bernur

Ringduva

På danska heter det territorialsang, vissa fåglars läte som på samma gång lockar till sig uppvaktare och hotar inkräktare, och nog kan det gälla som en god analogi till poesin i sig självt: somliga lockas och andra stöts bort av dess dubbla rop. Och därför borde fler poeter vara ornitologer, kan man tycka, men jag kan bara räkna upp en handfull (en Sjöberg, en Sjögren, en Tiberg, och någon till, vars namn jag har glömt). Joar Tiberg har gett ut sin sjunde bok: den heter Fogghelflora, och den innehåller flera fågeldikter än jag kan räkna till.

Och det är så bra! Tiberg för sin försynta tillvaro som poet i litteraturens utkanter, dit vissa blir utknuffade, knappt flygfärdiga. Till det intressanta med hans besynnerliga lilla bok är hur han bryter fågelrader med rader om den skoningslösa verkligheten, den politiska verkligheten. Tidsperspektiven bryts också, så att nutid och dåtid existerar samtidigt, som om det har uppstått luckor eller revor i det vi kallar tiden.

Hans dikt är essäistisk: resonerande, fundersam, och oförutsägbar, som om han inte vet vilket ben han ska stå på (ibland lättar hans ord helt i enlighet med dess ämne, fåglarna). Han resonerar kring föråldrade metaforer, att vi inte längre kan konsultera gamla fågelböcker, för dess beskrivningar av lätena blir obegripliga för oss, som har andra referensramar. Men det är språkets öde att det förändras (för alla utom rigida svensklärare som följer de diktat deras gamla lärare i sin tur lärde sig av sina gamla etc), och den som vill undkomma att inom en snar framtid låta föråldrad får hålla käften.

Natur och bebyggelse, skog och Berlin och Slovenien – där utspelar sig dessa dikter. Vad jag gillar mest är hur Tiberg liksom smakar på orden, låter uppräkningar ta plats och invänta varje nyans i språket, och med en nästan förvånad min kommer han fram till diktens slut. Han bänder också på orden, mer påhittigt än påstridigt, mer ordupptäckare än –(upp)finnare, och detta ändå av mer subversiv art än slöfockarna som leker fram jolmiga innovationer. Han skriver om vårskramlet på ett bångstyrigt, osmidigt språk.

Fast här finns gott om briljanta iakttagelser från fåglarnas värld: gärdsmygens snärt, kanadagåsen (”Fyfan”), näktergalens svårfångade läte levandegörs, och mest betraktas de med avund eller (be)undran. När han skriver om fåglarnas och människornas respektive förehavanden är det lätt att föreställa sig att ungefär så här skulle det se ut om fåglarna blev mer lika människorna, och började intressera sig för oss och kika på oss och lyssna på oss: ingen exakthet i deras rapporter, men ändå mer exakt än vi själva skulle förmå om vi vände blicken inåt, mot oss själva. (Dock är poeten ingen människa – ingen fågel heller, kanske.) Men Tiberg skriver även om trettiosex olika björnbär (bland dem sötbjörnbär och surbjörnbär, om du kan tro det), och kärleksfullt om lingonet, som har ”en djup, vred sensualism”, och om en vinkande ljunghed.

Dikterna transcenderar sitt innehåll, och blir också existentiell och samhällskritisk kommentar, där han lite taktfullt undrar ett men du då, människa, har du inget bättre för dig än att spela golf – är det evolutionen? Hans sätt att väcka de tvära kasten kan erinra om Emily Dickinsons försåtligt söta dikter, som rymmer sådana bråddjup, sådana hisnande språng. Riktigt så långt når väl inte Tiberg, men den som försätter sig i alltför stor förnöjsamhet under läsningen ska nog finna sig straffad av eftertankens styrka i hans brygd.

Tiberg har av fåglarna lärt sig hur man avslutar: i synnerhet ringduvans förmåga att ”stanna” – att hitta sin punkt. Ja, hur man klipper av sitt läte (sin dikt) – fullkomligt oväntat, ett helt nytt inslag. Där lyckas Tiberg övertyga mig om att han själv blir förvånad över vad han har skrivit, där ett osynligt ”oj!” eller ett ”vad nu?” blir inskrivet i hans projekt. Eller vad sägs om det här till avslutning av en dikt om koltrasten: ”allt det där glömmer man när man klivit in och satt sig på Café Maybach där hundarna sover vid fötterna och Europas sista cigarettrök ligger tät över ksjhdfanlvhsbckrjnkvtmcccefnwc.mxzruhbuvnc.”?(?)

The Bell Jar, omslag av r[e-cover project]

Doktor Glas, omslag bernur (målning Egon Schiele)

Godhet lär vara det mest svårbehandlade ämnet i litteraturen: åtminstone hävdas det av den särklassigt mest profilstarke svenska författaren, som enligt egen utsago är den som går godhetens ärende på det godaste sättet – fast, å andra sidan brukar några av våra mest profilstarkaste svenska deckarförfattare gärna hävda att det svåraste som finns är att skriva just deckare, oändligt mycket svårare än att skriva böcker som kritikerna gillar …

Lena Kjersén Edman ägnar godheten en liten bok i BTJ Förlags serie, och den heter Godhet i litteraturen och i livet. (Jag skulle bra gärna, fast kanske inte på tal om godhet, vilja veta identiteten till den som skapar förlagets fula omslag.) Här vidrör hon ett ämne som annars minst sagt brukar vara eftersatt.

Ja: man ska vara snälla mot varandra, som John Ajvide Lindqvist säger är det enda temat i hans böcker, i senaste numret av Filter. Varför då? frågar jag nästan. Jag minns att jag för ett par år sedan läste Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll, och bara blev förbannad och otrevlig efteråt.

Kjersén Edman bidrar med en egen lista på sju dygder, som motvikt mot de berömda sju dödssynderna:

Fast i Pale Fire hävdar Nabokov (som å andra sidan av Joyce Carol Oates brukar kallas för den ”osnällaste författaren”) att inte mycket poesi skulle ha skrivits om inte poeten hade brutit mot åtminstone tre av dödssynderna: stolthet, lust och lättja.

Att vara snäll brukar bli en synonym till att vara mesig – ett mähä. Går det (inte) att vara snäll på ett coolare sätt? Empati och sådant lägger ändå bara hinder i vägen, om du har några mål i livet. Altruism och att vända andra kinden till kommer aldrig att hjälpa dig, du blir bara utnyttjad. Du kommer ingen vart om du inte anpassar dig, lär dig att vara snäll när det passar och vara ond mot dem som förtjänar det. Då är det ingen genuin snällhet, utan en cynisk pragmatisk snällhet.

Nä, förlåt, jag bara spånade lite. Som vanligt i BTJ:s böcker finns det gott om tips, för den som är sugen på att botanisera bland snällhetens apostlar i främst litteraturen (sexton titlar, jämfört med blott tre hämtade från det som går under beteckningen ”livet”). Dessa referat lyckas dock inte övertyga mig om storheten i böckerna i fråga – författarnamnen som passerar revy tillhör sällan mina favoriter – undantaget skulle vara Selma Lagerlöf, som här presenteras mycket vackert (och sant) som ”Sveriges okrönta gothdrottning”.

Ondskan har otvivelaktigt haft mer status inte enbart i min litterära kanon, utan också i den allmänna, allt sedan Blake hävdade att Milton skrev i Djävulens tjänst, om än omedvetet. Jag skulle vilja förstå min genuina avsky mot Ian McEwan, som här blir föremål för undersökning. Beror det kanske inte lika mycket på hans romaner, som väl är si sådär i bästa fall, utan på att hans läsare är så missionerande, att de hela tiden talar om hans förträfflighet, och att det finns en implicit kritik i detta, att du som inte har upptäckt detta är av en annan sorts människa: men hur gott är det egentligen att pådyvla en åsikt, och i smakfascistisk anda tvinga fram ett gillande? Strikt talat har denna kritik dominerat mycket av debatten om litteratur i Sverige de senaste åren, att en viss falang av kritiken vill se fler svenska författare som skriver som Ian McEwan.

Vad jag kan säga om den här boken är att Lena Kjersén Edman tillåter de behandlade böckerna att bevara sin mystik: ”Som all konst kröker litteraturen sig tillbaka in i sin hemlighet”, skriver hon. Jag tycker oftast att hennes resonemang bottnar i goda läsningar, även om jag misstänker att hon överskattar Muminmammans insatser i att framkalla Ninnis synlighet i Tove Janssons novell ”Det osynliga barnet”: det är först när hon följer Lilla Mys råd och bokstavligen biter ifrån (biter Muminpappan i svansen) som hon upphör att vara osynlig; alltså räcker det inte att vara snäll, och du kan inte bara ta emot vad andra gör mot dig, utan du måste (re)agera också.

Jag gillar också mest när Kjersén Edman blir personlig, som när hon berättar att hon skolkade en hel vecka från gymnasiet för att läsa Dostojevskij, ett brott som till och med läraren i mig måste jubla över, och kanske tycka att fler borde göra likadant, för framtidens skull, då vi inte behöver fler konforma tråkmånsar. Om vi ska diskutera preskriberade brott kan jag i gengäld avslöja att jag också skolkade en hel vecka, för att läsa Don Quijote. I min bok om godhet, som visserligen skulle ha varit tunnare än den här, skulle nog Cervantes besynnerlighet till roman om den naive riddaren ha haft en av de mer givna platserna.

I en glipa som uppstod mellan upplysningens förnuftsbaserade ljusa optimism och romantikens mörka visionärt alstrande förtvivlan befann sig paret William Godwin och Mary Wollstonecraft, som träffades och lät ljuv musik uppstå för att efter ett drygt års bekantskap bli föremål för olyckan att hustrun Mary skulle dö i barnsäng efter att ha fött författaren till Frankenstein, Mary (Godwin) Shelley.

Så mycket för den kortfattade versionen. Det outslitligt pigga förlaget h:ström har lyckats gräva fram William Godwins okonventionellt skrivna minnesteckning, och ger ut den i Erik Carlquists översättning som Mary Wollstonecraft. Författaren av Till försvar för kvinnans rättigheter. Det är en i många avseenden välkommen bok, där Elisabeth Mansén som vanligt visar stora kunskaper, i ett intressant efterord.

