärlek”, där hon återkallar både hur hon som tonåring snattade Rimbauds dikter och sjöng om det på ”Piss Factory”-singeln, och anagrammet ”rat/art”, utmynnande i ett besök hos Art[hur] Rimbauds uppväxttrakter, där hon klarsynt går ”i din stad och gick på de gator du föraktade, de gator jag älskar för att du föraktat dem”. Det är starka ord för det omskakande mötet med Rimbauds dikter: ”Ett svart hål som ger mig en kyss, ett vilt skrik”. Lika starkt ömsint skriver hon om saknaden efter den döde maken Fred Smith: ”I stigande cirklar valsar / luftströmmar kring den ostyriga stammen, / klänningarna lossas, de faller / skimrande, en efter en, / som för att ge sitt ord: / någonstans är du bortom allt ont.”

Mindre imponerad blir jag av en kufisk dikt om fåglar i Irak, som utmynnar i Virginia Woolfs självmord, med oklar koppling. Men även om hon förlorar något slag vinner hon kriget, och hon har slagits för det goda. Konsten har ryckt Patti Smith rakt ut ur ett instängt liv: att läsa hennes dikter är att upptäcka denna transcendenta glädjekänsla, att världen kan vara befriande.

Var tid har sina fixstjärnor: återvänder vi till 80-talet hade vi ett knippe litterära under som trollband sina läsare med ungefär ett par verk vardera, innan lyskraften slocknade – tänk bara hur uppburna tysken Patrick Süskind och belgaren Jean-Philippe Toussaint var då, och något senare hur författare som Peter Høeg, Bernard Schlink och Michel Houllebecq lyckades skriva böcker som hade oändligt mycket att säga oss då.

Bara som en liten brasklapp innan vi helt faller på knä inför dagens mest lysande stjärnor inom litteraturen (typ Juli Zeh, Mircea Cărtărescu och ytterligare någon). Eller när använde du senast namnet Hans-Ulrich Treichel som exempel på spännande tyskspråkig författare? Nu är det i vilket fall Daniel Kehlmann som fått ta över stafettpinnen som en av de mest gulliga och lovande i den tyska litteraturen, i kraft av sex utgivna romaner, varav hälften fått svensk översättning – allra senast Berömmelse. Roman i nio historier, översatt av Lars W Freij, för Bonniers förlag.

Vi som gillade hans senaste, den tricksiga och snillrika Världens mått, kan finna fog för nyfikenheten inför denna roman, som dock får betraktas som lättviktig bagatell i jämförelse med den, som var både roligare och intelligentare. Nu är romanformen mest en efterhandskonstruktion för dessa nio texter, som har mer samröre med novellen, med några långsökta paralleller eller knytpunkter.

Till Kehlmanns förtjänster hör att han är bra på att teckna verkliga människor med reella problem: det är lätt att sätta sig in i deras respektive situation, att de hamnar i knipa på ett lättigenkännligt sätt. Liksom hos Kafka är det med en vass humor han låter sina karaktärer balansera på en avgrund, med paniken på ena sidan och ett svårtolkat skratt på den andra …

En av måltavlorna för satiren är högst troligen Paolo Coelhos självhjälpsböcker, manifesterade i kopian Miguel Auristos Blancos, som förekommer i flera av novellerna kapitlen. En annan satir är det förmodade självporträttet i författaren Leo Richter, ”författaren till invecklad kortprosa full av speglingar och överraskande volter av lätt steril briljans”. Men satiren studsar inte till, blir ganska fadd och ineffektiv.

Vad Kehlmann vill säga med den här boken är att tekniken i första hand inte förslavar oss, utan att den spelar oss sina spratt, där den smådjävlas i största allmänhet. Det är en ganska skarp iakttagelse, men frågan är om inte Kehlmanns historier är lite för lekfulla för sitt bästa, liksom att han skriver lite väl beräknande, med frekventa metafiktiva inslag i Borges anda: men det är bara det att inflytandet från läromästaren hänger så outsägligt tungt över lärjungens axlar, där han för oss in i nästan identiska spegelsalar; så saknas här även den väsentliga melankolin och pessimismen som ger Borges noveller dess elegiska atmosfär. Och det är också något bedagat över dessa författare som resonerar kring sina egna figurer – ett  knep som utnyttjades till fullo under mer postmoderna årtionden, och det känns som att 80-talet har fått sista ordet i den frågan, eller borde ha fått det. Här skapas för mycket distans, och det är en besvärlig uppgift att engagera sig i de(t) som är för endimensionellt.

