höst

det här regnet berättar att det är höst nu
himlen är grå är av pansar ogenomtränglig
som vättern lika grå och tjock 
(hans sista ord till mig, säger det nostalgiska minnet,
var: "simma lugnt"; var det för att jag drack för mycket?
jag gjorde det)
i baksätet har barnen kivat sig till sömns
(ögat söker sig mot biltaket, det kroppsliga minnet,
nålen vi hotade sticka dem med
om de somnade: barnavårdsnämnden fick oss att ta bort den)
medan bilen rullar rakt in i det grafitgrå
(hans enda färg)
en gardin av tårar
bakom den finns inga solvokaler längre
bara mer av det grå
bara ensamma träd som skriker ut sin hopplöshet 

Ready with ready wit

Är man olycklig, verkar den lycklige alltid lite oanständig.
Rainer Maria Fassbinder, Maria Brauns äktenskap.


Ready with ready wit

they were never happier, huhu, than when they were miserable, haha
James Joyce, Finnegans Wake.

Tell-All, Chuck Palahniuk

Chuck Palahniuk är till skillnad från Bret Easton Ellis oerhört produktiv, men det är nästan den enda skillnaden – numera, för medan några av Palahniuks första romaner var sylvassa satirer som med våldsam humor och språklig frenesi lyckades uttrycka storslagen samhällsfrustration. Men ju mindre han har att säga, desto produktivare blir han (av senare års böcker har jag tråkats ut av Rant och Pygmy), kan tyckas. Om Ellis i år har gett ut sin sämsta roman med Imperial Bedrooms måste jag säga att Palahniuk har gjort detsamma med Tell-All.

 

Själva handlingen rör sig kring Hazie Coogan, en medhjälpare till filmstjärnan  Katherine Kenton, som ska räddas från bokstavlig utplåning av biografskrivaren och älskaren Webster Carlton Westward III: men handlingen begravs under en furiös name-dropping (fler stjärnor än på himlen), för säkerhets skull i fetstil, där stjärnparaden blir löjeväckande och irriterande.

 

Som parodi på kändiskulten? Tja, men vad är då poängen? Att stjärnorna svälter efter applåder mer än efter mat är ingen ny sanning, liksom att de är trasiga individer som knarkar sig sönder och samman. Vår interlokutör Hazie lider av storhetsvansinne, och det är inget lyckat drag av författaren att använda Hazie som den som avbryter och lägger berättelsen till rätta. Som vanligt finns det också flera olika lager – att Webster ska mörda Miss Kathie finns det all anledning att betvivla, till exempel – och det blir rörigt, men innan det hinner bli mardrömslikt och svindlande tappar Palahniuk allt intresse för sin egen historia.

 

Den humor som han så smart och enkelt lekt fram i tidigare romaner går mig förbi här. Han har också varit bra på att skriva utan riktning och idéer, genom att på något sätt låta idéerna befrukta varandra – här är detta utbyte sterilt och dött, och kapitlen – eller scenerna – är oändligt många, men utmynnar aldrig i något väsentligt. Jag har nog aldrig läst något som har varit lika oengagerande.


Better the devil you know ...

Imperial Bedrooms kan du leka en lek för att se hur djävulsk du är, och att utsätta sig för det är väl ungefär lika meningslöst som att läsa romanen av Bret Easton Ellis. Men jag lyckades skrapa ihop 100 % Devilscore, vilket jag antagligen ska vara djävligt nöjd med ("You have only the dimmest flicker of humanity left"). Här en vacker tecknad film som bygger på en scen ur boken:

Ready with ready wit

Must it be my task
To assume the mask
Of not desiring what I may not ask?
Robert Graves, "Patience".

Ready with ready wit

Det hade varit en öppen fråga mellan dem om man kan se in i sitt eget mörker och om det rentav är ens skyldighet att göra det. Eller om man framkallar mörkret och gör det till sitt eget genom att kela med det.
Kerstin Ekman, Händelser vid vatten.

Törst

Det är lite synd att Twilightfilmerna är så blodfattiga - å andra sidan kan man välja bort dem och i stället se den koreanska Thirst, regisserad av Park Chan-wook, som i stället låter blodet flöda i vad som nästan blir ett överflöd. En präst, Sang-hyun, överlever mirakulöst ett knäppt och farligt experiment, till priset av att han blir vampyr - en (katolsk) präst som vampyr innebär en del knepigheter, men det blir inte kritiskt förrän han begår misstaget att byta blod med den mycket farligare flickvännen Tae-ju, som borde ha hetat Thérèse Raquin, för hon är gift med en man som hon inte gillar så mycket. I stället för att berätta förlitar sig Chan-wook på tablåer som han illustrerar, långsamt, och fyller bilderna metodiskt och varsamt. Det är en film som mycket stiligt behåller en drömsk atmosfär, men blir aldrig skrämmande - inte ens när Tae-ju, som alltså är mycket mer blodtörstig än prästen, går bärsärkagång med alla som besöker deras hus. Chan-wook gör filmer i sitt eget tempo, och vore det inte för att han har något slags komeditics skulle det här bli en nästan fulländad vampyrfilm, mycket bättre än den över hela världen överskattade Låt den rätte komma in, till exempel. Här är det mer det otäcka som premieras än än billiga och redan begagnade skrämseleffekter.

Kim Ok-bin (Tae-ju) och Song Kang-ho (Sang-hyun) i Thirst (Bakjwi på koreanska: fladdermus).

Ready with ready wit

It is history Mr Kelly it should always be a little rough that way we know it is the truth.
Peter Carey, True History of the Kelly Gang.

Inception

Ellen Page och Leonardo DiCaprio i Inception.


Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.
Edgar Allan Poe, "A Dream Within A Dream".


Men i Christopher Nolans film Inception handlar det mer om a dream within a dream within a dream ... Jag var orolig att jag inte skulle fatta något av intrigen, efter att ha skummat några recensioner, för det lät bara rörigt - men det var inga problem alls, och allt kändes dessutom mer trovärdigt än andra actionfilmer jag har sett. Drömscenerna undvek också att klichéartat och övertydligt illustrera drömkaraktären, utan förlitade sig på att allt skulle se äkta ut, kanske inte så konstigt då de anlitade arkitekter för att skapa miljöerna. Det är också befriande att se en film som så skickligt utnyttjar sitt rätta medium: det går inte att föreställa sig den här berättelsen transponerad som roman, utan allt är avhängigt bilderna, finurligt iscensatta, och eftersom det är en film om drömmar handlar det mycket om vatten och om att falla och hoppa, liksom om trappor (Freud skulle ha varit överförtjust). DiCaprio är idealisk i rollen som plågad drömskapare: få kan se lika förtvivlade ut som han, men det visade han också i Shutter Island, som nog är en bättre film än Inception. Faktiskt blir hans förhållande till hustrun Mal filmens bärande historia, mer engagerande än det lite knasiga uppdraget som ska utföras (inklusive en alldeles för lång massaker vid något slags snöslott, med skamlösa James Bond-allusioner), och Marion Cotillard har fått den bästa rollen i filmen. Det enda störande inslaget är musiken, som i varje dramatisk scen är överdriven och jobbig: det hade blivit en helt annan slags film om de hade använt stillsam musik, och det hade ännu mer förstärkt känslan av dröm, och gjort atmosfären i filmen mycket mer passande. Som PS är det förstås också elegant och flott att Nolan ger Vilgot Sjöman en hyllning med hotellrumsnumret 491 - - -

Marion Cotillard spelar Mal.


Ready with ready wit

om det är osynligt så fånga det
mellan händerna och för det in
som ett skikt av ljus omkring
hjärtat när det arbetar
Kristian Lundberg, Om det är osynligt så fånga det med öppna händer.

Levande ljus

Katherine Mansfield är förstås mest känd som novellförfattare, men hon skrev också dikter, som den här:

Det levande ljuset

Vid min säng, på ett litet runt bord,

hade mormodern ställt ett levande ljus.

Hon gav mig tre kyssar och kallade dem tre drömmar

och stoppade om mig som jag gillade att bli omstoppad.

