bernur

Så har det blivit dags att summera nollnolltalet, tycker de kända mediaprofilerna Tobias Nilsén och Anders Rydell, och samlar femton av sina favoritkolleger i den mediala branschen att skriva var sitt kapitel i boken Noll noll. Decenniet som förändrade världen, fast – hallå? Skulle just de nyss passerade tio åren vara så märkvärdiga? Är inte alla decennier förändrande, och bygger inte typ allt som inträffade under nollnolltalet på bekvämligheten i att vistas på en manege som krattades under nittiotalet?

Nå – det är i vilket fall en gräslig bok till omslaget: en firma som här kan tillåtas skydd av anonymitet har gjort boken till en styggelse som vanpryder både bokhylla och kaffebord (är det inte lite märkligt att de som har formgivning till yrke kan vara så klåparaktiga?). Men jag gillar idén bakom projektet: i Rydells förord anges boken inte så mycket skildra vad som hände, utan vad som förändrades, vilket nog är en fruktbar metod (dock innehåller detta förord så många utropstecken att jag känner mig som en skotträdd hund efter att ha läst det).

Ämnesområdena är de förväntade: musik, mode, Internet, USA, fotboll, kändiskultur – allt som på något sätt definierar millenniets första decennium. Jag har absolut inga invändningar mot uppdragstagarna i sig: de är kompetenta, och det visar sig snart att även för mig obekanta namn skriver frejdigt och med en hurtighet som bara ibland greppar efter prefixet flås-. Problemet är väl att alla skriver exakt likadant: lika beroende av den gamla beprövade reklamformeln AIDA (Attention, Interest, Desire, Action). Som läsare får du hålla garden uppe, för här sneglas det hela tiden efter dig: ingen litar på att du fattar, utan du måste jämt och ständigt liksom räcka upp handen för att signalera förståelse.

Stilen hos de flesta är intelligent – på en rimlig nivå, för alla ska hänga med – och allusionrsrik, vass, men för inriktad på hastigheten. Kristin Lundell som skriver om musik gör ett fint jobb av den omöjliga uppgiften att sammanfatta rockmusiken, och gör en klarsynt analys – nollnolltalet var decenniet då rocken växte upp på riktigt, och allt ungdomligt bara utplånades - hon exemplifierar med Rapports inslag med den födelsedagsfirande Lemmy från Motörhead (hon kunde ha nämnt att det också var under nollnolltalet historielösa föräldrar köpte t-shirts med Clash, Rolling Stones och Blondie på H&M: upproret fullkomligt desarmerat).

Blir det någon överblick då? Kanske det är för mycket begärt: man tenderar att minnas det nyss passerade, så de flesta genomgångarna behandlar åren 2000-2004 styvmoderligt, medan vi får veta desto mer om de senaste fem åren. Eftersom den första texten behandlar ekonomi får vi redan där nollnolltalets äckligaste ord: entreprenör (girighetsministern Maud O. hoppade jämfota varenda gång den blivande prins David sa det – och han sa det många gånger! – när eklateringen kungjordes förra våren).

I linje med boktitelns förändringshajp kan man tänka på den vanligaste trenden för tv-programmen: här ska allt genomgå en förändring – det är du och din kropp (speciellt dina bröst om du är kvinna) och dina matvanor, och ditt hus, din ekonomi, ditt beteende … Men Caroline Hainers uppfattning att dramaserierna blivit mycket mer intelligenta – en tes som drivs från diverse håll av tv-tyckare – vet jag inte om jag håller med om: mer komplexa, ja, med fler sidointriger och fler bifigurer, men ingen tv-serie under 00-talet lyckades flytta fram kvaliteten lika långt som Twin Peaks gjorde i början av 90-talet. Förvisso hade Six Feet Under sina poänger, men att som Hainer göra stor sak av att det skrivits avhandlingar om den är lite onödigt, så länge dessas slutsatser inte blir mer givande än att serien ”fungerat som en påminnelse om vår egen dödlighet”: wow, liksom!

Förändring: ska det då bli nollnolltalets viktiga ord? Kanske redaktörerna har satt för stor tilltro till Barack Obamas förändringståg, som i skrivande stund knappt har lämnat stationen – det förefaller inte helt otroligt att den sittande amerikanska presidenten får en kortvarigare sejour än sina två föregångare på posten, och då riskerar ordet förändring att få en ironisk innebörd under tiotalet: allt det som skulle förändras, men inget blev av.