bernur

Ny kunskap skall alltid kunna överraska mig bakifrån, överrumplingar som för mig till det oförutsedda.
Pia Tafdrup, Över vattnet går jag.

Malte Persson har övergett kommentatorsfunktionen på sin blogg (förmodligen tröttnade han på något av de troll som hittade dit), och det är förstås synd, när han ibland tar upp ett ämne som verkligen förtjänar att bli diskuterat. Nu har en nyöversättning av Jane Austens Emma fått lysande kritik, vilket ter sig lite konstigt, med tanke på det exempel Malte använder. (Som svar på hans fråga: det är en skitdålig översättning!) Men jag har förstått av förlaget att den här översättningen av Rose-Marie Nielsen är tillkommen för att locka unga läsare att läsa Austen. Men det är bara förkastligt att hålla på att förenkla: den som vill läsa Jane Austen borde ta sig förbi den eventuella tröskeln som språket inrättar; annars finns det andra författare att läsa. Men som ytterligare svar på inläggets fråga: nej, Malte, du är inte petig, och jag tror inte att det är få som delar din översättningsfilosofi. Att ändra meningsbyggnaden borde inte vara lagligt - det fanns överväganden som Austen gjorde när hon valde att skriva exakt som hon gjorde i den där första meningen, vilket också skapar ett leende hos läsaren, medan Nielsens översättning bara ser konstig ut. Men jag gör mig inga illusioner: det är lätt att klanka ned på gamla översättningar, och säga att de åldras snabbare än originalet (då vill jag ha vetenskapliga bevis, invänder jag surt). Det är lika lätt att peka på motsatsen. Mycket av Virginia Woolf översattes på 70- och 80-talet, för inte så länge sedan, och det är beklämmande att exempelvis Margareta Ekström valde att dels ta bort så många av Woolfs semikolon, och dels att hon behandlar inskjutna satser så vårdslöst - dessa inskjutna satser är ett nödvändigt inslag för Woolfs rytm, och utan dem blir meningarna för snabba, för rakt på sak, och det blir något helt annat att läsa Virginia Woolf på svenska: hon förvandlas till en harmlösare författare. Samtidigt är det ett nästan omöjligt jobb att vara översättare, och oftast blir lösningarna ändå lyckade. Vad Malte vände sig mot, tror jag, var också de slentrianmässiga hyllningarna: att vissa kritiker inte känner igen en dålig översättning.   

En plats på stolen

Det är något ohyggligt 90-talsnostalgiskt med Kent. Kanske helt oundvikligt, då det var på 90-talet de debuterade och gjorde sin bästa skiva, men när jag fortsätter att lyssna på dem hör jag bara 90-talsmusik, så också på den här nya skivan ”En plats i solen”, som alltså dimper ned som en skänk från ovan eller någon annanstans ifrån. Det är nog bara på ”Vapen och Ammunition” som de har låtit som ett annat band, någon annans band. Det här låter fortfarande som inget annat än Kent, även om det är lättare och luftigare och ljusare än på förra skivan. Förmodligen kommer sura kritiker att påpeka att det bara har gått så där ett halvår sedan ”Röd”-skivan, och att de borde ha arbetat hårdare med musiken. Men texterna är mer genomarbetade, mer vända mot det mindre uttalade: bara en poet kan skriva rader som ”Vi gick från damm till damm / Vi reste jord till jord” från ”Glasäpplen”. Vissa av texterna med referenser till blod och skelett och händer och kinder är så bra att jag nästan kan förlåta de sunkiga referenserna till Klas Östergren och Buffalo Tom. Framför allt har Kent förstått att det är först i närheten till det överdrivet storslaget patetiska och melodramatiska som riktigt stora sångtexter blir till. Förvisso blir några av låtarna lite bagatellartade, men det går inte att överge ett band som ständigt ”loopar samma tack”.

Samla katthår - - -

En lycklig omständighet har denna vår gett oss tre böcker av Patti Smith på svenska, vilket kunde få en gammalmodig läsare att tala om den berömda ketchupeffekten (men då bör man ha varit med på den goda Heinz-tiden, då den trögflytande smeten serverades i miljövänliga glasflaskor). Utöver Brombergs fina utgåvor av memoarerna Just Kids och diktsamlingen Oskuldens tecken har alltså Bakhåll nu gett oss Samla ull/Woolgathering, i en tvåspråkig upplaga, med Caroline Hjukströms översättning till höger om originalet.

Den här diktsamlingen utkom lite i skymundan 1992, när Smith gjorde en av sina längre pauser från skivinspelningar. Nio sektioner prosadikter, där ullsamlarna härstammar från ett barndomsminne – men samlingen är spretig, och utöver dessa barndomsminnen, där hon också lyckas skriva en av få lyckade dikter om att spela kula (Sten Selanders dikt kommer till minnet). Barndomen öppnar för magiska inslag, och den som tyckte att memoarerna hastade förbi barndomsåren har mer att hämta här.

Det finns alltid en ytterligare dimension i Smiths värld, vare sig hon skriver poesi eller sångtexter. Inslaget om ullsamlarna kan erinra om hur Stephen King skriver, med en gamling som ger det unga diktjaget svaret – eller att hon bara inbillar sig att hon har hört det, att han inte alls sa något sådant som förklaring till det vita skenet över fälten – bara att hon vill att det ska vara så.

Texterna från barndomen är perfekt avvägda mellan det där svävande och stilla och det definitiva, för att inte säga farliga: ”Ett barns själ är som en kyss på pannan – öppen och neutral. Den snurrar runt på samma sätt som en balettdansös snurrar runt på en tårta med flera glaserade lager, giftig och söt.” När hon skriver om barn kan det också påminna om Wordsworth: ”Hur lyckliga vi är som barn. Hur ljuset dämpas av förnuftets röst.”

Det handlar ofta om att vara på vandring. Om rörelse – om agerandet, om uppmaningen att ta livet i besittning. Här blir uttrycket ”i rörelse finns lyckan” ett upprepat credo (ett riff, för att tala med Jonas Thente), vilket ger associationer till hur hon inledde skivan ”Radio Ethiopia” med låten ”Ask the Angels”, med just ett långt utdraget ”move”. Blake hade sitt ordspråk i The Marriage of Heaven and Hell”: ”Energy is eternal delight”.

Dikterna är inte alltid täta och koncentrerade, och ibland är nivån av det ojämnare slaget, med några förutsägbara tirader: som poet är hon inte heller alltid lika vass som i sångtexterna; å andra sidan ger hon sig ut på detta vågspel med stora ambitioner, och det finns ingen tvekan om att det här är poesi – vi må alla ligga i rännstenen, men några av oss blickar upp mot stjärnorna, som bekant. Det är också fascinerande hur hon som barn bokstavligen kopierar självständighetsförklaringen, för att ur skrivakten ”kunna fånga något av essensen hos författaren, hos själva Självständigheten”. Men självständighet kan lika gärna stå för oberoende och frihet, två andra portalord hos Smith.

I dikterna finns tilltron till konstens förmåga att alstra skönhet och styrka och just positiv energi, med energin som positiv kraft, och en nödvändighet för människan. Det finns också en uthållighet hos henne: att hon aldrig ger upp, att hon fortsätter, att hon vill och kan och försöker och vågar. Optimismen är hela tiden närvarande, där hon svävar lika mycket i luften som på jorden med fötterna stadigt i rörelse.

Hjukströms översättning är nog godtagbar. Den stora bristen är väl att de medvetna assonanserna försvinner: Smith har ett påtagligt öra för ljudens nyanser, hur ord kan samspela. Dessutom väljer översättaren ordet ’själ’ för både ”mind” och ”heart”, och eftersom Smith inte undviker ordet ’soul’ blir det kanske för många själar i den svenska texten. Originaltexten är också något mer komprimerad: mer rakt på sak, som en eftergift åt hennes amerikanska engelska – för hon är i mycket en amerikansk författare.

Ser det här ut som en rasist - - -

Det man vet när ingen frågar, men inte längre vet när det skall förklaras, det är vad vi har att uppmärksamma.
Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar.