En pedant vill kanske påpeka att det är en anakronism att kalla Mary Wollstonecraft för ”feminist”, då det skulle dröja drygt femtio år innan det användes på engelska, och nästan hundra år innan det kom i bruk för att beteckna just kampen för kvinnors rättigheter. Däremot var Wollstonecraft ytterligt extrem både i sina tankar och i sina handlingar, något Godwins memoarer ger flera uttryck för. Han väjer inte för att skildra henne helt oförblommerat, vilket så klart chockerade omgivningen, som tyckte att Godwin bröt mot många oskrivna regler, genom att helt ocensurerat skildra hennes självmordsförsök och klandestina kärleksaffärer – men så var han själv något av ett busfrö, med sin ateism och sina radikala idéer.

Själv började jag läsa Wollstonecraft tidigt, efter att ha upptäckt Byron och Shelley precis efter att skolan misslyckats döda mitt intresse för litteratur: därifrån var det ingen lång väg till Blake och Füseli, som båda tillhörde Mary Wollstonecrafts krets (på fler än ett sätt, stundtals). På den tiden var det inte svårt att skicka beredvilliga bibliotekarier ned till magasinens gömmor för att där plocka fram A Vindication of the Rights of Women, som då ännu inte hade översatts till svenska, och romanfragmentet Mary, samt de brev hon skrev under en resa till Skandinavien (till skillnad från A Vindication … och Mary är breven ingen stor läsupplevelse, kan jag säga så här i efterhand). Godwin utnämner A Vindication … som Wollstonecrafts huvudverk, och det är en underdrift att påstå att hans profetia har besannats, när han menar att den kommer att vara en betydelsefull inledning på en ny epok i världshistorien.

Den som saknar färgstarka människoöden har mycket att hämta här, och det går bra att börja med just Mary Wollstonecraft. Liksom många av de män hon umgicks med var hennes genialitet av excentrisk art: en blixtrande begåvning som gav fantasin fritt spelrum. Men vad som ofta underskattas är hur kloka och genuint bildade dessa förment sett galenpannor var – att deras resonemang bygger på djup lärdom, på mångåriga studier och seriöst arbete, medan de kritiska röster som raljerar över dem sällan undvikit genvägar för att demonstrera sina kunskaper.

Hos just Wollstonecraft finns ödmjukhet och kaxighet i kärleksfull förening – och Godwins bok är förstås ett kärleksarbete, ett sätt att hantera sorgen. Hans bok är som sagt besvärande öppen och ärlig i sin behandling av ämnet, men också trogen hennes egen avsky mot bedrägeriet. Därför är det som att han bevarar råheten hos henne, att man förnimmer hur mycket skinn hon hade på näsan.

I Godwins egna skrivande finns god iakttagelseförmåga, och att han oftast väljer överdriften som sitt modus kan förlåtas: det är med en slående förmåga för träffsäkra bilder som han tecknar Wollstonecrafts porträtt, som när han kallar henne ”en kvinnlig Werther”, där glädjen slår över i hänryckning och besvikelse i vånda; hans bok flyttar fram förutsättningarna för hur en biografi ska skrivas, och som stigfinnare måste han vifta bort lite missunnsamma pilar, eller de ”medelmåttighetens torpeder”, som han använder i ett annat sammanhang.

En författare som jag har brottats med, försökt vrenska bort från mitt väsen - det är Karin Boye, och jag har ingen giltig förklaring till varför jag periodvis har haft så jobbigt med henne, och inte velat ha med hennes dikter att göra. Boken med de samlade dikterna har jag försökt bli av med på olika sätt: försökt glömma den när jag avlagt besök hos någon som påstått sig gilla poesi, försökt skänka bort den till myrorna, försökt gömma den på bibliotek: men på något sätt slutar det alltid med att boken hamnar i min egen hylla, och med ojämna mellanrum plockar jag ned den och läser något som alltid är lika förbluffande bra.

Som den korta dikten "Idyll", från För trädets skull, den sista diktsamling hon skulle ge ut medan hon levde. Den är enkel och rak på sak. Den namnlösa adressaten blir i första strofen föremål för en idealiserad kärleksförklaring, en ljus uppburen hyllning - ett slags jubel i arbetsdagens tristess. Det är ljust, men i den retoriska frågan finns en nästan retfull dragning mot det mörka: "jag undrar bara, / att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor" [min kursiv]. Det tunga som drar ned det lätta.

Dikten innehåller också ett löfte om bättre tider, att vardagen måste följas av helg, med samma självklarhet som Shelleys parodiskt lättköpta profetia ("If winter comes, can spring be far behind?"). Det hör till poesins mirakel att poeten kan komma undan med så enkla knep: varför blir vi så lätt duperade av sådana enkla tricks?

När Boye talar om just en "hemlig helg" blir allitterationen i sig en parentetisk tillfällighet, som om hon lyckades vända den tillbaka till sin motsats (jämför den mer konstlade allitterationen i första strofen: "blommar i mitt blod", och den lite sökta i nästa, "len lätt dimma"), att den sluter sig och upphör att verka som stilfigur. Den som vill läsa biografiskt kan inte avstå från att i kodordet "hemlig" läsa in Boyes förhållande till homosexualitetens he(m)lighet, men den som inte tar omvägen över biografin ska finna att diktens adressat saknar kön, att det är något androgynt över de mjuka stegen som möter diktjaget.

IDYLL

Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min arbetsdag.

Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din levande värme.

Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar bara,

att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.

Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, lik en len lätt dimma.

Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa?

Var inte rädd: i vardagens innersta, i allt livs hjärta,

brinner med stilla nynnande lågor en djup, hemlig helg.

(Karin Boye, ur För trädets skull, 1935)

Jag har förstått att jag borde ha bättre koll på en författare som Magnus Florin, denne något sparsmakade stilist, som låter små tunna häften dimpa ned lite här och där, på senare tid allt mindre ofta. Jag har nog bara läst ett par stycken, och dessa rentav lite halvslarvigt, befarar jag, för de har inte gjort några bestående intryck.

Därför läser jag hans nyutkomna Ränderna med viss försiktighet: gillar jag det här, eller är jag styrd av andras uppfattning, att det här måste du tycka om? Boken innehåller några inslag som jag generellt har svårt för, men också några som jag tycker är spännande. Vi kan börja med att den har tagit med några dikter, för att illustrera det monomana temat med ränder: där suckar och stönar jag några gånger, över jobbiga nödrim (”Praktik är bäst i teorin. / Mitt namn är Magnus Florin.”).

Samtidigt lyckas han förmedla en uppriktig rädsla för språket, att det är något farligt att umgås med språket och vad det kan åstadkomma, att det är något som du inte kan behärska. Men också att språket är något som uppmuntrar det definitiva och fullbordade, att du kommer till en punkt då det inte går att säga mer. Ja, det är bra. Liksom hur han på avvägar kommer in till sin berättelse, eller om den nu är självbiografisk – inte lätt att veta, och det kan jag acceptera.

Han får i uppdrag av C att skriva en text om en konstnär, och kontaktar M, och lånar ett foto av henne, och besöker S, som arbetar på ett slags institut för besvärliga barn: eventuellt har berättarjaget Magnus Florin själv besökt detta institut. Ja, så går berättelsen vidare, långsamt och relativt odramatiskt, och vad som knyter ihop det hela är förstås temat med ränder. Initialerna indikerar dagbok, eller om det rentav blir så att de står för någon kod: S[adism] och M[asochism], som berättaren placerar i sin skrinda, för att plåga sig själv, med minnen (vad annars finns till hands?) … Förmodligen utspelar det sig under 80-talet, med solarier och videobutiker som tidsmarkörer.

Det är övergångsställen och spjälorna i barns sängar och sorgens ränder (boken låter meddela att barn uppfattar sorgen som randig, för de klarar inte av att vara ledsna hela tiden: det låter rimligt – det kunde också vara en förklaring till varför de frivilligt olyckliga emo-barnen föredrar randiga tröjor). Florins historia har hela tiden två spår, två skikt att förhålla sig till, och jag kan tycka att det blir onödigt besvärligt. Det symboliska inkräktar på det realistiska, med terapeutbesök som jag tycker slarvas bort och blir för oklara, och så blir det en gnutta metadiskussion främst mot slutet, med en diffus diskussion kring skrivandeprocessen av den bok som är färdigställd, med ideliga blinkningar mot läsaren.

Fast det är för osammanhängande, för inkonsekvent, för fladdrigt. Och livlöst: allt hänger på tekniken, på utförandet. Florins anagram-lekar berör mig inte, eller hans byggande med bokstavsklossar. Det blir för svårt att behålla koncentrationen.

Den här kyliga distansen hade boken nog klarat sig utan, för resultatet blir för mycket av intellektuell lek av det spetsfundigare slaget. Däremot gillar jag drömstämningen som Florin ändå arbetar med, hur skildringen blir präglad av en vaghet, som skulle kunna vara resultatet av att berättarjaget har upplevt en sorg eller något, och vi bevittnar en depression inifrån: då fungerar den här vagheten, och man blir som läsare diskret indragen i processen, av detta barns eller vuxnes terapi.

Två kulturkoftor: Bonnie Parker & Elfriede Jelinek (foto Hilde Zemann) - - -

En av fördelarna med ett Nobelpris, ur läsarens synpunkt, är att det påskyndar översättningsprocessen, och mycket av det som den prisade författaren har skrivit blir tillgängligt. I Elfriede Jelinek kan det röra sig om den lite obskyra satiren Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället, eller, som nu när Modernista har låtit Sofia Stenström översätta dikter från 1966-1968, i boken under morgonens bila.

Ungdomssynder, alltså. På omslaget poserar den drygt tjugoåriga författaren i vad som ser ut som någon av Bonnie Parkers avlagda koftor, och ser så där lojt tuff ut som har blivit något av Jelineks signatur.

