bernur

Med sitt lite halvvalpiga debutalbum lyckades Vampire Weekend häromåret ändå framstå som något roligt och piggt, och det är lika förvånande som det är glädjande att de nu låter ännu piggare och ännu roligare, på uppföljaren ”Contra”, där de helt släpper det valpiga och framför låtarna med ett helt annat självförtroende. Texterna innehåller så många Clash-referenser att recensenterna så klart kommer att bli överlyckliga, men texterna är nog det minst förträffliga på skivan, för jag är mest glad för att musiken är så euforisk och pigg och energiskt sprittande – egentligen är det bara ”Giving Up The Gun” som är så där Clashig och låter som att den kunde ha varit något outgivet från ”Combat Rock” – och det är just den där bandkänslan som bär upp många av låtarna, med sina ovanliga melodier och udda bakvända rytmer, till exempel, där man hela tiden anar upptäckarglädjen och med vilken förundran de härjar runt och tar sig an instrumenten. Men det är också djärvt att inkludera flera lugnare låtar, att hela tiden växla mellan en förhöjd intensitet och nedtonat dämpade känslor, inte bara i olika typer av låtar, utan ofta mitt i låtarna, så att man aldrig vet vad man ska vänta sig, bara att man blir rikligt belönad. Det är en skiva som är ungefär dubbelt så bra som debuten, kort sagt: ett band som börjar upptäcka och tro på sin egen potential, och det kan också höras.