bernur

Eftersom jag förtvivlat väntar på översättningar till svenska från några tidigare romaner av den japanske författaren Haruki Murakami fortsätter jag att nöja mig med några engelska versioner: South of the Border, West of the Sun är från 1992, och finns i en engelsk version av Philip Gabriel. Liksom NorwegianWood har den sin titel – eller halva – från en låt, i det här fallet ”South of the Border”, skriven av Jimmy Kennedy och Michael Carr.

Murakami gömmer sig som vanligt bakom sin lekfullhet. Givetvis är det här en mycket melankolisk historia, faktiskt av ett lite mörkare slag än man kanske brukar förknippa honom med. Helt klart är berättelsen skildringen av ett krisartat förlopp, även om varken dess förlopp eller utgång blir helt utredd. Här får läsaren finna sig att konfrontera ett ”hjälp! vad händer?” när vi får följa Hajimes koncentrerat återgivet livsförlopp, där han som tolvåring ohjälpligt separeras från Shimamoto, som blir hans livs besatthet; som vuxen återses de, och då infinner sig frågan om han är villig att kliva rätt in i det förflutna med henne, och vad priset då blir.

Böcker, katter och musik – livets väsentligheter – spelar förstås sin givna roll i Murakamis fiktiva universum. Av musiken är det förutom jazzstandarden ”South of the Border” Nat King Coles hymn till självbedrägeriet, ”Pretend”, som spelar en viktig roll, liksom Duke Ellingtons ”Star-Crossed Lovers”.

Till det säregna med Murakamis sätt att skriva är hur han lyckas skriva så oförblommerat om sex och ändå behålla ett intryck av kyskhet: här befinner sig hans skrivande ytterst nära klichén, nära pornografins schablonbilder, och ändå, alltså, aldrig solkigt eller snuskigt. Kanske det beror på att han är lojal mot sin egen barndom: att han aldrig glömmer att han bara är ett stort barn, och som sådant alltid oskuldsfull. Det är kanske en större bedrift än hur han lyckas få det svåra att se så enkelt ut: han sockrar sin filosofi, och smaken av medicin gömmer han ytterst väl.

Likaså är hans sagoton alltid färgad av en realism, även i South of the Border-romanen. Han vet precis vad en människa är, och vad hon är kapabel till. Hans figurer är alltid trovärdiga, och efter att ha etablerat denna kontakt med verkligheten släpper han in det mystiska, och ger det fritt spelrum att etablera sina gåtfulla kedjereaktioner. Det är transcenderande litteratur, riskerande, och han är bra på att skildra trasiga människor, där det förflutna kastar lika långa skuggor som blickar efter dessa nostalgitörstande stackare.

Som klangbotten finns också möjligen Murakamis egen biografi: medan författaren gift sig med Yoko gifter sig Hajime med Yukiko, medan författaren startar jazzklubben Peter Cat heter Hajimes jazzbar Robin´s Nest, där han som en annan författare fantiserar ihop olika scenarion med kunder som lätt kan utgöra synonymer till karaktärer, och Murakamis maniska springande har ersatts av Hajimes lika maniskt simmande. Men det här är förstås lika mycket del av det lekfulla hos Murakami, del av hans kurragömmalek med läsaren. Självbiografiskt – ja, i så måtto att allt skrivande är självbiografiskt: en författare behöver inte leva det verkliga livet.

Mycket av Murakamis kännetecken får plats också i den här lilla romanen: att säga att den är fylld till brädden med exakt det som brukar prägla hans prosa är inte att säga för mycket. Att säga att den borde översättas till svenska är att säga ännu mindre, och att du borde läsa den genast är att säga det minsta.