Hos Jelinek är det alltid språket som är den bärande punkten, oavsett om man beaktar hennes säregna romaner eller lika säregna dramatik: i dikterna likaså, även om hon inte drar sig för berättande partier. Här får vi också veta att ”morgonens bila / giljotinerar solen”: det är ett drastiskt bildspråk, och som vanligt kombineras våld och sex.  Går det då att bortse från att det är en Nobelpristagare som har skrivit detta? Hur skulle det ens gå till, att tänka bort det där stora blivande som ställer sig i vägen när jag läser?

Vad jag kan säga är att det här känns öppnare och mer spontant, inte lika hermetiskt som i hennes romaner, som ändå tillhör något av det mest spännande jag har läst. Jag kan inte alls tycka att det här är lika starkt eller bra, även om jag så småningom fattar varför hon måste skriva på det här sättet. Det är en direkthet i tilltalet, som ändå inte känns inkluderande, när jag läser.

Med surrealistiska anspråk har Jelinek skrivit en pekbok för vuxna, i kollagestil: ”en smal pojke / bygger sig en gul båge / framtill […] jag är en drottning / min tron är uppåt / ljusledningen … / jag drar i den lilla / tomma broplanen / ah ….! / någonstans faller en vräkig bil. / skriker. / ett blått ljus har den.” Lite mer tveksam är jag till benägenheten att välja ettordsrader, där det blir lika stötigt som att läsa Jan-Erik Volds tradiga dikter.

Mer får jag då ut av hennes försök att ändå närma sig dikter skrivna på Hölderlins språk, vilket som bekant är en närbesläktad tyska: av de dikterna gillar jag nog ”kväll” bäst, där hon uppvaktar fragmentet och åstadkommer en suggestivitet som jag tycker att hon tappar bort annars. Här finns dikter också om månen, om frukter, om sagofigurer, dikter där det onda ler. Begäret är mörkt och våldsbenäget.

Det är allt annat än världsfrånvänt, också: Jelinek skriver om verkligheten, punkt slut, och är totalt samhällskritisk i sitt skrivande, och konsekvent i sina ämnesval och outtröttlig i sin behandling av dessa. Medeltiden och nuet (60-talet, alltså) sys ihop, och utan att några störande trådar syns. Det lite halvkvädna kan jag inte riktigt ta till mig, men jag tycker ändå att det här är dikter som överskrider sin tid, och borde kunna vara angelägna även för oss.

Jag roar mig med att se hur mycket utrymme har getts åt olika recensioner av Sara Stridsbergs Darling River. Så jag tar tio stycken som jag hittade på nätet (Sydsvenskans saknas i skrivande stund). Jag lägger ingen värdering i antalet ord, utan är fullt medveten om att det går att skriva bra även med mindre utrymme till sitt förfogande. Och jag är inte ett dugg bitter över att HD hade en längre text än jag själv, utan tycker faktiskt att det är på sin plats, minst sagt (ingen av de övriga nio skribenterna hade för övrigt skrivit en ungefär lika lång text samma dag, som jag hade gjort, om Gidlunds bok om poeter och profeter). Jag kan tillägga att jag inte vet om jag rekommenderar läsning av alla dessa tio texter: jag har inte läst allt, jag ville bara mäta och se om det gick att dra någon slutsats, och det kanske man kan göra - - -

Jenny Högström, Helsingborgs Dagblad 1166

bernur 1107

Anders Sjögren, Västerbottens-Kuriren 975

Ingrid Elam, Dagens Nyheter 864

Aase Berg, Expressen 804

Mikaela Blomqvist, Göteborgs-Posten 782

Helena Dahlgren, bokhora 767

Therese Eriksson, Uppsala Nya Tidning 765

Pia Bergström, Aftonbladet 659

Annina Rabe, Svenska Dagbladet 618

Stilleben med arm. Foto Annika von Hausswolff

Avund är inte bara en dödssynd, det lär också vara en oförlåtlig inställning för det kritiska betraktandet. Därför är det med ett visst mått av bävan jag tar mig an Sara Stridsbergs nya roman Darling River. Doloresvariationer, då det rör sig om en författare som jag bara hyser avund inför. Hennes sätt att skriva romaner ligger så nära mitt ideal, att jag helt tappar all ingivelse att skriva när jag läser henne: det hon sysslar med tillhör den litteratur som går under namnet det tillräckliga.

Återigen söker hon upp det kvinnliga offret, efter att tidigare ha betat av den monomana simmerskan Sally Bauer och den lika monomana feministen Valerie Solanas. Nu handlar det om Dolores Haze, Nabokovs lilla gynnare till offer i romanen Lolita. Skickligt skriver Stridsberg in några av Nabokovs emblem: fjärilarna och tennisspelandet, men aktar sig noga för att gå i hans försåtligt lockande fotspår; hans legendariskt oefterhärmliga fancy prose undviker hon skickligt. Här splittras denna Lo(lita) i ett flertal kvinnliga jag, som åskådliggöranden i en prisma. Här rör det sig om andra öden, samma öden. Det finns en självklarhet i inriktningen av tematik för Stridsberg.

Med sin avundsvärt enkla suveränitet återskapar hon atmosfären snarare än stilen hos den intrikate läromästaren Nabokov – också här sker färden rakt in i ett mycket mytologiskt Amerika, med nattliga bilfärder genom en symboltyngd miljö, med brinnande skogar, och ett litet barn som trugas med sömntabletter, alkohol och socker – samt ömhet, som hon får ta där hon kan få den, denna romanens Do-Lo-Res, oftast endast Lo. Darling River blir den mytiska platsen där hon ligger med män, i denna kompensatoriska jakt efter ömhet: hon skapar sin egen fantasi, och till det märkliga med romanen hör också hur författaren blir delaktig i denna fantasi, och läsaren reser inga invändningar när vi får veta att dess disparata händelser är samtida: vi får veta att Frankrike eller Europa är i krig, samtidigt som Nabokovs roman inte utkom förrän 1955. Romanen utspelar sig inte i den riktiga världen, utan skapar sitt eget fiktiva universum, sin egen tid, sin egen realism: platsen Darling River ligger inte ens i Amerika, utan i Australien.

Utöver Lo är det den ursprungliga Lo, Dolores Haze, döende i barnsäng i Alaska, en mor som övergett maken och sitt barn och reser runt världen, en honapa i Jardin des Plantes i Paris som blir föremål för en manlig undersökning, då hennes teckningstalanger uppenbaras: mannen ser inte apan för människan, och vice versa, i hans fumliga försök att knyta kontakter med kvinnor, utan att kunna se något annat än sin apa. Rastlösheten går rätt in i blodet på dessa karaktärer: de är alla grenar på samma träd.  

Det är vägen som är mödan värd för dessa kvinnor, och Los väg blir en Via Dolorosa. Med drömsk lojhet tar vi del av hennes upplevelse, och det blir en oerhört sorgsen erfarenhet. Lo blir romanens nav, kring vilket de andra kvinnorna spinner. Hon förblir kvar i barndomen, men har inte heller haft någon barndom. Tiden står stilla, där hon lever i dagar av glömska, med blödande läppar och själ. Det är lika sorgligt som det är solkigt, i denna förnedrande nedsjaskade värld som Stridsberg skriver fram. Den intrikata strukturen följer versalt utskrivna hotfulla ord: ÖDET, TIDEN, SPEGELN, SJUKDOMEN, ENSAMHETEN – fem av människans värsta (o)naturliga fiender.     

För Lo finns modern bara som ett försvinnande: ”En omänniska. En solförmörkelse. En sönderslagen ros.” Ingen nostalgi över någon svunnen barndom: tiden kan utföra många tricks, men att (åter)skapa vad som aldrig har varit hör inte dit. Lo glömmer bort att leva, glömmer bort att åldras. Hon blir ett spöke i den här texten. Fantasin skjuter sina pilar av begär rakt in i hennes kropp(ar), men begärets tvilling heter besvär. Alla kyssar riktas mot den egna spegelbilden, i narcissistisk åtrå efter att det egna ska fullbordas och bli helt eller helas. Men spegeln är en abyss.   

Nabokov lyckades med sin geniala roman viga samman skrattparoxysmens fars med det grekiska ödesdramat. I kapslar av sorg vistas Stridsbergs menageri av (icke-)kvinnor, pillande på Doloressåret, med smärtan insydd i modersnamnet – Dolores Haze – smärta och töcken, bedövning och lidande. Humbert kallade henne för ”My little sorceress in white sneakers”, och texten är i sig något förföriskt, där dess förhäxande drag blir kodordet, om du som läsare är mottaglig och låter dig dompteras: just med bilden av de oskuldsfullt vita skorna blir texten lika farlig mark att beträda. Det förhäxande finns även i Stridsbergs prosa, liksom i tematiken, i berättandet. Lolita-figuren blir också en mise en abyme, en spegelsal att gå vilse i. Darling River, platsen, blir också identisk med Lo, som blir textens flod, en naturkraft.  

För Georges Bataille blir kvinnokönet i novellen ”Madame Edwarda” en identifikation med GUD: ett utpekande av Kristus sår, och religion och erotik och död knyts ihop – det är typiskt att det är religionsvetaren Emilia Fogelklou som är den första i Sverige som introducerar Bataille. Det går också en röd tråd från Batailles sår till det sår Stridsberg ger sina Dolores-figurer i sin roman.  

Med total identifikation skildras de fem separata kvinnorna, och knyts ihop tematiskt. Stridsberg lyckas med konststycket att skildra dem inifrån, i en förundran över deras (=hennes) upptäckter; hon skriver inte berättelser, utan lever dem, tillsammans med sina karaktärer, och jag kan bara påminna mig ett fåtal svenska författare som ens har försökt att vara så lojal mot sina skapelser – Selma Lagerlöf, Mare Kandre, Rut Hillarp, Stig Dagerman. Det är också få förunnat att skriva så här ambitiöst, så här storslaget, som om själva boksidan inte räckte till: det är också svårt att tillgodogöra sig hennes projekt i mindre doser, för helheten blir större än delen, där det orättvisa utdraget bara ger ett oförklarligt blekt intryck. Det är ett skrivande som gapar efter mycket.  