Mer behållning får jag då av resonemanget kring hur vi imiterar (var)andra, hur identiteten är utbytbar. Detta illustreras snyggt av skådespelaren Ralf Turner, som får uppleva hur någon annan (ständigt denna ”någon annan”!) blir honom, får höra att nej, du är möjligen lite lik honom men du har inte samma kroppsspråk, och han blir lämnad i sticket: sannerligen en novell som kunde ha skrivits av Kafka. Här blir Kehlmanns bok en inlaga i frågan om människan har dumpat sin själ.

Så – ja, en ganska hygglig bok, men jag misstänker att du bör läsa den så fort som möjligt, innan den försvinner i det där Touissant- /Süskind-havet.

När den sydafrikanska författaren Nadine Gordimer fick Nobelpriset i litteratur 1991 minns jag att även om många var nöjda med valet fanns det åtskilliga som lite vresigt menade att André Brink vore en mer lämplig pristagare. Men när så den likaledes sydafrikanske J.M. Coetzee fick Nobelpriset 2003 tror jag inte att någon hävde upp sin röst på Brink längre. Så något kan ha hänt under de här åren, som gjort Brink till en mindre aktuell författare, och att hans böcker hör till det förflutna. I Sverige i alla fall.

Men hans böcker fortsätter att komma ut, trots att jag aldrig lyckades infria mitt löfte till mig själv när det var så många som förordade honom 1991, att jag skulle läsa något av honom – jag har inte läst en rad av Brink: fram tills nu, då radioprogrammet gett mig i uppgift att läsa Skiljevägar. Memoarer, utgiven av Forum, översatt av Britt Arenander. Däremot vet jag inte om den är skriven på afrikaans ('n Vurk in die Pad), hans vanligaste språk som författare, eller engelska (A Fork in the Road), för förlaget uppger inte originaltiteln.

Skiljeväg betyder att avstå. Det svåra valet. Brink får i sin ungdom det enigmatiska rådet att när man möter en skiljeväg, då ska man ta den. Och det har han gjort, enligt sig själv, och även enligt mig. Här är det gott om vägval, gott om resor, gott om rastlöshet, uppbrott och en ständigt preliminär tillvaro. Liksom alla författare ville André bli präst, men fick nöja sig med att predika i sina böcker. Ja, för drivkraften verkar han ha gemensamt med prästerskapet, då han skriver omständligt, långrandigt, och det tar tid att tränga in i hans lite vildvuxna och ibland storslagna prosa.

De bästa partierna tillhör när han utförligt skriver om Sydafrikas politik, dels från barndomen med en rasistisk far, och dels perioden fram till Nelson Mandelas frigivning 1990. Brink förklarar landets historia som att det alltid funnits ett ”överskott av våld”. Vad som också är bra är hur Brink lyckas fånga tiden, speciellt alltså 60-talet: kanske det hade blivit en bättre bok om han hade nöjt sig med 60- och 70-talet? Men jag vill inte undvara hans analys av tillståndet efter 1990: ”Nu har vi lyckats med det omöjliga. Vad som återstår är att klara av det möjliga”, som på något sätt kommunicerar med Mikael Wiehes ”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?”

Däremot kunde jag ha avvarat de långa detaljerade skildringarna av förslagna erotiska eskapader, med förälskelser som avlöser varandra, och flummiga beskrivningar av ”sexualitetens magi”. Överhuvudtaget objektifierar han gärna kvinnor, som när han skriver om Chimamanda Ngozi Adichie som lika vacker som sin prosa, eller en aktivist från Palestina som är lika vacker som hon är rasande, och så vidare.

Vackrare skriver han om opera och om fotokonst. Ja, han har många intressen, bland dem rugby, jakt, tjurfäktning. Källkritik är inte hans starkaste sida, då han bland annat på tal om tennis påstår att Björn Borg vann flera Grand Slam (han vann bara enskilda turneringar, medan en Grand Slam senast vanns av Rod Laver 1969), och inte heller var det Gramsci, död 1937, som påstod att man inte kunde skriva poesi efter ”Förintelsen” (det var Adorno som lakoniskt konstaterade: ”nach Auschwitz ein Gedicht zu schreiben, ist barbarisch”).

