bernur

Nej, jag vet inte vem som började tycka att det var nödvändigt att den som fotograferas nödvändigtvis måste le, men det torde ha skett någon gång på 50-talet, för om man tittar på riktigt gamla svartvita foton är ansiktena alltid bistra – därmed är alla en aning snyggare, eller åtminstone en aning ärligare, på dessa gamla foton. Numera hör kameran och leendet ihop som ler och långhalm, men leenden kommandon kan aldrig vara bra, det blir inget annat än för(e)ställning.

Jag vet inte vad det är som gör Annie Leibovitz till en så skicklig fotograf, men en av de saker hon upplyser oss om i sin memoar- eller snarare arbetsbok, På uppdrag, som nu är utgiven av Max Ström förlag i svensk översättning av Katarina Trodden, är att hon aldrig ber fotograferingsobjekten att de ska le. Visst finns det leenden bland hennes foton, som också kan beskådas i den rikliga dokumentationen, men dessa är spontana, inget som har tvingats fram. Kanske det skapar en förtrolighet – en annan är att hon gärna spelar musik när hon fotograferar, för att skapa en atmosfär. (Jag vet fotografer som bjuder på vin för att få stela objekt att slappna av, men det är förstås inte – ack! – i Sverige.)

För ett par år sedan utsåg American Society of Magazine Editors Annie Leibovitz kända omslagsbild från Rolling Stone på den nakne John Lennon som slingrar sig runt den påklädde Yoko Ono till det bästa tidningsomslaget de senaste fyrtio åren – bilden togs bara några timmar innan han mördades, i december 1980. Som näst bästa tidningsomslag utsågs hennes foto av den gravida Demi Moore, från Vanity Fair i augusti 1991.

I början av karriären tog hon många kort av bandet Rolling Stones, snygga bilder i svartvitt, strax innan de dalade eller säckade ihop – några bilder av Jagger är fantastiskt snygga, när han hoppar eller skuttar på scenen, eller på slutet av en lång turné står invirad i badhanddukar framför en hiss, med Leibovitz fina beskrivning av honom som ett eteriskt väsen som hade tappat kontakten med marken, som svävade en bit ovanför verkligheten. Sämre lyckas hon med foton av Patti Smith: dels ett omslag till Rolling Stone från 1978, där hon står framför klyschiga eldslågor, och mest ser ut som Michael Jackson – speciellt på den numera bleknade tidning som jag norpade från en gitarrteknikers låda när jag praoade på Hagströms musik i Umeå 1984 (jag kommer till Helvetet för det här), och så en bild från 1996 där hon upprepar exakt samma pose som i Mapplethorpes legendariska omslag till ”Horses” från 1975, bara så mycket tröttare.

Ursprungligen tänkte Leibovitz bli bildkonstnär, och det är möjligt att denna bakgrund har hjälpt henne som fotograf. Många av bilderna är hårt arrangerade, eller ”konceptuella”, eller bara knasiga – Whoopi Goldberg badande i mjölk, med mera – och bättre är när man inte så enkelt genomskådar idén, som när hon fångar Hillary Clinton i en bil, helt uppslukad av ett telefonsamtal.

Leibovitz kan kosta på sig lite blygsamhet, lite självkritik, men självklart är hon medveten om att hon har åstadkommit något bra, något varaktigt. Det är förmodligen bra att hon är tämligen osentimental, och väldigt krass när hon berättar om vikten av noggrannhet och förarbete, att det inte går att göra ett bra arbete om det inte finns utrymme för förberedelser.

Natalia Vodianova som Alice, fotograferad av Annie Leibovitz.