Hon skriver som om hon vore uppfylld av en stark inre kraft, uppkopplad till en narrativ dynamo, som alstrar visionära syner. Det är lika storslaget som utmanande skrivet, och kan uppfattas som provocerande: att läsa Stridsbergs prosa kan ge liknande känslor som ett besök på operan. Medan tre av kvinnorna är fastlåsta, beroende av man eller män, blir den ensamma modern i bilen en möjlig utväg, men till priset av evig rastlöshet, evig oro, och en nocturnal tillvaro, instängd i bilens bedrägliga frihetskupa. Hennes väg kan bara leda till döden.   

Ursinnet är behärskat, men under textytan vibrerar hela tiden en stark känsla av kränkthet över mannens hämnd mot vad han i sin inbilskhet uppfattar som föraktet riktat mot honom. Den sordin som läggs över hela romanen handlar om barnet och föräldern, i olika konstellationer. 

När jag säger att jag vill(e) skriva som Sara Stridsberg: är inte det höjden av förmätenhet? Jaha.

William Blake

Vi som tycker att det är självklart att poesin har ett naturligt samröre med profetisk verksamhet tycker förstås att det är ett välkommet initiativ som har tagits när Gidlunds förlag låtit Anna Carlstedt och Anders Cullhed sammanställa en vacker bok med arton uppsatser som utreder hur poeter som antingen sett sig själva som profeter eller av andra blivit betraktade som sådana. 

Det är nog inget unikt för mig, att det var rockartister som ledde mig in på poesin: den här boken använder tre exempel från rockmusikens värld – samtliga debuterade på 60-talet, och kan du inte lista ut vilka de är har du troligen inte mycket att hämta i den här boken. Men detta samband mellan poesin och profetian har en lång historia: den här boken heter Poeter och profeter. Från Platon till Mare Kandre, och inleder alltså redan i det antika Grekland, för att sluta med geniet Kandre.

Poeten blir en siare, eller med det ord som föredras här: en vates, en speciell sorts skald med profetiska egenskaper hos kelterna. Här finns genitanken i full blomning: den gudabenådade poeten må vara på väg att dö ut i vårt samhälle, men det har funnits civilisationer som har vårdat sina riktiga poeter. En gudomlig kontakt är förutsättningen för att skapa riktig poesi: ja, varför inte? – eller, ja, vad annars? Den här ömtåliga ingivelsen, det här farliga samröret med något som knappt kan hanteras. Poeterna sågs som präster tidigare, något som inte ens ateisten Shelley kunde ignorera när han skrev sin A Defence of Poetry (finns på svenska i volymen Att lyfta slöjan, 2004).  

Platon menade också att poesin är besläktad med galenskapen, med Björlings ord, som också blivit rubrik för Leif Fribergs text om honom, ”det sällsamma ruset”. Melankolin blir också den givna följeslagaren: att se (för) mycket har ett pris. Romantiken blir navet för den profetiska poesin, genom att tyngdpunkten ligger under denna tidsbegränsade epok – men som den gränssprängande epok eller snarare idé eller attityd som det är, sträcker den sig både bakåt och framåt i tiden, vilket gör exempelvis Dante och Pia Tafdrup till romantiska poeter.  

Vi får en klok men lite invecklad utredning kring siffermystiken i just Dantes Komedi, en faktiskt intressant utläggning kring Nostradamus (vars storhet alltid gått mig förbi) som poet, med ett bildspråk som gör honom till en föregångare till Baudelaire och Dan Andersson, tyska och franska citat som lämnas oöversatta, vilket kan försätta läsaren i en anakronistisk känsla, ungefär som att dyka ned i en bok från trettiotalet, då man fortfarande litade på läsarens bildningsnivå.

Givetvis blir William Blake något av en centralgestalt. Han är ansvarig till omslagets kryptiska illustration, och föremål för en tidigare publicerad (men fortfarande läsvärd) understreckare av Jöran Mjöberg. Sedan går det en väldigt rak väg från Blake till 60-talets rockartister – speciellt han som sjöng i The Doors, vars bandnamn rentav är hämtat från Blake (om än Aldous Huxleys genväg utnyttjades): ”If the doors of perception were cleansed every thing would appear to man as it is, infinite.” (Den här boken citerar annorlunda, och skulle jag säga, felaktigt, på tre ställen.) Blake är också sinnebilden för den profetiska poeten, och den som vill lära sig något om detta ämne måste börja där. 

En annan central figur är Hugo, en av bokens många fransmän. Han beskrivs här som ”en av de sista stora orfiska diktarna”, vilket väl är en överdrift, då 1900-talet minst av allt kan tala om någon orfisk reträtt: för resten är väl begreppet ”stor orfisk diktare” något av en tautologi, då det knappast kan finnas små eller obetydliga orfiska diktare. Hans-Roland Johnssons text om Hugo avslutas med ett stillsamt resonemang kring varför han inte når några nya läsare i vår tid – att det kan ha att göra med att han är för tydlig, att han inte är så där suggestivt dunkel som man bör vara för att läsaren ska göra sig mödan – då finns det hopp för alla som premierar läsning som ett svårt nöje.  

Två texter har skrivits av den danske forskaren Brian Møller Jensen, där hans genomgång av visionär dansk 80-talspoesi är klart intressantare: han påminner också om något som för en svensk läsare känns lite exotiskt, att de äldre generationerna vitaliserades av de unga poeterna som debuterade kring 1980 – en generation av poeter som höll en klass Sverige bara kan vara avundsjuk på – att de äldre skrev i en implicit tävling med eller mot de yngre. Mattias Fyhr skriver personligt om sin gotiska vän Mare Kandre, och publicerar några längre sjok ur hennes ofullbordade manus Undergångsboken, men det visar inte stort mer än att det är en text i skriande behov av revidering.   

Den här vackra boken fungerar gott som en vägvisare till författarskap som tenderar att bli allt aktuellare. Dess urval kan alltid diskuteras och problematiseras – en ”var är brudarna?”-fråga kunde vara på sin plats – men till förtjänsterna hör att forskarna har tillåtits ägna sig åt fördjupade kunskaper, skriva om sina älsklingar, där det ändå rör sig om the usual suspects, möjligen med undantag för Byron. Dock kan tilläggas att de redan invigda troligen blir lite besvikna, och kan tycka att det blir lite väl mycket av introducerande texter och mindre av fördjupad analys: kanske har de fått i uppdrag att skriva överskådligt, eller så har de faktiskt underskattat sina läsare, tyckt att det är på sin plats med ytterligare presentationer för nybörjare, medan det nog finns läsare här och där som tycker att ambitionsnivån är lite för låg.  

Ett minus i kanten blir det för det onödigt akademiska tilltalet, vilket måhända är en yrkesskada: detta tvång att sträva efter någon slags objektivitet i tonfallet – därför blir flera av texterna helt tidlösa, något som kanske inte enbart är av godo (helt enkelt därför att de riskerar att upplevas som inte bara tidlösa, utan också helt utbytbara).

Notapparaten drabbas stundtals av dyskalkyli, vilket orsakar lite oreda för den pedantiske läsaren. Likaså undrar jag om Eva-Karin Josefson menar allvar när hon skriver att efterdyningarna till Rimbaud och dennes dikter ”inte kunde uppfattas som ett politiskt vapen”, då det rör sig om en så utpräglat politisk poet. Till avdelningen försyndelser som endast kan ske i universitetsvärlden hör väl också Roland Lysells parodiska inledning till en text om Atterbom, där han generellt anstränger sig för att droppa så många namn som möjligt, och tar en omväg över Shelley, Keats, Hölderlin, Heidegger, Vennberg, von Hellingrath, Stefan George, Beißner, Adorno, Peter Szondi, innan han ens nämner Atterbom …    

Those who can keep secrets have no curiosity. We only wish to gain knowledge, that we may impart it.

William Hazlitt, “Common-Places”.

Ser det här ut som en pratsam författare - - -

Foto Annica Karlsson Rixon

Till egenheterna med den här märkliga tingesten framför mig, en otymplig tjockis under namnet The Original of Laura, skriven av Vladimir Nabokov under hans två sista levnadsår, hör att det är en bok som egentligen inte existerar – som inte har existerat, sedan han 1977 dog i Montreux. Romanen – ”a novel in fragments”, som titelsidan upplyser – går under den dubiösa undertiteln ”Dying Is Fun”, och är ofullbordad, bevarad endast i form av de legendariska kartotek-kort författaren föredrog under arbetet med sina verk. I stället för roman nummer arton är det snarare frågan om nummer sjutton och en halv.

Den märkliga tingesten: ja, det är ett monster till bok, oerhört tjock, på grund av sidornas kartonglika tjocklek, för att här kunna bevara förnimmelsen av att komma riktigt nära skapelseögonblicket – den som roas av dylikt kan avlägsna de 138 perforerade korten med fram- och baksida och läsa roman(fragmentet) genom att bläddra sig fram i den handskrivna texten, eller så bläddrar man i bokens tryckta lite mer lättlästa text, om än det ska erkännas att Nabokovs piktur är relativt lättläst – åtminstone för att tillhöra en författare, och för att vara en gamlings (enligt Imre Kertèsz förändras handstilen lika dramatiskt som ansiktet – ack, om det är sant!). Den som rycker loss korten får i sin hand en bok som imiterar semlans konstruktion, med en rektangulär grop, tillräckligt stor för att rymma en liten salongsrevolver.

Manuskriptet förvarades först av hustrun Véra, och efter hennes död 1991 av sonen Dmitri, och nu trotsar han på sin egen ålders höst faderns minst sagt lättolkade testamente – på ett kort är skrivet ”efface / expurge / erase / delete / rub out / [något oläsligt ] / wipe out / obliterate”. Efter att ha våndats i allt för lång tid väljer han att nu ge ut boken – lite lättsamt talar han i förordet om ”Dmitris dilemma”, och det måste sägas att hur han än hade gjort hade det varit fel. Det här är ingen omistlig bok, kanske inte ens för den typiska nabokovianen, men jag kan inte heller säga att jag ångrar att jag har gluttat i den förbjudna läsningen, där den stora behållningen blir huvudpersonens självstympning, som inleds med att han avlägsnar sina tio tår, och sedan går loss på resten av sin kropp.