Många möten med författare blir det, där de mest bekanta och återkommande är Nadine Gordimer och Breyten Breytenbach. Jag kan också beundra det mod och den konsekvens han visade under hela den här tiden: att han vågade vara före sin tid, och vågade ta ställning så tydligt och så starkt och så länge, även när det föreföll hopplöst. Han kan också frammana den stämning av panik som når den som inväntar säkerhetspolisen knackning, men inte lika febrigt som Herta Müller i sina böcker. Han låter sig inte nedslås av motgångar, och är ganska bra på att återge de dramatiska skeendena.

I stället för att gestalta (åter)berättar han, och ingen kan klaga på hans fotografiska minne, eller att här saknas detaljer. Det är dock rörigt, och kronologin rör sig kors och tvärs, även om han mestadels uppehåller sig vid det 60-tal som verkar ha varit så fruktansvärt viktigt för människor i hans generation. Människor passerar revy, men familjen skriver han bara kortfattat om. Moderns dödsfall klaras av på mindre än en sida, och hon nämns knappt annars i boken. Helt utan vidare får vi i mitten av ett par sidor om fyra barn, tidigare onämnda, som han förklarar sin kärlek på ett ganska sliskigt och påklistrat sätt med rikligt bruk av klichéer (”Med sin viljestyrka, sin vackra envishet, i kombination med sin medkänsla för andra, med sin spontana lyhördhet för världen, sin utstrålning, sin relation till sin familj och sina många husdjur och sina många talanger, bland dem hennes fantastiska matlagningskonst och hennes sinne för humor, är hon en av de mest livsbejakande människor jag känner och älskar i den här världen”), för att sedan så gott som uteslutande utelämna ur hela boken. Han är gift, oklart med vem, sedan singel, sedan gift, och så vidare. Med poeten Ingrid Jonker hade han ett kortvarigt förhållande på 60-talet, och hon får ett fint minnesporträtt, liksom så klart nuvarande hustrun Karina.

Men Brink saknar humor, och tar sig själv på för stort allvar, så vad som kunde ha blivit riktigt bra (för)blir bara något ganska intressant. Jämför med Coetzees två briljanta (halv)biografier Pojkår och Ungdomsår, hur han skriver med en helt annan distans, och når närheten på omvägar. Konsten att tråka ut är att berätta allt, yttrade Voltaire, och det borde Brink ha lärt sig något av. I stället skriver han om hur många erektioner han får av att läsa Zola, ack!

... att jag har saker att göra - läsa Patti Smiths dikter;

& etc etc etc - - -

Max von Sydow och Ingrid Thulin i Ansiktet.

Jag översätter en dikt från Pia Tafdrups nya diktsamling, Trækfuglens kompas, som utges i dag. Thomas Nydahl har skrivit en recension här; annars vill väl den som läser danska ta del av Politikens recension också, skriven av Thomas Bredsdorff, även om den är lite mjugg. En intervju med Tafdrup från DR där hon pratar om hur hon behandlar resemotivet i diktsamlingen: börja lyssna vid strax under 32 min.

ORDEN RESER

Jag bor i ett annat land, men lämnar

likväl inte mitt hem.

Alfabetet tar jag med mig

och grammatikens struktur,

ordens betydelse och betoning.

   Oavsett var på klotet

jag slår mig ned,

bor jag i språket,

   som jag fötts i.

Ingen storm av andra språk

välter omkull mitt.

Jag är jag

       i mitt eget språk –

drömmer på det, som slumpen

gjorde till mitt modersmål.

Jag skriver hemma,

           skriver ut,

överallt detsamma:

Orden har flyttfågelhjärtan,

visar dissektionen,

   de vill nå någon annan,

   och jag lever

med dessa fågelord, deras sång och hesa skrik.
Övers. B.K. 6/5 10. Originalet kan läsas här.

