bernur

”Tröst för ett tigerhjärta”: var fan har jag läst det? Slumpen spelar mig ett av sina små spratt, där jag lyssnar lite lojt på den nyutkomna lådan ”Dikt 1593-1939”, med svensk och finlandssvensk poesi, där jag någon gång stöter på den bekanta raden – ja, men vem är ansvarig för den? Det glömmer jag, och så får jag i min hand en bok från ett förlag som har piggnat till, Norstedts: Tröst för ett tigerhjärta, med inte mindre än två diktsamlingar av Margareta Renberg – dels en av få svenska böcker som lyder uppmaningen ”First and Last and Always”, eftersom En tatuerad dams memoarer (1974) också blev hennes sista, och dels det som skulle ha blivit den andra, som alltså skulle ha fått titeln Tröst för ett tigerhjärta (en allusion, viskar mitt sargade minne gäckande), samt några efterlämnade sena dikter.

Renberg dog 2005, och initiativet till den här samlingsvolymen togs av vännen Gunnar Harding, som också har skrivit ett fint men lite för långt förord (att diskutera ljudkvaliteten på gamla kassettinspelningar uppfattar jag som lite överkurs). Men det är intressant att han bland annat citerar en av hennes programförklaringar, där hon ställer en retorisk fråga om hon vill bli sedd, om hon inte föredrar att se i stället – en fråga alla skapande människor borde ställa sig (oftare, tänker jag när jag slänger ett getöga på Let´s Dance).

Som bildkonstnär fortsatte Renberg att verka – det var hennes första syssla, hennes första – kanske enda – kärlek, medan poesin verkar ha fungerat som förlösande kraft. Inte för att hon tystade som poet: hon fortsatte alltså att skriva, men att påstå att det har skett mer sporadiskt är en underdrift. Omslaget till den här boken är en halvt ironisk bebådelsebild, där modern befruktas av Gary Cooper (andligen: vilket barn önskar frivilligt att dess föräldrar har (haft) sex?). Konsten ger henne en osviklig blick för det drastiska, och vägleder henne till en bildvärld som har en del gemensamt med David Lynchs.

I hennes tonfall finns det alltid något desperat. Hon ger världen liv. Men det finns något oprecist i (bild)språket, något odefinierat, där dikterna liknar svävande riktmärken, ofixerade, ostatiska – det är både lite frustrerande, och stimulerande, för det uppmuntrar fantasin. Hon vill få mig att tro att det inte finns något bortom det synliga – kanske det är därför hon gör sina målningar så överlastade, så att de nästan nuddar det parodiska. Med hennes ord: ”mellan osynligheterna /växer en hinna av synligheter”.

Surrealisternas knep är att lura ögat hos betraktaren – oavsett om det är i ord eller bild (vad är skillnaden, det finns ingen skillnad?): så länge vi tror att det är så här konstnärens värld ser ut är vi beredda att tro på vad som helst, så länge uppsåtet är ärligt. Och hon (be)ger sig rakt ned i ett Alice i Underlandet, där tvångstankar och hallucinationer samspelar om herraväldet.

I dikten ”Vigseln” skriver hon osentimentalt om omöjligheten för människor att leva tillsammans – vilka försakelser som krävs. I senare dikter handlar det så om rädslan för utplåning: att värna om att inte förlora det egna jagets gränser, som riskerar att skövlas av annektering från integritetskränkande typer – att leva blir för Renberg lika vidrigt som att dö.

Hon försöker också undgå att inleda partnerskap med livet: hon vägrar att finna sig i en samvaro med existensen, eller existerandet – därför blir hon en kameleont, en som smyger i kulissen, återigen detta ”vill jag alls bli sedd?” Det viktiga och enda människovärdiga blir att undgå upptäckt av dagarna, av tiden, och hon blir tidsbesatt, en slags tidsateist, som försöker förneka och skriva bort tiden, eller skriva ut (ti)den, gömma den.

En suverän flyktdikt avslutas med något som kan upplevas som ett löfte som blir ett hot, eller vice versa: ”Du kommer att kunna / andas i ditt mörker”. Det blir en definitiv utsaga, en profetia – och hela den dikten visar suverän inlevelseförmåga i den förföljda människans belägenhet. I en annan dikt låter hon den starka känsloinlevelsen förvandla det egna hjärtat till en sten.

Redan 1974 skrev Renberg så här: ”Dikter borde skrivas så att analyser och förklaringar antingen är överflödiga eller omöjliga. […] Om den behöver eller kan förklaras betyder det att dess ord kan bytas ut mot andra och bättre. I så fall är den onödig.” Det är strängt: och strängt taget blir då alla mina ord – om hon har lyckats följa sin poetik – helt utan täckning. Eller så är det därför jag (o)medvetet avstått från djupare analys, och stannat vid referat: jag kan inte gå in i dikterna – de tillåter inte den sortens umgänge.

Att Norstedts ger ut den här boken är förstås underbart – det är en bok som blickar både framåt och bakåt: riktig poesi saknar datummärkning (även den som ibland stämplas med ett fett ”INAKTUELL” och förpassas till bibliotekens magasin eller ännu värre, utgallringar), och om jag kan tycka att den där enda boken hon gav ut, En tatuerad dams memoarer, är lite ojämn och ofullständig blir dikterna till den kommande, aldrig utgivna Tröst för ett tigerhjärta, hela tiden fullbordade och övertygande, hållbara på ett helt annat sätt. Det är som att dessa senare dikter når längre in i henne, visar henne utan mask.

Hardings efterföljande kommentar hävdar att Eric Fylkeson agerat kurir för bokens titel, som lär ha varit Renbergs egna val. Jag har hört Fylkeson påstå – på ett kassettband, med dålig ljudkvalitet, ha! – att publiken inte vill se en poet i nakenkostymen, de vill se en poet som är naken: passande ord för Tröst för ett tigerhjärta, där Renberg avlägger sin nakenkostym från debutsamlingen.

Och orden ”Tröst före et Tiger-hjerta!” är naturligtvis hämtade från Lidners dikt ”Grefvinnan Spastaras död”, vilket jag låter mitt reparerade minne vägleda mig till.