bernur

”Jag tänkte på väldigt länge sen, när romarna först kom hit, för nitton hundra år sedan – häromdan. . . .”

Joseph Conrad, ”Mörkrets hjärta” [min övers].

Tiden är nostalgikerns värsta fiende. Och samtidigt det enda hon har att förlita sig på. Tiden: så försåtlig – så ljuvt inbäddad i våra önskningar, och så lömskt beredd att slå undan fötterna på oss. För vi kan aldrig riktigt lita på den. Det som känns nära i tiden är lika gärna eller hellre det som ligger längst bort. Det börjar som en välsignelse, men slutar med en förbannelse. Poeten Paul Valerys ord – ”framtiden är inte längre vad den en gång varit” – har blivit mer giltiga nu.

Tiden saknar också datum. För vems skull? För ingens skull. Det här är inte en påminnelse; snarare är det ett varsel, om något som redan har passerat(s). Nu, när du gör något, minns du – inte det du har gjort, utan det du kommer att göra. För minnet är ett futurum, det som ska fyllas. Tiden är en förolämpning: tiden är det som inte finns. Det här är inte vidskepelse, hur skulle det kunna vara vidskepelse! Dåtiden är det nya: i går är det som kommer att finnas, och i morgon det som har varit. Vanan tillåter fingrarna att minnas rörelsen utan att hjärnan vet det: en kommunikation tvärs över tiden.

I Faulkners sublima roman The Sound and the Fury är tiden helt väck. Den går baklänges, arton år i kronologisk tid, men också som om den har hackat, från den sjunde ned till sjätte april innan det blir den åttonde. Barndomens nu är så närvarande att det helt svämmar över nutiden, så att nutiden inte ens existerar[1]. Vart du än vänder blicken går den bakåt. Där(för) finns inte heller någon evighet: hur skulle något sådant finnas, när tiden är satt ur spel? Och det nu som finns är inte heller det ”nu” som du inbillar dig.

Tillvaron är så bemängd av anakronismer att Hawkings gamla argument mot tidsresor – vore det möjligt, hävdade han, skulle vi ha sett fler turister från framtiden – inte längre är giltigt: för resten, vad talar emot att vi inte har dessa otidsenliga gäster ibland oss? Tycker du inte själv ofta att du är född i fel tid – att du hör hemma i någon annan tid? Betyder det då att din känsla har fel?

Det rimliga vore att antaga att vi hela tiden ställs inför förlegade företeelser likväl som moderna motdrag till fenomen. Tiden är relativ: ja, och ofta yttrar vi om något som företog sig för många år sedan klichén att det var som i går – Conrads ”häromdagen” – och motsatsen kunde vara lika giltig, att vi talar om det nyss timade som om det hänt för riktigt länge sedan, ”water under the bridge”, som Kaiser Chiefs skaldade (”Everyday I Love You Less and Less”). Du hamnar i osäkerhetens tillstånd, svävar i ovisshet, där siffrorna i årtalen beter sig lika okynnigt som bokstäverna för en dyslektiker.

Det finns inslag som i ett huj kan datera ett verk på ett oförutsägbart sätt, och det är inte lätt att odla perenna tidsmarkörer. En roman från 90-talet som innehåller en telefonkiosk eller en skrivmaskin ger ett svårare gammalmodigt intryck än en roman från 40-talet som innehåller ett utedass eller ett isblock i källaren – eller försök skriva om ett blandband så får du se vad som händer.

När jag gick i gymnasiet spelade min lärare en gång helt omotiverat en låt av Led Zeppelin – den var nog tretton år gammal då, och jag minns att jag tyckte att det var en ruskigt uråldrig grupp – ändå var det bara tre år efter trummisens död, och bara ett år efter sista skivans utgivning. Om jag nu går tillbaka tretton år i tiden, till 1997, hittar jag Nick Caves ”The Boatman´s Call”, en skiva som det inte finns något uråldrigt eller antikt över. Det här skulle bevisa att tiden bokstavligen går snabbare nu – som det så ofta sägs – att vi inte längre känner av avståndet till saker som passerade för drygt tio år sedan.

Chuck Klostermans bok Eating the Dinosaur använder filmen Tillbaka till framtiden som exempel för att visa hur det förflutna är mindre förflutet, där huvudpersonen åker till femtiotalet och spelar Chuck Berrys ”Johnny B. Goode”, en låt som då fortfarande inte hade skrivits av Chuck Berry, och presenterar den som ”an oldie”, och förklarar då han ser publikens frågande blick, att den är ”an oldie” där han kommer ifrån. Mellan filmen och låten är ett tidsspann på tjugosju år, och även om det i år blir tjugofem år sedan filmen Tillbaka till framtiden är det ingen som skulle kalla den för ”an oldie”.

För tjugosju år sedan – 1983 – gav Ozzy Osbourne ut skivan ”Bark at the Moon”, med den smöriga balladen ”So Tired”, vars första rad lyder ”Time has come to say goodbye”, alltså utan bestämd artikel, vilket fick mig att utläsa det som att det är Tiden som kommer för att säga adjö, inte att det har blivit dags att säga adjö, vilket hade varit en normal formulering (”The time has come to”): men Osbourne är en underskattad textförfattare, som i samma låt använder en listig förförelseteknik – ”Be mine tomorrow, now tomorrow´s today”.

Nostalgi härleds från de grekiska orden νόστος (hemkomst) och ἄλγος (smärta). Men det är en hemkomst till en tid snarare än en faktisk plats, vilket betyder att det har blivit en förskjutning av begreppet, så som det användes om soldater under 1800-talet, som längtade efter hemmet. Hemmet, ja, men inte huset, utan atmosfären, en längtan efter det som var. Smärtan består i att denna abstrakta hemkomst aldrig kan bli av – tidsmaskinen är en chimär, som aldrig kan hjälpa dig att återvända. Du har fått exakt så mycket fantasi som din nostalgi tillåter dig att uthärda.

Hur kan tiden bli nostalgikerns värsta fiende? Genom att lova (för) mycket. Det blir för lite verkstad. Tidens löfte: att minnet ska kalibreras mot dina önskningar; i verkligheten blir du alltid en gnutta besviken, eller allt för nöjd med vad minnet åstadkommer med din lystnad efter att händelserna ska bevaras. Det är en skapare som ignorerar gyllene medelvägar, som ger blanka fan åt allt lagom, som bara vräker ut sorg och extas i samma oberäkneliga portioner. Ni blir medberoende, du och Tiden, som kan manifesteras både i skepnad av nostalgins bedagade skönhet som i nymodighetens pråliga simulacrum. För lita på att den behöver dig, kanske mer än du behöver den. Tiden själv är den värsta nostalgikern.

[1] Vi talade häromdagen om en händelse från något år sedan, och min son utbrast: - Det har jag, vad heter det … fördränkt? (En händelse neddoppad i tidens ström: det är klart att den är mer dränkt än förträngd.)