Sånger från äldreomsorgen, Ragnar Thoursie
Ålderdomen är ett annat land: de gör saker på ett annorlunda sätt där. Ja, och om denna ålderdom, i vars slutfas han befinner sig (med egna ord), har den nittioårige poeten Ragnar Thoursie skrivit i diktsamlingen Sånger från äldreomsorgen. Fast: dikter, nja, och sånger, dito nja … Förordet innehåller en prydlig blygsamhetstopos där poeten själv menar sig skriva något som ligger närmare prosan, och låt gå för det: mer av dagboksanteckningar än dikt, kanske.
Och det är i fyra delar han betar av denna tillvaro, som innehåller mer sorg än omsorg, kan tyckas, även om man förstår att personalen oftast gör sitt bästa – boken är också tillägnad ”äldreomsorgens tappra personal”, och jag skulle tro att det här är en av årets mest lästa diktsamlingar, med tanke på att den kan läsas av både äldreomsorgens medborgare och dess personal. Då är det lite tråkigt att det knappast är någon riktigt bra bok, knappast ens någon av Thoursies bästa – beroende på hur man räknar kan sägas att det är blott hans fjärde diktsamling sedan debuten 1945.
De fyra delarna är just ”En annan värld”, där vi får svart på vitt att de gamlas värld är något ingen vill veta av, trots att de flesta av oss lär bli gamla, och så ”Barndomen”, som väl är ett obligatoriskt inslag i äldre poeters verk (jag minns att Czeslaw Milosz i sina sena dikter skrivit bra om sin barndom), ”Leendet”, om den samvaro som trots allt existerar bland de äldre, samt ”Livsfliken”, om de sista stapplande stegen, som manövreras med hjälp av en rollator.
Ensamheten är det mest bestående hos de gamla, säger Thoursie: ”mot ensamheten finns ingen medicin”. Även om en viss bitterhet kan skönjas både här och där dominerar ett försonande tonfall, och en lite småfinurlig humor. Här talar också den gamla tjänstemannen om ett Sverige som gått helt snett, i politiska känslor av orättvisor. Bäst är någon av de små betraktelserna från den nuvarande belägenheten, där nackens stelhet inte tillåter att han kan se fåglarna genom fönstret, utan får nöja sig med kamratens besked ”att de finns där”.
Det är lätt att se det trovärdiga i Thoursies texter: ja, så här är det – inte bara förmodligen, utan med all säkerhet. Alla rörelser blir stela, krångliga, och kroppen blir reducerad till en otymplig maskin. Livet är enkelt, bara en stillsam väntan på döden, som är totalt odramatisk: kanske Thoursies bok kan läsas som en motvikt mot yngre poeters dödsbesatthet, där döden – Döden – är så ofantligt närvarande, så tydlig och delaktig i skeendet, för här talas det med små bokstäver om det oundvikliga slutet.