bernur

Ett hus som huvudperson: ett grepp som har testats av allt och alla ifrån Balzac till Perec, och den före detta östtyska författaren Jenny Erpenbeck gör också något åt det hållet i sin märkliga roman Hemsökelse, där ett sommarhus vid Märkisches Meer (eller Scharmützelsee) strax utanför Berlin är knytpunkt för en rad olika människor som bor där i olika perioder. Vad som håller samman berättelserna är trädgårdsmästaren, som med hjälp av magisk realism i närmast ett århundrade överlever alla invånare.

Husets historia börjar förstås med en arkitekt, och sedan får vi följa de olika ödena. I konflikt med varandra blir ibland det enda levnadssättet för de här människorna. Titeln Hemsökelse utpekar, utöver att de forna invånarna hela tiden är närvarande, även på Erpenbecks eget sökande efter sitt barndomshem, då hon lär ha bott i det sagda huset.

Kriget är det öppna såret, och det skrapas lite i det även här. (Nyligen såg jag den tyska filmversionen av det gamla psykologiexperimentet The Wave, alltså Die Welle, och häpnade över hur försiktigt den behandlade just kopplingen till Nazi-Tyskland, som annars är en så uppenbar parallell i den amerikanska versionen och i boken – men här vågade de inte riktigt beröra sitt förflutna.) Trädgårdsmästaren finns alltid till hands för att lappa och laga huset och dess omgivning efter allsköns skändligheter har utspelat sig, men människornas skador kan han inte göra något åt.

Vad jag gillar med Erpenbeck är hennes utpräglat starka röst: Harold Bloom har på sitt försynta vis berättat för oss att det är detta som konstituerar den riktigt bra litteraturen, och jag är böjd att hålla med honom – att det är de starka rösterna som överlever nya kanonbildningar, och Erpenbecks stil är stark och påtvingande, och svår att ignorera. Fast jag är inte lika säker på att den här romanen, som till sin form mer påminner om en novellsamling, kommer att förbli lika länge som några av hennes tidigare verk, som har varit unheimliche på riktigt. Det är lätt att imponeras av hennes metod att långsamt bygga upp stämning och nästan vårdslöst avstå från att hjälpa läsaren förstå vad som sker, men det kan också upplevas som frustrerande.

Men här laddas ändå utslitna fraser med ny mening, när Erpenbeck skriver med ironisk skärpa, som när hon skildrar arkitektens fru: ”För första gången i hennes liv lånade gråten hennes kropp av skrattet flera kvällar i rad”. Det är en hårt stiliserad prosa, som ibland är vacker på sitt egna sätt, och ibland bara kör ned sig i sin stenhårda pose. Orden hålls hårt hållna, och det är på gott och ont i den här mörkt skimrande berättelsen. Risken är också att man som läsare funderar mer på den iögonfallande konstruktionen och glömmer bort att det handlar om människor också – att de är något mer än marionetter i författarens konstförfarna händer. Det är väl först när du har läst färdigt boken som du riktigt förstår hur du ska läsa – eller skulle ha läst – den.