Fotbolls-VM i samma gamla hjulspår, säger jag som jag har haft förmånen att följa spektaklet från tidningsrubriker och text-tv-referat, tills jag såg en match mellan Danmark och Japan, för att blidka svärfar. Det fotbollstips som illvilliga kolleger satte igång i tron att det skulle göra mig intresserad av att titta på matcherna blev för mig en ren förlustaffär - ett tag var jag nere med sömmerskorna, men ryckte upp mig tillräckligt för att inte behöva sluta sist och inte ens näst sist, men vi kan sluta räkna där någonstans (jag behövde bara sju rätt till för att ha vunnit, liksom). Något säger mig att jag lugnt kan låta mitt insomnade fotbollsintresse sussa vidare: inte ens tordönstötar från hundra tusen vuvuzelor kan väcka det. Jag tippar fortsättningsvis att något lag vinner - dessa spelare kommer att vara lyckliga på ett nästan förbjudet sätt, och några kommer att förlora - de kommer i sin tur att svära och gråta och låna tomhetens blick nästan hela kvällen. Kan inte folk ägna sig åt något vettigt i stället?    

You can spot the bad critic when he starts by discussing the poet and not the poem
Ezra Pound, A.B.C. of Reading.

Bret Easton Ellis, om du kan tro det. © Jeff Burton

På 80-talet blev det Bret Easton Ellis öde att hans debutroman, som på svenska hette Noll att förlora, utgavs samtidigt som Jay McInerneys debut Bright Lights, Big City (på svenska: Neon), och medan kritikern inte kunde överträffa varandra i att prisa McInerney var de lika snabba att döma ut Ellis (which begs the question: vad hände med McInerney?). När Ellis några år senare gav ut mästerverket American Psycho kunde inte en enda svensk kritiker hitta något positivt i den. Men jag tror att många fans av Ellis genomfick en kollektiv fasa när författaren för fem år sedan i en intervju med Johan Nyman i Sex (#7) ventilerade att han funderade på vad som hade hänt karaktärerna från debutromanen, så här drygt tjugo år senare. Inte ska man gå tillbaka på det sättet!

Nu behöver vi inte undra längre, för här är alltså Less Than Zero 2: Imperial Bedrooms heter den, och man kunde ha önskat att någon rådgivare i Ellis närhet borde ha berättat att alla potentiella uppslag inte behöver förverkligas, eller att det åtminstone borde finnas en anledning – exempelvis att det har blivit dags att säga något definitivt eller klargörande om människorna från den gamla romanen (detta lider romanen stor brist på). Nu är det alltså nästan tjugofem år senare, men av åren märks inga direkta spår – kanske mest på den osympatiske Rip, som Ellis låter plastikoperera sig på ett sätt som gör att man undrar om det har skett mest för att Mickey Rourke ska få spela rollen i den obligatoriska filmatisering som stundar.

Nåja. Här blir Clay återigen huvudpersonen: ”the boy who never understood how anything worked” förblir pojken som inte fattar något om någonting. Det är som om tiden har frusit fast: de sätter i sig piller och dricker vodka i exakt samma omfattning som i den förra boken, och musiken är ren och skär 80-talsnostalgi, med Duran Duran, Altered Images, Eurythmics och Warren Zevons ”Werewolves of London” – på nätet finns en visserligen sparsmakad spellista till romanen, ett grepp som Stephenie Meyer tidigare använt till sina Twilight-böcker.

Clay distanseras ytterligare från att bli Ellis alter ego i en introduktion som tar udden av den förra romanen, där vi får veta några beska sanningar om författaren. Men det är förstås en avledande manöver, där Ellis försöker bli kvitt Clay-stämpeln. Anledningen till återbesöket i Los Angeles blir att Clay – trots att han i denna introduktion menar att han saknar talang för att bli författare – som relativt framgångsrik manusförfattare ska delta i castingen till filmatiseringen av en roman, The Listeners (inte samma bok som James Gunns s/f-roman, fast – en ledtråd likväl). Vi återser också Julian och Blair, utan att de egentligen gör mer bestående intryck den här gången.

Som vanligt fylls atmosfären av obesvarade telefonsamtal. Den sorg och smärta som bar upp Less Than Zero har här i mycket ersatts av fruktan och ilska: den är mer utåtagerande, och intrigen drivs framåt mer målmedvetet. Ändå måste jag säga att jag inte får grepp om handlingen, där det känns som att Ellis allt annat än varsamt lyft in ett morddrama (något som han också nämnde i intervjun i Sex, att han läst många noir-böcker, och var intresserad att pröva på något i den genren). Tjänster och gentjänster gäller fortfarande, i ett ömsesidigt utnyttjande. Det är livsvillkoret. Allt är ändå på låtsas, i en demonstrativ hyllning till Baudrillards simulacra-teori, om hur ersättningarna och representationerna ersätter den genuina verkligheten (tänk bara på sommarens två groteska pseudohändelser, hur medias underdånighet har gjort prinsessbröllopet till en faktisk händelse, och hur fotbolls-VM har engagerat trots att händelserna där totalt saknar reell betydelse). Det är lika mycket sex och död som i debuten, men dessa gärningar i skymundan är inte lika drabbande den här gången.

Människorna är statiska i sin oro, där cynismen blir ett självförsvar. Här mås det för djävligt, men det är också på något sätt allt Ellis har att komma med den här gången. Inte heller är den lika stilsäkert skriven som hans mer lyckade romaner. När förföljelsemanin nådde storartade proportioner i den förra, Lunar Park, blir den här mer av en kittling, och oavsett hur obehagligt det är med anonyma sms, att följa hur Clay mottar dem gång efter gång efter gång blir tröttsamt. Livet för honom och hans vänner är totalkraschat, som om de gått rätt in i desillusionernas återvändsgränd, där den återkommande skylten ”Disappear here” inte blir mer än en diffus hägring: det finns inget kaninhål i hans otäcka värld.

Clay är på samma gång en renodlad skeptiker och fullständigt godtrogen, vilket gör honom tämligen osammanhängande som fiktiv karaktär. Som läsare ligger vi hela tiden steget före honom. Hela tiden får han höra att han håller på att bli insyltad i något som är ”större” och ”mer komplicerat” än han kan förstå. Sedan är det som att Ellis tröttnar på sin berättelse, och ger efter för några ganska osmakliga scener, även för att komma från författaren till Patrick Batemans utgjutelser.     

Vad kritikerna missade med American Psycho var Ellis moraliska indignation: boken var en satir, en uppgörelse med hela den fördärvliga 80-talsmentaliteten. Nu blir Imperial Bedrooms något av en vag, formlös bok som inte har lika vassa saker att säga om människans uselhet. Det är med en besviken suck jag lägger ifrån mig boken. Den är både kort och långrandig.

© Smockadoll förlag

”Shangri-la / infant disorder teraph / hummel fandangle // isoclinal raw-boned / flab trinket texture // dueteranopic / ramshackle-fat / rumbles // frank / plump zaffer / saucy, sentient / yet / beholder of the eye / retriever of the bolt”.

Ja, hur skulle du översätta det här? Är det inte omöjligt? Inger Johansson och Kristian Carlsson har ändå gjort det, i boken De här dikterna / These Poems / & The Ougler Sessions, utgiven på Smockadoll förlag, i Serie Äggröra. Det är ett tidigare opublicerat manuskript, skrivet av en kanadensisk undergroundpoet som heter Alice P. Ougler. Med tanke på att dikterna är så oerhört komprimerade och besvärliga är jag ändå tacksam över att det är en tvåspråkig utgåva, för utan originalet hade det förmodligen sett ännu konstigare ut. Översättning är i vanliga fall en hopplös syssla, och det finns inte mycket vanligt över Ouglers dikter.

Men jag tycker direkt att de här dikterna skulle fungera som sångtexter, och då är jag lika tacksam över att det faktiskt medföljer en cd, där nitton av dikterna har spelats in av tio olika artister, både från Sverige och Kanada. En titel som ”Cinderellum” är som skapad för ett Cocteau Twins, men eftersom de är avsomnade får Cirkus Europa kliva in och göra en drömsk fluffversion. Det finns gott om vad som åtminstone ser ut som Cocteau Twins-referenser i de olika dikterna (”titchy titbit”, ”moon-rooster mushroom”, ”dap pinguid clouds”).

Ougler vänder på orden, och använder ett ofta esoteriskt ordförråd, med klichéer och ordlekar (”O Canada / Oh can I die”), med facktermer som hamras fram hårt och monotont. Här finns även kärleksdikter som skrivs ut på ett lika självklart som oväntat sätt: ”kärleken är en sorts du / i alla sina dagar”. Hon skriver också fysiskt, kroppsligt, om ”hämndsex / på livet”. Inte oväntat får vi den första riktigt lyckade och sanna hyllningen till Ingmar Bergman skriven av en utländsk poet i stället för av en inhemsk: det är kargt, ordfattigt - kongenialt.

