bernur

Är man olycklig, verkar den lycklige alltid lite oanständig.
Rainer Maria Fassbinder, Maria Brauns äktenskap.

Ellen Page och Leonardo DiCaprio i Inception.

Marion Cotillard spelar Mal.

Wise Blood (1979).

Sabbath leker Jungfru Maria med mummifierad Jesus.

Vad jag inte förstår är varför filmen måste utspela sig i samtiden: poängen med Motes krigsskada går helt förlorad om man byter ut andra världskrigets skador mot Vietnamkrigets dito. Alla krig har sina unika trauman. En bättre filmatisering hade lyft in berättelsen i rätt tidsram, gjort den lika svartvit som romanen, och också försökt ta till vara den förtvivlans humor som hela tiden visar sitt rätta ansikte. Fast jag var lika besviken när romanen översattes till svenska som Blodsbunden för ett antal år sedan: var detta verkligen den bok som gjorde så stort intryck på mig för så länge sedan?

Ser det här ut som några som är rädda för Virginia Woolf - - -

Vi gästades av den här lilla igelkotten, som lagt sig för att sova bland jordgubbar och smultron. Han fräste till när han kände sig iakttagen, och vi tänkte ta in honom först, för han skulle matcha vår nya matta. Han lystrade till namnet "Julian", och efter att ha ätit lite ICA Kattmat (Lax & tonfisk) rörde han på sina små påkar och lämnade oss. Katterna märkte som vanligt ingenting - deras revirtänkande är nästan obefintligt.

En av de stora försyndelserna du kan göra när du skriver om en bok är att skriva om en annan bok än den du har framför dig – du skriver om den bok du hade velat att författaren hade skrivit, din önskebok. När jag ser Per Bäckströms bok Vårt brokigas ochellericke!, utgiven på ellerströms, och förstår att den ska handla om experimentell poesi, begår jag misstaget att hoppas på en bok som en gång för alla ska behandla den aktuella debatten om språkmaterialism och retrogardistisk poesi, men ack, jag bedrog mig, eller om det är boken som gett mig lång näsa, men i alla fall, det är en helt annan slags bok än jag hade trott …

Bäckström har i stället mestadels siktat in sig på 60-talets konkretpoesi, och det känns åtminstone inte för mig lika angeläget. En stillsam fråga bara: vad rökte de på 60-talet? När man läser vissa av exemplen blir jag nästan orolig: ordet ”Mimömola” ska utläsas som ”Minsta motståndets möjliga lag”, visar Öyvind Fahlström, och jag kan bara undra, ”varför?” Gunnar Hansson lansering av I.A. Richards programmatiska och schematiska tolkningsmatriser har nog gjort poesin större skada än någon annan enskild händelse.

Boken är rik på självklarheter, som presenteras på ett även för den som bekantat sig med universitetslingon snårigt och teoribehängt språk. Poesi fäster uppmärksamheten mot det språkliga uttrycket, men också mot dess begränsningar: det här kan (inte) sägas. Det finns ett frihetsbehov hos poeterna. Är experimentell poesi galen eller spelar den bara? Har vi någon nytta av manuskriptstudier, och vad utgör ett första utkast – finns det inte alltid något som föregår nedtecknandet av orden på pappret? Ja, med mera.

Avantgardet har gjort en del bestående insatser för att förnya konsten – visst, men det ständiga utpekandet av sig själv(a) som en unicitet blir påfrestande – det finns en gräns för hur många som kan få vara outsiders, innan det blir löjligt. Fast jag gillar det nordiska perspektivet, att Bäckström inkluderar Søren Ulrik Thomsen och Pia Tafdrup i en diskussion om poetikskrivande – å andra sidan, nämn en svensk poet (Bob Hansson?) som har skrivit en poetik?

När Bäckström försöker sig på att tillämpa Michael Riffaterres teori för att läsa experimentell poesi blir det bara löjeväckande, för slutsatsen blir att det inte går. Det hade jag kunnat säga innan han försökte. Att läsa innebär att du måste uppfinna en egen läsning varje gång – bara för att du har lärt dig att läsa Ann Jäderlund behöver det inte betyda att du kan läsa Hjalmar Gullberg; dels finns ingen universell läsart, och dels kan du inte läsa dikterna som enskildheter, utan de ingår i något större, både litterärt och kulturellt och socialt betingat. Den egna läsningen har ingen nytta av teorier och –ismer, oavsett om du försöker använda begrepp som ”hypogram” och ”transsegmentala glidningar” (fråga inte!), ”fonemiska och grafemiska läsningar”.