När jag för några månader sedan berättade för kollegan A att jag har börjat lyssna på en ny spännande artist, och nämnde hennes namn, svarade han: - Det låter farligt. Ja, och det är farligt med Anna von Hausswolffs musik även på debuten på fullängd, ”Singing from the Grave”[1], med en musik som låter helt epokgörande och omvälvande, så att lyssnandet känns som en ynnest, att man får vara med om en unik händelse av smått religiösa dimensioner. Jag är också helt övertygad om att i framtiden kommer det att orsaka veritabla slagsmål angående i vilket ögonblick, vilken månad, du började lyssna på den här artisten. För det här är inte bara en debut i paritet med Kent (1995) eller Jacob Hellman (1989), utan precis som med The Smiths lär hardcorefansen träta vid vilken månad man ska ha börjat lyssna på henne för att förtjäna att vara riktig fan. För det här är sensationellt bra, nästan hela tiden på en overklig nivå. Det är också befriande med textrader som blir trovärdiga och aldrig så där typiskt pinsamma, utan allt blir levandegjort av styrkan i hennes röst, även när hon sjunger fram (själv)destruktivt beteende och letar förtvivlat efter någon slags försoning, något slags hopp eller bara något som lindrar. Min enda invändning är väl att för många låtar börjar med ett ensamt piano, och att orkestern släpps in på ett förutsägbart sätt efter ett par verser eller någon refräng, på ett sätt som inte riktigt står i proportion till dynamiken i von Hausswolffs röst. Musiken vacklar mellan klichén vän ung kvinna vid pianot (vilket vår beskärda del har skurit våra öron sönder och samman) och mullrande P J Harvey-rock (som vi nästan har dukat under i vår brist på i allt för lång tid). Samtidigt gillar jag hur hon växlar tempot, varierar, och alltid behåller en förundrad blick inför vad som håller på att utspela sig. Skivan rör sig både vackert och begåvat mellan gotisk gospelblues i titellåten, till medtagen långsam ballad i ”Track of Time”, via höjdpunkter som djävulsfrieriet ”Pills” och den småbusiga piratlåten ”Lost at Sea”, och en del annat, som några svenska verser i slutet av "Old Beauty/Du kan dö nu". Men framför allt: en röst som hela tiden är angelägen och ivrig i sin uppvaktning, som ger emfas åt varje frasering och där varje stavelse är exakt lika viktig.

[1] 81 kr på Klicktrack.

Ett sällsynt inlägg i skoldebatten, eftersom vår lokaltidning skrev om avvikelser i kontrollrättning av Nationella proven, utan att intervjua någon lärare (annars kunde vissa missförstånd ha undvikits). Den är införd som insändare idag.

JP skrev 28/4 en artikel om kontrollrättade nationella prov, men lämnar några frågor obesvarade, angående ämnet Svenska B, där det förekom avvikelser. Enligt artikeln hade kontrollrättare gjort strängare bedömning än lärare på Per Brahegymnasiet.

Då kan det vara på sin plats att påminna om att bedömningen för det aktuella provet görs på en tiogradig skala, där exempelvis betyget VG representeras av siffrorna 6-8. Säg att läraren sätter siffran 7, och kontrollrättaren siffran 6, vilket förvisso är en strängare bedömning – men betyget förblir VG. I artikeln nämns inget om hur avvikelserna ser ut.

Dessutom uttalar sig skoldirektör Stefan Rapp om diskussionen kring externa bedömare, och menar att detta är något som inte har diskuterats, vilket för en erfaren lärare är förbluffande naivt uttryckt: i åtskilliga år har detta diskuterats på vår skola och säkerligen på de andra skolorna; det är möjligt att Rapp kunde bli mer villig att lyssna på sin personal. Vi är inte nöjda med att det är vi som bedömer våra egna elevers resultat, och en omfattande medbedömning kolleger emellan förekommer.

Att bedöma uppsatsskrivningar är ett åläggande som är krävande på många plan, och kommer heller aldrig att bli en helt objektiv uppgift, men för att underlätta kunde Skolverket bidra med mer utförliga betygskriterier, då de nuvarande är långtifrån tillräckliga.  

Men för att våra önskemål om externa bedömare ska uppfyllas krävs organisation, och att ekonomiska medel frigörs. Detta är en rättssäkerhetsaspekt som i andra länder tas för given, och där får det kosta pengar: antingen erkänner vi att vi inte kan sätta så gott som hundraprocentigt objektiva betyg, eller så avsätter vi de pengar som krävs för att underlätta att betygssättningen blir (ännu) mer rättvis.   

(En bild på Kate Morgan. November 1892 checkade hon in på Hotel del Coronado i San Diego, i rum 302 (nuvarande 3327), och några dagar senare hittades hon skjuten. Senare har hennes öde figurerat som en av de mest berömda spökhistorierna i USA.)

