bernur

Barnets fråga, som kanske har fått höra den gamla sagan om Den ståndaktige tennsoldaten, eller snarare dess uppdaterade version Toy Story: vad händer med leksakerna på natten? Det blir vår fråga: vad händer med barnets fråga? När vi växer upp lugnar vi barnet: ingenting händer på natten, du kan lugnt sova vidare, leksakerna slutar bete sig när du inte ägnar dem någon uppmärksamhet. En försäkran: världen är en trygg plats, du kan lita på att inget vill dig något ont. Samtidigt som vi berömmer barnets livliga fantasi finns det en underliggande rädsla att denna ska bli allt för livlig, slå över i osunda tvångstankar.

Men den rumänske författaren Max Blecher, som hann ge ut blott två romaner och en diktsamling innan han 28 år gammal dog 1938, låter i sin roman en ung protagonist gå i intim närkamp med tingen, i en bokstavlig levandegörande process. Den heter Händelser ur den omedelbara overkligheten, ingår i h:ströms serie Europa, och är översatt av Inger Johansson, som tidigare bland annat översatt Pamuk och Cartarescu. Det är en fin bok, med ett fint citat ur Shelleys ”Ode to the West Wind” som motto, vilket bildar en lämplig ingång till denna märkliga text.

Men titeln då: Händelser ur den omedelbara overkligheten. Ja, är overkligheten ens ett namn? Det tar tid för mig att vänja mig vid denna titel, där jag flera gånger läser Händelser ur den omedelbara verkligheten, och jag måste alltid titta en gång extra. I romanen upplever huvudpersonen något som kan liknas vid en psykos: ”Mellan mig och omvärlden existerade inget avstånd”. Han går rätt in i världen, in i existensen, totalt skyddslös.

Där befinner han sig i kamp med tillvaron, så som den (be)ter sig. Världen visar sitt rätta ansikte, kunde man säga. Det absurda går över i det bisarra som går över i ren och skär patafysisk skräck, när vi tillåts följa hur mannen blir allt mer urholkad mentalt. Det som vi normalt skulle kallas psykos blir här en hypersensibilitet, eller kanske bara barnets upplevelse av världen: vi berömmer barnet för dess livliga fantasi, men när den vuxne visar samma receptiva förmåga blir vi fyllda av eftertankens kranka blekhet, och ser besvärat åt sidan.

I en av sina essäer i Uggla skriver Aase Berg berömvärt om rättshaveristens föresats att lokalisera problemet utanför sig själv, där hennes hårda slutsats lyder: varför måste vi alltid acceptera att samhället har rätt? Något av den tekniken exemplifieras och drivs till sin spets här. Sjukdomen finns utanför jaget.

Att realism är ett bedrägligt begrepp visas också i den här romanen, med dess intima förbund med just essägenren, i sin förmåga att utreda, undersöka, försöka. Kommunikationen sker här utanför språkets inskränkta räckvidd, bortom ordens trånga värld. De signaler som försiggår mellan ting och människa liknas vid en musik, som det känsligaste örat kan uppfatta. För varför skulle tingen nöja sig med den passivitet vi dömer dem till? Vad Blecher gör är att han tar fetischismen ytterligare ett steg, där tingen förutom att laddas med erotiska innebörder också blir delaktiga, interagerande med människan.

Vad som då möjligen blir en sorgfällig efterhandskonstruktion är att det måste handla om författarens egen dödsskräck: hans önskan att bli ett med tingen är ett sätt att besvärja döden, att inbilla sig att livet finns någon annanstans, och att det då går att fortsätta leva – en oförmåga att umgås med tingen leder till att liv projiceras på dem, och att reinkarneras som sak blir då det originella resultatet. Här frammanas en sorg över att befinna sig utanför livet, att vara dömd till marginalen, utanförskapet: ”Jag var förutbestämd att evigt bli kvar i utkanten där idel mörker, matthet och yrsel rådde.”

Du behöver inte heller ha läst J.G. Ballards dystopiska romaner om döda människans förhållande med livfulla objekts liv för att bli varse dessa djävla ting som lägger krokben åt oss: vrenskande datorer, punkterade cykeldäck, stolar som verkar ha tillverkats i enda syftet att vara i vägen … Här finns också en ritning till Baudrillards teori om simulacrum-världen, där vi föredrar det artificiella framför det genuina, och objektet ersätter subjektet. I den världen har sanna upplevelser ingen funktion, och det enda du kan få ut av tillvaron är ett missnöje: det är längtan efter det rik(tig)are livet som har varit katalysator för den här romanen.

Blecher låter sin huvudperson avundas det döda, representerad av ett fotografi av sig själv, men det kunde också gälla spegelbilden, om han hade läst Lacan. Det naturliga vore annars att hysa aversion mot spegelbilden, som Borges gjorde, för dess obehagliga förmåga att reproducera. Men Blecher går rädslan till mötes, bemöter föremålets hatiska blick, i poetiska ögonblick av stor men sällsam skönhet.

Max Blechers korta roman är hypnotiskt skriven, och jag har ingen anledning att misstro Inger Johanssons insats som översättare, att hon verkligen har lyckats återge det ständigt stillsamma tonfallet som polerats över det febrila inre i Blechers prosa. Han beskriver en värld som pendlar mellan spänning och fara, inte utan humor, men framför allt med filosofiska bråddjup som det kan bli riktigt otäckt att blicka ned i, då det ibland är någon eller något som blickar tillbaka.

I ett nästan lika febrigt skrivet efterord visar Herta Müller hur människorna och tingen förklarar varandra krig i Blechers roman, som är något av en minor classic i sitt hemland. Hon visar också i den nyss nämnde borgesk anda att en text som handlar om Kafka helst ska undvika detta ord, och skriver i stället för att nämna Kafkas namn kafkaeska saker som att ”[k]änslokonvulsioner spänns ut på geometrisk ram”. Det blir också ett kroppens tänkande i den här verkligt egensinniga romanen, där begreppet att tänka tanken färdigt blir att sätta jaget ur spel.

Kanske är det totalt omöjligt att göra en så ovanlig text rättvisa; att yttra sig om den blir bara missvisande, och kan låta som en galnings svammel – nå, låt då bara mitt minsta ord bli ett vittnesbörd på hur mycket Blecher har lyckats övertyga mig, trots sin som sagt bisarra uppfattning av världen. ”Man tror inte sina ögon när man läser”, blir Herta Müllers konklusion, en kliché som ändå bara kan fortsätta att reproduceras till förbannelse.