Sedan gick hon ut ur rummet och dörren stängdes.

Jag låg stilla och väntade på att mina tre drömmar skulle börja tala;

men de förblev tysta.

Plötsligt mindes jag att jag hade gett tillbaka kyssarna.

Kanske hade hon av misstag fått mina tre små drömmar.

Jag satte mig upp i sängen.

Rummet växte sig stort, åh, mycket större än en kyrka.

Garderoben, helt av egen kraft, stor som ett hus.

Och vattenkannan på tvättstället log mot mig:

det var inget vänligt leende.

Jag såg på korgstolen där mina kläder låg hopvikta:

stolen gnekade till, som om den lyssnade på någonting.

Kanske skulle den bli levande och ta på sig mina kläder.

Men fönstret var den fasliga saken:

Jag kunde inte föreställa mig vad som fanns där ute.

Inga träd syntes till, det var jag säker på,

ingen trevlig liten växt eller vänlig grusgång.

Varför rullade hon ned gardinen varje kväll?

Att veta var att föredra.

Jag gnisslade tänder och kröp ur sängen.

Jag kikade igenom en gardinskåra.

Det fanns ingenting alls att se

förutom hundra vänliga levande ljus över hela himlen

för att hågkomma alla skrämda barn.

Jag återvände till sängen …

De tre drömmarna började sjunga en liten sång.

 

(Övers. B.K. 23/7 10) Originalet finns här.



Ready with ready wit

Deras fantasi är så gott som renons på bilder av den art som väcker längtan och hopp men däremot fullproppad av erinringar som utgör en god jordmån för ängslan.
George Eliot, Silas Marner.

Mer vist blod

Wise Blood är också namnet på Christopher Laufmans enmansprojekt, som har gett ut en gratis-EP ("+"), som finns att avnjuta här. Det låter både brutalt och vackert, med grymt påträngande trummor, som ett 60-talsband filtrerat genom mardrömskyrkor. "Here Comes The Sun" - - -

Wise Blood, +


Filmatiserade romaner

Wise Blood (1979).


John Huston stavade sitt namn "Jhon" när han regisserade Flannery O´Connors älskliga roman Wise Blood 1979, men det är tyvärr det enda aviga med den, då det är en lite väl konventionell överföring, där Huston är bra på att återge desperationen i Hazel Motes, med god hjälp av Brad Dourif och hans endimensionellt panikartade ansiktsuttryck, när han förföljs av Jesus, eller förföljs av sin besatthet av Jesus. Dock blir O´Connors sadistiska humor nästan helt övergiven i filmen. Och hur bra Harry Dean Stanton än är, så blir han aldrig lika gåtfullt demonisk som romanens Asa Hawks, utan mest en trivselfarbror. Det är sorgligt att inte heller romanens Sabbath och Enoch ges mer utrymme i filmen, då båda bidrar till atmosfären av mardröm och dråplighet.

Sabbath leker Jungfru Maria med mummifierad Jesus.

 

Vad jag inte förstår är varför filmen måste utspela sig i samtiden: poängen med Motes krigsskada går helt förlorad om man byter ut andra världskrigets skador mot Vietnamkrigets dito. Alla krig har sina unika trauman. En bättre filmatisering hade lyft in berättelsen i rätt tidsram, gjort den lika svartvit som romanen, och också försökt ta till vara den förtvivlans humor som hela tiden visar sitt rätta ansikte. Fast jag var lika besviken när romanen översattes till svenska som Blodsbunden för ett antal år sedan: var detta verkligen den bok som gjorde så stort intryck på mig för så länge sedan?

Världen är en ram som antar ett fängelses proportioner. Hazel Motes (Brad Dourif) ger instängdheten ett ansikte. "Look at me, and you look at a peaceful man!" - det kan vara det mest missvisande som någonsin har yttrats i en film.

Ready with ready wit

så stött och så sårad som man känner sig kanske bara när man konfronteras med sanningen.
Imre Kertész, Fiasko.

Ready with ready wit

The impulse for producing a poem is never negative; the most negative poem in the world is a very positive thing to have done.
Philip Larkin [1967].

Apropå översättningar

Det är möjligt att jag är den enda som har undrat varför Edward Albees pjäs Who´s Afraid of Virginia Woolf? i Östen Sjöstrands svenska översättning fick titeln Vem är rädd för Virginia Woolf? när den borde ha fått heta Ingen rädder för Virginia Woolf här. Jag har kusliga barndomsminnen från att ha sett filmversionen med Richard Burton och Elisabeth Taylor, men när jag läste pjäsen var det nog på svenska, och det gjorde nästan inget intryck alls. Men man ska väl inte läsa pjäser heller. Men jag tycker att om det går, är det en bra idé att försöka översätta titeln - det gäller även filmer. Att Scorseses film Shutter Island fick heta likadant på svenska är ytterst irriterande, då Lehanes roman hette Patient 67. För att öka förvirringen heter den senaste pocketutgåvan som filmen, Shutter Island. Men ännu konstigare är väl att Jean Rhys Wide Sargasso Sea först hette Den andra hustrun när den översattes till svenska, och sedan Sargassohavet. Som om det inte var tillräckligt svårt att hålla isär de olika titlarna ändå - - -

Ser det här ut som några som är rädda för Virginia Woolf - - -


Ready with ready wit

Inspiration needs disease, injury, madness.
Chuck Palahniuk, Diary.

Diktsamlingens förestående död ...

I Sydsvenskan läser jag vad som ser ut som prologen till en dödsruna om diktsamlingen, vars försäljningssiffror har gått från låga till lägre. Det bekräftar vad jag alltid har sagt: att fler skriver än läser dikter - att döma av sommarens poesidebatt i DN:s papperstidning verkar fler också vilja debattera poesin än läsa den. Så här har det sett ut i många år - kan inte förlagen ge ut fler diktsamlingar som originalpocket? Jag misstänker att en poet ändå inte tjänar några större pengar på en diktsamling som säljer i hundra exemplar, och om priset var rimligare skulle nog försäljningen öka - eller så är det bara så att ingen eller knappt någon bryr sig, och då är det inget att göra åt det. Men man kunde också önska att det gjordes mer för poesin - exempelvis är det först nu i sommar som DN någorlunda regelbundet har haft dikter i kulturdelen (Anna Hallberg, Lars Gustafsson, Magnus William-Olsson). Fördelen med att äga en diktsamling är att det ofta är böcker som man vill återvända till, att man läser något som ger huvudbry och som något eller några år senare kommer tillbaka som fragment, att man har ett behov av att återvända till något som inte är uppklarat. Det här händer väl så gott som aldrig när man läser en (svensk) roman: de vill man bara göra sig av med. När jag rensar bort böcker har jag upptäckt att det knappt går att avyttra en enda diktsamling. Det finns en sällsam glädje som bara finns tillgänglig i läsningen av dikter, som prosan sällan eller aldrig kommer åt. Ett språk som bara finns i poesin, som har kommit till uttryck där helt enkelt därför att det är dess enda giltiga medium.

Ready with ready wit

Han förde mig in i ett mörkt hus, Irkallas boning,
ett hus utan återvändo
en väg som inte leder tillbaka,
ett hus vars invånare är utan ljus
Gilgamesheposet.

Hej då litteraturen!

