bernur

Den som lever får se – om nu nollnolltalets ganska intensiva och stundtals hätska nationella poesidebatt om språkmaterialisterna kontra retrogardisterna förmått lämna några bestående avtryck. En sak som jag måste berömma de förra för, är att de lyckats göra poesin till något farligt och hotfullt (igen), och inte bara för pensionerade svensklärare som under djupa suckar av vanmakt, misstro och oförståelse anmäler deras böcker i lokalpressen.

Häromåret kom en behändig liten broschyr utgiven på Modernista, Sigrid Nurbos Sprawl, där hon bemödat sig om att förklara och reda ut begreppen, och kanske hade åtminstone en del av exempelvis höstens krigsföring kunnat undvikas om fienderna läst på lite först. För jag tycker att mycket som tidigare varit oklart klarnar, utan att därmed kunna säga att jag nu fattar exakt vad de där besynnerliga (språk)poeterna sysslar med.

Ursprunget till de svenska sprawl-poeterna är som bekant den amerikanska L=A=N=G=U=A=G=E-rörelsen, med rötter ganska långt bakåt i tiden: men som vanligt är Sverige en långsam sensor för nymodigheter inom konstens värld. Likhetstecknet mellan bokstäverna signalerar att det inte finns någon hierarki, vilket jag kan sympatisera med, liksom att poeten blir en inbjudande gest mer än genialisk skapare, någon som erbjuder en dikt, och då är det upp till dig att ta emot den.

Det finns en frihetskänsla hos sprawl-poeterna (Nurbo föredrar ordet language-poeterna på svenska, jag vet inte vad jag själv ska säga, men boken heter Sprawl), där allt blir tillåtet. De är också en disparat grupp: är de(t) ens en grupp? OEI-folket har man väl hört talas om, men de verkar mer eller mindre aktivt ta avstånd från att beblandas med varandra, och manifest saknas. Kanske som ett självförsvar: en oorganiserad utspridd rörelse är svårare att kritisera än en homogen grupp. I demokratisk anda ska författaridentiteten anonymiseras, och det är långt till bilden av poeten som neurotisk uttolkare av inre stridigheter eller uttryckare av de innersta plågorna.

Här påstår Nurbo att sprawl ”utplånar tolkningsföreträdet”, vilket borde utgöra en jordmån för de räddhågsna, som i sann småskoleanda vägrar läsa den moderna poesin, i rädslan att de kan svara fel, för då kommer den barska svenskläraren med facit i ena handen och en rotting i den andra. Eller hur … Men detta improduktiva och destruktiva ”tänk om jag har fel?” kan bara bemötas med ett: ”Ja, och?” Poesins kris är alltid småskurenhetens utbredning, och då finns det flera orsaker att försvara sprawl-poesin. Fast Nurbo nuddar relativismen med sitt resonemang: att varje läsning blir lika giltig, och då kan man fråga sig – vilket jag ska erkänna att jag har gjort – om det behövs kritik av dessa dikter.

Hon ger sig trots denna reservation på att tolka tre sprawl-poeter: Rattaamaa, förstås, samt Marie Silkeberg och Jörgen Gassilewski (ett bra urval). Men jag blir lite betänksam över analysen av Silkebergs dikt ”Är ett O” från Sockenplan, säger hon. Eftersom Silkeberg tidigare inte alls väjt för allusioner, citat, intertextualitet, är det förvånande att Nurbo inte gör större sak – hon nämner det inte ens – av att orden ”blå sammet, trettionio / steg” så uppenbart refererar till två filmtitlar: att Lynch och Hitchcock sätts samman så här är typiskt för Silkeberg.

Nurbos definition av sprawl är tvåsidig: dels det brus som uppstår i tillvaron, som poeten infångar, och dels den utspridning, eller utvidgning, där texten speglar stadsbildens utspridning – sprawl som begrepp är också hämtat från arkitekturen (Lars Mikael Raattamaa är utbildad arkitekt). Den här boken är som sagt behövlig, och kunde gott ha fått lite större uppmärksamhet – jag höll på att säga spridning – och då är det lite synd att några onödiga särskrivningar stör (”sextiotals poesin”, ”åttiotals poeterna”).

När man diskuterar sprawl eller L=A=N=G=U=A=G=E nämns sällan namnet James Joyce, vilket kan tyckas som en försummelse, för han om någon kan väl sägas inleda ett projekt i denna linje, och sprawl-rörelsen verkar vara uppkopplad rätt in i den tidiga modernismen. Å andra sidan är han som få andra författare genistigmatiserad, vilket inte riktigt passar in. Därför blir 60-talets beat-rörelse framlyft som influens: dock ska inte förglömmas att dessa skäggiga herrar var beroende av två starka föregångare: både Walt Whitmans djupt expansiva dikter, och de brittiska romantikernas regelvidriga poesi, där sprawl kan hittas i deras sätt att skriva stikiskt, med rad efter rad efter rad framväxande. Se där: de som gör allt för att undvika att ihopkopplas med genikulten hamnar ändå ofrånkomligt hos dem som uppfann den, och därmed borde språkmaterialisterna och retrogardisterna se både sig själva och varandra i ögonen och inse att de har exakt samma urpsrung.