bernur

Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga, var väl ungefär vad Wittgenstein påstod i sina Tractatus, men om han hade levt nu är det högst troligt att han hade modifierat sig en aning, typ: om det man inte kan tala måste man googla. Förr var det med en särskild slags auktoritet någon tog till orda: du visste att det här fanns det täckning för, oftast en förvärvad kunskap, grundliga studier som hade tillägnats i dammiga salar eller fuktiga källarlokaler, ivrigt men vördnadsfullt vändande blad i tjocka luntor för att söka den där ibland svåråtkomliga och esoteriska kunskapen. Ja, och du visste också att den där trovärdigheten var stabil, hållbar: det var liksom inte lönt att komma med invändningar, för fakta hade dubbelkollats – här yttrade sig någon som visste vad hon eller han talade om, och om du ville gå i polemik var det bäst att du tog på dig både livrem och hängslen först. Men nu – nu när allt finns där i Googles makalösa sökmotor, och det inte längre lönar sig att tillbringa timmar med obskyra uppslagsverk, då blir den där auktoritära rösten full av tveksamheter – du vet att den som yttrar sig kan ha googlat fram sin kunskap, så varför skulle du imponeras av det?

Men jag menar bara att förr fanns det färre charlataner som tog din tid i anspråk. De som inte visste vad de talade om lydde Wittgensteins stränga uppmaning. Nu är det tvärtom: fler som yttrar sig om ditten och datten, helt enkelt därför att de har skådat Googles ljus, och nu i dess bländande sken kan utge sig veta mer än de visste för en kvart sedan.