Det är lika svårt att använda sig av poeters beskrivningar av egna arbetsmetoder – vem litar på Poe när han talar om kompositionens exakta matematik, eller för den delen Coleridge som talar om den andra ytterligheten, inspirationens drömsus? De är poeter också när de ska förklara.

Bäckströms ord för sin variant av experimentell poesi blir ”språkgrotesk”, men det är en exklusiv skara han skriver om i det sammanhanget – nästan bara Gunnar Ekelöf och Henri Michaux kvalificerar. Men boken blir mest en ursäkt för att få skriva om 60-talsikoner som Fahlström och Sandro Key-Åberg: men kan vi få slippa dem nu?

Tyvärr stör jag mig mest på Bäckströms jobbiga språk. Han skrev för sju år sedan en riktigt bra och läsvärd avhandling om Bruno K. Öijer, men den här boken är ibland en mardröm att läsa. För den delen förstår jag inte varför man som poet frivilligt utsätter sig för att djävlas med språket, när det ändå är så djävligt att använda det, och det är så uppenbart är konstigt ändå, även i sin mest stringenta form. Och Bäckström lämnar oss med denna konklusion: ”Ofta har groteska texter en gåtfull eller allegorisk karaktär, men de frågor som uppstår har inga svar utan läsaren lämnas i ovisshet.”

Glänta hardcore har som nummer två i sin serie essäer valt att publicera Carin Franzéns bok Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys. Jag ska försöka se om det är möjligt att säga något om den.

Förvisso – psykoanalysen och litteraturen har länge hyst ömsesidigt varma känslor inför varandra, men det är alltid samma sorts litteratur: Joyce och Duras, och ytterligare någon, som om de franska experterna på 60-talet ritat en karta som man inte får avvika ifrån – vilket är synd, för jag vill inte läsa ännu en tråkig essä om den ännu tråkigare Joyce, bara för att han är sanktionerad från den franska högsta orten. Han är en banal författare, och det går bara att säga banaliteter om honom.

Men Franzén börjar med Dante, och slutar med Jelinek, så det finns något gott att hämta här – kapitlet om Jelinek hör till det bästa med hela boken, även om det svårligen låter sig kategoriseras under ämnet ”det omöjliga” – det visar sig också att bokens åtta essäer har publicerats i andra versioner tidigare, vilket gör att jag misstänker att hon har fogat ihop de lösa sömmarna. Det här resulterar i en benägenhet att upprepningar visar sig – kanske oundvikligt, men jag hade önskat att dessa inte skulle behöva visa sig i en och samma essä, som när vi efter tre sidor om Joyce fått läsa om hans ”självvalda exil” inte mindre än tre gånger.

Samspelet mellan det omöjliga och det reella är den uttalade problematiken som ska undersökas i boken, och det gör Franzén genom att luta sig tungt mot Lacan. Det fungerar smidigt i somliga fall, men det hör till problemen med en så vild tänkare som Lacan att det är svårt att tillämpa honom: liksom exempelvis Nietzsche och Baudrillard skriver han en flytandets prosa, som inte gärna lånar sig till teoribildningar. Visst: vackert och suggestivt formulerar han sina abstrakta byggnader, men när man börjar flytta på dem faller de ihop.

En undersökning av det som inte låter sig sägas – exempel på hur språket är otillräckligt: ja, det har gjorts förr, och jag befarar att det kommer att göras igen. Franzén hävdar att den här inbyggda bristen i språket öppnar för en symbolism, att vi måste släppa den bokstavliga läsningen. Som bäst fungerar hennes tänkande när hon arbetar mot psykoanalysen, mot dess oförmåga att erbjuda solida lösningar – det är förmodligen signifikativt att vi de senaste tio åren har fått självhjälpskulturens övertagande av psykoanalysens domäner, med de enkla lösningarnas lockelse – men riktig psykoanalys kan inte hjälpa människan eller lösa hennes predikament.

Men Franzén har alltså i sin bok skrivit fint om både Nelly Sachs och Marguerite Duras, också – Joyce-kapitlet kan man hoppa över, då det inte landar i mer spännande slutsatser än att en avvikelse från religionen gör att man ”upptäcker ordens makt”. Riktigt spännande författare befinner sig alltid utanför ideologier och teologier, sedan kan de vara hur politiska och religiösa som helst. Det viktiga, vilket Franzén antyder, är att de saknar svaren, att de bekänner sig till Ekelöfs tanke om just ”det omöjligas konst”.

En bok om ondska: det hör inte till ovanligheterna, och nog finns det anledning att läsa Anders Johanssons bidrag Göra ont: Litterär metafysik, som är nummer tre i serien Glänta hardcore. Han har skrivit en essä där han bryskt hoppar från tuva till tuva i detta ämne, och gör nedslag i diverse teorier, utifrån några aktuella brottsfall, där medierna varit snara att gripa efter begreppet ”ondska”, för att förklara brottets natur.

