bernur

När de stora svenska förlagen fått kritik för att koncentrera sin utgivning till anglosaxisk litteratur kan det vara en lisa för läsaren att botanisera bland de mindre förlagens utgivning, för att hitta böcker från andra språk, som marknadsförare inte så gärna slår på stora trumman för, men som ändå kan vara värt ett öga eller två. Sekwa har i flera år gett oss originella franskspråkiga kvinnliga författare som Claire Castillon, Anne Rambach, Delphine de Vigan, Muriel Barbery och Michèle Lesbre – samt nu Catherine Mavrikakis, vars Himlen i Bay City, i översättning av Dagmar Olsson, är förlagets senaste tillskott.

Himlen i Bay City är också en originell skapelse, av en författare med av allt att döma en del skinn på näsan: åtminstone har hennes protagonist Amy det, när vi möter henne i färd med att fylla arton år. Fast vi får hennes historia förklarad i en furiöst skriven prolog, där vi i korthet blir varse bakgrundshistorien: att hon den 4 juli 1979, just på sin artonårsdag, bränner ned huset och utplånar hela sin famlilj. Det är i alla fall vad hon vill få oss att tro. Prologen är skriven med cynismen och bitterheten fullt synlig, där det amerikanska landets svek mot dess invånare blir avslöjat i sina rätta proportioner.

Amy växer upp i en typisk amerikansk småstad, vars olyckliga öde det är att ge namn åt en av världshistoriens töntigaste band – det skotska plojbandet Bay City Rollers, medan Amy själv avgudar Alice Cooper, som kommer från samma delstat som hon själv: hon identifierar sig starkt med hans ”Welcome to my Nightmare”-skiva, och det är också en mardrömsvärld som hon har hamnat i, eller försatt sig själv i. Med suverän tonsäkerhet fångar Mavrikakis Amys truliga, bitska tonfall, skvatt oresonligt, precis på gränsen till det outhärdliga – och överhuvudtaget henne som en gränsvarelse, som alltså förvissar sig själv om att hon har mördat sin familj.

Hon är ett oönskat barn, som biter ihop, sväljer förtreten, som passivt betraktar föräldrarnas sönderfall, och svartsjukt suger i sig deras saknade efter ett dött syskon, som givetvis skulle ha varit en lämpligare familjemedlem än den ständigt sura Amy. Vad Mavrikakis framför allt gör är att hon utnyttjar romanens privilegium att vara chockerande rättfram, och resultatet blir en text som är fullständigt uppriktig, samtidigt som Amys förtvivlan skildras lakoniskt, sparsamt. Mest handlar det om hennes förtvivlade brist på identitet och samhörighet.

Amy är också självföraktande på det där tonårsaktiga hyperbola sättet, med melodramatiska överdrifter som regel snarare än undantag; därmed antar Mavrikakis roman episka dimensioner, och utformar sig till ett grekiskt ödesdrama, med rader utmejslade på ett sätt att de kunde vara yttrade av Sofokles: ”Skammen över att man finns går aldrig över … Man skulle vilja utkräva hämnd för att man lever. Men av vem?”. Författaren själv har förresten en fransk mor, en grekisk far, är född i Chicago, USA, och bor och arbetar som universitetslärare i Montreal, Kanada.

Är då Amy galen på riktigt, eller spelar hon bara? Som vuxen lär hon utbilda sig till trafikpilot, med ansvar för stora passagerarplan. Då kan man inte vara galen? Fast, vill vi ha piloter som i smyg döper alla sina plan till Medea? Är hon skyldig till brottet, eller önskedrömmer hon bara? Förintelsens trauma förmörkar med sina holocaust-skuggor himlen, med Europa som ett vrål inom henne. Att handskas med det förflutna är inget att ta lätt på, och det är en av bokens stora förtjänster, hur Mavrikakis lyckas förvalta och skildra bakgrunden så övertygande.

Som förlängd metafor fungerar den himmel som titeln antyder: himlen över Bay City är för henne obehagligt grålila, instängd och kvävande i sin likgiltighet, och får henne bara att längta ut, längta bort, längta vidare, mot andra himlar. Hon döper sitt barn till Heaven, även om det snarare känns som att helvetet är närvarande när hon koncipieras: ”Jag såg himlen färgas röd innan den skiftade i mörklila och sedan blev svart. Himlen fattade eld den eftermiddagen och Heaven avlades.” ”Himmel”! vill man utbrista, för det är så vackert och storslaget och drabbande, hur Mavrikakis lyckas binda ihop sin himmelska metafor genom hela romanen, och låta oss ta del av Amys fascination, för att inte säga besattheten av himlen.

Mavrikakis sätt att skriva, drastiskt energiskt och dråpligt uppflammande, med en svärtad humor, kan erinra om en Jeanette Winterson på gott humör, vilket nästan är det bästa betyg man kan ge en romanförfattare. Jag blir imponerad och fascinerad av den här monomant berättade romanen, med Amys fängslande och uppfordrande tonfall. Det är vackert och ohyggligt på samma gång, med ett poetiskt och grymt bildspråk: ”Vi är dömda till den himmel som vi i vår galenskap och löjliga inbilskhet påstår att vi inte tror på.” Bokens avslutande sidor är dessutom så andlöst spännande i sin storslagna och oväntade visionära kraft att läsaren flämtar till, gråtande.