Svt har länge hyst en obesvarad kärlek till litteraturen, och jag borde verkligen sänka mina förväntningar på programmet "Hej litteraturen!" (med utropstecken, ja). Ja, det är mitt i sommarlovet, en passande tid för att köra igång en tv-serie som vänder sig till gymnasiet ... Och som väntat är tilltalet det käckast tänkbara, med en programledare som går omkring och ser lite småbekymrad ut, och har inre monologer exakt så där som Fredrik Lindström hade i "Värsta språket" (i sin tur kopierat från Sarah Jessica Parkers maner i tv-serien "Sex and the City"). Att man påstår befängda saker som att Homeros skrev sina verk får man kanske som sur svensklärare acceptera, liksom en tafflig jämförelse mellan grekerna och nutida bloggare (men vad var poängen?), men om man nu gör ett tv-program om litteratur - borde det inte handla om litteratur då? Nu handlade mer än 75 % av detta första program om antiken om kulturhistoria och seder, med några pliktskyldiga okommenterade förkortade citat. Förmodligen kommer serien att dumpas på av-centralen, de sälla jaktmarkerna för alla korkade populistiska idéer som har dryftats i det där tv-huset. Jag anade lite oråd i morse, när jag läste intervjun i DN med programledaren, Rebecca Vinterbarn Elg, som sa klokheter i stil med att Iliaden och Odysséen "var som dåtidens internet", och att det var svårt att göra avsnittet om antiken, "just för att det var så himla längesedan". DN-artikeln finns förstås inte på nätet, däremot denna från Svd, där hon breder ut sig om vikten att göra kopplingar till aktuella ämnen, samt detta: "Jag har haft många litteraturhistoriskt existentiella funderingar medan jag har gjort det här." Kul!

Ready with ready wit

Människa! Begränsa din existens till ditt inre, och du kommer aldrig att vara olycklig.
Jean-Jacques Rousseau, Émile.

Ready with ready wit

Hos var och en som har varit olycklig tillräckligt länge uppstår ett slags solidaritet med den egna olyckan.
Simone Weil, "Om kärleken till Gud och olyckan".

Sommar

Dagens sommarpratare Aris Fioretos, författare och gåshudsproducent, pratade med svindlande svenska om barnets big bang-ögonblick och varför "och" är det vackraste ordet på alla språk, och lite annat om litteratur och två- och mångspråkighet och integration, och förutom att han talade den vackraste svenskan jag någonin hört i svensk radio spelade han den vackraste musik jag någonsin hört i ett sommarprogram, av Massive Attack, PJ Harvey, Patti Smith, Charlotte Gainsbourg, 16 Horsepower och Nick Drake.

Jag skriver som ... fan!

Om du inte vet vem du skriver som kan du testa den här funktionen "I Write Like". Jag la in det enda jag har skrivit på engelska på bloggen, och fick veta att jag skriver som James Joyce, vilket ändå är höjden av oförskämdhet, då jag härom dagen skrev så negativt om Joyce. Margaret Atwood är en av de 40 utvalda författarna vars stil du riskerar att jämföras med, och när hon prövade fick hon se att hon skriver som Stephen King. Själv tänker jag gräma mig länge över den här missräkningen: som om det inte räckte med att DN hela sommaren har en serie "Joycerier", alltså små twittrade höjdpunkter från Erik Anderssons kommande nyöversättning av Odysseus.

Ser det här ut som jag - - -


Öppna Venus. Nakenhet, dröm, grymhet, Georges Didi-Huberman

Botticellis Venus födelse                               Medicéernas Venus

 

Botticellis berömda målning Venus födelse (Nascita di Venere) är föremål för den franske filosofen Georges Didi-Hubermans essä Öppna Venus. Nakenhet, dröm, grymhet, som utkom redan 2001 och alltså nu i svensk översättning av Jim Johansson, på Ersatz förlag. Vad Didi-Huberman gör är att utsätta målningen för en övertolkning, med Freuds metod från Drömtydning, för att blottlägga de strukturer som har samspelat i kompositionen av denna berömdaste av nakenstudier. Där andra har sett en öppen Venus ser han en öppnad Venus, vilket får konsekvenser i senare konst och litteratur.

 

Didi-Hubermans Botticelli är en grym konstnär, som livnär sig på våld och brutalitet. Hans tes är att vi inte kan isolera Venus-målningen, utan studera hur nakenheten porträtteras i andra målningar av konstnären, som i den serie med fyra pannåer Botticelli målade som bröllopsgåva åt Gianozzo Pucci, Berättelsen om Nastagio degli Onesti, med en naken kvinna som i en serie jagas av en riddare som mördar henne och skär upp hennes lik och kastar inälvorna till sina hundar: historien finns berättad i Boccaccios Decamerone, med gengångare och drömskhet och moralisk utpressning – jag håller inte riktigt med Didi-Huberman att novellen har ett lyckligt slut, utan misstänker att Boccaccio skrev med ett elakt ironiskt leende.

Botticellis Berättelsen om Nastagio degli Onesti (detalj)

 

Men redan Botticellis Venus visar drag av något oroligt: hennes kyligt likställda ansiktsuttryck och likbleka färg ger henne ett nekrofilt utseende, lika förfärande som anblicken av Laura Palmer i liksäcken i första avsnittet av Twin Peaks. Blekheten ger henne ett hårt och skulpturalt drag, som förstärker intrycket att Botticelli som ideal bland annat utnyttjat någon av de otaliga grekiska och romerska statyerna, bland annat den anonymt utförda Medicéernas Venus, som står i exakt samma pose som Botticellis Venus. Snäckskalet återfinns inte bara där, utan också i den grekiske konstnären Apelles målning Afrodite Anadyomene.

Apelles Afrodite Anadyomene (kopia)

 

Konsthistoriskt har nakenheten blivit skyld i litterära och mytologiska kontexter, där man har uppfunnit en allegorisk ram för att sluka begärets blick. När vi blickar bakåt, visar Didi-Huberman, gör vi det i en längtan efter tillrättalagda berättelser och enhet, när vi möter kaos och splittring, eller med hans ord ”oförlösta motsägelser”. Som Dimitrios  Iordanoglou visade med sin bok Antiken by Night bör vi vara aktsamma mot bilden av antikens renhet, och här finns det alltså anledning att revidera bilden av humanismens vagga, renässansen, som en orgie i klarhet och kyskhet. Vi får Botticellis dualism, exemplifierad av just de där oroväckande pannåerna.

 

Didi-Hubermans läsning av Botticelli är minst sagt uppfriskande och spännande – det är en fröjd att följa hans oförutsägbara väg genom målningarna. På sätt och vis gör han något liknande som Carl-Johan Malmberg gjorde med vår idyllikon Carl Larsson i essän om hans målning ”Ulf i aftonsol” (Sår, 2005), där han visade på en tänkbar likhet med Munchs målning ”Skriet”. Som filosof tänker han inte rakt, utan ser från sidan, tar med andra aspekter än de mest iögonfallande. Hans uppgift är inte att reda ut några trådar åt dig.

 

Det överdeterminerade objektet kräver en övertolkning, hävdade Freud i Drömtydning, och det är befriande hur smidigt Didi-Huberman rör sig med sina teoretiska inspirationskällor, och använder dem endast som utgångspunkter för sin analys – inte alls som några nycklar som lämpar över lämpliga svar, utan som ”dörrar som vetter mot nya tankeassociationer, nya labyrinter.” En av dessa leder till markisen de Sade, som lät romanfiguren Juliette instifta den där revideringen av humanismens renhet, en annan till Georges Bataille, de i Sverige så misskända författarna – trots att den senares arbete sanktionerades av Emilia Fogelklou. Bataille är sårets författare, och med den metoden kan Didi-Huberman låta Botticelli säga till oss, som en parafras på Tranströmer: ”Jag är inte öppen, jag är öppnad.”


Ready with ready wit

Where is the Life we have lost in living?
Where is the wisdom we hav lost in knowledge?
Where is the knowledge we have lost in information?
T.S. Eliot, The Rock.

Läsa på nätet, läsa på papper ...

