bernur

© Smockadoll förlag

”Shangri-la / infant disorder teraph / hummel fandangle // isoclinal raw-boned / flab trinket texture // dueteranopic / ramshackle-fat / rumbles // frank / plump zaffer / saucy, sentient / yet / beholder of the eye / retriever of the bolt”.

Ja, hur skulle du översätta det här? Är det inte omöjligt? Inger Johansson och Kristian Carlsson har ändå gjort det, i boken De här dikterna / These Poems / & The Ougler Sessions, utgiven på Smockadoll förlag, i Serie Äggröra. Det är ett tidigare opublicerat manuskript, skrivet av en kanadensisk undergroundpoet som heter Alice P. Ougler. Med tanke på att dikterna är så oerhört komprimerade och besvärliga är jag ändå tacksam över att det är en tvåspråkig utgåva, för utan originalet hade det förmodligen sett ännu konstigare ut. Översättning är i vanliga fall en hopplös syssla, och det finns inte mycket vanligt över Ouglers dikter.

Men jag tycker direkt att de här dikterna skulle fungera som sångtexter, och då är jag lika tacksam över att det faktiskt medföljer en cd, där nitton av dikterna har spelats in av tio olika artister, både från Sverige och Kanada. En titel som ”Cinderellum” är som skapad för ett Cocteau Twins, men eftersom de är avsomnade får Cirkus Europa kliva in och göra en drömsk fluffversion. Det finns gott om vad som åtminstone ser ut som Cocteau Twins-referenser i de olika dikterna (”titchy titbit”, ”moon-rooster mushroom”, ”dap pinguid clouds”).

Ougler vänder på orden, och använder ett ofta esoteriskt ordförråd, med klichéer och ordlekar (”O Canada / Oh can I die”), med facktermer som hamras fram hårt och monotont. Här finns även kärleksdikter som skrivs ut på ett lika självklart som oväntat sätt: ”kärleken är en sorts du / i alla sina dagar”. Hon skriver också fysiskt, kroppsligt, om ”hämndsex / på livet”. Inte oväntat får vi den första riktigt lyckade och sanna hyllningen till Ingmar Bergman skriven av en utländsk poet i stället för av en inhemsk: det är kargt, ordfattigt - kongenialt.

Dikterna blir märkvärdigt starka, tack vare hur Ougler använder starka ord, ord som känns och märks. Ibland händer det att översättningen är bättre än originalet: ”Att staden smeker i otakt” låter bättre än ”The off-beat fondling of a city”. Utsagorna behåller dock oftast sin kryptiska karaktär, och dikterna tillåts förbli i sin egen destination. Att läsa är i sig förresten en knepig syssla som involverar översättning, oavsett vilket språk du läser på, och det händer lika ofta att du när du läser svensk poesi måste uppfinna din egen läsning, din egen översättning, för att överhuvudtaget förstå. Ougler blir i dikterna en sfinx, som erbjuder ”Co-operating riddles”, råd som skickligt maskeras till hemligheter.

De här dikterna är faktiskt mer än lovligt svåra: en slags svårhet som övergår i omöjlighet. Ougler lyder en egen melodi i sina dikter, och den har fångats in på helt olika sätt av de olika artisterna, som ger dikterna olika temperament (ibland låter det, förutom Cocteau Twins, som R.E.M. – raden ”Ash tray disobedience” ur Fallen Trees musikaliska tolkning av ”Fake Fur Tree” kunde dessutom ha skrivits av Michael Stipe – och någon gång även en gnutta Olle Ljungström, om man tittar på den svenska översättningen – ”Reflexiv räka - / en pojkaktig fårnäve / i den seniga / salladsgrönskan”). Musiken spretar åt många håll, liksom orden i sig, och det är roligt att höra Sunshine Rabbits version av ”Heathcliff”, bland annat därför att den är så diametralt annorlunda jämfört med Kate Bushs ”Wuthering Heights”.

”Don´t believe everything you never hear” (ur ”Appanage”).