Imperial Bedrooms, Bret Easton Ellis
Bret Easton Ellis, om du kan tro det. © Jeff Burton
På 80-talet blev det Bret Easton Ellis öde att hans debutroman, som på svenska hette Noll att förlora, utgavs samtidigt som Jay McInerneys debut Bright Lights, Big City (på svenska: Neon), och medan kritikern inte kunde överträffa varandra i att prisa McInerney var de lika snabba att döma ut Ellis (which begs the question: vad hände med McInerney?). När Ellis några år senare gav ut mästerverket American Psycho kunde inte en enda svensk kritiker hitta något positivt i den. Men jag tror att många fans av Ellis genomfick en kollektiv fasa när författaren för fem år sedan i en intervju med Johan Nyman i Sex (#7) ventilerade att han funderade på vad som hade hänt karaktärerna från debutromanen, så här drygt tjugo år senare. Inte ska man gå tillbaka på det sättet!
Nu behöver vi inte undra längre, för här är alltså Less Than Zero 2: Imperial Bedrooms heter den, och man kunde ha önskat att någon rådgivare i Ellis närhet borde ha berättat att alla potentiella uppslag inte behöver förverkligas, eller att det åtminstone borde finnas en anledning – exempelvis att det har blivit dags att säga något definitivt eller klargörande om människorna från den gamla romanen (detta lider romanen stor brist på). Nu är det alltså nästan tjugofem år senare, men av åren märks inga direkta spår – kanske mest på den osympatiske Rip, som Ellis låter plastikoperera sig på ett sätt som gör att man undrar om det har skett mest för att Mickey Rourke ska få spela rollen i den obligatoriska filmatisering som stundar.
Nåja. Här blir Clay återigen huvudpersonen: ”the boy who never understood how anything worked” förblir pojken som inte fattar något om någonting. Det är som om tiden har frusit fast: de sätter i sig piller och dricker vodka i exakt samma omfattning som i den förra boken, och musiken är ren och skär 80-talsnostalgi, med Duran Duran, Altered Images, Eurythmics och Warren Zevons ”Werewolves of London” – på nätet finns en visserligen sparsmakad spellista till romanen, ett grepp som Stephenie Meyer tidigare använt till sina Twilight-böcker.
Clay distanseras ytterligare från att bli Ellis alter ego i en introduktion som tar udden av den förra romanen, där vi får veta några beska sanningar om författaren. Men det är förstås en avledande manöver, där Ellis försöker bli kvitt Clay-stämpeln. Anledningen till återbesöket i Los Angeles blir att Clay – trots att han i denna introduktion menar att han saknar talang för att bli författare – som relativt framgångsrik manusförfattare ska delta i castingen till filmatiseringen av en roman, The Listeners (inte samma bok som James Gunns s/f-roman, fast – en ledtråd likväl). Vi återser också Julian och Blair, utan att de egentligen gör mer bestående intryck den här gången.
Som vanligt fylls atmosfären av obesvarade telefonsamtal. Den sorg och smärta som bar upp Less Than Zero har här i mycket ersatts av fruktan och ilska: den är mer utåtagerande, och intrigen drivs framåt mer målmedvetet. Ändå måste jag säga att jag inte får grepp om handlingen, där det känns som att Ellis allt annat än varsamt lyft in ett morddrama (något som han också nämnde i intervjun i Sex, att han läst många noir-böcker, och var intresserad att pröva på något i den genren). Tjänster och gentjänster gäller fortfarande, i ett ömsesidigt utnyttjande. Det är livsvillkoret. Allt är ändå på låtsas, i en demonstrativ hyllning till Baudrillards simulacra-teori, om hur ersättningarna och representationerna ersätter den genuina verkligheten (tänk bara på sommarens två groteska pseudohändelser, hur medias underdånighet har gjort prinsessbröllopet till en faktisk händelse, och hur fotbolls-VM har engagerat trots att händelserna där totalt saknar reell betydelse). Det är lika mycket sex och död som i debuten, men dessa gärningar i skymundan är inte lika drabbande den här gången.
Människorna är statiska i sin oro, där cynismen blir ett självförsvar. Här mås det för djävligt, men det är också på något sätt allt Ellis har att komma med den här gången. Inte heller är den lika stilsäkert skriven som hans mer lyckade romaner. När förföljelsemanin nådde storartade proportioner i den förra, Lunar Park, blir den här mer av en kittling, och oavsett hur obehagligt det är med anonyma sms, att följa hur Clay mottar dem gång efter gång efter gång blir tröttsamt. Livet för honom och hans vänner är totalkraschat, som om de gått rätt in i desillusionernas återvändsgränd, där den återkommande skylten ”Disappear here” inte blir mer än en diffus hägring: det finns inget kaninhål i hans otäcka värld.
