bernur

När jag läste Lord Byrons brev blev jag mer än en gång bestört över hans ständiga klagomål över att leva i en så torftig litterär tidsera, där han med svepande gester dömde ut alla sina samtida kolleger, trots att han alltså levde kind mot kind med Shelley, läste dikter av Keats, Wordsworth, Coleridge, och hade en vag uppfattning om Blake - dessa sex, tillsammans med Burns, har under veckan ägnats uppmärksamhet i en serie i Guardian, som har låtit var sin expert - bland dem Andrew Motion, Germaine Greer, Margaret Drabble, Richard Holmes - teckna ett miniporträtt av dessa sju genier: i morgon avslutas det lägligt nog med Blake, och dagens föremål för intresset har varit Shelley, i en liten essä skriven av Christopher Hitchens, som tar fasta på den oroliga tid som han verkade i. I anslutning till serien har Carol Rumens tagit en dikt av varje poet och dagligen skrivit en kortare analys: av Shelley blev det "Ozymandias" som föll på hennes läpp (den som tar sig till läsarkommentarerna lägger märke till att Carol Rumens själv bemöter kommentatorerna, helt prestigelöst, och vad jag vet nästan totalt okänt uppförande i svenska tidningar). Som om inte detta skulle vara nog representeras varje poet av en mp3-fil med inläsningar av suveränt engagerade uppläsare: hör Chris Moran läsa Coleridges "Kubla Khan", kanske det mest yppersta som det engelska språket är kapabelt till - - -