Dikterna blir märkvärdigt starka, tack vare hur Ougler använder starka ord, ord som känns och märks. Ibland händer det att översättningen är bättre än originalet: ”Att staden smeker i otakt” låter bättre än ”The off-beat fondling of a city”. Utsagorna behåller dock oftast sin kryptiska karaktär, och dikterna tillåts förbli i sin egen destination. Att läsa är i sig förresten en knepig syssla som involverar översättning, oavsett vilket språk du läser på, och det händer lika ofta att du när du läser svensk poesi måste uppfinna din egen läsning, din egen översättning, för att överhuvudtaget förstå. Ougler blir i dikterna en sfinx, som erbjuder ”Co-operating riddles”, råd som skickligt maskeras till hemligheter.

De här dikterna är faktiskt mer än lovligt svåra: en slags svårhet som övergår i omöjlighet. Ougler lyder en egen melodi i sina dikter, och den har fångats in på helt olika sätt av de olika artisterna, som ger dikterna olika temperament (ibland låter det, förutom Cocteau Twins, som R.E.M. – raden ”Ash tray disobedience” ur Fallen Trees musikaliska tolkning av ”Fake Fur Tree” kunde dessutom ha skrivits av Michael Stipe – och någon gång även en gnutta Olle Ljungström, om man tittar på den svenska översättningen – ”Reflexiv räka - / en pojkaktig fårnäve / i den seniga / salladsgrönskan”). Musiken spretar åt många håll, liksom orden i sig, och det är roligt att höra Sunshine Rabbits version av ”Heathcliff”, bland annat därför att den är så diametralt annorlunda jämfört med Kate Bushs ”Wuthering Heights”.

”Don´t believe everything you never hear” (ur ”Appanage”).

Hjärnstorms nya nummer (104) handlar om Djuna Barnes, vilket känns helt följdriktigt. Annika von Hausswolff har tagit omslagsfotot, och sällan har så svarta prickar varit så osökta (tyvärr sabbade ett morgonljus bilden, men det blev snygg kontrast), med tanke på Barnes berömda halsdukar. I alla fall: jag är inte helt överens med Barnes som novellförfattare, men Nightwood eller Nattens skogar borde alla läsa, med eller utan T.S. Eliots överord i förordet. Jag gillar idén med temanummer, för ofta ger det nya dimensioner, och det är bra med olika röster och perspektiv, som Folke Isakssons intervju från 60-talet, eller Ingrid Svenssons beskrivning av Dag Hammarskjölds översättning av pjäsen Växelsången. Däremot skriver Einar Heckscher lika illa som han översätter. Mest gillar jag Ebba Bandhs ambitiösa läsning av Nightwood, där hon får ut en hel del av att jämföra hennes teknik med Donne och de metafysiska poeterna. Numret innehåller även nya dikter av Marie Silkeberg.

Foto Philip Tafdrup

Döden är inte bara sömnens broder, utan också livets bästa vän: för att inte tala om poesins, som i alla tider har utnyttjat döden som favoritmotiv. För vad vore poesin utan sin dödslängtan, och –besatthet?

Philip Tafdrup debuterar som poet med diktsamlingen Cat loves Sean på forlaget spring, och det är en bok som förbluffar läsaren. Den ackompanjeras av författarens egna fotografier, tagna på den nästan overkligt dödsromantiska kyrkogården Waverley i Sydney, Australien (kyrkogården listades i höstas som en av världens nio bästa [sic] gravplatser av Lonely Planet). Där traskar Tafdrup omkring och skapar små berättelser kring några av invånarna, på ett maner som blev odödliggjort av Edgar Lee Masters i hans majestätiska diktverk Spoon River Anthology (*1915 - ).

Bilderna fungerar utmärkt som ledsagare till orden, och bidrar till att skapa en tät närvarokänsla, där du nästan känner den närliggande atlantvinden isa över gravstenarna och längs gångarna. Närvaron av andra, tidigare generationer blir högst påtaglig, där Tafdrup visar vikten av att ”kondensere / summen / af forskellige tider”. Vi är rentav beroende av dessa tidigare människor: livet har vi ändå bara fått till skänks, till låns. Det kan tas bort ifrån oss när som helst. ”Hurra du lever pang du är död”, som Eric Gadds närmast Beckett-lakoniska skivtitel löd (*1989 - †1992).

Mest fungerar diktsamlingen som en påminnelse om att vi inte alls pratar om döden, att vi försöker stuva undan döden från vår skyddade tillvaro. När blir vi dödsmedvetna, på ett djupare, existentiellt plan? Enligt psykologerna i elvaårsåldern – jag skulle säga: aldrig. Vi går alla omkring i villfarelsen att ”döden, det är något som drabbar alla andra”.

Den där döden som vi försöker ignorera behandlar oss ändå aldrig med någon värdighet. Den är alltid ett överfall, och vill du behålla ett uns av självaktning ska du förstås bara kämpa emot: ”do not go gently” är det enda livsdugliga rådet. Kyrkogården blir en påminnelse om att döden i lika hög grad är skapande som förstörande – att den river itu och ödelägger, visst, men också att den paradoxalt nog alstrar liv. Som i dessa dikter, där dessa människor kommer till tals.

Vilket inte är oproblematiskt. När jag vistas på kyrkogårdar gör jag det med ögonen halvt slutna, som en timid inkräktare, som inte vågar läsa gravstenarna. Men vad är jag rädd för? Det är en vidskeplig rädsla – inte inbillar jag mig – nä, jag tror inte på spöken, inte på det sättet … Jag tror att det handlar om vördnad: dels vill jag inte störa, dels vill jag inte – ja, jag vill inte veta. Den som ska umgås med döden måste vara modig, och jag anar att jag inte kan kuta tillräckligt snabbt från vad jag skulle upptäcka, om jag började snacka med döden.

Men Philip Tafdrup är modig. Han har också ett resonerande tonfall i dikterna, som jag gillar skarpt. Han skriver reserverat, men också talspråkligt – fast inte påträngande, som om han på ett uppenbart sätt vill fästa uppmärksamheten på att han minsann skriver poesi som kommunicerar (som Göran Greider). Med ypperligt känsliga detaljer väcker han liv i dessa döda gestalter, som den artonåriga Dorothea Rost, vars våta fotsulor på ett trägolv blir kvar i läsarens medvetande, lika visuellt upplevd som bokens fotografier.

Snarare än sorg frammanar boken känslan av acceptans: så här är livet, det är bara att möta det. Inte heller behöver det heta resignation, utan hellre ett neutralt konstaterande. Livet är ingen matematisk kalkyl: ibland blir summan helt uppåt väggarna, men det är livet, går inte att argumentera – vetenskapen får inte alltid sista ordet. Dikterna här blir levnadsövningar också: portionera varsamt ut dina uppror är en lämplig metod (eller som det brukar heta på föräldrakurserna: välj dina strider).

Philip Tafdrup är två år äldre än modern Pia var när hon debuterade med Når der går hul på en engel (*1981 - ), och änglarna sätter sina spår även i dessa dikter. Men här är änglarna hårt fastnaglade i marken, tillverkade av marmor – en kontrast som synliggörs när vi på en av bilderna ser ett flygplan på himlen, med ängelns besegrade nedåtvända blick – också den mer konstaterande än resignerad, skulle jag hävda. Dessutom menar jag att fler människor skulle behöva lära änglarnas ödmjukhet: fler människor behöver vända sin blick nedåt, sluta vara så förtvivlat utåtriktade.

Och det här är dikter där det vackra ibland blir så vackert att det nästan blir plågsamt: ”levet og forestillet liv / glider sammen / i erindringen”. Ja: vi vet inte längre hur det var, bara att det var.

Vingar. Foto Philip Tafdrup.