Se här en intressant artikel om slow reading i The Guardian, skriven av Patrick Kingsley. Jaha, det var förstås bara en tidsfråga innan det skulle komma en reaktion på det speedade lästempot som internet hetsar fram, med larmrapporter om inte bara universitetslärare som tvingas kapa litteraturlistorna för att eleverna inte orkar läsa så många sidor, utan också kolleger som fuskar sig fram med sökmotorer i stället för att läsa böcker de ska undervisa om. Eh, har de inte hört talas om Luther, gnäller jag som ledsagad av mitt dåliga minne måste läsa om alla böcker jag undervisar om, varje gång. Det finns säkert anledning att återkomma till detta ämne - gör jag det här inlägget för långt riskerar det väl att förbli oläst - men jag kan också tipsa om en ledare i tisdagens DN, givetvis inte på nätet, men den finns oöversatt på NY Times sida, eftersom den är skriven av David Brooks: den råkar handla om samma sak, och nämner rentav en av de böcker som Kingsley tar upp, Nicholas Carrs bok The Shallows. Det är en bok som jag själv nog skulle ha läst, om det inte vore för att - äsch, jag har annat att göra - - -

Zoologiskt

 

Vi gästades av den här lilla igelkotten, som lagt sig för att sova bland jordgubbar och smultron. Han fräste till när han kände sig iakttagen, och vi tänkte ta in honom först, för han skulle matcha vår nya matta. Han lystrade till namnet "Julian", och efter att ha ätit lite ICA Kattmat (Lax & tonfisk) rörde han på sina små påkar och lämnade oss. Katterna märkte som vanligt ingenting - deras revirtänkande är nästan obefintligt.



Vårt brokigas ochellericke! Om experimentell poesi, Per Bäckström

En av de stora försyndelserna du kan göra när du skriver om en bok är att skriva om en annan bok än den du har framför dig – du skriver om den bok du hade velat att författaren hade skrivit, din önskebok. När jag ser Per Bäckströms bok Vårt brokigas ochellericke!, utgiven på ellerströms, och förstår att den ska handla om experimentell poesi, begår jag misstaget att hoppas på en bok som en gång för alla ska behandla den aktuella debatten om språkmaterialism och retrogardistisk poesi, men ack, jag bedrog mig, eller om det är boken som gett mig lång näsa, men i alla fall, det är en helt annan slags bok än jag hade trott …

 

Bäckström har i stället mestadels siktat in sig på 60-talets konkretpoesi, och det känns åtminstone inte för mig lika angeläget. En stillsam fråga bara: vad rökte de på 60-talet? När man läser vissa av exemplen blir jag nästan orolig: ordet ”Mimömola” ska utläsas som ”Minsta motståndets möjliga lag”, visar Öyvind Fahlström, och jag kan bara undra, ”varför?” Gunnar Hansson lansering av I.A. Richards programmatiska och schematiska tolkningsmatriser har nog gjort poesin större skada än någon annan enskild händelse.

 

Boken är rik på självklarheter, som presenteras på ett även för den som bekantat sig med universitetslingon snårigt och teoribehängt språk. Poesi fäster uppmärksamheten mot det språkliga uttrycket, men också mot dess begränsningar: det här kan (inte) sägas. Det finns ett frihetsbehov hos poeterna. Är experimentell poesi galen eller spelar den bara? Har vi någon nytta av manuskriptstudier, och vad utgör ett första utkast – finns det inte alltid något som föregår nedtecknandet av orden på pappret? Ja, med mera.

 

Avantgardet har gjort en del bestående insatser för att förnya konsten – visst, men det ständiga utpekandet av sig själv(a) som en unicitet blir påfrestande – det finns en gräns för hur många som kan få vara outsiders, innan det blir löjligt. Fast jag gillar det nordiska perspektivet, att Bäckström inkluderar Søren Ulrik Thomsen och Pia Tafdrup i en diskussion om poetikskrivande – å andra sidan, nämn en svensk poet (Bob Hansson?) som har skrivit en poetik?

 

När Bäckström försöker sig på att tillämpa Michael Riffaterres teori för att läsa experimentell poesi blir det bara löjeväckande, för slutsatsen blir att det inte går. Det hade jag kunnat säga innan han försökte. Att läsa innebär att du måste uppfinna en egen läsning varje gång – bara för att du har lärt dig att läsa Ann Jäderlund behöver det inte betyda att du kan läsa Hjalmar Gullberg; dels finns ingen universell läsart, och dels kan du inte läsa dikterna som enskildheter, utan de ingår i något större, både litterärt och kulturellt och socialt betingat. Den egna läsningen har ingen nytta av teorier och –ismer, oavsett om du försöker använda begrepp som ”hypogram” och ”transsegmentala glidningar” (fråga inte!), ”fonemiska och grafemiska läsningar”.

 

Det är lika svårt att använda sig av poeters beskrivningar av egna arbetsmetoder – vem litar på Poe när han talar om kompositionens exakta matematik, eller för den delen Coleridge som talar om den andra ytterligheten, inspirationens drömsus? De är poeter också när de ska förklara.

 

Bäckströms ord för sin variant av experimentell poesi blir ”språkgrotesk”, men det är en exklusiv skara han skriver om i det sammanhanget – nästan bara Gunnar Ekelöf och Henri Michaux kvalificerar. Men boken blir mest en ursäkt för att få skriva om 60-talsikoner som Fahlström och Sandro Key-Åberg: men kan vi få slippa dem nu?

 

Tyvärr stör jag mig mest på Bäckströms jobbiga språk. Han skrev för sju år sedan en riktigt bra och läsvärd avhandling om Bruno K. Öijer, men den här boken är ibland en mardröm att läsa. För den delen förstår jag inte varför man som poet frivilligt utsätter sig för att djävlas med språket, när det ändå är så djävligt att använda det, och det är så uppenbart är konstigt ändå, även i sin mest stringenta form. Och Bäckström lämnar oss med denna konklusion: ”Ofta har groteska texter en gåtfull eller allegorisk karaktär, men de frågor som uppstår har inga svar utan läsaren lämnas i ovisshet.”


Ready with ready wit

If you listened closely it was possible to hear the dashes and commas in his speech, even the colons and semicolons
Jeffrey Eugenides, Middlesex.

Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys, Carin Franzén

Glänta hardcore har som nummer två i sin serie essäer valt att publicera Carin Franzéns bok Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys. Jag ska försöka se om det är möjligt att säga något om den.

 

Förvisso – psykoanalysen och litteraturen har länge hyst ömsesidigt varma känslor inför varandra, men det är alltid samma sorts litteratur: Joyce och Duras, och ytterligare någon, som om de franska experterna på 60-talet ritat en karta som man inte får avvika ifrån – vilket är synd, för jag vill inte läsa ännu en tråkig essä om den ännu tråkigare Joyce, bara för att han är sanktionerad från den franska högsta orten. Han är en banal författare, och det går bara att säga banaliteter om honom.

 

Men Franzén börjar med Dante, och slutar med Jelinek, så det finns något gott att hämta här – kapitlet om Jelinek hör till det bästa med hela boken, även om det svårligen låter sig kategoriseras under ämnet ”det omöjliga” – det visar sig också att bokens åtta essäer har publicerats i andra versioner tidigare, vilket gör att jag misstänker att hon har fogat ihop de lösa sömmarna. Det här resulterar i en benägenhet att upprepningar visar sig – kanske oundvikligt, men jag hade önskat att dessa inte skulle behöva visa sig i en och samma essä, som när vi efter tre sidor om Joyce fått läsa om hans ”självvalda exil” inte mindre än tre gånger.

 

Samspelet mellan det omöjliga och det reella är den uttalade problematiken som ska undersökas i boken, och det gör Franzén genom att luta sig tungt mot Lacan. Det fungerar smidigt i somliga fall, men det hör till problemen med en så vild tänkare som Lacan att det är svårt att tillämpa honom: liksom exempelvis Nietzsche och Baudrillard skriver han en flytandets prosa, som inte gärna lånar sig till teoribildningar. Visst: vackert och suggestivt formulerar han sina abstrakta byggnader, men när man börjar flytta på dem faller de ihop.

 

En undersökning av det som inte låter sig sägas – exempel på hur språket är otillräckligt: ja, det har gjorts förr, och jag befarar att det kommer att göras igen. Franzén hävdar att den här inbyggda bristen i språket öppnar för en symbolism, att vi måste släppa den bokstavliga läsningen. Som bäst fungerar hennes tänkande när hon arbetar mot psykoanalysen, mot dess oförmåga att erbjuda solida lösningar – det är förmodligen signifikativt att vi de senaste tio åren har fått självhjälpskulturens övertagande av psykoanalysens domäner, med de enkla lösningarnas lockelse – men riktig psykoanalys kan inte hjälpa människan eller lösa hennes predikament.