Lukas Moodysson klagade för några år sedan på att nästan alla svenska filmer handlade om gubbar från hundra år sedan, vilket då bara var en liten överdrift: däremot tycker jag att fler romaner borde utnyttja möjligheten att förankra skeendet i ett då, oavsett om det sker som när Elin Boardy i Allt som återstår skildrar tidiga 1900-talets Sverige eller när Robert Kangas med några av sina första romaner skildrade 60-talet.

Jessica Kolterjahn går långt bakåt i tid, när hon i sin andra roman Nattfjäril, utgiven på Forum, skriver om en berömd händelse i San Diego på senhösten 1892. En ung kvinna hittas död på stranden: ett uppenbart självmord, tänker coronern Henry, men givetvis finns det annat bakom – och skickligt låter Kolterjahn oss i retrospektiv ta del av kvinnans historia, samtidigt som hon i parallella kapitel täcker Henrys bakgrund, med en missnöjets tillvaro med en sjuklig hustru, som bara verkar ligga och vänta på döden.

Begreppet hotelldöden får här sin konkreta innebörd, med offret som ligger på rummet och avläser takets fuktfläckar, och vi vet redan hur illa det kommer att gå. Kolterjahn har skrivit en suggestiv deckare, där hon vilar på hanen hela tiden, och låter spänningen sippra ned i lagom distinkta doser. Det är också tacknämligt att hon inte skriver en pastisch, där hon imiterar den gamla stilen – det skulle vara lika fjantigt som att en film som utspelade sig på 1910-talet imiterade stumfilmsstilen. Hon skriver med stor säkerhet över vilka knappar hon behöver trycka på för att upprätthålla läsarens intresse.

Det är en lakoniskt berättad historia om kvinnan Lottie, som ska visa sig heta Kate Morgan, och hennes tidiga förehavanden som en slags hålldam åt (kort)spelaren och (kanske) mördaren Tom, vars skumraskaffärer hon lyckats fly från, tror hon, tror vi. Hon är olycklig, gravid, vinglar runt mellan hotellet och järnvaruaffärer i sökandet efter en revolver. Vi får i korta drag hennes uppväxt, en nymfoman med inkapslad sorg och oförlöst längtan.

Kolterjahn skriver dämpat, med ett hårt undertryck i formuleringarna. Det är sparsmakat med tidsreferenser, även om det är lätt att vara delaktig i atmosfären i miljöskildringar där hon låter Henry traska runt på de leriga gatorna tillsammans med en kollega: ”Ser att Brodnax skor och byxor har lerstänk, och när jag tittar ned på mina egna ser jag samma sak på dem. Gatan under våra fötter är en brungrå gröt.” Så där enkelt och självklart skriver Kolterjahn, med subtilt inlagda detaljer. Överhuvudtaget är miljön fint beskriven, utan att det blir påträngande, trots att vi på nära håll upplever både blodet och svetten.

Närvarokänslan hos både offret och coronern är suveränt infångad. Kolterjahns korthuggna prosa fungerar utmärkt i sammanhanget, och trots att utgången är så given lyckas hon ändå undvika att det blir för förutsägbart. Liksom i debuten Ut ur skuggorna har hon skrivit en fascinerande roman, som lyckas vara förbryllande och kuslig utan stora åthävor. Det är inte heller några lättköpta poänger hon håvar in, utan hon berättar sin historia med väl avvägda avgöranden.

Lyrikvännens nummer 2 2010 sammanfattar nollnolltalets poesi, med hjälp av några kritiker, men vad jag egentligen saknar är en gedigen antologi, och där håller jag inte riktigt med de kritiska rösterna som hävdar att en sådan inte låter sig göras, för att poesin under detta nyss förlupna decennium varit för spretig och omöjlig att inordna, att mycket har varit beroende av sitt sammanhang. Äh – allt kan ryckas loss, sedan får läsaren finna sig i att det kan uppfattas fragmentariskt, men då är det bara att gå rakt till källan. Tidskriften får nog passa sig ändå, för om numren ska vara så här tunna i fortsättningen riskerar de att gå miste om någon av sina trogna följeslagare. Jonas Ellerström skriver förresten om antologin Isogon, som Skurups skrivarlinje sammanställde 2004: jag skrev om den i JP (utan att få ett öre betalt, givetvis), och nu undrar Ellerström varför ingen av de tjugo publicerat sig på något etablerat förlag – jag minns att jag i recensionen skrev uppskattande om Samanthi Khans texter, och hon skulle faktiskt bli publicerad i Wahlströms & Widstrands antologi Debut 2004. Men mest minns jag bidragen från min gamla elev C., vars snygga formgivning reproduceras i detta nummer av Lyrikvännen.