Careful with that knife, Rosemary - - -

När man läser äldre romaner bör man vara på sin vakt för hur ords definitioner kan glida. Sålunda menar Selma Lagerlöf något helt annorlunda när hon ger en karaktär epitetet ”patetisk”, än när John Ajvide Lindqvist gör det. Som bekant härstammar det från det grekiska ordet ”patos” (lidande som i lidelse, eller känslor), och ursprungligen användes ordet för att beteckna starka och högstämda känslor – något förknippat med ädla karaktärer, hjältar. Men vi har förstått att det i nutid hellre används derogativt, om löjliga personer: alltså raka motsatsen, om det som är tomt på innehåll. Enligt mina engelskspråkiga etymologiska verk har den här förvandlingen från det sublima till det löjeväckande sitt första belägg 1937. Då är det underligt att man redan 1915, i Virginia Woolfs debutroman The Voyage Out, kan läsa hur Mr Elliot karakteriseras: ”nothing in the world was so tedious as literature. Thus he sought pathetically enough to ingratiate himself with the young, and to prove to them beyond a doubt that though married to a ninny of a wife, and rather pale and bent and  careworn by his weight of learning, he was as much alive as the youngest of them all” (kap 12). Websters ordbok från 1913 listar inga andra betydelser än "Affecting or moving the tender emotions, esp. pity or grief; full of pathos". Å andra sidan var Lily Allen häromåret tvungen att ta till tautologin “ridiculous and pathetic” när hon skulle tala om Fergie (från Black Eyed Peas) - - -

Ser det här ut som en patetisk författare - - -

Foto Philip Tafdrup

De döda kan alfabetiseras

och räknas på listor

som ett familjeporträtt

längst bak till vänster ser vi Charlie, James, Rosie och så vidare

nuet däremot är det mest kaotiska som finns

därför att det ännu inte är kategoriserat i minnet

jag reserverar min plats

med utsikt över Stilla havet, Philip Tafdrup (*1979 - )

ännu är det inte min

ännu finns det mera att skriva

det elektriska ljuset tänds i korsningen av Boundary och Northumberland Street

skymningen sänker sig

det är dags att sätta vattnet på kokning

och ropa in barnen

att blott finnas

allt medan sommaren försvinner mellan våra fingrar

Philip Tafdrup, ur Cat loves Sean, forlag spring 2010

Övers. B.K. Juni 2010

Det är overkligt, men läsårets sista arbetsdag råkade infalla just i dag, vilket med andra ord betyder sommarlov, eller med de mindre lyckligt lottades ord - semester. Jag firar med utsökt champagne och hyfsade cigaretter och briljanta danska dikter i solen. Så, ursäkta om jag låter lite snurrig. Så här såg mitt skrivbord ut i vintras, det är finare nu när jag har städat bort en del bråte. Nu ska jag inte se åt något skolaktigt förrän någon gång i augusti. Vi hade besök av fiberoptikinstallerarna, som de senaste veckorna och snart månaderna förgäves har försökt koppla upp oss. Nu saknar de en kartong, innehållande en slags adapter, som de sa sig ha lämnat i vår ägo vid ett av de tidigare besöken. Vi försöker med att de kanske inte lämnade någon kartong i just vårt hus, för de har varit lite stressade. Till sist ger jag den enda rimliga förklaringen: det är spökena som har lekt bort kartongen. Det skulle inte vara första gången, och våra spöken gillar bus. De (installerarna) lovar att återkomma - - -

There´s a Wilde man on his shirt - - - 

Eftersom jag skrev om den engelska utgåvan när den kom 2008 har jag väl egentligen inte mycket att tillägga om den svenska utgåvan av Len Browns Möten med Morrissey (översättning av Björn Lundqvist) – dessutom skrev jag om den i Svd (i söndags), men kanske några stillsamma påpekanden kan vara på sin plats?

Förlaget Btm books skulle må bra av en bättre korrekturläsare, så slapp vi fadäser som att förnamnet stavas ”Stephen”, att fyndiga ordlekar i låttitlar (”Friday Mourning”) schabblas bort (det prosaiska ”Friday Morning” är således något Morrissey aldrig skulle döpa en låt till), eller att Pasolinis italienska filmtitlar står på engelska här. Likaså finns onödiga tautologier som borde ha rensats ut, liksom inkongruenser som borde ha justerats.   

Ändå skulle jag nog säga att Lundqvist är en god översättare: fast ibland gör han Brown till en sämre stilist, genom att vara mer inkonsekvent i bruket av semikolon. Stilnivån är också av varierad art i den svenska översättningen, som när vi ser styggelser som ”även fast” när han menar ”trots att”. När Brown skriver om Morrisseys beryktade celibat och medias försök att få honom att avslöja sina preferenser, använder han orden ”simply explain what really buttered his parsnips”, medan den svenska översättningen har det olyckliga ”helt enkelt skulle förklara vad som får det att rycka i hans baguette”. Att engelskans ”yobbos” kallas för ”raggare” är inte heller särskilt lyckat eller träffande. Eller vad sägs om domare Weeks legendariska omdöme, ”devious, truculent and unreliable”, som här blir det svagare ”avvikande, konfliktsökande och opålitlig”?

Men låt inget av detta avhålla dig från att läsa den här boken, för tack vare att boken verkligen återger Browns fysiska möten med artisten och uppviglaren får vi för första gången höra Morrissey tala svenska. Omslaget är dessutom snyggt, med diskret färgsättning och silhuetten av vad som i en perfekt värld hade varit världens mest lättigenkända ögonbryn.   

Det var väl drygt tio år sedan jag fick höra talas om den här serieversionen av Marcel Prousts digra romanverk På spaning efter den tid som flytt, då den första installationen av Stéphane Heuets serie kom på franska. Det var i den ärevördiga tidskriften Allt om böcker (nedlagd), och jag kan väl erkänna att jag har kunnat bärga mig inför den svenska översättningen, som helt bygger på Gunnel Vallquists.

Nå. Min första reaktion var och är ett ”men varför då?” Förr varnade välmenande vuxna barnen för tecknade serier, medan jag nu kan tänka mig att åtskilliga föräldrar ger sina barn den här boken i förhoppningen att glinet ska börja intressera sig för det som brukar kallas för ”riktig litteratur”. Så dags nu, när inga barn läser serier!

Det här är faktiskt ganska ambitiöst utfört. Ändå: det finns absolut ingen anledning för någon att ta den här genvägen. Prousts roman är det yppersta litteraturen har utfört – jag skulle drista mig till att säga att det rentav är bättre än tv-serien ”Mad Men”, och att de timmar du ägnar åt den tv-seriens femtiotvå avsnitt är tillräckliga för att komma – eh, vad vet jag, typ halvvägs i Proust-texten?

De stora textsjoken har kokats ned till behändiga aforismer och bon mots: givetvis finns det viktigaste med, och det är lite roligt att återse madeleinekakan (fast de inte ids nämna att den ska doppas i just lindblomste). Men intrigen blir bara rörigare när allt fragmentiseras och förkortas. En av poängerna – en av de många poängerna – med Prousts text är att den utmanar läsarens tålamod, att den låtar tålamodet linda in sig kring de otåliga ögonen, att de intelligenta betraktelserna vävs in som mönster, diskret och försiktigt, utan att vara bombastiskt och påklistrat. Tyvärr uppmanar inte en bearbetning av det här slaget elegans eller en trohet mot det (kanske paradoxalt) återhållsamma i Prousts projekt. I serieversionen sker allt i ett furiöst tempo, så att läsarens blick börjar snart flacka.

Men allt ska väl visualiseras? Jag kan tröttna på den hysterin, och det blir något plojartat över den här serieboken. Däremot har jag inget principiellt emot att bildsätta litteratur: glöm inte att många romaner från förr nådde läsarna i illustrerade utgåvor; särskilt under 1800-talet var det vanligt, allt från Dickens till Lagerlöf. Men man kan inte få både och, och med en heltecknad version blir det snarare antingen eller. Bilderna är sällan lika spännande som i renodlat grafiska romaner, och texten är så kapad att man lika gärna kan läsa ett innehållsreferat (och det är bland det tråkigaste som finns, som bekant).

Bilder kan inte heller riktigt förmedla språket i sin fulla nyans: en oklarhet i romanen blir snarare ännu oklarare i serien. Det är den unga flickan, Gilberte, vars hand gör ”en vag, oförsynt gest” (det är allt serien skriver, och teckningen av gesten är ännu otydligare, medan romantexten går ett steg längre: ”en vag, oförsynt gest som, om den offentligt riktade sig till en obekant person, enligt mina begrepp om god ton bara kunde ha en betydelse, nämligen uppsåtlig oförskämdhet.”) Romanens inledande 215 sidor får alltså 72 tecknade dito, men att säga att romanen för den skull är tre gånger bättre vore bara orättvist – gissa om det är mot serien eller romanen.

På 80-talet, när jag senast läste (tittade på?) serier med glupande aptit, hade franska serier högt renommé, och jag har absolut inget att anmärka på när det gäller Heuets arbete – eller för den delen Véronique Doreys arbete som färgläggare: hon lägger ett milt behagligt ljus över bilderna, och Heuet har tagit sig an uppgiften med fantasi. Att det liknar Tintin må vara förlåtligt: det är bara det att det är en udda upplevelse att Prousts roman kan presenteras som något halvdant. En liten randanmärkning bara: på omslaget heter delen ”Combray”, medan den på försättsbladet heter ”Swanns värld”. I den svenska översättningen är Swanns värld namnet för den första delen av sju, medan ”Combray” är namnet på första avsnittet (andra avsnittet är romanen ”Swann och kärleken”).