 

Men Franzén har alltså i sin bok skrivit fint om både Nelly Sachs och Marguerite Duras, också – Joyce-kapitlet kan man hoppa över, då det inte landar i mer spännande slutsatser än att en avvikelse från religionen gör att man ”upptäcker ordens makt”. Riktigt spännande författare befinner sig alltid utanför ideologier och teologier, sedan kan de vara hur politiska och religiösa som helst. Det viktiga, vilket Franzén antyder, är att de saknar svaren, att de bekänner sig till Ekelöfs tanke om just ”det omöjligas konst”.


Ready with ready wit

Den vise skrattar bara när han ryser.
Jacques-Bénigne Bossuet, Maximes et réflexions sur la comédie.

...our experiment in sound was nearly ready to begin ...

I dagens DN läser jag om hur Stockholm ska använda "ångestskrik" för att mota bort de icke önskvärda kajorna från stadens parker och torg (ett annat icke uttalat förslag är väl att minska nedskräpningen). En skyddsjägare som uttalar sig för att försvara varför man inte bara kan skjuta fåglarna: "Det går ju inte att avlossa hur många skott som helst i tätbebyggda områden." Nä? Först tänkte jag att det borde vara oetiskt att använda patienters inspelade skrik, men det visar sig vara fåglarnas egna "ångestläten". Fast - kan djur uppleva ångest? Ja, hundpratare hävdar förstås det, för det stärker deras lönsamma arbetsverksamhet, men är inte det bara att förmänskliga djuren? DN-artikeln finns förstås inte på nätet, däremot denna som visar att Borås prövat en liknande metod, av allt att döma med lyckat resultat. I alla fall, det här fick mig att tänka på Kate Bush-videon "Experiment IV", där man prövade något liknande.

What you hear sets you apart

Vad är väl brottet att råna en bank jämfört med brottet att sälja sin musik till deras reklamfilm? Richard Hawley, en av de rödaste brittiska gitarristerna, som spelat med Pulp och förgyllt Jarvis Cockers första soloskiva, har hastigt och olustigt fått en av sina ljuva sånger, "Born Under A Bad Sign", kapad av en svensk bank till en reklamfilm. Det är möjligt att jag överreagerar, men det är osmakligt av banken, då det blir stört omöjlig att höra låten utan att tänka på den enfaldiga reklamen. Det borde inte vara tillåtet: det här var min låt, inte den djävla bankens, som säkert bara hörde några mysiga toner! I stället kan jag rekommendera den här inspelningen där Hawley tillsammans med Alex Turner från Arctic Monkeys framför deras "Only Ones Who Know". Hör den innan det är för sent - - -

Ready with ready wit

Du förstår bara vad du förstör.
Edmond Jabès, Le Livre du dialogue.

Romantrics

Entusiastiskt skriver Ben Downing i NY Times om Daisy Hays suveräna bok Young Romantics, som jag ungefär lika entusiastiskt skrev om för drygt en månad sedan. Downing kommer fram till intressanta slutsatser i sin lite korta recension: "However tormented, this episode remains one of the most riveting in literary history, an operatic tale brimming with color and variety and passion." Det är också spännande att det här är Hays första bok - hon lyckas skriva med en typ av auktoritet som man annars förknippar med stor och lång erfarenhet.

Lord Byron, Leigh Hunt och Mary Shelley. © New York Times


The sun burns through to the planet´s core

Eftersom varken jag eller bilens kaross gillar fickparkeringar väljer jag att cykla till badstället, där cykelparkeringen inryms inom några meter, medan bilarna parkeras flera hundra meter åt alla håll. Jag vet att min kommun stoltserar med att vara en cykelstad, men då borde de tänka över det befängda i att låta småbarn cykla på den här 70-vägen med en vägren som är 15 cm bred, och eftersom det är kommunens rakaste raksträcka är det ingen som kör långsammare än 90: jag unnar kommunpolitikerna den där förnöjda känslan av att ha livhanken bräcklig och skör intill sig, med en bil en halvmeter från din vänstra arm. Men man behöver inte vara miljöfanatiker för att uppskatta cyklandet, när det sker på andra villkor än under vinterns dagliga och mekaniska färd till och från arbetsplatsen. Du hinner också uppleva sommaren på ett annat sätt än från bilen: i diket kan du finna vad som verkar utgöra inventeringen från ett helt liv, med en begagnad blöja, en dito kondom, en urdrucken Koskenkorva, en tömd Panodilkarta, lite snabbmatsrester, och så vidare.

Göra ont: Litterär metafysik, Anders Johansson

En bok om ondska: det hör inte till ovanligheterna, och nog finns det anledning att läsa Anders Johanssons bidrag Göra ont: Litterär metafysik, som är nummer tre i serien Glänta hardcore. Han har skrivit en essä där han bryskt hoppar från tuva till tuva i detta ämne, och gör nedslag i diverse teorier, utifrån några aktuella brottsfall, där medierna varit snara att gripa efter begreppet ”ondska”, för att förklara brottets natur.

 

Nog kan han skriva: det vet vi som har följt Johansson i tidigare böcker. Men det blir inte roligare att läsa en mening som varierar synonymer i det oändliga, bara för att skribenten vill stoltsera med detta, som i den här meningen som diskuterar Atterboms uppfattning att litteraturen ska ägna sig åt goda saker: ”Det går givetvis att invända mot den här beskrivningen – självfallet är den förenklad, Atterboms hållning är förstås mer komplex, och naturligtvis kan man anlägga andra perspektiv på litteraturhistorien” (mina kursiveringar).

 

Vad vi har att göra med är förstås ondskans återkomst: jag tippar att mycket har att göra med det tidiga 90-talets vurm för seriemördare, där förbrytaren plötsligt presenterades som en superintelligent varelse (så långt ifrån sanningen man kan komma). Då blev det urreligiösa begreppet ”ondska” den enda förklaringsmodellen, för hur skulle man annars kunna förklara hur dessa kultiverade fiktiva brottslingar var så nedriga i sina handlingar? Sedan spillde ordet över på alla icke-fiktiva brottslingar, även om man lika gärna kan tala om ogenomtänkta handlingar.

 

Efter 9/11 har vi också fått en högst osmaklig uppdelning i världen, i ”vi och dem”, och jag önskar att Johansson hade gjort något av den dikotomin, om han på allvar menar något med att tränga in i ondskans väsen. Nu kan han vara hur kritisk han vill mot tidigare försök att reda ut något alls om ondskan – det är svårfångat – och själv försvara sig med att på sitt begränsade utrymme, etc.

 

Dessutom tycker jag att han har läst slarvigt. Litteraturen är aldrig enbart ord, artefakter skapade i elfenbenstorn: den är i första och sista hand mening. Författaren är en del av samhället, och det som ser ut som världsfrånvänd litteratur – ta exemplet Kafka – är högst delaktig i en dialog med sitt samhälle. Författaren kommenterar och kritiserar, och texterna utgör den där rösten av motstånd som annars drunknar i klichéerna och mediefloderna och -stormarna. Jag tror inte heller att den primära drivkraften för en författare är att bli älskad – det handlar inte heller om att vilja bli förstådd, utan mer om att själv förstå - något. Författaren är inte monstret i tornet: ”Han som verkar genom fantiserandet, inte genom praktisk handling” – för det skrivna innehåller uppmaningar, det är utåtriktat och vänder sig till människors praktiska sinne.

 

Jag undrar om han har förstått Adorno rätt när han menar att dilemmat handlar om att i tänkandet göra rättvisa åt det icke-identiska – det verkar mer vara det icke-identifierbara som Adorno griper efter när han famlar efter det som inte finns eller kanske (inte) finns, något som inte kan beskrivas förrän vi vet vad det är. UFO:n som flyger runt i hjärnan. En annan fadäs är väl att tillskriva Saddam Hussein likheter med Winston Churchill, efter att ha fått nys om Husseins romanskrivande – att politiker skriver böcker behöver inte betyda något positivt i sig (Per Ahlmark skrev dikter), och att döma av referaten av Husseins schejkromaner är det osmakligt att jämföra med Churchills Nobelpris i litteratur, som han dessutom inte fick för skönlitterära böcker, utan för ”mästerskap i historisk och biografisk framställning”.