En etsning av Rembrandt: ibland går den under namnet "Faust". Den har inskriptionen INRI ADAM Te DAGERAM AMRTET ALGAR ALGASTNA, och det lär vara ett anagram: lycka till med att tyda det - - -

Att läsa engelsk poesi i översättning, det känns alltid på något sätt som att gå över ån efter vattnet. Men jag kan inte heller tillåta mig annat, då jag inser det absurda i att be biblioteket köpa in böcker med en ännu mer begränsad läsekrets än poesi i översättning: man har det man får …

Alltså läser jag den engelska poeten Pauline Stainer på svenska – for what it´s worth. Det är samlingsvolymen Gående på vattnet, utgiven av Rosengårdens förlag, med Roy Isakssons översättningar. Här har samlats dikter från debuten 1989 till 2003, dikter från sex olika samlingar, som hålls samman av ett naturintresse av oväntat innerligt slag.

Hur ska hennes poesi då förklaras? Kanske som en slags symbolistisk poesi, med en del gemensamt med Yeats, föreslår jag. Isaksson använder ordet ”nyromantisk” i sitt förord, och jag tänker inte invända. Det finns en intensitet i upplevelsen, samtidigt som hon är ytterst behärskad, och inte låter känslorna svämma över.

En favoritdikt heter ”Xochiquetzal”, efter en av aztekernas gudinnor, vars namn (Blomfjäder) är förankrat i månen (boken innehåller en informativ lista med ordförklaringar). Fåglar och fjärilar följde henne, och så även i Stainers dikt, som tar sin utgångspunkt i katastrofen i Tjernobyl, och utsökt balanserar mellan det sköra och det grymma, med en svårfångad precision och exakthet.

Vad hon skriver om är magin i världen, dessa tillfällen av nåd, ögonblick då allt ser ut att kunna förklaras. Om det är religion eller hednadom vet jag inte, men här finns en respekt för djuren och naturen som inte tillhör vardagsmaten, liksom några utsökta dikter om fåglar. Även språket kan hon skriva vackert om: språket som gestalt mer än begrepp: ”Finns det inget språk / för att bemästra smärtan?” lyder en minst av allt retorisk fråga.

Så vad är hon då för underlig gestalt, Pauline Steiner? Ja, något av en anakronism, kanske, en retrogardistisk förkämpe, som vägrar infinna sig i modernismens projekt annat än med stor skepsis. Och vad är tid? Ett rörligt begrepp, skulle hon svara, utifrån sin position där hon skriver i dialog med sådana som just Yeats och tidigare representanter för en poesi som sneglar bakåt med bara det ena ögat.

Kafka som skolelev.

Medan hela 1900-talet oförlåtligt nog tilläts passera utan en endaste svensk bok om Franz Kafka, har det tidiga 2000-talet försökt reparera skadan med dels Torsten Ekboms fina monografi Den osynliga domstolen och dels Hans Blomqvists bok med förorden till hans översättningar tillsammans med Erik Ågren, Den oerhörda värld jag har i mitt huvud. Blomqvist återkommer med en nyskriven bok som heter Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina. Tio essäer om Franz Kafka, utgiven av Bakhåll.

Hans tidigare bok var alltså en bok om böckerna av F[ranz] Kafka, medan denna är mer inriktad på människan Franz K[afka]. Tio olika infallsvinklar har samlats, och därmed belyses personligheten hos denna märkliga varelse. Dock innehåller Blomqvists bok åtskilliga brasklappar, som alla liknar avslutningen av resonemanget kring om Kafka hade Aspergers syndrom, där det är lätt att hitta igenkännande drag: ”Det enda man därför vågar säga är att det inte är uteslutet att Kafka hade AS.” Nä, frågan måste alltid lämnas öppen: högst tänkbart, eller inte alls …

Bokens längsta kapitel heter ”Litteratur eller samlag” och avhandlar Kafkas legendariska seuxualneuros (ett ord Blomqvist dock inte nämner), som inleds med guvernantens högläsning av Tolstojs ”Kreutzersonaten”, en novell om sexuell avhållsamhet, som enligt senare vittnesmål orsakade motsatt effekt hos lyssnaren. Kafkas aversion mot det sexuella bottnar mycket riktigt i en uppdelning i världen som smutsiga och rena, och själv kunde han endast konstatera att han tillhörde den förstnämnda skaran.