Ett hus som huvudperson: ett grepp som har testats av allt och alla ifrån Balzac till Perec, och den före detta östtyska författaren Jenny Erpenbeck gör också något åt det hållet i sin märkliga roman Hemsökelse, där ett sommarhus vid Märkisches Meer (eller Scharmützelsee) strax utanför Berlin är knytpunkt för en rad olika människor som bor där i olika perioder. Vad som håller samman berättelserna är trädgårdsmästaren, som med hjälp av magisk realism i närmast ett århundrade överlever alla invånare.

Husets historia börjar förstås med en arkitekt, och sedan får vi följa de olika ödena. I konflikt med varandra blir ibland det enda levnadssättet för de här människorna. Titeln Hemsökelse utpekar, utöver att de forna invånarna hela tiden är närvarande, även på Erpenbecks eget sökande efter sitt barndomshem, då hon lär ha bott i det sagda huset.

Kriget är det öppna såret, och det skrapas lite i det även här. (Nyligen såg jag den tyska filmversionen av det gamla psykologiexperimentet The Wave, alltså Die Welle, och häpnade över hur försiktigt den behandlade just kopplingen till Nazi-Tyskland, som annars är en så uppenbar parallell i den amerikanska versionen och i boken – men här vågade de inte riktigt beröra sitt förflutna.) Trädgårdsmästaren finns alltid till hands för att lappa och laga huset och dess omgivning efter allsköns skändligheter har utspelat sig, men människornas skador kan han inte göra något åt.

Vad jag gillar med Erpenbeck är hennes utpräglat starka röst: Harold Bloom har på sitt försynta vis berättat för oss att det är detta som konstituerar den riktigt bra litteraturen, och jag är böjd att hålla med honom – att det är de starka rösterna som överlever nya kanonbildningar, och Erpenbecks stil är stark och påtvingande, och svår att ignorera. Fast jag är inte lika säker på att den här romanen, som till sin form mer påminner om en novellsamling, kommer att förbli lika länge som några av hennes tidigare verk, som har varit unheimliche på riktigt. Det är lätt att imponeras av hennes metod att långsamt bygga upp stämning och nästan vårdslöst avstå från att hjälpa läsaren förstå vad som sker, men det kan också upplevas som frustrerande.

Men här laddas ändå utslitna fraser med ny mening, när Erpenbeck skriver med ironisk skärpa, som när hon skildrar arkitektens fru: ”För första gången i hennes liv lånade gråten hennes kropp av skrattet flera kvällar i rad”. Det är en hårt stiliserad prosa, som ibland är vacker på sitt egna sätt, och ibland bara kör ned sig i sin stenhårda pose. Orden hålls hårt hållna, och det är på gott och ont i den här mörkt skimrande berättelsen. Risken är också att man som läsare funderar mer på den iögonfallande konstruktionen och glömmer bort att det handlar om människor också – att de är något mer än marionetter i författarens konstförfarna händer. Det är väl först när du har läst färdigt boken som du riktigt förstår hur du ska läsa – eller skulle ha läst – den.

Vad är litteratur? Berättelser, ja – men också språk. Vad är viktigast då? För den österrikiska författaren Friederike Mayröcker är språket prio ett och två. Vi har tidigare fått läsa hennes poesi i svensk översättning, och nu får vi tack vare ellerströms försorg, och översättaren Ulla Ekblad-Forsgren, hennes minst sagt udda skapelse – textväven Och jag ruskade en äskling, som är prosa och samtidigt något helt annat eller något helt eget. Det är inte en roman – och inte heller regelrätt självbiografi – trots en bild av författaren på omslaget.

Enligt Ekblad-Forsgrens upplysande efterord strävar Mayröcker efter ”en stil där berättelsen tiger”, och det är en utgångspunkt som följs till punkt och pricka. Text och liv blir ett i den här snåriga slingriga texten, med ett otåligt beat som snarare stampar distinkt än försynt markerar takten med tårna. Det levda och det skrivna skrivs-levs i symbios, med uppfinningsrikedom och fantasi som ledstjärnor. Resultatet blir en fascinerandet text: ja, men den är också skitjobbig att läsa, för associationsbanorna är snabba och korta, och det är krävande och krängande. Men inte lika idogt för oss som för översättaren, som förresten ovanligt nog blir inskriven i texten, som ”den svenske översättaren”).

Från första meningen är Gertrude Stein närvarande, som en återkommande refräng, där hon slår följe med språkfilosofen Jacques Derrida. En annan referens är Samuel Beckett, vars glåmiga ande svävar över det skrivna. Med stor otålighet, för att inte säga grandios otålighet, skriver Mayröcker om sitt liv sitt skrivande, med initialer av människor – levnadskamraten EJ, kolleger och rivaler. Det som händer är inte särskilt spektakulärt – inte det som skrivs heller, egentligen. Men det finns ett slags spänt driv i det här, som är förtjusande och fascinerande.

Mayröcker tänker fritt, hoppar hit och dit, utan att någonsin hämta andan. Hon far väl vilse ibland, men vad gör det? Hellre det här än annat ljumt som inte berör eller bara berör för stunden. Livet har en förmåga att spilla in i  det skrivna, och vice versa. Texten blir en virvel att sugas in i och svepas med av. Men måste allt kopplas till litteratur? Det är "så Gertrude Stein" hit och "så Jacques Derrida" dit: vad jag tänker på är Walt Whitman - inte bara för hans fria associationskedjor, utan även hans ord från "Song of Myself": "I teach straying from me, yet who can stray from me? / I follow you whoever you are from the present hour, / My words itch at your ear till you understand them."

Det blir en närmast polyfon text, med så många olika stämmor som gör sig hörda. Oskar Pastior, som var så viktig för Herta Müllers senaste roman, ger sig också till känna, liksom många andra både väntade och oväntade namn, som Raymond Chandler och Daniel Kehlmann (tysk författare, men gav ut sina första böcker i Österrike). Vad jag ibland stör mig på, mycket mer än den oortodoxa syntaxen och stundtals mer än lovligt djärva kommateringen, är de frekventa särskrivningarna: för inte härstammar de från originaltexten?

Ett citat om Stein är belysande: "Gertrude Stein kunde lyssna länge när någon berättade och plötsligt kunde hon inte längre lyssna". Ungefär så är det med den här texten: man kan läsa länge, men plötsligt kan man inte längre läsa, tycker man. Det är en modigt skriven bok, som verkligen utmanar läsaren och läsendet.

Friederike Mayröcker debuterade som författare redan 1946, och även om jag har hört hennes namn nämnas i Nobelprissammanhang är jag tveksam till att hon kommer att få det, även om en bok som denna, med tanke på pristagarna under 00-talet, känns som ett beställningsjobb från priskommittén.

Bilden från skolans hemsida.

Shaik Farīd-Ud-Dīn-´Attár, Mantiq-Ut-Tayīr (De bevingades språk, eller Fåglarnas samtal, tolkad av Eric Hermelin)

Läsare av dansk poesi känner förstås redan till Pia Juul: några av hennes diktsamlingar finns översatta till svenska, liksom en liten del av hennes prosa. Men hon debuterade redan 1985, så än finns det mycket att upptäcka. Jag läser om en av de senare titlarna, Helt åt skogen, som kom på svenska 2006, på Kabusa förlag, i översättning av den lyhörda poeten Jörgen Lind, som noggrant avlyssnat språkets nyanser i sin återgivning.

Men är skogen ljusblå? Omslaget är beskedligt babyblått, vilket kan te sig missvisande. Senast jag kollade: skogen är en ingång till det mörka, vilket Carolyn Merchant har visat i sin suveräna essä The Death of Nature – och vem har inte tjusats av det frostensonska ”Det ler så mörkt i skogen”, ur samlingen Joner?

Pia Juuls uttryck ”helt åt skogen” ska varken tolkas alltför bokstavligt eller alltför idiomatiskt. Eller: det är både och, och varken eller, som hos Ekelöf (således har vi en Gunnar här, i konversation med (vänn)en Olof (Lagercrantz?)). Hos Juul kan skogen presenteras så här, både skumt och klargörande: ”Skogen liknar – en skog”. Det är en slags skog som vägrar vara metaforisk, som dels ställer sig i det bokstavligas tjänst, men också lite vid sidan av. Den liknar – men den liknar sig själv, i en narcissistisk spegling. En skog är en skog är en skog. Men också: det den liknar.