 

Ett av Johanssons otaliga exempel handlar om tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak, med amerikanska soldater som leende poserade framför torterade och mördade irakiska fångar. Hur ska leendet tolkas? Johanssons tolkning är avancerad och mångordig, men han avstår från den mest uppenbara förklaringen: inför kameran ler vi, för det har vi lärt oss som barn. I boken Lyckad nedfrysning av Aldo Moro finns ett kusligt foto från en strand i New York, med en drunknad man i bildens centrum, och en folksamling som förfärat betraktar offret – med undantag för en blåst kvinna som ser rätt in i kameran och ler med hela ansiktet. Hon är inte heller ond, hon gör bara det hon förväntas göra.

 

Nu låter det väl som att jag bara har gnäll att komma med. Men Johansson vet alltid vad han gör, eller ger intryck av att veta, och det är ett äventyr att läsa honom. Han är pigg, och skriver engagerat, och den som inte räds av de tvära kasten kan nog ha stor behållning av boken.


Ready with ready wit

Men fly, ty blott i själva flykten lever du.
Paul Andersson, "Elegi över en förlorad sommar".

Ready with ready wit

- Herregud, orkar, sa jag. Vad är det för ord?
Robert Kangas, Indrivaren.

Röde orm

En av barndomens favoriter var Frans G. Bengtssons Röde orm, som jag parallellt med Enid Blytons alster läste om och om igen. Nu ser jag att en gammal engelsk översättning av de två svenska har återutgivits, under titeln The Long Ships, med förord av svenskfavoriten Michael Chabon (jag försökte läsa hans bok om Cavalier och Klay, men tyckte den var tråkig). Lovorden haglar över den här boken, som kanske tål en omläsning. Men vad jag minns är det senaste jag läste av Bengtsson hans essäer, För nöjes skull.

Ready with ready wit

Många ha ordet - men ordet lyder endast den som lyder.
Vilhelm Ekelund, Concordia animi.

The wolfman cometh

Grindermans nya skiva kommer 13 september, och jag anar och tror och misstänker att det kommer att låta finfint. Med ett omslag som är så här vackert kan det inte bli annat än sublimt. Årets mest smakfulla låtlista ser ut så här:

1) Mickey Mouse and the Goodbye Man
2) Worm Tamer
3) Heathen Child
4) When My Baby Comes
5) What I Know
6) Evil
7) Kitchenette
8) Palaces Of Montezuma
9) Bellringer Blues

Skivan kan tänkas heta "Here Come The Wolfman", och första singeln är "Heathen Child".

Rapport från fotbolls-VM

Nu när fotbolls-VM strax är över kan jag konstatera att jag inte riktigt trillade dit - jag snubblade dit, och såg några matcher, men inte fler än att dess antal kan rymmas på den ena handens fingrar (kommentarer undanbedes: det är inte mina händer som är deformerade). Vem som vinner av Holland eller Spanien är totalt likgiltigt. Men vad jag inte kommer att sakna med VM är alla intellektuella som i långa kultursidesartiklar ska legitimera sitt fotbollsintresse med att det är en allegori för samhället eller en filosofisk idrott: sådant är bara nys. Att se på idrott gör dig till ett barn. Att hålla på ett lag gör dig ännu dummare. Att jag ville se Argentina som vinnare har ingenting att göra med att jag gillar Borges - men när man ser ett sydamerikanskt lag spela förstår man hur fotbollen uppkom, att man trillade med dödskallar där i Sydamerika (kommentarer undanbedes: historiker har förstås avfärdat detta som en myt, jag vet), för deras variant av idrotten är brutal och pardonlös. Och då menar jag inte Brasilien, som jag aldrig höll på som barn, trots att alla andra gjorde det. Nä, vad jag kommer att minnas från detta VM är några salongsberusade tyskar som mitt i Jönköping firade den där nesliga vinsten över Argentina, och blåste i sina vuvuzelor och orsakade en sådan ljudkuliss att jag äntligen förstod vad jag har saknat när jag försöker väcka mina barn nu under sommarlovet: vad kostar en vuvuzela, liksom?

Ser det här ut som något som kan väcka tonåringar - - -



Trassligt hår, Akiko Yosano

Från japanskan har vi fått det tilltalande versmåttet haiku, som delvis 
är en utbrytning från den något större enheten tanka, eller waka.
Ellerströms har i sin lilla serie gett oss möjligheten att upptäcka en av
dessa tanka-diktare, i form av Akiko Yosanos debutsamling Midaregami,
som översättarna Kazuyo och Håkan Lundström översätter till Trassligt
hår
. Men eftersom vi hör rör oss med den lilla serien har av originalets
339 dikter endast 40 översatts. I gengäld en behändig liten bok som
duger utmärkt till kvällscigarren.

Akiko Yosano levde 1878-1942, upplyser oss förordet, och gav ut denna
debutsamling 1901. Hon hade träffat och gift sig med Tekkan Yosano, en
läromästare inom japansk poesi, som snart skulle upptäcka att elevens
kunskaper vida överträffade hans egna (det här har Kent sjungit om i
låten ”Elever”: ”du växte ifatt min självsäkerhet / och du lärde dig allt jag
vet / dubbelt så snabbt och det sved”. Det intryck boken gör är både som
något klassigt och fullständigt modernt. Det fragmentariska tillåter henne
att dröja vid tvekan, vid det endast halvt utsagda, vilket är en god
förutsättning för poesin.  

Ordet Midaregami översätts alltså till trassligt hår – några engelska
översättningar ger ”hair in sweet disorder” och ”tangled hair”. Håret blir
hennes fetisch, som hon återkommer till i dikterna, både som symbol och
som bokstavlig markör: ”Mitt svarta hår - / mitt rikt svallande hår / är
trassligt / och trassliga är / mina irrande tankar”. Det yttre och det inre
hör ihop.  

Dikterna utspelar sig mitt i ett ögonblick: nukänslan är fångad med
precision, och skapar en förhöjd livskänsla. Det är sommar, det är ljust,
det är sol – blommor, pioner, fjärilar, allehanda bekanta grepp. Men så ett
vemod, ett annalkande mörker och något som hotar idyllen. Det är tiden
som djävlas med diktjaget: ”Finns det något levande / som aldrig förgår?”
Här handlar det om livsnödvändigheten, och på det där mirakulösa sättet
som är förbehållet poesin eller litteraturen – men all riktig litteratur är
poesi – blir rösten levande, hur stendöd och begraven författaren än är,
och så kommer den mot dig, oförskräckt och med sin befallande
uppmaning att du ska lyssna.  

Med hjälp av den här nästan försvinnande lilla boken stiger fram ur det
förflutnas gömmor en röst av stark hållbarhet och övertygelse. Orden är
hårt nedstigna på papperet. Hennes röst är full av rättfärdigande och
självtillräcklighet: tvivlet gäller något annat, som har med upplevelsen att
göra. För det är dikter som investerar hårt i tvivlet, som försöker diskutera
vad det är som utgör tillvaron. Leendet samspelar med tårarna för diktjaget,
och som läsare kan du bara följa med, dela hennes glädje och smärta,
utan att fråga efter orsak när du har så mycket av verkan.

Ready with ready wit

En intelligent människa, som är stolt över sin intelligens, är lik en fånge som är stolt över att han har en rymlig cell.
Simone Weil, "Personen och det heliga".