Som roman, eller fragment, är det till största del frustrerande. Handlingen är dunkel, men det går att urskilja en ramberättelse om Philip Wild, den olyckligt lottade mannen som begåvats med allt förutom ett vackert ytter, och dennes olyckliga äktenskap med den otrogna hustrun Flora (Laura), och några sedvanliga elakheter riktade mot kroppsligt förfall, och en kanske inte helt orimlig besatthet av döden och döendet, som enligt sonen var ett ämne som inte låg långt borta från faderns tankar, efter ett dramatiskt fall 1975 när han jagade sina älskade fjärilar och råkade ramla utför ett litet stup: missa den symboliken den som kan. Turisterna gapskrattade åt vad de uppfattade som medveten slapstick, något som Nabokov möjligen i efterhand kunde roas av, då det utgör en scen som kunde platsa i någon av hans romaner.

I berättelsen om Flora/Laura får vi stifta bekantskap med en viss Hubert H. Hubert (namnet ”no doubt assumed”, teaterviskar Nabokov lite listigt), och skyndsamt avpolletteras han i en hiss, och i vilken riktning den rör sig är inte oviktigt, låter författaren med subtila åtbörder oss veta – desto mindre subtilt attackeras en viss Dr Freud (”a madman”, lyder det lakoniska omdömet). Stilen är den vanligt oefterhärmliga: ”Fever, however, turns games of skill into the stuff of nightmares”. En gång heter kvinnan med en nästan freudiansk felskrivning ”FLaura”.

Men det är inte mycket till berättelse. För filologiskt intresserade läsare är det måhända intressant att närgranska märklig stavning (konsekvent ”bycycle”, till exempel), eller oortodox grammatik, men det är inga större nyheter som avslöjas: hur skrivararbetet gick till väga finns noggrant redovisat i till exempel Stacy Shiffs briljant skrivna biografi över Véra Nabokov, en bok som också visar hur viktig hennes funktion var i arbetsprocessen. Här finns ouppklarade ordlistor, återvändsgränder, inledningar som aldrig tilläts avslutas, men också några någorlunda traditionellt skrivna kapitel, som kanske oförblommerat kunde lyftas in i en färdig roman.

Den som är nyfiken på författaren i fråga bör nog börja med någon av hans konventionella(re) romaner, men man ska aldrig glömma att han inte enbart är en av 1900-talets märkligaste författare, utan rentav en av detta århundrades märkligaste människor överhuvudtaget. Han var årsbarn med Borges, som också han skulle bli något av 1900-talets mest udda författare (och människa), och förmodligen skulle den gamle argentinaren hellre ha uppskattat att kollegans verk förblivit i de icke-existerande böckernas bibliotek, där den kunde göra sällskap med Byrons memoarer och Sofokles många förlorade tragedier, och andra saknade böcker att fantisera om.

Ja, boken är ett vackert monster, ett ting av kärv skönhet, där det är ett äventyr av det lustfyllda slaget att följa Nabokovs märkliga behandling av alfabetet, där han ger vackra kurvor åt varje ’j’, ’g’ och ’y’. Mer än roman är det en konstinstallation, med de snillrikt ordnade korten, som kan ge intryck av att vara en relik från tiden före datoriseringen gjorde sådant obsolet (när såg jag senast kartotek-kort? – förmodligen när jag arbetade på mentalsjukhus, och patientanteckningar fördes på identiska ljusblålinjerade kort). Här blir den här boken också något av ett inlägg i diskussionen kring de digitala läsplattornas förtjänst, då den svårligen låter sig transponeras till ett sådant medium.

Hohenschönhausen, aug. 2009

Björn(en) till vänster på bilden - - -

Herakleitos urgamla sanning att ingen kliver i samma flod två gånger tillämpas gärna på litteraturen, att det aldrig går att återvända till samma text: strängt talat skulle jag hävda att uttrycket “en gång är ingen gång” gäller gott för läsningen av böcker, att det är först när du återbesöker den som du gör något annat än en mekanisk avkodning, en jakt efter bokstäver. En stad kan ha liknande funktion, att vi besöker den utan att lära känna den vid det första besöket, medan återkomsterna gör att vi inte längre behöver förlita oss på simpla guideböcker och äntligen kan åstadkomma det där som Walter Benjamin så vackert har skrivit om: ”Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket. Men att gå vilse i en stad, på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning. Då måste gatunamnen tala till den som strövar omkring på samma sätt som torra kvistars knakande gör, och smågator i innerstaden visa honom tiden på dagen lika tydligt som en sänka i berget.”

Det är förstås Berlin han talar om, och om denna stad har den slovenske poeten och översättaren Aleš Šteger skrivit en underbar liten bok, utgiven av förlaget Rámus, i Sophie Skölds översättning, och den heter lika gott som kort Berlin. Åren 2005-2006 bodde han i staden, och har här återgett några av sina intryck, förmedlade av en beundransvärd omedelbarhet.  

Vill du ha en genuin, heltäckande rundvandring som tydligt markerar ut stadens alla Sehenswürdigkeiten finns det nog bättre alternativ, men på samma sätt som en kultursida i dagarna definierar sig med argumentet att den till skillnad från konkurrerande nätkrafter kan erbjuda fördjupning och längre essäistiska texter blir Štegers bok ett vackert exempel på hur dessa gammalmodiga guideböcker blivit överflödiga då all dess information ändå finns på internet, och vad han i stället erbjuder är en tänkvärd, strosande skriven essä om platser och företeelser och människor som annars brukar ges marginella positioner i reguljärt skrivna handböcker.    

Han gör trettioen nedslag i denna huvud-stad, och texterna fungerar som krönikor, skrivna med nyfikenhet, varsamhet, en märklig blandning av utlänningens distans och den förälskades närhet. Här får vi ändå, på köpet och liksom lite i förbifarten, veta vad vi behöver veta om den här staden, som att det är bageriernas stad, men också att det är författarnas stad, där du, om du är lika mottaglig som Šteger, lyssna ”på hur Benjamins hjärta bultar, hur Brechts hjärta slår, hur E.T.A. Hoffmanns hjärta bankar, hur Alfred Döblins hjärta pumpar, hur Else Lasker-Schülers hjärta kvittrar”, och får där fem författare snillrikt karakteriserade, med hjälp av språkets finurlighet – Katarina Frostenson, en annan som skrivit om Berlin, har skrivit om hur ”Verbet ska driva rakt in till det hjärtat tills det hejdar / allt flöde.”

Det här är skrivet i dialog med stadens minsta beståndsdelar: Šteger smeker verkligen detaljen när han skriver om sin Berlin. Söker du en guidebok blir du kanske besviken, för här är det inte meningen att du ska hitta fram, utan idealet ligger i en annan riktning. Vi får som sagt ändå veta en del av värde, som att stadsnamnet kommer från den polabisk-slovakiska roten brl, som lär betyda träsk, vilket förstås roar den läsare som har tillbringat några ohyggliga stunder i de nattliga träsken kring Tegel, där det gamla uttrycket att avståndet mellan gatlyktorna känns längre än det mellan människor får sin bekräftelse.

Halvt nonchalant överlämnas informationen, och turiststråken undviks, men korta anekdoter återger ändå glimtar av stadens historia, dess egenheter – som muren, både osynlig och fullt närvarande, fortfarande, som ett spöke. Mot slutet av boken finns också något sorgset inlagt i texten, att man kan dela Štegers saknad när hans lånade tid går mot sitt slut och han måste överge Berlin; men alla avsked är våldsamma och onaturliga och orättvisa, och svåra.  

Lika prydligt skrivet är Aris Fioretos korta efterord: Fioretos är en annan berlinare, som också han har skrivit vackert om städer (tänk ändå att hans uttryck Stockholm noir skulle bli så hårdlanserat av en helt annan svensk författare). Vad han också visar är att Štegers bok är en studie i exakthet, i noggrannheten i formuleringarna.  

Šteger använder språket inte som ett verktyg, utan som en livsnödvändighet. Med blick för det som är oförväntat och ovanligt skriver han vackert roande, och du känner dig inkluderad, som att du går där bredvid honom: ja, och just gåendet är Berlins signum, att det är en stad som är ritad för att promenera i, flanera och gå bort tiden i, så där planlöst och irrande som Benjamin talade om.   

Foto Robert Blombäck

Donna Heyward sitter där och tänker på Lara Flynn Boyle - - -

Cornell menar sig intressera sig mest för den prostituerade som just motiv i konst och litteratur, vilket inte hindrar honom från en längre sociologisk utläggning kring deras villkor. Men jag undrar om han inte är snett ute när han hävdar att den prostituerade kvinnan hade bättre villkor än kvinnan i äktenskapet: att det inte var så stor skillnad kan jag hålla med om – att vara hustru kunde innebära att du delade plikter med både slaven och den prostituerade – men det fanns också undantag. Det är också lite inbilskt att inbilla sig att villkoren automatiskt förbättrades beroende på samhällsklassen, att kunder från överklassen behandlade de prostituerade mildare än kunder från arbetsklassen – den enda skillnaden var väl att betalningen blev bättre. Så det blir en idealiserad bild som här skissas fram, när verklighetens drogmissbruk, sjukdom och förtida död skuffas undan.

Det intressantaste med Cornells bok är snarare hans diskussion kring enskilda konstverk, som när han uppehåller sig vid Manets ”Olympia”, skandalvisad 1865 på Salongen i Paris, och modellen Victorine Meurent, som senare själv blev konstnär. Eller när han avhandlar prerafaeliternas modeller, vars unika mix av robusthet och eterisk skönhet handplockades från arbetarklassen (Elisabeth Siddal, som avbildades på mästerverken Millais´ ”Ophelia” och DGR:s ”Beata Beatrix”, och Jane Burden) eller möjligen prostitution (Annie Miller och Fanny Cornforth). Det är en egen art av realism som presenteras i målningar som dessa, eller Delacroix ”Friheten på barrikaderna”, som innehåller paralleller till Manets ”Olympia”. Han skriver också fint om en av Picassos målningar med motiv av prostituerade, "Flickorna från Avignon".

Hemtamt rör sig Cornell över dessa områden, litteraturen och konsten, och lyckas förmedla intrycket att ha blivit berikad av denna kontakt. Hans bok handlar i stor utsträckning om kvinnan som objekt, som manlig härskardröm. Passiviteten hos den prostituerade måste i viss mån ge associationer till en nekrofil akt, en koppling Cornell avstår ifrån. Jag ställer mig frågande till att han uppfattar ”den avgörande skillnaden” mellan varuhuset och bordellen att den förra ”säljer döda ting”.

