Roten av problemet
Ah! Vi hade referat i en kurs, och då var det några som pratade om att vara lektor på ett förlag - precis detta snack! Fast på ett positivt sätt. Jag satt där och led. Verkligen. Jag ville inte lyssna. Jag ville inte påverkas. Och när sedan ett par professorer berättar om "verkligheten" - då blir jag helt galen. Ibland drivs det så långt att en del tänker tanken att kombinera sina litteraturvetenskapsstudier med ekonomi! Men jag lovar - och jag ska till och med ge dig rätten att få mörda mig, om jag bryter detta löfte: jag tänker aldrig ge upp. Inte ens om jag måste leva på gatan och tugga på torrt knäckebröd för resten av mitt liv.
Det Hallberg ser som strategin för att ge "seriös litteratur" drägliga villkor är att "vi" (de seriösa författarna?) ska tala om för alla "bokälskande" entreprenörer att "det blir inga listor och priser om det inte finns några förutsättningar för den litterära basverksamheten att få finnas."
Och "det är en skam att Sverige inte menar sig ha vare sig intresse av eller råd att försörja ett anständigt intellektuellt och konstnärligt klimat. [...] ...det ger ett destruktivt och minnesförslöande samhälle som på sikt urholkar demokratin och ökar skillnaderna mellan klasserna."
Än värre: om inte den seriösa litteraturen får pengar så kommer det att "gå åt helvete för vårt lilla amerikaniserade, EU-anpassade och numer rätt osjälvständiga land."
Hallberg tänker att tiden går bakåt, till femtiotalet, eller ännu längre, till före världskrigen, till artonhundratalet.
Alltså - ge oss pengar, annars...
Ska vi då införa statliga författarlöner rakt av, till dem som uppfyller fastställda kvalitetsnormer? När marknaden inte längre efterfrågar kvalitetslitteratur. Jag undrar...
Ja, usch, det är mer än deprimerande. Kommer inte på något mer vettigt att skriva nu. Delar dock dystopin.
Är det inte samma utveckling inom musiken? Vad händer med kvalitetsmusiken/-musikerna?
Det som är riktigt illa är att valfriheten håller på att monteras ned: alla ska tycka likadant. Det är självklart ett stort problem, oavsett vad man tycker om Verklighetens folk eller allas rätt att få läsa deckare utan att bli kallad för idiot - jag har tidigare polemiserat mot IDIOTER som velat ge deckarläsare dåligt samvete.
Angående författarlöner: ja, varför inte? Det kan inte vara meningen att allt måste vara lönsamt - speciellt inte litteratur, konst, musik, då historien gång på gång har visat att det är omöjligt för samtiden att bedöma vad som är bra konst - det är alldeles för stor risk att det vi nu prisar kommer att hamna på soptippen.
Jag är för dåligt insatt i musikbranschen, men det är klart att lönsamheten styr även där.
Hmm… min formulering "Alltså - ge oss pengar, annars…" var tänkt som en provokation. Men den verkar inte ha gått hem. Hallbergs tro på sin egen och den nutida, svenska "smala" litteraturens betydelse tyder, i alla fall i mina ögon, på en viss megalomani.
Sverige kommer inte att gå under med dem.
Vi behöver en politik som bär upp skolan, ser till att undervisningens kvalitet hålls uppe, ser till att det finns ordentliga bibliotek, stödjer kulturella institutioner som teatrar, etc.
Men statligt anställda litteratörer? Nej tack.
"Smal" litteratur, kvalitetslitteratur, kommer aldrig att säljas som bestsellers, men med en riktig kulturpolitik, med t ex riktiga bibliotek, klassikerstöd, etc. kommer valmöjligheten att finnas. Då är det är bara att välja.
Tysken Johannes Gutenberg uppfann en gång boktryckarkonsten genom en kombination av vinpressens och sigillets idéer.
Men hur är det nu inför det nya decenniet? Kan dataålderns svenska nioåringar läsa och förstå en tryckt bok? Det får vi snart veta för numera lästestas alla tredjeklassare, det har alliansregeringen bestämt.
Men vi som är över nio år, blir vi allt bättre för varje år som går när det gäller att läsa, reflektera och förstå? I likhet med vad som gäller för kroppens motion så måste vi ju som vuxna hålla uppe konditionen när det gäller läsförståelse. Kroppslig och själslig motion är två livslånga träningsprojekt.
Så här sade en gång min favoritlitteraturprofessor Olle Holmberg om denna träning:
Med löpning, släggkastning och vadslagning tränas den tvärstrimmiga muskulaturen som är handlingens muskulatur. Med VREDE, SORG, KÄRLEK, LITTERATUR och LEENDEN tränas den glatta inälvsmuskulaturen som är känslolivets säte och underlag.
Om vi inte tränar alla glatta muskler blir vi alltså svaga, trista, dumma och sura. Det är väl därför som allt fler höga utbildningar – som läkarutbildningar och handelsutbildningar – erbjuder sina studenter kurser i skönlitteratur. Däremot är det osäkert om studenterna som läser biblioteks- och informationsvetenskap får orientering om den sköna litteraturen.
Eller om de riskerar att bli eller förbli verbalt vilsna.
För ett par år sedan uttryckte Svenska Författarförbundet en farhåga om att de litteraturkunniga folkbibliotekarierna skulle vara ett utdöende släkte. Att de nya bibliotekarierna istället ser sig som informationsmäklare. Att de inte självklart önskar vara biblioteksbesökarnas samtalspartner när det gäller skön- och facklitteratur. Man undrade då oroligt om de nyutbildade bibliotekarierna verkligen vågar vara kunniga folkbildare och entusiastiska inspiratörer så att de inte bara passivt levererar det som får mycket reklam eller det som för ögonblicket efterfrågas.
Jag skrev då brev till föreståndarna på de svenska bibliotekarieutbildningarna (utbildningarna heter inte så, men det är där blivande bibliotekarier danas) och frågade om studenterna fick läsa några kurser som handlar om skönlitteratur, om litterära genrer och om konsten att samtala om litteratur. (Om detta har jag skrivit i boken ” Den sköna skönlitteraturen”.) De svar som kom lugnade och hugsvalade INTE mig och inte heller Författarförbundet.
Från Lund till exempel meddelade föreståndaren att kunskap om skönlitteratur måste studenten skaffa sig på egen hand.
Juli Zeh har skrivit om tyska skolan, tyska samhället, som satsar mer på kroppen än själen:
http://www.expressen.se/kultur/1.1838510/sjalens-epidemi