Här prövas olika hållpunkter. Typ: (vad) är skogen? Finns den? Enligt Merchants nyss nämnda essä är skogen platsen utanför, där det otyglade inträder, och där ingen laglydig har att göra. Det är fredlös mark, något bortom civilisationen: en farlig plats, kort sagt. I dessa dikter är skogen närvarande, på ett diskret sätt. Farlig? Ja, för Juul pekar ut, genom en snillrik förskjutning i språket, hur det inledande avsnittets avsnitt ”Ord i skogen” i den avslutande blir ”Mord i skogen”, med just ett lik upphittat i en bäck. En död man, eller, ja, en död författare. I starka men ändå vaga bilder får vi följa offrets färd, genom ett (påhittat?) minne, eller som en alternativ deckargåta (Pia Juul har senare tagit steget och skrivit en mer konventionell tegelstensdeckare).  

Vi får antydningar om att allting egentligen bär på något annat: allt finns också i sin motsats. Allt har en ytterligare dimension i de här dikterna av Juul. Hon skriver på drömsidan, att vi får ta del av det icke-skedda, men kanske i en extremare variant ännu mer-skedda, i en slags hyper-realism. Ett ”läste jag verkligen rätt?” beledsagar den orofyllde läsaren genom samlingen.

I mittenpartiet får vi ett avsnitt benämnt just ”Dagbok”, vilket väl är själva kodordet för intimt samröre med verkligheten. Vi ska ta poeten på orden: här antyds en lustig händelse på ett hotell med en svensk författare, Göran Tunström. Men dagboken visar också på en dödsbesatthet, som i enlighet med Juuls poetik slår över i sin motsats, att den kräver en förhöjd livskänsla, en livsbesatthet. 

Ska vi då uppfatta uttrycket Helt åt skogen som uppgivenhet? Nej, inte alls. Skogen är dock ingen lekplats: det fanns och finns anledning att varna för de ofogsbenägna typerna som härjar där. Är drömmen farligare än fantasin? Är det som kan hända det värsta, eller det som kunde hända? Det här är bara några av de givande frågor som ställs i Pia Juuls diktsamling, och på gott poetiskt maner erbjuder den svaren endast i ännu godare följdfrågor, men de får du hitta fram till själv.

Man har spritt ut sin personlighet åt himlens alla väderstreck, och vilken möda av att samla och hålla kvar den!
Charles Baudelaire, De artificiella paradisen.

lik(t) förbannat

allt förstås

som allt

som inte

När de stora svenska förlagen fått kritik för att koncentrera sin utgivning till anglosaxisk litteratur kan det vara en lisa för läsaren att botanisera bland de mindre förlagens utgivning, för att hitta böcker från andra språk, som marknadsförare inte så gärna slår på stora trumman för, men som ändå kan vara värt ett öga eller två. Sekwa har i flera år gett oss originella franskspråkiga kvinnliga författare som Claire Castillon, Anne Rambach, Delphine de Vigan, Muriel Barbery och Michèle Lesbre – samt nu Catherine Mavrikakis, vars Himlen i Bay City, i översättning av Dagmar Olsson, är förlagets senaste tillskott.

Himlen i Bay City är också en originell skapelse, av en författare med av allt att döma en del skinn på näsan: åtminstone har hennes protagonist Amy det, när vi möter henne i färd med att fylla arton år. Fast vi får hennes historia förklarad i en furiöst skriven prolog, där vi i korthet blir varse bakgrundshistorien: att hon den 4 juli 1979, just på sin artonårsdag, bränner ned huset och utplånar hela sin famlilj. Det är i alla fall vad hon vill få oss att tro. Prologen är skriven med cynismen och bitterheten fullt synlig, där det amerikanska landets svek mot dess invånare blir avslöjat i sina rätta proportioner.

Amy växer upp i en typisk amerikansk småstad, vars olyckliga öde det är att ge namn åt en av världshistoriens töntigaste band – det skotska plojbandet Bay City Rollers, medan Amy själv avgudar Alice Cooper, som kommer från samma delstat som hon själv: hon identifierar sig starkt med hans ”Welcome to my Nightmare”-skiva, och det är också en mardrömsvärld som hon har hamnat i, eller försatt sig själv i. Med suverän tonsäkerhet fångar Mavrikakis Amys truliga, bitska tonfall, skvatt oresonligt, precis på gränsen till det outhärdliga – och överhuvudtaget henne som en gränsvarelse, som alltså förvissar sig själv om att hon har mördat sin familj.

Hon är ett oönskat barn, som biter ihop, sväljer förtreten, som passivt betraktar föräldrarnas sönderfall, och svartsjukt suger i sig deras saknade efter ett dött syskon, som givetvis skulle ha varit en lämpligare familjemedlem än den ständigt sura Amy. Vad Mavrikakis framför allt gör är att hon utnyttjar romanens privilegium att vara chockerande rättfram, och resultatet blir en text som är fullständigt uppriktig, samtidigt som Amys förtvivlan skildras lakoniskt, sparsamt. Mest handlar det om hennes förtvivlade brist på identitet och samhörighet.

Amy är också självföraktande på det där tonårsaktiga hyperbola sättet, med melodramatiska överdrifter som regel snarare än undantag; därmed antar Mavrikakis roman episka dimensioner, och utformar sig till ett grekiskt ödesdrama, med rader utmejslade på ett sätt att de kunde vara yttrade av Sofokles: ”Skammen över att man finns går aldrig över … Man skulle vilja utkräva hämnd för att man lever. Men av vem?”. Författaren själv har förresten en fransk mor, en grekisk far, är född i Chicago, USA, och bor och arbetar som universitetslärare i Montreal, Kanada.

Är då Amy galen på riktigt, eller spelar hon bara? Som vuxen lär hon utbilda sig till trafikpilot, med ansvar för stora passagerarplan. Då kan man inte vara galen? Fast, vill vi ha piloter som i smyg döper alla sina plan till Medea? Är hon skyldig till brottet, eller önskedrömmer hon bara? Förintelsens trauma förmörkar med sina holocaust-skuggor himlen, med Europa som ett vrål inom henne. Att handskas med det förflutna är inget att ta lätt på, och det är en av bokens stora förtjänster, hur Mavrikakis lyckas förvalta och skildra bakgrunden så övertygande.

Som förlängd metafor fungerar den himmel som titeln antyder: himlen över Bay City är för henne obehagligt grålila, instängd och kvävande i sin likgiltighet, och får henne bara att längta ut, längta bort, längta vidare, mot andra himlar. Hon döper sitt barn till Heaven, även om det snarare känns som att helvetet är närvarande när hon koncipieras: ”Jag såg himlen färgas röd innan den skiftade i mörklila och sedan blev svart. Himlen fattade eld den eftermiddagen och Heaven avlades.” ”Himmel”! vill man utbrista, för det är så vackert och storslaget och drabbande, hur Mavrikakis lyckas binda ihop sin himmelska metafor genom hela romanen, och låta oss ta del av Amys fascination, för att inte säga besattheten av himlen.

Mavrikakis sätt att skriva, drastiskt energiskt och dråpligt uppflammande, med en svärtad humor, kan erinra om en Jeanette Winterson på gott humör, vilket nästan är det bästa betyg man kan ge en romanförfattare. Jag blir imponerad och fascinerad av den här monomant berättade romanen, med Amys fängslande och uppfordrande tonfall. Det är vackert och ohyggligt på samma gång, med ett poetiskt och grymt bildspråk: ”Vi är dömda till den himmel som vi i vår galenskap och löjliga inbilskhet påstår att vi inte tror på.” Bokens avslutande sidor är dessutom så andlöst spännande i sin storslagna och oväntade visionära kraft att läsaren flämtar till, gråtande.

I den här drömmen går han omkring och inväntar ett förlösande ord, men det är gäckande – flyende – ett ord som vägrar lägga sig till rätta, och han vet att – att – att – bara – om – om – då – då – då ska åtminstone åtminstone infinna sig – men – men – nej igen, bara nej finns, bara nej dansar och sjunger och hånar sitt nyansrika nej, pekar ut pekar fram pekar bort(trollat) ett bortkollrat ord, nedgrävt i diket bredvid stigen, bland de vilt växande vagt doftande blommorna. Han känner igen den där irritationen, den där bekanta frustrationen, som påminner om när han inte riktigt känner igen sig själv, när det känns som att han är – någon annan. Så – vad återstår då? Att vakna motspjärns, med ordet som en rök kring huvudet, retsamt som ett skratt, och det går inte att åstadkomma annat än ett lite avmätt leende åt att det var ett så efemärt ord som – självironi - - -

Ser det här ut som någon som saknar sin gitarr?

Alla människor diktar, om än utan författarskap. (ur ”Diktarens sociala ansvar”.)