Att skrivandet för Kafka fungerade kompensatoriskt som ersättning för sex är nog ingen vågad gissning – däremot saknar jag en diskussion kring faderns inflytande: är det inte så enkelt att han drog sig bort från sexualiteten i avsky inför sin far; den största rädslan för honom var att bli (som sin) far, och därmed var han tvungen att vägra ge sig in på det som skulle ha inneburit ett sådant liv – där avbrutna förlovningar avlöste varandra, och kortvariga förbindelser med kvinnor, men aldrig äktenskap.

Om Aspergers syndrom kan väl också tilläggas att om författaren i fråga visste att han i framtiden skulle diagnostiseras, då skulle inte mycket alls bli skrivet, för att framtiden sitter där och utropar sitt ”kolla, där skriver han så, det måste betyda det!” Tidigare har Blomqvist visat sig tveksam till det lätthanterliga begreppet det kafkaeska, och i stället föredra det Kafkaiska: här får vi även det Kafkaartade och det Kafkaliknande. Varför inte nöja sig med kafkaesk?

För Kafka innebar skrivandet även ett vacklande mellan Gud och Djävulen, och att som Max Brod överbetona religionens inflytande är både att gå för långt och att säga för lite: för Kafka är en extrem författare, i alla avseenden, där religionens betydelse inte kan överbetonas. Men han är förstås också extremt politisk: en av essäerna behandlar hans – eventuella – arbete som anarkistsympatisör. Blomqvists fråga, om Kafka gick på politiska möten arrangerade av anarkister, kan bara besvaras med ett rungande ”KANSKE”. Var han delaktig i dessa eventuella sammankomster? Kanske …

Kafka är en extremt politisk författare: ja, så det är inte svårt att se det framför sig, hur han sitter där vid sidan av, stum, med sin ”onda blick”, som han har skrivit om i annat sammanhang. När vi läser Slottet och Processen slås vi även av hur gotiska romanerna är i sin atmosfär.

Bokens titel är hämtad från ett brev till Felice Bauer från maj 1916, där gemenskapen står för äktenskapet, och ensamheten för skrivandet. Trots sin skygghet högläste Kafka novellen ”I straffkolonin” på galleri Goltz i München hösten 1916, och enligt vissa rapporter svimmade några av kvinnorna i åhörarskaran, som kan ha inkluderat Rilke.

Ett av de missförstånd Blomqvist vill komma till rätta med är Kafka som likgiltig eller avståndstagande inför utsikten att bli publicerad: i stället stred han för sina texter, och hade starka synpunkter på hur utformningen skulle se ut. Men det har funnits en vilja att göra Kafka till en mer märkvärdig författartyp, när sanningen torde vara att han nog var en ganska typisk författare som skrev helt otypiska böcker. Att samtiden hade svårt att se storheten i ”Förvandlingen” kan vi inte klandra dem för: den är så före sin tid, och ingen kommer heller att skälla ut oss för att vi har varit blinda för eftervärldens upptäckter. Att han inte sålde så mycket böcker är inte heller särskilt märkligt, då han under sin livstid endast utgav noveller.

Det här är en lite brokig bok, som jag inte riktigt kan tycka är lika viktig som den tidigare, som ändå uppehöll sig mer vid det väsentliga: författaren Kafka. Detta hindrar inte att det finns ett och annat av intresse även i den här boken – kanske allra mest den avslutande texten om Kafka som lyriker, där dikterna fungerar ungefär lika effektivt som hans bästa fragment och aforismer: ”Jag har slösat bort hela livet / på att försöka låta bli att slå det i spillror.”

Drick från den klara strömmen. Drick långsamt. Drick djupt. För när du når andra sidan kommer du att glömma att du någonsin drömde detta vackra liv.
Louise Erdrich, Antilopkvinnan.