bernur

Mitten av 1800-talet var Amerikas kanske största litterära guldålder. Omkring seklets meridian var följande storheter verksamma: Washington Irving, Emerson, Hawthorne, Longfellow, Poe, Thoraeu, Melville, och strax efter 1850 landets två största poeter för all tid, Whitman och Dickinson. Men samma år som Melvilles Moby-Dick utkom, 1851, dog James Fenimore Cooper, som med rätta kallats för den första amerikanske romanförfattaren.

Den äldsta dottern till Cooper har blivit föremål för en bok av den finlandssvenske författaren Nalle Valtiala, och boken har fått namn efter dottern: Susan Fenimore Cooper, utgiven av modiga PQR-kultur. PQR … JFC … WTF? Att JF Cooper skrev böckerna om Skinnstrumpa är något som du möjligen känner till, och om du tillhör en generation före den som lyckliggjorts av böckerna om Harry Potter har du definitivt läst någon av dem, kanske Den siste Mohikanen.

Men nu handlar den här boken alltså om äldsta dottern Susan, som också var författare, om än i blygsammare skala – men under de senaste drygt tio åren har hennes stjärna tänts i Amerika, om än i blygsam skala, för i den gigantiska litteraturhistoria över amerikanska kvinnliga författare som Elaine Showalter gav ut förra året, A Jury of Her Peers, ingick aldrig Susans namn, trots att boken upplät utrymme åt exakt ett hundra kvinnliga författare från 1800-talet.

I förordet skriver Valtiala om metempsykos, om en slags spökuppenbarelse där Susan Cooper visar sig för honom och underförstått ber honom skriva den här boken. Varför inte? Att det är en besatthet av något slag som ligger bakom är en kunskap som inte tillhör det fördolda. Det är också en kufisk bok han har skrivit: en objektiv biografi som slår över och blir monomant beroende av sitt ämne, nästan en subjektiv roman.

Det är naturdagboken Rural Hours Valtiala ägnar mest utrymme åt i sin bok om Susan Cooper, men hon skrev även noveller, sagor, en roman, Elinor Wyllys, samt förorden till de flesta av faderns romaner. Citaten är långa, innehållsreferaten ännu längre, lite väl långa oftast, och här finns gott om jämförelser. Men problemet är väl att knappast någon rimligen har läst Susan Coopers böcker: därför blir referaten av måttligt intresse. Att hon kunde skriva bevisas stundtals i citaten: ”Men ej en regndroppe hade ännu fallit; och alltjämt kom vågorna rullande in mot sanden med det regelbundna, sövande ljudet av vackert väder.”

Rural Hours ter sig som en föregångare till vår tids ekologiska uppvaknande, med en vördnad för naturen, som jag ändå anar var mindre unik då (1850) än den är nu: hennes naturvårdande insatser blir i vilket fall oantastliga. Att läsa referat om böcker man inte läst är sällan så värst belönande, kanske bara minimalt mer givande än att läsa referat om böcker man har läst … Jag beundrar ändå Valtialas ihärdighet, hur han med diskreta åtbörder lyckas teckna Susan Coopers porträtt, genom att så precist avlyssna hennes tonfall, och lägga sig så tätt intill hennes texter att han reducerar sig till ett språkrör för hennes åsikter, vilket ändå tillåter honom att då och då lägga till några bitska samtidskommentarer.

Det blir ett närgånget porträtt av en på många sätt tidstypisk 1800-talskvinna, som på ett självklart sätt delar tidens värderingar: kvinnan i hemmet? Ja, tack, tycks Susan Cooper mena, så länge hemmet också förlängs till den omgivande naturen, som hon i sin dagbok minutiöst har skildrat, och Valtiala (minst) lika minutiöst återger här. Det är fåglarna, fiskarna, de tvåbenta och fyrbenta vännerna, blommorna, träden … Boken om kvinnan som på 1800-talet lever så intimt nära naturen blir en elegi över vår förlorade natur, men också en elegi över vår förlorade medvetenhet, om bristen på kunskap: vi har helt mist denna nära kontakt, när vi har tillåtit (nästan) allt det gröna att bli gråsvart asfalt. Coopers upplevelse av naturen filtreras av Valtialas, och det är återgivit med vacker lidelse.

Valtialas metod är excentrisk och eklektisk, med stundtals hisnande paralleller. Här jämförs Susans till utplåning förminskande av sig själv i förhållande till den store fadern med Fredrika Runebergs texter om sin berömde far, skalden Runeberg, men naturdagboken Rural Hours får mig också att tänka på Dorothy Wordsworths dagböcker, där hon ibland ser naturen på ett lika poetiskt sätt som sin mer berömde bror William. Susan ser på naturen ur ett trippelperspektiv: estetiskt, vetenskapligt, och evangelistiskt. Hennes bok föregår Thoreaus Walden med några år, men den som läst Thoreau vet att berätta att han alltid är poet, medan Susan Coopers besök i poesin är mer sällsynta.

Valtiala skriver en anakronistisk stil med vackra anglicismer, och tar i med hela arsenalen av robust och arkaisk finlandssvenska för att beskriva Susan Coopers storhet, men lyckas väl inte riktigt övertyga mig tillräckligt för att jag ska logga in på nätbutikerna för att beställa hennes nytryckta romaner. Å andra sidan måste jag erkänna att jag inte längtar efter att läsa om James Fenimore Coopers romaner heller. Frågan om Susan Fenimore Cooper är bortglömd i egenskap av kvinna eller om det finns andra orsaker blir en fråga andra får reda ut – den som grottar in sig i 1800-talet ska nog finna ännu fler bortglömda manliga författare.