En tänkbar förklaring till flera konstnärers besatthet av den prostituerade som motiv kan ligga i en identifikation: båda uppfattar sig som outsiders, som utstötta ur gemenskapen, en samhällets paria, som samhället samtidigt vägrar klara sig utan; därför flanörens missnöje när han tvingas prostituera sin penna, att vara praktisk och skriva för brödfödan när den utsökta poesin inte efterfrågas i tillräckligt hög utsträckning. Ensamheten blir det (för)enande anlaget hos de båda.

Men det handlar också om den bildade medelklassens gamla längtan efter det farliga, så länge det har godheten att befinna sig på avstånd: en vilja att doppa fingertoppen i det subversiva. Vad den prostituerade själv tyckte, det får vi förstås aldrig veta. Vi kan tolka den blick som Manets ”Olympia” ger oss, om vi ska uppfatta den som dömande mer än inbjudande. Däremot har nutidens prostituerade blivit mer vältaliga: tänk bara Belle de Jours (Brooke Magnanti) En callgirls dagbok eller Caroline L Jensens Champagneflickan, och så vidare, vidare, eller inget vidare - - -

Picassos "Flickorna från Avignon"

I muntra själar finns inget snille. Snille visar på en störd jämvikt: den är både följden av störningen och medlet att återställa den.
Novalis, Blüthenstaub.

Man talar alltid om störningen som analysen av det sköna i konsten förorsakar konstälskarens njutning. Men den sanne konstälskaren låter sig väl inte störas?

Friedrich Schlegel, Fragment.

Veckans grundämne: Silver (Ag)

Den svarta bilden

under silver sönderkysst

Under silvret

den svarta bilden sönderkysst

Gunnar Ekelöf, ”ayíasma”

De ädlaste metaller med de simplaste motiven:

silver och döda skogar, är det klokt - - -

Nej, silvret vistas bortom allt förnuft,

bortom rim och reson –

Det är inte viktigt – som luft –

eller – naturens sublima ton

Silver: betyder pengar, betyder argentum, silver pengar,

en skatt, det är en pirat, John Silver, hostar slem och neon, han är Svart Som Silver, helt oxiderad,

gifter sig med Jenny Silver, helt blonderad, får tvillingarna 92,5 % (Sterling Silver) och 83 %, inte tillräckligt fin för att stämplas med ett namn, men –

what´s in a name? that which we call a rose / by any other name would smell as sweet, a bird soars as high as any (on its own wings, wings, wings)

Tala är silver: den nesliga andraplatsen, ett stort nej, det gick inte

Silvret vill också bli elektriskt, och vi klandrar det inte

Tusen silverbilder säger mindre än ett ord, utan ord klarar sig fotot inte –

I zoologin, silverfisken och silverräven och silverhästen, ibland silverblack, mjukt som silver(hår), den engelska grammatiken har producerat en egen Silverbibel

Och den diffusa spridningen av silvret i kläderna (om du tvättar dem), silverjon(er) som nöts bort från kläderna (om du skaver dem): allt detta för att du ska mörda bakterierna 

Silvret släpps ut i de döda skogarna, är det klokt - - -

”Följ mig inte längre. Det behövs inte.”

Sent förra året läste jag sent omsider Åsa Nelvins debutroman Tillflyktens hus, och blev helt begeistrad av kraften i det skrivna. Nu har jag också läst den enda diktsamling hon gav ut, Gattet. Sånger från barnasinnet, samma år som hon begick självmord, 1981, och jag är lika begeistrad av dessa märkligt kraftfulla dikter.

Nelvin gav även ut barnböcker, och det här är en barndomsskildring från ”analfabetismens sista sommar”, när världen fortfarande är magisk, innan vuxenvärldens mörka skuggor tar över och utplånar den lilla människan. Norstedts generösa nyutgåva har förutom diktsamlingen tagit med några tidigare opublicerade dikter, men jag kan inte säga att dessa har mycket att tillföra. Enligt Maria Öhmans förord är Gattet en av ”de få diktsamlingar man faktiskt sträckläser”, men jag skulle nästan kunna säga tvärtom, att det är alldeles för utmattande att läsa i ett sträck, dessa dikter som är så starka i sitt uttryck.

Kanske det är så enkelt, att i stället för att älta ”bra eller dålig poesi?” borde vi tala om starka eller svaga dikter: då blir det enkelt att placera Nelvins dikter i den förstnämnda kategorin. Hon sneglar aldrig på läsaren, för att invänta din förståelse eller för att gå i dialog med dig: det här är skrivet på andra premisser, och det skrivna lever din läsning förutan. Hela hennes dikt är ett utsträckt NON SERVIAM, ett försvar för självmordet och värdet i att vägra vara en del av det andra, att du måste fortsätta (försöka) vara dig själv.

Till Nelvins styrkor som poet hör hennes förmåga att med få ord i ett motto kategorisera sin dikt. Boken Gattet inleds med en suverän programförklaring, som okonstlat fångar utanförskapet och vissheten att du (egentligen) inte finns, det som ska bli diktens bärande tema, (kon)genialt skrivna i mindre stil:

"Låt inte min röst distrahera.

Jag hämtar den

ur andras tystnad.

Mitt tandkött blöder redan

och min hjärna är av glas.

Ni kan se rakt igenom mig.

Jag är fullkomligt

genomskinlig."

En sådan poet lyssnar man på: man litar på henne, vet att det här kommer att bli bra.

Dikterna präglas av en egen slags realism. (I protagonistens namn ”Lisa” finns bokstäverna från författarens namn, för den som vill syssla med den typen av biografisk läsning.) Det är rastlöst skrivet, med missnöjet, vantrivseln, och samtidigt en fullständig närvaro i nuet, att det är det enda som räknas, det enda som finns, att det är just nu som du lever, och hur hon lyckas gestalta det från den mycket unga huvudpersonens nyfikna och oroliga blick.

I den här barndomsskildringen är tiden förvrängd, satt ur spel. I fyrtioen tablåer låter hon perspektiven bli förskjutna: fanns det ett nära förhållande till Alice i Underlandet i romanen Tillflyktens hus är det (minst) lika framträdande här, med en skev, konstig och ogästvänlig värld, där du aldrig kan höra hemma. Det är dikter hämtade ur den elegiskt präglade känslan att du är på väg att överge en värld som fortfarande är magisk – du är på väg mot motsatsens värld, där du inte längre kan befinna dig i det där viktlösa barnets privilegierade värld.

Tiden är tidlös i Nelvins dikt(er), där ”förfluten tid / […] är ett / övergrepp”: ett osmakligt övergrepp, utfört av den anonyma skamsna tiden. Hon skriver (om) barndomen – utan distans, utan att tiden har förflutit: allt befinner sig i ett presens, i ett pre-mnemetiskt tillstånd. Gattet har förutsättningar att bli och borde bli en klassisk svensk barndomsskildring, och bland annat tack vare att Åsa Nelvin befinner sig så nära barndomen, att hon blir så trovärdig i sin behandling av den, då det inte finns något avlägset över hennes minnen, eller att det ens rör sig om minnen, att de blir något annat än bearbetade upplevelser. Här saknas både analys och distans, helt enkelt för att barnets värld är så oförklarlig: Nelvin bevarar skimret, mystiken, osäkerheten, samtidigt som hon kan vara skoningslös och brutalt exakt i sin karakteristik och i sitt bildspråk: ”Men i mig slår en flugas hjärta. / Min framtid som kvinna förefaller osannolik. / Jag är fullständigt tondöv, / och tänker illa om alla.”

Vad som också gör det här till bra eller hellre stark dikt är att hon inte härmar eller skriver för att impa på sin läsare. Här finns också samma spontanitet i tilltalet som i riktigt lyckade sångtexter: det här är lika omedelbart gripande.

”Jag är på väg till er.”

Veckans grundämne: Kobolt (co)

Först skall jag söka dig styra:

med formeln för de fyra:

Salamander skall glöda,

Undin förrinna,

Sylfid försvinna,

Kobold ha möda!

JW von Goethe, Faust

Följ den blå tråden: den gröna tråden? Inte längre (lika) grön,

nu koboltblå, inte gul eller röd heller bara koboltblå

Denna ferromagnetiska grå

I källan: i glasets bran[d]t isoleras blå färg

i teglet i emaljen i porslinet, koboltsalt

Kobold var ett grekiskt troll, en elak ande (jfr Goblin)

men har också – Überaschung! – synts i Tyskland

men har också, föga överraskande, synts i Hälsingland

[Hennes ögon var koboltröda hennes röst var koboltblå

Jag ser inget lila ljus krascha ut ur dig ändå]

ingen koboltbomb - - -

Ytans mag(net)iska egenskaper: studsa och återkasta

i flygplanets tvära aggressiva skrift över blidblå himmel

i alfabetstecknens svarta spår på vitt pappers tryckfärg

i ölets vackra skum finns kobolt – ack, stygga kardiomyopati - - -

B₁₂ bildar blodiga rödkroppar; tolv indianer som trivs

i ljuva ljuva sår – vi(tamin) flyter i vår dominans
den kanske tar oss någonstans

i myelinet i nervsystemet

och i obstruktiva lungsjukdomar, otäck hostkobolt

och allergiska kontakteksem hårdmetallunga

kolik tinnitus: där lämnar vi koboltljudet, tralala lilla troll …

Ser det här ut som en djurvän - - -

Självklart är jag oerhört glad över att vara en del av det nya numret av fantasin (no 1-4 2009), med en text om det dåliga språket i svenska romaner: mest glad är jag åt den förlängda kattmetaforen i texten, hur katten sätter sina fotspår hela tiden i mitt språk - - - Ja, det finns mer i tidskriftsnumret: en redovisning av Malte Persson, hur han bosatte sig i 1700-talet för att skriva Edelcrantz förbindelser (om fler svenska romaner var skrivna med sådant fantasifullt språk vore min text helt överflödig), men också Annie Dillard och Kathy Acker, och väldigt roliga google-översättningar av Totos låt "Africa" och Karin Boyes "Ja visst gör det ont".