Det är förstås en stor överdrift att påstå att Emilia Fogelklou är en av Sveriges ”bäst bevarade hemligheter”, men jag skulle ändå drista mig till att ifrågasätta vår litterära kanon, så som den exempelvis presenteras i det urval som finns i de antologier som läses i gymnasieskolan: att inte Fogelklou finns representerad som skönlitterär författare är inte bara en skandal – det är en smärre katastrof.

Redan 1913 kallade Klara Johanson henne för ”detta vanvårdade geni”, och det skulle förvärras längre fram, då hon bland annat inkompetensförklarades. Som om Sverige har råd med detta, att hushålla med genialitet!

Nu har glädjande nog förlaget Verbum/Cordia gjort ett antal av hennes texter tillgängliga, i volymen Sökare, stigfinnare och gränsöverskridare, med Ulrika Knutsons urval och introduktioner. Visserligen ser jag att nästan rubbet finns representerat i den blygsamma Fogelklou-filialen i bokhyllan, men det är ändå och fortfarande hyperintressant skrivna texter. Att jag ens började läsa henne för exakt tio år sedan var mest en slump: jag hade läst två korta texter om henne i Ulf I. Erikssons essäsamling Exempel, men när jag nu tittar i den boken förstår jag inte vad som fick mig att börja läsa Fogeklou, att börja finkamma antikvariatens sparsamma förråd; jag kan bara känna tacksamhet över en vägvisare som Eriksson.

Det som kännetecknar Fogelklou, och som framträder i dessa texter, är hennes engagemang, hur hon skriver med total inlevelse – här korsas förnuftet med självinsikt, och hennes omdömen vrids alltid ett varv bakåt, mot henne själv, så att du som läsare blir aldrig klandrad, inte ens när det finns fog för det. För hon är extrem i sin religiositet, men samtidigt helt öppen för annat, och utan att fördöma ens de av oss som är fulla av synd eller alkohol eller annat. Det är ofta inga unika tankar: sök inombords, det har andra sagt – men hon gör det med en unik övertygelse, med en unik övertalningsförmåga, bland annat tack vare att stilen är högfärdsvaccinerad.

Hon kan hitta länkarna mellan människor, genom en osviklig tillförsikt: det som är möjligt för mig borde vara inom räckhåll också för dig. Hennes stil har beskrivits som jobbig och besvärlig – men det är meningen att hon ska skriva på sitt lutande vis: den som tänker annorlunda skriver annorlunda, och här har vi ett tänkande som blir skrivande som rör sig på flera plan samtidigt, och otåligt refererar, citerar, vänder läsaren ryggen, avstår från att förtydliga. Genom denna metod blir hon en motståndsrörelse mot allt dumt och banalt som sköljer över oss. Det är en stil som lyckas vara generös i alla avseenden, både på det vertikala och horisontella planet, men på ett okonventionellt – främmande – sätt. Du blir större av att läsa det här, tack vare att hon tror att du är större än bland annat ditt ekonomiska jag.

Utöver texter om religiösa ledstjärnor, som Simone Weil och Birgitta, har Fogelklou med sin unika känslighet också skrivit om Walt Whitman (så tidigt som 1901), och en del andra litterära vildbasare, som Genet och Bataille. Redan på trettiotalet varnar hon för en annalkande våg av bekänneselitteratur, som om hon skrev i förberedelse inför 2000-talet: ”Jag bävar för bekännelselitteratur som ännu ligger framför oss på det sexuella området, och som nog måste få röst men icke nödvändigt trycksvärta.

En av egenheterna i Fogelklous tänkande är strålningsbegreppet, som hon delvis inhämtar från Emerson transcendalism: därför hade det varit intressant att korsläsa Fogelklou med Ekelund, för att se vad som hände med deras längtan efter ljus. Här kan Fogelklou exempelvis skriva: ”Det blev ett titthål mot helt nya dimensioner, en fläkt av kärlek, som också lyste upp den vanliga världen med hemligt solsken inifrån”. Det finns hos Fogelklou hela tiden en ambition att våga sig på något stort: sålunda blir hennes bildning helt eklektisk och oförutsägbar, att det inte finns något hon inte kan tänka (sig).

Nu blir den här boken inte stort mer än små smakportioner av en författare som lämpar sig synnerligen illa för den typen av förminskningar eller inskränkningar: det är ett sätt att tänka som är beroende av rymd och utrymme, av att tankarna läggs sjok på sjok i kapitel efter kapitel, där dolda samband visar sig, och djupen öppnar sig, på ett sätt som kan erinra om Reuterholms förfärade eller förtjusta utrop i Almquists Drottningens juvelsmycke: ”Finnes ett djup till, under mitt djup?”

Knutson visar ändå elegant hur aktuell hon är, genom att poängtera att Fogelklou är ”en levande röst”, och pläderar starkt för att hon är en författare både för den som vill ha andlig likväl som intellektuell utmaning: ett underförstått tillägg skulle lyda att hon är lika modern som hon är gammalmodig. Jag imponeras starkt av Fogelklous känslighet: hur det som blir en black om foten i det privata livet blir hennes största tillgång i tänkandet och analysarbetet. Således blir introduktionen till Weil ingen introduktion, för det är en text som går rätt in i en identifikatorisk dialog med Weil, där Fogelklou med känsligheten som ledstjärna frilägger vad som är det specifika och ibland aparta med Weils tänkande, till exempel hennes vägran att tillhöra ett ”vi”. Det finns hos Fogelklou ett intresse för människan som jag tror ingen svensk författare har varit i närheten av – möjligen med undantag för Per Hagman.

Liv är rörelse och växling och rytm. (Ur ”Livslyckan”.)

Satire should like a polished razor keen,
Wound with a touch that´s scarcely felt or seen.
Thine is an oyster´s knife, that hacks and hews;
The rage but not the talent to abuse.
Lady Mary Wortley Montagu, "To the Imitator of the First Satire of Horace".

En ny Iliaden, den måste jag förstås läsa! Fast, vänta nu, det är nåt skumt med den … Bok ett heter ”Beefen”, eh? Akilles (”Achillevs” i Björkesons översättning) vrede heter här ”psykbrytet”, så här har vi fått ett redigt moderniserad återgivning av Homeros gamla klassiker.

För det är Ruins förlags Iliaden – en cover, skriven av multibegåvade Dimitris Iordanoglou, även om han har snöat in sig på antiken, vilket vi kunde se i den nyligen publicerad Antiken by Night, som jag skrev om härom månaden. Nu har han alltså tagit sig vattnet över huvudet, och mer skrivit om än skrivit av Iliaden, och gett den en total make over. I ett roligt dialogförord, med en fejkad intervju, använder han just villan som exempel, med Homeros som byggmästaren (i bästa fall, fast högst troligen inte, då det säkerligen är andra killar som har gett boken Iliaden dess form), och vad Iordanoglou gör nu är att han har ”målat om väggarna […] Och så har jag kastat ut lite gamla möbler och satt upp en fet parabol, till grannarnas förtret.”

Att anpassa tidigare texter är en ädel syssla, med anor från syskonens Lambs fina bearbetning av Shakespeares pjäser till prosa av passabelt format. Och när Tarantinos första filmer kom, tyckte jag att de hade mycket gemensamt med just Iliaden, när det gällde våldsestetiken och karaktärernas benägenhet att vara så snacksaliga även i stridens hetta. Men varför inte, på tal om Homeros, erinra sig Joyces gigantiska Ulysses – en osmidig modernisering av Homeros Odysséen. Nu vill jag inte påstå att Iordanoglou gör anspråk på att skriva i tävlan mot Joyce – men vad han gör är att låta berättelsen behålla sin förankring i historien, samtidigt som han skriver in moderna inslag, liksom för att visa hur aktuell den gamla texten är, och giltig för vår tid.

Med fantasins musa på sin högra axel skriver Iordanoglou friskt och fräscht, och det är humoristiskt, och han bjuder på många läckra lösningar. Gudarna blir här föremål för en del hyss från författarens sida,  där han jämför deras behandling av människorna med hur småglin loggar ut från WoW: det är nog korrekt att säga att Iordanoglou behandlar gudarna ännu mer vanvördigt än Homeros någonsin gjorde. Språket innehåller också några vackra anakronismer, men inte till överdrift. Snipers blandar sig i krigsföringen, och spjuten samsas med gevärspipor och sköldarna har ersatts av skottsäkra västar.