M.I.A., Maya

Ser det här ut som en rättshaverist - - -

 

Efter två sensationellet ojämna album släpper artisten och rättshaveristen M.I.A. sin tredje skiva, som hon för enkelhetens skull kallar ”Maya”. Liksom ”Paper Planes” var en oemotståndlig låt är ”XXXO” på den här lika omedelbart bra (vore det inte för att hon sjunger om Tarantino skulle det ha varit en fulländad låt), medan resten först mest ger mig bryderier, men alla betänkligheter sveps bort av angelägenhetsgraden i aggressiva utfall mot allt och alla, eller mest internet och google (därför är det lite rörande att hon inleder med gammaldags skrivmaskinshårda nedknackningar på ett tangentbord, liksom för att understryka att hon inte kan undvika att använda fiendens vapen – eller så har hon bara tröttnat på att slänga bomber; det är mindre vapenfetischism på ”Maya”). Det ojämna var M.I.A.s kors på de två förra skivorna, och det är fortfarande lite guppigt med den långa och monotona ”Teqkilla”, som mest bara är jobbig. Dock är det synd att hon skippar hatlåten mot journalister, ”I´m a Singer (Haters)”, för även om det är en farlig fälla, i vilken Nick Cave (”Scum”) och Morrissey (”Journalists Who Lie”) skrivit några av sina sämsta sånger, lyckas hon bättre. Ännu bättre fungerar ”Meds & Feds”, med ett aggressivt gitarriff delvis (subliminalt) lånat från Black Sabbaths ”Iron Man” – som vanligt är samplingarna befriande eklektiska, med lån från Suicides ”Ghost Rider” kind mot kind med holländsk 80-talsreggae och hip hop. M.I.A. kombinerar skickligt låtar som inte verkar ta sig själva på allvar, att de blir lite för laid back för sitt eget bästa, med ett självförtroende som nästan är oövervinnligt. Här låter det ibland som att hon inte ens anstränger sig (”Story To Be Told”, ”It Iz What It Iz”). Men det finns så klart låtar där hon utnyttjar sin aggressivitet på mer konstruktiva sätt, som i ”Tell Me Why”, med utsökta virveltrummor som marscherar in den euforiska melodin i rätt fålla. Lika käckt kaxig är ”Steppin´ Up”. Det är en skiva som utklassar de två tidigare i jämnhet, och lyckas på ett paradoxalt sätt låta både mer inställsamt kommersiell och kantigare och ogästvänligare. En arbetsseger, med många utsökta stunder för dina öron. Det finns en vida utspridd myt att kvinnliga skidskyttar blir bättre efter att ha fött barn: vad moderskapet har åstadkommit för M.I.A. är en ännu mer förbannad och oresonlig artist, som på ”Lovalot” drejar vredens käril och skapar sitt credo: ”I really love a lot[1] / But I fight the ones that fight me”.


[1] ”I really love Allah”?

Ready with ready wit

var du ikke forsvundet, fandtes du måske slet ikke.
Pia Tafdrup, "Så længe vandet føres bort".

Frida Kahlo-dagen

Det är Frida Kahlos dag i dag, 6 juli, och det finns det förstås anledning att uppmärksamma. I Guardian läser jag Jonathan Jones artikel, där han påpekar att hon fortfarande betraktas som en mindre betydande konstnär, med tveksam teknik. Äsch. Det är sällan jag har blivit lika extremt hårt berörd av konst som av Frida Kahlos - senast förra hösten i Berlin - det skulle vara Francis Bacon, något av Jackson Pollock eller möjligen El Greco, men nä. Till det speciella med Kahlo är väl också att hon överlever olika smakinriktningar - det är målningar som inte tappar sin aktualitet. Det är inte färre besatta konstnärer vi behöver: konstnärer som gör sin sak och inget annat, och bara gör det trots allt motstånd, trots att ingen någonsin ropar "mer" utan bara sitt skittråkiga "stopp och belägg".

You can always count on an artist for a fancy dress style - - -

Yo y Mis Pericos (1941)

Mörkret skulle vara som ljuset, Kristian Lundberg

Den orimligt produktive Kristian Lundberg kommer mitt i sommaren ut med en ny diktsamling på Symposion, för den som till äventyrs tycker att sommaren kan ägnas åt annat än deckarläsning i hängmatta eller båtdäck. Dikter, ja, vilket bara är en av mångsidige Lundbergs sysslor: förutom just deckare har han också skrivit den prisbelönta självbiografiska Yarden, som jag gillade, med vissa förbehåll, när jag sent omsider läste den i våras.

 

Som poet har jag följt Lundberg – jag tror sedan innan han debuterade i bokform, då han var medlem i Malmöligan med bland andra Lukas Moodysson och Håkan Sandell. Men det har alltid sett ut på samma sätt, med samma rekvisita: ett köksbord, ett fönster ut mot naturen, bussarna, människorna, och så poeten som vänder sig inåt, skriver dikter och kommenterar vad det är att skriva dikter, och så funderar han på sig själv, på Gud … Det skulle vara allt för lätt att parodiera den här lätt igenkända stilen, och ibland undrar man nästan om det är just det han gör, imiterar sig själv.

 

Och ändå är det så bra! Det finns hos honom när han lyckas rader som öppnar sig mot något underbart, och det kan göra detsamma om det är religiöst eller något annat – Lundberg skulle nog välja det religiösa spåret, men han predikar inte: hans uppdrag är inte att delge något evangelium, ens av privat art. Hans dikter skapar sitt eget kretslopp, blir en enda långdikt – därför är det svårt att kategorisera den här boken, eller sätta den i ett sammanhang i förhållande till hans tidigare. Den slår inte undan fötterna på mig.

 

Att skriva innebär att du ställer dig utanför, något Lundberg är smärtsamt medveten om. Då hamnar du också innanför något annat. Det här innebär också att ensamheten blir ditt påtagliga tillstånd. Den som skriver är anti-social. Skrivandet blir då ett skydd, ett värn mot livet: ett sätt att (över)leva. Förlusten och saknaden fortsätter att hemsöka hans diktjag, som fortsätter sin verksamhet vid köksbordet. Han liknar det vid ett ”brus”, detta att ständigt skriva – kanske som tinnitus, att skrivandet blir ett sätt att bemöta (o)ljudet inombords. Du kan ändå inte skriva fram det som är förlorat – just därför ska du skriva, därför att det inte går att skriva. Att skriva lämnar dig bara otillfredsställd.

 

Ibland kan jag störa mig på att han blir lite väl självmedveten. Här kommer alla metaforer på en och samma gång, liksom: ”Min son är en brandgul låga i ett stort rum”, ”Kristus är en droppe vansinne som kastas / genom min kropp”. Det är drastiska bilder, men Lundberg lyckas oftast ändå göra dem sanna och äkta. Lundbergs poetik är normativ, men den riktar sig enbart mot hans egna dikter: ”Dikten förlorar sin skärpa så fort jag / försöker precisera mig”. Men jag önskar att fler läste just dessa rader: poesin behöver behålla sin hemlighetsfullhet och oförmåga till linjära berättelser.

 

Här är perioden på Yarden reducerad till ett minne. Vi anar familjen – som vanligt en frånvarande fader, en son som skymtar: det är självbiografiskt i överflöd, men ändå får vi inte veta tillräckligt. Vi kommer aldrig nära Lundberg, hur många gånger han än påpekar att det handlar om honom, hur många gånger han än skriver sitt eget namn i dikterna. Han kan vara så blygsam att man nästan blir provocerad.

 

Vad han visar med sin bok är att ibland är människan en poet. Eller om det var tvärtom: ibland är poeten en människa. Utanför fönstret samma gamla mörker, och så ljuset, det möjligen möjliga.


Ready with ready wit

den mest förlamande av alla tankar; nämligen när man begriper att man blir dragen vid näsan och ändå inte har makten att inte låta sig dras vid näsan.
Friedrich Nietzsche [anteckning 1887].

Ready with ready wit

Why care, why share
Stomp you feet ´cause life´s unfair
Curve, "Alligator´s Coming Up".

"Tant pis", DN

Vårens mest sönderkramade författare är förstås Patti Smith. I gårdagens DN gavs hon fyra sidors utrymme, och även om det går att ha åsikter både om det punkepitet som hon försökte bli av med redan 1976 och osmaklig åldersfixering när de kallar henne "tant" på förstasidan, så är det alltid en fröjd att ta del av hennes åsikter, i sin okuvade vilja att förändra världen till det bättre. Men jag förstår inte varför journalister envisas med att bli förvånade för att hon gillar deckare - det har hon sagt i många intervjuer, till exempel att hon gillar Wallander, och jag trodde att det hörde till journalisters arbetsuppgifter att bedriva research? Det roligaste är det som står sist i artikeln, där hon säger så här: "Jag vill inte skapa mediokra saker. Vad är poängen med det?, frågar hon och svarar sig själv: - Ingen alls, men ändå finns det så många mediokra saker i denna värld. Jag ville inte skapa något för den kanonen." Exakt - och det är som att det mediokra bara förökar sig och tar över.