Förmodligen betraktar den tyske författaren Patrick Süskind sin gamla succé Parfymen numera med vämjelse: den där bedagade 80-talsromanen om psykopaten Grenouille, som skulle bli den framgång allt annat måste mätas mot. Å andra sidan: vem skulle bry sig om hans böcker den förutan?

Nu har det lilla förlaget six memos, som tidigare gett ut Duvan av samme författare, storsatsat med dubbelvolymen 3 historier och en betraktelse och Om kärleken och döden, i översättning av Ulrika Wallenström. Strikt talat rör det sig om tre noveller, och två essäer. Tyvärr svalnar mitt initiala intresse betänkligt, när jag tar mig igenom först essän om kärleken och döden, för att sedan börja med de segare novellerna, så att det blir en lisa med den korta avslutande texten om läsningens tjusning – fast, det är så dags, vill man invända …

De olika böckerna har tillkommit mellan 1976 och 1995, och det finns inte mycket positivt att säga om någondera. Den längre essän om kärleken som vansinne är rörig och ostrukturerad: dessutom har han inte stort mycket mer att komma med än att skildra den som en drog, som en farlig liten djävul, och att den gör den förälskade blind – ah, jag har hört mer skarpsynta analyser i schlagerfestivalen (kanske inte i år, visserligen).

Kort sagt: Patrick Süskind är bättre som stilist än som tänkare. Han är rolig, även om han drar raljerandet lite för långt, i sin iver att få sin läsare att verkligen förstå. Sedan är hans resonemang lite inkonsekvent, när han först säger att den förälskade bara skriver dumheter i sina kärleksbrev, och sedan att språket i Kleists kärleksbrev är det vackraste som har skrivits på tyska språket (för övrigt ett tvärsäkert och floskulöst sätt att uttrycka sig på: som om det gick att mäta, liksom).

Det raljanta är uppiggande i rimliga doser, men blir störande, påträngande, och till sist poänglöst: allra värst i en totalt meningslös jämförelse mellan Orfeus och Jesus (gissa vem som vinner när Süskind agerar domare …). Novellerna saknar humor, vilket inte beror på att Süskind inte försöker. Den avslutande betraktelsen utmynnar i ett ”inget tjänar något till, vi ska ändå dö”, och då börjar man som läsare bli förbannad på att man inte avstod från att ägna den här lilla boken/de här lilla böckerna sin värdefulla tid, om det nu stämmer – att vi ska dö.

så vitt

går det inte att gå bort att få bort detta

att hamna någon annan stans nej

för du är bara bara här

där du är: där du har hamn(at)

och aldrig aldrig någonsin i detta

riktigare ljus detta slags ljus sken

detta vackraste ljus bara sken

i denna ljussal här är du hemma(d)

sönderlyst bländsken uppgivet uppåt

och kan aldrig bli ljust igen?

Den nyzeeländske författaren Janet Frame är ett stort namn i den engelskspråkiga världen, främst tack vare sin monumentalt framgångsrika självbiografiska trilogi, där en av delarna, En ängel vid mitt bord, blivit lika framgångsrikt filmatiserad av Jane Campion. Här ska också hennes novellkonst få sin vederbörliga poängtering. Men också Sverige har upptäckt storheten hos denna på ytan oansenliga författare, med sina lömskt dolda bråddjup i både berättarteknik och tematik, för vi har sedan tidigare fått fina översättningar av Frames böcker.

Detta fortsätter nu med Bonniers utgivning av en tidig roman, Mot ännu en sommar, som härstammar från 1963, men den utgavs först i original tre år efter Frames död 2004, och alltså tre år senare i Rebecca Alsbergs svenska översättning, med (ännu) ett flott och mycket passande omslag av Lotta Külhorn. Det är radioprogrammets omsorg som har skänkt mig denna läsupplevelse.

För det är, som tidigare, en upplevelse att läsa Janet Frame: hennes friska, originella diktion, som arbetar frenetiskt med att hitta en lämplig rytm till sitt innehåll, där hon också skriver i dialog med poesin – både Keats och Shakespeare och relativt obekanta namn från hemlandet.

En liknande dialog mellan det brittiska och det nyzeeländska förs i romanen, där huvudpersonen, författaren Grace Cleave – som förevisar misstänkt liknande egenskaper som sin skapare – tillbringar en helg i norra England hos ett par och deras barn, men tillbringar lika mycket tid i sitt förflutna, i minnet av hemlandet och den barndom som hon vägrar släppa taget om, eller om det är den som vägrar släppa taget om henne. Det här kan vara en ovilja att hantera nuet.

I namnet finns den dubbla karaktären: det milda (nåden) och det hårda (klyvningen) – aggressivitet och smidighet. Men smidig är Grace minst av allt: hon är en ömkansvärd varelse, genuint oförmögen att umgås, och utan någon känsla för vad man ska säga, vad man ska göra – allt bottnar i hennes höga krav på sig själv, att hon känner att hon måste leva upp till rollen som intelligent och begåvad författare, när hon bara vill fly, bara vill vara i fred, för hon ”saknar social intuition”, som hon själv säger. Därför kan hon bara vara obekväm och otillgänglig, och känna att hennes inbundenhet förhindrar alla spirituella kvickheter som hon borde yttra.

Skildringen är drömsk, poetisk, men också hårt konkret och vardaglig (trots att det är helg: händelseförloppet är sparsmakat, och inte stort mer händer inombords), som om hon försatts i dvalliknande tillstånd, med förmåga att betrakta sig själv utifrån, som en läkare sakligt granskar sin patient. Det är med ett skarpt öga för detaljer Frame skriver sin historia. Hennes konststycke är att göra sin sköra protagonist till en lite förgrämd, missunnsam och gnällig liten förtida tant, med neuroserna lika uppenbara som små fläckar på kläderna, och upplevda ärr i färskt minne – och ändå (allt)så älskvärd; vi ser på henne med förståelse, med ömsint blick, och vi vill ta hand om henne, känner att hon behöver det, att hon inte klarar sig annars.

Det är vackert skrivet, så vackert att man ibland undrar vem det är hon nu citerar – ibland kan det rentav vara så att hon citerar sig själv, inbillar man sig: ”I mitt tillstånd som flyttfågel som flyger mot ännu en sommar upplever jag alla byggnader som hinder. Jag måste ändra min kurs när jag nalkas dem. De spelar mig spratt med sol och skugga. När jag flyger in i dem faller jag bedövad, mina sinnen är förvirrade. Jag har inga knytnävar nu, bara vingar att slå ned mot byggnaderna som står i min väg.” Som läsare kan jag bara häpnas över uttryckskraften i hennes språk.

Tidsnärvaron präglar också skeendet, med efterkrigstiden och en närvaro av detaljer, tågstationer och inre miljöer som återges med exakthet. Frames humor är också av det dråpligare slaget, och kommer alltid lika oväntat. Både Frame och hennes skapelse Cleave ser på världen på ett annat sätt än vi gör, helt enkelt.

Därmed blir det en uppiggande bok, med sitt originella perspektiv på tillvaron, och en berättelse som är direkt oroande i sitt porträtt av en personifierad oro, gestaltad av den lojt vimsiga Grace.

Just i dag kan det vara mer passande än annars att avnjuta den här sagolika versionen av "Interlude", med Diamanda Galás sannerligen synnerligen unika röst.  

Häromåret lyckades Kristian Lundberg med en oförlåtlig blunder placera sig själv i det berömda klaveret med båda fötterna, när han recenserade en journalists deckare, innan den hade kommit ut: han tog helt enkelt chansen att utföra en likvidering av denna journalist, men den aktuella boken hade inte ens hunnits bli skriven (vilket inte hindrade Lundberg från att skriva så här om den i Helsingborgs Dagblad: ”Britt-Marie Mattsson försöker med ’Fruktans makt’ (Piratförlaget) dramatisera samtiden genom att placera en nordkoreansk lastpråm i en lagun. Mattsson är också hon en skicklig stilist, dessvärre räcker det inte till – intrigen är förutsägbar, personteckningarna schematiska”[1]). Sålunda hamnade Lundberg i en dålig situation, och att han förklarade att han tyckte så genuint illa om journalisten må ha varit ett käckt försvar, men det hela ledde ändå till en viss utfrysning.

Från denna utsatta position ska hans bok Yarden. En berättelse skådas – en bok som jag har läst, kan tilläggas. Dessutom tycker jag på förhand att Lundberg är en genuin författare, speciellt som poet – om man kan föreställa sig ett skrivande exakt mittemellan Stig Larssons och Arne Johnsons – om än att hans produktivitetstakt började bli lite överdriven. Dock nämner han inte här förutsättningarna: bara något kortfattat om skulder, och att ”den stora kvällstidningen” (Expressen) tar sin hand ifrån honom. Han tvingas ta okvalificerade lågstatusjobb, och hamnar i Malmös hamn, där han kör bilar i ”Yarden”.

Lundberg skulle jag nog beskriva som en av våra få genuint uppriktiga författare, som i bok efter bok gör upp med sig själv, som skriver ärligt om sig själv, om egna tillkortakommanden. Därför är den här boken ett naturligt led i hans produktion: en självbiografisk bok, som tar vid efter tidigare diktsamlingar som har behandlat bland annat hans drog- och alkoholmissbruk.

Här finns några vackra passager om det dödsbesvärjande skrivandet, om det livsviktiga skrivandet, som inte tar några genvägar, utan bara frodas i sin egen nödvändighet. Med exakta ordval leder han läsaren vidare i sin grymma story, där det finns åtskilligt att ta lärdom av. Men det är kanske märkligt att just denna uppriktigaste av författare skulle ägna sig åt sådan bluff och båg som i sin fantiserade krönika.

Nu tycker jag inte att Lundberg i Yarden helt lyckas förmedla det jobbiga i jobbet med att köra bilar i Malmös hamn, med detaljerade beskrivningar om tillgången på mikrovågsugnar för lunchen (deras situation är ändå bättre än exempelvis på min arbetsplats), eller nedsättande skildringar om att det är ”ett arbete för idioter”, eller liknande intetsägande liknelser om att ”[v]i liknar varandra som bara människor kan göra”; det är en samhörighet som han kan unna sig att känna, som gäst i deras verklighet, och den vänskap han tycker sig dela med (tillfälliga) kolleger blir påklistrad, falsk.