Clay är på samma gång en renodlad skeptiker och fullständigt godtrogen, vilket gör honom tämligen osammanhängande som fiktiv karaktär. Som läsare ligger vi hela tiden steget före honom. Hela tiden får han höra att han håller på att bli insyltad i något som är ”större” och ”mer komplicerat” än han kan förstå. Sedan är det som att Ellis tröttnar på sin berättelse, och ger efter för några ganska osmakliga scener, även för att komma från författaren till Patrick Batemans utgjutelser.
Vad kritikerna missade med American Psycho var Ellis moraliska indignation: boken var en satir, en uppgörelse med hela den fördärvliga 80-talsmentaliteten. Nu blir Imperial Bedrooms något av en vag, formlös bok som inte har lika vassa saker att säga om människans uselhet. Det är med en besviken suck jag lägger ifrån mig boken. Den är både kort och långrandig.
Intressant text. Men till <i>American Psycho</i>: Det är faktiskt den enda bok som jag fysiskt förintat (inte genom bränning dock). Jag var angelägen om att ingen genom mitt förskuldande skulle komma att läsa denna avskyvärda bok.
Nu tycker du säkert att det är en förkrympt moralistisk och småborgerlig, för att inte säga pryd, attityd. Men jag tror inte det. Vad jag vände mig emot var inte våldsskildringarna i sig -jag har läst värre- utan att det var omöjligt att se att författaren hade något annat syfte än att få njuta av att få vältra sig i våld, blod, mord och snedvriden sexualitet. Du talar om Ellis' "moraliska indignation", "satir" och uppgörelse med 80-talsmentaliteten. Det var just en sådan dimension som jag saknade. Kanske har jag "missat" den men i så fall är jag ju i gott sällskap. För mig är det meningslös våldspornografi av värsta sort. Den som gillar sånt får väl köpa ett eget ex. men inte låna mitt.
Eliis tar inte på något sätt avstånd från sin huvudperson. Visserligen säger han alldeles på slutet att "this is no exit" men det räcker inte för att rädda romanen.
Kan det vara så att de kritiker som uttryckt sitt uppskattande -speciellt i efterhand - helt enkelt varit angelägna om att demonstrera sin fördomsfrihet och intellektuella "öppenhet" ? Man har kanske inte vågat säga att det faktiskt finns böcker som aldrig borde ha skrivits och då tänker jag inte på den litterära kvaliteten.
Men för all del - åttiotalet har aldrig intresserat mig. Ett förlorat decennium som man lika gärna kunde ha hoppat över. Så det är väl därför jag missat den moraliska indignationen i Ellis bok.
PS: Jag vill inte bli modedesigner men tack för erbjudandet ;-)
Mm, något av detta kände jag mot slutet av Imperial Bedrooms, när Ellis faktiskt frossar i våldsskildringar. Där upplever jag det som helt omotiverat.
Men A.P. ... Det jag tycker övertygar mest i romanen är just satiren, hur han t ex låter Bateman titta på tv-program som handlar om hur du talar med hundar, när det så uppenbart är människor som behöver tala med varandra, och inte gör det (i romanen). Eller Batemans musiksmak - den är faktiskt i paritet med Jan Björklunds!
Men vad få om ens någon svensk kritiker fattade var att hela romanen verkar utspela sig i Batemans huvud, att han fantiserar alltihop - på ett sätt är det kanske ännu mer oroande. Det är så orealistiskt, hans parad av mord, att den egentligen bara kan ske i hans huvud.
Fast jag har inga synpunkter på vad andra läser och inte läser - jag har förstått att många avskräcks av A.P. Men det är som sagt, som jag ser det, satiren som gör boken bra, samt den där gnagande känslan att det inte händer på riktigt ("This is not happening" är en catch phrase, dessutom).
Fast i I.P. känns det som sagt som att han har gett upp, att han inte har något att komma med.
(Reklamen har jag alltid undrat över: var kommer den ifrån? Varför? Kan man ta bort den? Men det var lite lustigt med just den reklamen under en text som åtminstone delvis handlade om modeslaven Patrick B. ...)