The Road
Nog finns det mål och mening i vår färd -
Men det är vägen, som är mödan värd.
(Karin Boye, "I rörelse")
Filmatiseringen av Cormac McCarthys mest uppmärksammade roman The Road har på ett sällsynt skickligt sätt behållit atmosfären och den där gnagande osäkerhetskänslan. Däremot saknas ensamheten, som tilläts breda ut sig i romanen: i filmen befolkas den anonyma platsen av lite väl många människor. Den är till största del inspelad i Conneaut Lake i Pennsylvania, som när jag besökte den inte ens min dystopiska blick lyckades göra lika luguber som John Hillcoat, med god hjälp av New Moon-fotografen Javier Aguirresarobe (den är nästan lika vackert filmad som The Proposition, Hillcoats förra film). Vi som har en viss aptit för apokalyptiskt anstrykna filmer njuter av obehagskänslorna som ges fritt spelrum. Historien om mannen och pojken, deras futila kamp, lämpar sig inte riktigt lika bra visuellt: att fadern orkar bära sin son långa sträckor trots att hungern borde ha satt muskelmassan ur spel fungerar i boken, men i filmen blir man betänksam. Boken innehåller mindre skräck och groteskerier än filmen, som också behandlar de filosofiska diskussioner med minimal(istisk)t utrymme. Desto mer alltså av atmosfär, snygga undergångsscener. Vad jag mest saknar är perspektivet, just själva kampen: i det korta perspektiv som en film ändå måste förhålla sig till, hinner du aldrig riktigt bli delaktig i deras öde, aldrig känna hur hopplösheten och förtvivlan hela tiden lägger sig på lur, minst lika konkret som de kannibaler som (för)följer dem.
Ser det här ut som en gripande (greppande?) film - - -
Det är lustigt, ändå, att McCarthy blivit så populär på svenska kultursidor efter filmatiseringen av No Country … McCarthys två senaste är miltals sämre än hans tidigare böcker. Jo, The Road kunde man väl se som något av en comeback, men den är blek jämförd med Blood Meridian eller gränstrilogin. Ja, blek jämförd med allt annat han skrivit förutom just No Country for Old Men. Men det är väl så det funkar. Svenska kulturjournalister har lättare för den sene McCarthy, som jämfört med den tidigare är en renodlad populist, än med den McCarthy som tog sig an Dante på amerikansk mark. Får han nånsin Nobelpriset är det definitivt inte tack vare de två senaste, utan snarare TROTS dem …
Jo, Blood Meridian är ju helt oöverträffad, vad gäller scope (vad det nu är på svenska ... typ spännvidd), språk, vision, tematik, allt - men också några andra av hans tidigare: men jag var oerhört besviken på No Country for Old Men när den kom, nästan obegripligt dålig, medan The Road var en klar uppryckning ... Men Sverige har inte direkt rykte om att gå i bräschen när det gäller kultur, så att det är först nu McCarthy uppmärksammas är väl symptomatiskt, och att det som du säger då är några av hans sämre böcker, det är väl också ... typiskt svenskt ...?