Ser det här ut som en tant - - -

Foto Lars Lundqvist.



Vi fick besök

Besökaren betraktar en älskad bro.

Kusinerna vid en fontän.

Bernur pluggar engelska.



CEO, White Magic

Welcome to the jungle

 

Eric Berglund slår sig loss från gettorytmerna i TTA och gör djungelmusik under namnet CEO, och det låter lika mystiskt som vackert. ”Come With Me” är nästan lika vacker som ”Neo Violence”, men de andra låtarna är lite mer diskreta och försiktiga. Fast knivsamplingen i ”No Mercy” låter verkligen livsfarligare än TNPs dito i ”Attack Music”, och då blir man påmind om hur farliga TTA kunde vara just därför att de vågade vara uppriktiga och befriade från cynismer och ställningstaganden. Förvisso är melodierna i ”Love and do what you will” och ”Oh god, oh dear” omedelbara, speciellt den senare låter som en minimalistisk Philip Spector-produktion från 1964, men det känns som att EB vill gå ungefär samma väg som Karin Dreijer gjorde med Fever Ray förra året, och göra en skiva som inte är till för den som vill ha hitlåtar, för på samma sätt som The Knife vägrar fortsätta att skriva ”Heartbeats”- och ”Neverland”-låtar får vi nog förgäves vänta på en ny ”First Class Riot”. I stället får vi en besvärande ”Den blomstertid nu kommer”, men allra mest rytmer och ljud som har samma effekt som ett dopp i Vättern, parade med Berglunds storögda röst, som låter som om han på riktigt har wallraffat i djungeln. De här är skivan som troligen innehåller de vackraste ljuden du kommer att höra 2010.



Subaltern


H:ström ger ut tidskriften Subaltern, vars första nummer i år (1 2010) spretar i olika riktningar. Ett sjok om och av Dostojevskij, blixtrande aforismer av Cioran översatta av Teratologen (ett lyckligt möte), minnesord om bernt erikson av Ulf I. Eriksson, en parodisk självmordstext av Henrik Schück, och Christian Ekvalls öppna och avslöjande tankar om sin nyöversättning av The Great Gatsby på bakhålls förlag – av intresse för den som intresserar sig för den senaste översättningsdiskussionen, kanske. Det är i alla fall en rolig text, som både visar översättarens skutt in i euforin och felsteg in i missmodet. Roligt är det också att de har fått med en text om förnuftets upplösning av Miguel de Unamuno, som för länge sedan var en stor favorit hos mig, fastän jag då bara hade läst oroväckande lite av honom. Nu har jag väl bara nämnt hälften av innehållet i det här boklika tidskriftsnumret, så jag befarar att jag kommer att ha glädje åt det en bit in på sommaren.



Let´s get lost

Eftersom jag nyligen klagade på Stephenie Meyers musiksmak: på filmenas soundtrack har ändå någon lurat in en del godheter, som ligger långt ifrån de spellistor hon lagt ut till böckerna - inte bara av Vampire Weekend, utan också en duett mellan Beck och Bat for Lashes. När jag såg att deras låt hette "Let´s Get Lost" hoppades jag för ett ögonblick att det var en cover av Rides gamla låt, men det var kanske svårt att hitta någon vampyrkoppling. Å andra sidan är den här Beck/Bat for Lashes-låten kanske lite väl övertydligt vampyrgotisk. Men det är vackert ändå.  


Hands up who wants to look like a vampire - - -


Der ganze weg, Kristin Berget

Foto Fredrik Arff. © Rámus.

 

Självbiografin kan se ut på många sätt. Även om vi inskränker oss till just den norska varianten. För vi har romanförfattaren Karl Ove Knausgård, som med det monumentala projektet Min kamp ger ut sex bastanta volymer om sitt liv. Eller poeten Kristin Berget, som nöjer sig med den tunna diktsamlingen Der ganze Weg, som nu finns i svensk översättning av Ida Linde, tack vare Rámus förlag.

 

Omslaget blir en tänkbar väg in i den här konstiga boken: det är bland de knäppaste jag har sett, skapat av Thomas Andersson. Ett draperi som släpper in lite ljus mot den mörka texten – draperierna ersätter också dörren, vilket gör att du kan komma och gå lite mer obemärkt, och det gillar jag. Det bildar alltså en öppning in mot boken, vilket kan behövas, då den är av det lite annorlunda slaget, för en läsare tillvand vid svensk poesi, även om Berget liksom majoriteten av svenska poeter skriver mycket om storstäder och om det som händer när människor möts. Omslaget kan också illustrera en sönderskuren kropp: att kroppen är skådeplatsen blir uppenbart i dikterna.

 

Vad som gör det här till en självbiografisk bok blir ärligheten, att du förstår att Berget skriver som det är. Det är uppriktigt utfört, och sedan om det är självupplevt är något vi inte behöver forska i. Sanningen är ändå på väg någon annanstans, forcerar mer svårgenomträngliga draperier. Vad är sant: inget? Allt? Berget leker med identiteter, låtsas och agerar ut olika roller, är både man och kvinna när hon skriver.

 

I ett efterord av Leif Holmstrand, som mer utgör en poetisk replik till dikterna – och hur skulle man annars förhålla sig till dem? – skriver han klarsynt: ”Könen är så sköra, men strukturerna som låter dem manifestera sig så hårda.” Det är en av kärnorna i de här dikterna, hur könskonstruktionen sätts ur spel, och Berget lever ut fantasier om att slippa begränsas av några yttre påbud.

 

Sex och våld är ämnet för de här dikterna. En möjlig ledsagare in i mörkret utgörs av tv-serien Twin Peaks, och det säger jag inte enbart därför att den i går började repriseras av kanal 9, utan Berget skriver: ”såg jag en glimt av dig med en / uggla på axeln         i mörkret / mellan träden där djurtänder / glittrar”. Här är det nära till The Black Lodge, till Killer Bob. Berget skriver rakt mot det otäcka. Men det handlar om vad vi gör inte mot (var)andra, utan mot oss själva. I de här dikterna är det alltid natt.

 

Och hon går verkligen hela vägen, vilket gör titeln motiverad (hon verkar också ha bättre hand med tyskan än med engelskan, att döma av debutbokens titel). Här visas ingen pardon. Det som också är bra är hur Berget utnyttjar tomrummen i sina dikter, hur hon laddar dem med innebörd.

 

Liv som sökande, som ett tvångsberoende. Det är skrivet på det livligaste allvar. Med en parafras på Tranströmer, Tom[as], kan Kristin Berget implicit skriva sitt ”Jag är inte öppen, jag är tom”. En av hennes karaktärer verkar dessutom heta ”tom”, med gemener. Vad utgör då en människas hörnstenar, om inte kasten mellan förtvivlan och hopp, desperation och trygghet, i sökandet efter tillblivelse, där säkerhet endast är en diffus chimär? Sorg och bekräftelse i intimt samröre. Poeten döljer sig.

 

En religiös grundton: att krypa längs Golgata. Botgörelse? Förmodligen tänker jag en gnutta på dikter av Christine Falkenland när jag läser Der ganze Weg. Det här är dikter som värjer sig mot de definitiva utsagorna, som uppmuntrar försöken och sökandet snarare än resultaten, av det fullbordade. Det finns därmed en spänning inlagd i dem, som gör att man som läsare bara kan ställa sin frustration åt sidan, och följa den auktoritära rösten in mot det mörka, där en dröm tillåts vara något annat än en dröm.

 

Och dikten blir en väg – men ingen utväg. Jag stannar där inne.


Ready with ready wit

The sun illuminates only the eye of the man, but shines into the eye and the heart of the child.
R.W. Emerson, "Nature".