bernur

Författare har – för mig, åtminstone – en viss aura, som gör att det är svårt att närma sig dem, både i fysisk mening, nu levande författare, och i andlig mening – närma sig exempelvis biografier om döda författare: ingen vill få sina illusioner skändade, och det kan vara förödande för en läsare att lyssna till en författare, som man gärna tror gott om (inte för att de behöver gästa tv-programmet På spåret för att så att säga såga av den gren de sitter på). Därför bävar jag inför att se Bright Star, för det är så svårt att föreställa sig att poeten John Keats också inrymde människan John Keats, även om det ofrånkomligt är en skådespelare som gestaltar honom (eller ”den”, poeten).

Ja, att Keats, som har skrivit sina dikter, har gått på den här jorden, bland andra människor – det är svårt att förstå. Lite lättare är det att förstå att Gunnar Ekelöf hade umgänge med det världsliga – och Gunnar Ekelöf-sällskapet har sammanställt en liten volym med trettiotalet bidragsgivare, som vardera skildrar ett möte med den fysiska gestalten Ekelöf, eller ”Gunnar”, som flera av dem kallar honom. Enligt utgivarna, däribland Magnus Halldin, kan boken läsas som en pendang till den vackra En självbiografi som hustrun Ingrid utgav postumt 1971. En tredjedel är tidigare aldrig publicerat – däribland en fin dikt av Olof Lagercrantz, med den talande raden ”Ja är mitt nej och mitt nej är mitt ja”.  

Om vi nu vill komma riktigt nära en beundrad författare – fast riktigt nära kommer vi förstås inte, för många vittnar om hur främmande poeten var, hur avståndstagande – gripande som när skådespelerskan Inga Landgré berättar att han aldrig tog i handen och såg i ögonen samtidigt, som om det på något sätt blev för intimt, för mycket kontakt. Enligt Bang ville Ekelöf alltid vara utlänning, och till sin dotter Suzanne kunde han inte säga vad som var hans första hemland, på en direkt fråga efter att ha utnämnt Frankrike som sitt andra hemland.

I Olof Lagercrantz fina vänbok Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma hade Ekelöf alltid på sig kepsen för att han var så rastlös, alltid på väg, och ville alltid vara halvt klädd, medan vi här får veta från flera håll att baskern behölls på av fåfänga, att han skämdes för sin skallighet. Ekelöf inbjuder minst av allt till överdimensionerad vördnad – han är snabb på att ta ned sig själv från alla piedestaler, till jorden: han var ingen Bror Duktig, utan ganska ointresserad av att vara till lags, eller rentav likgiltig för hur han kunde uppfattas. Liksom många andra enstöringar har han behov att ha folk omkring sig – det vittnar också boken om, som om eremiten bor granne med en masochist. Ensamhet är hans stora tema, ja – men det är en ensamhet som alltid måste prövas, alltid måste bearbetas och möta gemenskap.

Ekelöf är motsatsen till kameleont: han är aldrig bekväm, aldrig anpassad till sin miljö. Det är lätt att föreställa sig honom ständigt suckande, ständigt missnöjd, med olika flaskor av dämpande dryck i knät, och steget bakom hustrun Ingrid med en termos te, för att späda ut styrkan i nämnda drycker. Det är en sorglig berättelse, så som de flesta riktiga berättelser är sorgliga, men det är en sorg som ständigt avbryts av skratt. Förmodligen var Ekelöf en svår eller krävande vän, som stötte bort och utnyttjade andras behov av ynnesten att bli uppmärksammade av den rikskände poeten – de flesta av ögonvittnesskildringarna här är av begripliga skäl hämtade från de sista få årtiondena i poetens liv.

Jag instämmer obetingat i att det är en bok som vackert visar upp vad som är mänskligt hos Gunnar Ekelöf, även om jag inte kan se en enda anledning att läsa den för någon som först inte har läst hans egna texter. Skvallerfaktorn är också förhållandevis låg, även om det säkert hade varit roligt att liksom Lasse Söderberg, tolv år gammal, ha varit med när poeten Ekelöf (eller om det var människan Gunnar) skuttade ut i snön, tänker jag medan jag blickar ut mot vår snöfyllda trädgård * * *