Mer övertygande skriver han om sin uppväxt, med en galen mor och en frånvarande far, hur han lever i en ständig osäkerhet. Hans liv blir ett sår, och han formas tidigt till en skrivande människa som försöker laga detta sår, både i sig själv och i världen omkring sig. Med oläkt bitterhet skriver han gripande om denna tomhet som uppväxten har skänkt honom, och jag önskar att dessa sidor blev lästa av exempelvis alla dessa förnumstiga människor som menar att uteliggare och missbrukare har sig själva att skylla, att det bara är för dem att ta tag i sina liv.

Det som ändå förblir ett bestående intryck av denna arbetarskildring är hur arbetet förnedrar, gör oss till dåliga människor: odrägligt egoistiska, för att inte säga farliga och på gränsen till psykopatiska, i en strävan efter framgång och personliga fördelar – detta måste alltid ske på bekostnad av andra, låt oss inte ignorera detta.

Så – ja, det här är en angelägen bok, ofta riktigt bra skriven, om än med några störande upprepningar. Dock synnerligen förtjänt att bli läst, även om jag som sagt hade önskat lite större ärlighet i redovisningen av varför han har hamnat i sin situation. Dels att han inte ens nämner det oetiska kritikerdådet, och dels att vi inte får veta varför han blivit så skuldsatt: då hade det blivit lite mindre av självömkan, kan tyckas.

Barnets fråga, som kanske har fått höra den gamla sagan om Den ståndaktige tennsoldaten, eller snarare dess uppdaterade version Toy Story: vad händer med leksakerna på natten? Det blir vår fråga: vad händer med barnets fråga? När vi växer upp lugnar vi barnet: ingenting händer på natten, du kan lugnt sova vidare, leksakerna slutar bete sig när du inte ägnar dem någon uppmärksamhet. En försäkran: världen är en trygg plats, du kan lita på att inget vill dig något ont. Samtidigt som vi berömmer barnets livliga fantasi finns det en underliggande rädsla att denna ska bli allt för livlig, slå över i osunda tvångstankar.

Men den rumänske författaren Max Blecher, som hann ge ut blott två romaner och en diktsamling innan han 28 år gammal dog 1938, låter i sin roman en ung protagonist gå i intim närkamp med tingen, i en bokstavlig levandegörande process. Den heter Händelser ur den omedelbara overkligheten, ingår i h:ströms serie Europa, och är översatt av Inger Johansson, som tidigare bland annat översatt Pamuk och Cartarescu. Det är en fin bok, med ett fint citat ur Shelleys ”Ode to the West Wind” som motto, vilket bildar en lämplig ingång till denna märkliga text.

Men titeln då: Händelser ur den omedelbara overkligheten. Ja, är overkligheten ens ett namn? Det tar tid för mig att vänja mig vid denna titel, där jag flera gånger läser Händelser ur den omedelbara verkligheten, och jag måste alltid titta en gång extra. I romanen upplever huvudpersonen något som kan liknas vid en psykos: ”Mellan mig och omvärlden existerade inget avstånd”. Han går rätt in i världen, in i existensen, totalt skyddslös.

Där befinner han sig i kamp med tillvaron, så som den (be)ter sig. Världen visar sitt rätta ansikte, kunde man säga. Det absurda går över i det bisarra som går över i ren och skär patafysisk skräck, när vi tillåts följa hur mannen blir allt mer urholkad mentalt. Det som vi normalt skulle kallas psykos blir här en hypersensibilitet, eller kanske bara barnets upplevelse av världen: vi berömmer barnet för dess livliga fantasi, men när den vuxne visar samma receptiva förmåga blir vi fyllda av eftertankens kranka blekhet, och ser besvärat åt sidan.

I en av sina essäer i Uggla skriver Aase Berg berömvärt om rättshaveristens föresats att lokalisera problemet utanför sig själv, där hennes hårda slutsats lyder: varför måste vi alltid acceptera att samhället har rätt? Något av den tekniken exemplifieras och drivs till sin spets här. Sjukdomen finns utanför jaget.

Att realism är ett bedrägligt begrepp visas också i den här romanen, med dess intima förbund med just essägenren, i sin förmåga att utreda, undersöka, försöka. Kommunikationen sker här utanför språkets inskränkta räckvidd, bortom ordens trånga värld. De signaler som försiggår mellan ting och människa liknas vid en musik, som det känsligaste örat kan uppfatta. För varför skulle tingen nöja sig med den passivitet vi dömer dem till? Vad Blecher gör är att han tar fetischismen ytterligare ett steg, där tingen förutom att laddas med erotiska innebörder också blir delaktiga, interagerande med människan.

Vad som då möjligen blir en sorgfällig efterhandskonstruktion är att det måste handla om författarens egen dödsskräck: hans önskan att bli ett med tingen är ett sätt att besvärja döden, att inbilla sig att livet finns någon annanstans, och att det då går att fortsätta leva – en oförmåga att umgås med tingen leder till att liv projiceras på dem, och att reinkarneras som sak blir då det originella resultatet. Här frammanas en sorg över att befinna sig utanför livet, att vara dömd till marginalen, utanförskapet: ”Jag var förutbestämd att evigt bli kvar i utkanten där idel mörker, matthet och yrsel rådde.”

Du behöver inte heller ha läst J.G. Ballards dystopiska romaner om döda människans förhållande med livfulla objekts liv för att bli varse dessa djävla ting som lägger krokben åt oss: vrenskande datorer, punkterade cykeldäck, stolar som verkar ha tillverkats i enda syftet att vara i vägen … Här finns också en ritning till Baudrillards teori om simulacrum-världen, där vi föredrar det artificiella framför det genuina, och objektet ersätter subjektet. I den världen har sanna upplevelser ingen funktion, och det enda du kan få ut av tillvaron är ett missnöje: det är längtan efter det rik(tig)are livet som har varit katalysator för den här romanen.

Blecher låter sin huvudperson avundas det döda, representerad av ett fotografi av sig själv, men det kunde också gälla spegelbilden, om han hade läst Lacan. Det naturliga vore annars att hysa aversion mot spegelbilden, som Borges gjorde, för dess obehagliga förmåga att reproducera. Men Blecher går rädslan till mötes, bemöter föremålets hatiska blick, i poetiska ögonblick av stor men sällsam skönhet.

Max Blechers korta roman är hypnotiskt skriven, och jag har ingen anledning att misstro Inger Johanssons insats som översättare, att hon verkligen har lyckats återge det ständigt stillsamma tonfallet som polerats över det febrila inre i Blechers prosa. Han beskriver en värld som pendlar mellan spänning och fara, inte utan humor, men framför allt med filosofiska bråddjup som det kan bli riktigt otäckt att blicka ned i, då det ibland är någon eller något som blickar tillbaka.

I ett nästan lika febrigt skrivet efterord visar Herta Müller hur människorna och tingen förklarar varandra krig i Blechers roman, som är något av en minor classic i sitt hemland. Hon visar också i den nyss nämnde borgesk anda att en text som handlar om Kafka helst ska undvika detta ord, och skriver i stället för att nämna Kafkas namn kafkaeska saker som att ”[k]änslokonvulsioner spänns ut på geometrisk ram”. Det blir också ett kroppens tänkande i den här verkligt egensinniga romanen, där begreppet att tänka tanken färdigt blir att sätta jaget ur spel.

Kanske är det totalt omöjligt att göra en så ovanlig text rättvisa; att yttra sig om den blir bara missvisande, och kan låta som en galnings svammel – nå, låt då bara mitt minsta ord bli ett vittnesbörd på hur mycket Blecher har lyckats övertyga mig, trots sin som sagt bisarra uppfattning av världen. ”Man tror inte sina ögon när man läser”, blir Herta Müllers konklusion, en kliché som ändå bara kan fortsätta att reproduceras till förbannelse.

Det är förstås något av en välsignelse att just Martin Scorsese filmatiserar Dennis Lehanes bästa roman, det nästan kusligt klaustrofobiska mästerverket Patient 67, under originaltiteln Shutter Island även på svenska. Ja, för här kan man verkligen tala om ett marriage made in heaven, där Lehane och Scorsese delar fascinationen och ambivalensen för våldet, erkänner dess lockelse och varnar för dess (attraktions)kraft. Det är också mycket lämpligt att Leonardo DiCaprio spelar huvudrollen, för han kan balansera känsligt på den där yttersta gränsen mellan skörhet och tuffhet, och utan att spela över antar hans ansiktsform hela tiden en trovärdig desperation – en av hans största tillgångar som skådespelare är hans förmåga att agera ilsken utan att leva ut hela känsloskalan, utan han bara tar sin aggressivitet till gränsen, där den vibrerar, som en obriserad bomb. Ja, och miljön är exemplarisk, med en färgskala som doppats i stygiskt svart och melankoliskt grått, med andra färger bannlysta, vilket i samband med gallervärlden och de bistra fångvaktarna och de groteska patienterna skapar en gotisk atmosfär för huvudpersonen att gå mer och mer vilse i – en labyrint som tar honom längre och längre bort från sanningen. Som åskådare är det (mer än) nästan plågsamt att följa honom. Ja – och trots detta, inte mer än en hyfsad filmatisering, långt ifrån någon av Scorseses allra mest mästerliga filmer. Musiken är för mesig, klippningen för loj, effekterna för förutsägbara (för en gångs skull tycker jag att Scorsese överanvänder blodet). Men – trots dessa pedantiska anmärkningar, en film som är nästan lika skoningslöst luguber och svart och djävlig i sin världssyn som Polanskis Chinatown.

Jo, Scorsese har gjort det förr, och kanske bättre den gången. Cape Fear är nog hans mest underskattade film, men se bara hur subtilt sprickan i advokatens äktenskap illustreras av en reva på fotografiet. Dessutom var musiken bätte i den filmen, av Bernard Herrmann.

Den något tyngre Elfriede jagas av den eteriska Molly - - -