Nog kan han skriva: det vet vi som har följt Johansson i tidigare böcker. Men det blir inte roligare att läsa en mening som varierar synonymer i det oändliga, bara för att skribenten vill stoltsera med detta, som i den här meningen som diskuterar Atterboms uppfattning att litteraturen ska ägna sig åt goda saker: ”Det går givetvis att invända mot den här beskrivningen – självfallet är den förenklad, Atterboms hållning är förstås mer komplex, och naturligtvis kan man anlägga andra perspektiv på litteraturhistorien” (mina kursiveringar).

Vad vi har att göra med är förstås ondskans återkomst: jag tippar att mycket har att göra med det tidiga 90-talets vurm för seriemördare, där förbrytaren plötsligt presenterades som en superintelligent varelse (så långt ifrån sanningen man kan komma). Då blev det urreligiösa begreppet ”ondska” den enda förklaringsmodellen, för hur skulle man annars kunna förklara hur dessa kultiverade fiktiva brottslingar var så nedriga i sina handlingar? Sedan spillde ordet över på alla icke-fiktiva brottslingar, även om man lika gärna kan tala om ogenomtänkta handlingar.

Efter 9/11 har vi också fått en högst osmaklig uppdelning i världen, i ”vi och dem”, och jag önskar att Johansson hade gjort något av den dikotomin, om han på allvar menar något med att tränga in i ondskans väsen. Nu kan han vara hur kritisk han vill mot tidigare försök att reda ut något alls om ondskan – det är svårfångat – och själv försvara sig med att på sitt begränsade utrymme, etc.

Dessutom tycker jag att han har läst slarvigt. Litteraturen är aldrig enbart ord, artefakter skapade i elfenbenstorn: den är i första och sista hand mening. Författaren är en del av samhället, och det som ser ut som världsfrånvänd litteratur – ta exemplet Kafka – är högst delaktig i en dialog med sitt samhälle. Författaren kommenterar och kritiserar, och texterna utgör den där rösten av motstånd som annars drunknar i klichéerna och mediefloderna och -stormarna. Jag tror inte heller att den primära drivkraften för en författare är att bli älskad – det handlar inte heller om att vilja bli förstådd, utan mer om att själv förstå - något. Författaren är inte monstret i tornet: ”Han som verkar genom fantiserandet, inte genom praktisk handling” – för det skrivna innehåller uppmaningar, det är utåtriktat och vänder sig till människors praktiska sinne.

Jag undrar om han har förstått Adorno rätt när han menar att dilemmat handlar om att i tänkandet göra rättvisa åt det icke-identiska – det verkar mer vara det icke-identifierbara som Adorno griper efter när han famlar efter det som inte finns eller kanske (inte) finns, något som inte kan beskrivas förrän vi vet vad det är. UFO:n som flyger runt i hjärnan. En annan fadäs är väl att tillskriva Saddam Hussein likheter med Winston Churchill, efter att ha fått nys om Husseins romanskrivande – att politiker skriver böcker behöver inte betyda något positivt i sig (Per Ahlmark skrev dikter), och att döma av referaten av Husseins schejkromaner är det osmakligt att jämföra med Churchills Nobelpris i litteratur, som han dessutom inte fick för skönlitterära böcker, utan för ”mästerskap i historisk och biografisk framställning”.

Ett av Johanssons otaliga exempel handlar om tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak, med amerikanska soldater som leende poserade framför torterade och mördade irakiska fångar. Hur ska leendet tolkas? Johanssons tolkning är avancerad och mångordig, men han avstår från den mest uppenbara förklaringen: inför kameran ler vi, för det har vi lärt oss som barn. I boken Lyckad nedfrysning av Aldo Moro finns ett kusligt foto från en strand i New York, med en drunknad man i bildens centrum, och en folksamling som förfärat betraktar offret – med undantag för en blåst kvinna som ser rätt in i kameran och ler med hela ansiktet. Hon är inte heller ond, hon gör bara det hon förväntas göra.

Nu låter det väl som att jag bara har gnäll att komma med. Men Johansson vet alltid vad han gör, eller ger intryck av att veta, och det är ett äventyr att läsa honom. Han är pigg, och skriver engagerat, och den som inte räds av de tvära kasten kan nog ha stor behållning av boken.

Ser det här ut som något som kan väcka tonåringar - - -

Besökaren betraktar en älskad bro.

Kusinerna vid en fontän.

Bernur pluggar engelska.