Blir det då lättare att följa intrigen? Nja, Iliaden har väl i sig inte den svåraste plotten, men det blir kanske enklare med prosavarianten – säger jag, och minns med skammens rodnad att min pocket av Iliaden ligger på skolan, och plockas fram någon gång ibland, med ett avslöjande bokmärke inkilat generande långt fram. Mest imponeras jag kanske av att Iordanoglou verkligen orkar, att han går i land med en så knasig uppgift. Man måste bara justera läsapparaten lite i början.

Mer remix än cover, skulle jag nog säga. Vem ska läsa den här då? Det är nog ingen vågad gissning att man satsar på de yngre läsarna – de som fängslas av Wolfgang Petersons Troja och andra filmer som gett sig på antiken – för tilltalet är av det ungdomligare slaget, med referenser till typiska ungdomsuttryck. Den som roades av Henrik Langes 80 romaner för dig som har bråttom kommer kanske att rycka till sig Iordanoglous Iliad, men det är en bedräglig form av lättläshet, och du får nog ha mindre bråttom den här gången, för bara för att han har gjort sig av med en del barlast (vill du ha skeppskatalogen intakt får du fortsätta läsa exempelvis Björkesons översättning) betyder det inte att du slipper fylliga och grafiska stridsscener. På pluskontot finns också en behaglig rytm, där han med säker hand bromsar upp skeendet. Gör meningarna kortare.

Fast, svensklärare i gemen kan nog synas lite här och var i vårt avlånga land under det välförtjänta sommarlovet, bläddrande i den här boken, medan de funderar på hur de kan klämma in den i undervisningen när de ska läsa Homeros under hösten. Nog kan jag tycka att författaren ibland går lite hårt att förlagan, men – äsch, det kan den tåla.

Veckans grundämne: Järn (Fe)

Hårt är ditt hjärta – Ej det ömmar

             För barnens lott.

Ej blod i dina ådror strömmar, –

             Metaller blott.

Erik Johan Stagnelius, ”Jorden”

Sju generationer efter Adam (jordmänniska, järnmänniska) instruerade Tubal-Cain hantverkare i mässing och järn

Hettiterna framställde järn 1400 år f.v.t.

Järn = iron; vrede, som i ire

iron man triathlon också känt som frivillig hjärtklappning underskottet av järn

marvel svart mässa

relativt vanliga ansträngningar förekomster superhjältejärn riff

men också på Disco, på Grönland

Växternas och djurens grundämne är järnet

i blodets hemoglobin i rymdens meteorit överskottsjärn 800 miljarder ton

Järn rostar övergångsmetall denna korrosion vackra bruna frätande

alfa beta gamma delta fyra strukturella former

järnmalm svartmalm (magnetit) blodstensmalm (hematit, järnglans), som också är Paul Celans järnhjärta BLOD + STEN
att mitt hjärta är en död och iskall sten säg att inget kunde vara mera fel än just det

Götit, limonit, siderit och pyrit (med svavel, om du minns, första veckans grundämne), markasit och magnetkis, chamosit (silikat), vivianit, ilmenit (med titan)
oxicer och karbonat - ett järn

Du framställer järn när du reducerar järnmalm med kol

billigast och bäst, råd och rön

och det finns överallt även när ditt järn är

borta

varaktigare än veckans alla dagar,

Siluetten av Stagnelius: förmodligen klippt av brodern Pehr Christoffer.

Erik Johan Stagnelius är en författare som inbjuder till två ”hur är det möjligt?”-frågor. För det första, hur är det möjligt att det inte finns en modern vetenskaplig utgåva av hans dikter, utan man måste be de beskedliga bibliotekarierna att släpa upp tunga luntor från början av 1900-talet? För det andra, hur är det möjligt att vi fortfarande kan känna den här närheten till dessa dikter, att det känns som att poeten talar direkt till oss, rakt över vår axel? Vi vet fortfarande ingenting om hur han såg ut ens, och informationen om hans liv är antingen knapphändig eller inkonsekvent.

Att det är en skandal att vi saknar en mer lättillgänglig upplaga av denna lättillgängliga diktare är kanske inget att göra något åt: i väntan på denna kan vi försjunka i Sällskapet Erik Stagnelii Vänners bok Femton röster om Stagnelius (ellerströms), där redaktörerna Jonas Ellerström, Niklas Rådström och Jan Olov Ullén har samlat sammanlagt femton poeter och kritiker för att närläsa varsin dikt av Stagnelius. Boken liknar till upplägget i viss mån den fina Jag! utropar Fröding, som kom 1997, och fungerar verkligen som inspiration att återigen börja läsa Stagnelius.

Fast, Stagnelius är väl aldrig långt borta, och det krävs inga yttre ingivelser för att leta rätt på hans dikter: det här är säkerligen en av de enskilt starkaste rösterna i svensk poesi. Tack vare metoden i just den här boken får du på köpet en miniantologi med femton av hans dikter, personligt utvalda, och du ges chansen att komma så där nära honom, som en påminnelse om varför du läser poesi överhuvudtaget. Gunnar D Hansson skriver om Stagnelius ”ärrbildningsformuleringar”, att det handlar om diktrader som inte kan undvika att sätta spår i läsaren, och det är ofta så med de här starka rösterna, att de tar över ditt tänkande, och utan att du vet det eller tänker på det, kapas dina formuleringar av enskilda diktrader (hur ofta har du inte mumlat ”när ditt inre av mörker betäckes”, utan att varje gång torrt konstatera: "Stagnelius …"?)

I sin biografi om Stagnelius, I världsfurstens harem, utser Göran Hägg honom till den ende svenske poeten av världsklass, något som Anders Johansson tar fasta på i sitt bidrag i den här boken, där Stagnelius placeras på piedestalen intill Keats och Hölderlin – men poeter är inga fotbollsspelare, vill jag invända! Varför dessa jämförelser, graderingar – kan vi inte nöja oss med att det räcker för oss och för vårt språk?

Annars är det gott om jämförelser här. Vi får ta del av Stagnelius likheter med både Kierkegaard och Ekelund, och rentav Lindegren (ett spår som jag gärna hade sett utvecklas, hur bildspråket i ”Grymt verklighetens hårda band mig trycka” pekar rakt in mot Lindegrens mannen utan väg). Här finns även jämförelser med Ulrike Meinhof och Roman Polanski: i det förstnämnda fallet visar Henrika Ringbom hur människans håglöshet ställs inför konfrontationer (våld eller uppgivenhet som lösning?), och i det andra visar Martina Lowden hur psykotiska naturväsen hotar att hänföra Stagnelius diktjag. Men även Morrissey blir jämförd med den olycksalige svenske poeten, med gemensamheten i den intensiva uppvaktningen av dödsdriften.

Boken visar också vilken spännvidd som finns hos den här poeten, framför allt kanske när det är just poeter som läser honom. Lennart Sjögren: ”Stagnelius färgpalett ligger inne i orden, i bokstävernas egen längtan att i sig ta in levandets feberpuls”. Men även en av the usual suspects bland litteraturvetare, Jan Olov Ullén, som också har skrivit en fin bok om Stagnelius, skriver vackert: ”Stagnelius språk lever för att det lever farligt”. Farligt nära klichén, det kitschiga – vilket också blir Aase Bergs ursprungliga uppfattning, när hon läser ”Näcken”, och menar att det här är ett fynd för de kompromisslösa och lättantändliga tonåringarna.

Där finns kanske något av förklaringen till hur den här poeten överlever alla nya kursplaner i ämnet Svenska: 80-talets depprockare kunde identifiera sig med dödsromantiken, 90-talets indiepoppare – den mest okyssta generationen – kunde känna samhörigheten med den ofullbordade kärlekslängtan, och 00-talets emokids kunde le sött åt känslostormarnas estetik. För varför har han annars överlevt? Han är både mest och minst romantiker av de svenska poeterna från det tidiga 1800-talet, och det är väl också därför han har överskridit sin epok bättre än de andra. Annars är det inte för någon svårt att identifiera sig med det inre tumultet, som utgör hans huvudarena: subjektiviteten, och den jagstarka rastlösheten.

Mångfalden av metoder får den här säregna boken att leva också, och jag kan uppskatta att man har valt det mindre formatet: onekligen skapar det en mer lätthanterlig volym än den massiva …som solarna väckte till dans, som utkom 1993, med flera hundra sidor som mer lutade åt essäer, artiklar, dikter etc kring poeten, där det mesta var av mer akademisk karaktär. Det som kännetecknar Femton röster om Stagnelius är i stället humorn och fantasin, att de verkligen utnyttjar sin konstnärliga frihet, och skriver som de behagar, helt enkelt för att de läser den här författaren som de behagar. Det finns en spännvidd hos författarna som ger rättvisa åt spännvidden hos Stagnelius.