Naturen, Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Att naturen är en kropp får vi veta redan i första stycket i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen, men det är å andra sidan en gammal sanning. Däremot måste påpekas att författaren oftare söker upp färskare kunskap i den här kryptiska boken, svårare att kategorisera – att artbestämma – än att läsa.

 

Ja, det är en märklig bok, åtminstone något ovanligt: här går de flesta svenska författare, debutanter och durkdrivna rävar, och trampar i de mest upptrampade spåren, i sin iver att uppfinna hjulet på nytt. Till Ringskog Ferrada-Nolis förtjänst måste framhållas att hon gör något nytt. Gör hon det bra? Nja. Sisådär. Problemet är väl att jag inte fattar vad hon är ute efter – nu behöver inte det vara obligatoriskt dåligt: osäkerhet är fascinerande, men jag undrar om hon själv är så säker på vad hon vill åstadkomma. En skildring av ett avståndstagande, en bed(r)övad människa, alltså.

 

Med anledning av titeln kan man misstänka att det ska handla om naturen, och det gör det väl, men också, eller mer, om staden, där huvudpersonen (Erika/Erica, som är tjugofyra, ibland tjugofem, ibland ful, ibland snygg) vistas, om hon inte går i barndomsminnen från en längre (eller kortare) vistelse i New York. Hon är kategoriskt inställd till det mesta, och det ska inte förnekas att hon är bra på att uppmärksamma företeelser som ligger i tiden, att hon har en blick för det (tids)typiska – men vad ska vi ha det till? Fixeringen vid skönhetsoperationer, ja, låt dem likna varandra, låt dem bilda familj, men jag vill nog kräva lite mer ändå än några enkla ytliga slutsatser.

 

Eller, jag vet inte hur det här skrivandet ska uppfattas, om det bara är svammel, eller om det är jag som är dum: ”Mysiga människor hatar brats. Jag älskar mysiga människor också. Att vara vegetarian är att vara mysig. Men allt tjafs, att tjata om typ djurrätt, pälsfrågan stjälper snarare än hjälper.” Att det ska vara parodi – låt gå för det, men det är besynnerlig slags lojalitet författaren uppvisar mot sin påhittade (?) figur.

 

Huvudpersonen är en loser, som håller på att nedmonteras som människa där hon är på väg att fasas ut ur det hårt inrutade samhället – riktigt hur illa det är beställt förstår vi när hon börjar ett lärarvik. Konstigt nog arbetar hon som lärare i månaden juli, vilket man inte ens gör i Jönköpings kommun, men det är bara ett av ganska många knepigheter med den här boken.

 

Nu vet inte jag om bokförlagen – Naturen är utgiven av Atlas – helt har avskedat samtliga lektörer, men det är lite besvärande att så många faktafel tillåts skrymma detta debutantverk (men dessa felaktigheter är så frekventa att man nästan misstänker att de är felplanterade med avsikt). Sylvia Plath begick inte sitt självmord i den engelska landsbygden, om man inte tycker att Camden i London är bonnigt, och den som föder tre barn på tre år (”Mellan 1980 och 1983”) åstadkommer något vetenskapligt ogenomförbart, för enligt kalendern passerar fyra år, och att en artonåring ser ut som Tom Sawyer är också att göra honom minst fem år för gammal. Värre är att huvudpersonen träffar Magnus Härenstam och dennes hustru Anita på tunnelbanan, trots att vi tidsmässigt befinner oss efter hennes dödsfall 2003.

 

Nåja. Ringskog Ferrada-Noli har uppfunnit en aggressivt otålig och ursinnig röst till sin cyniska protagonist: hon låter riktigt förbannad, ungefär som när man blir uppringd av någon som vill lätta sitt hjärta. Själv får man inte mycket sagt, man bara nickar instämmande och hummar lite diskret, medan man börjar fundera på annat. Jag misstänker att hon vill aktivera läsaren, dennes tolkningsmekanismer, men då tycker jag att hon kunde ha ansträngt sig mer. Som skildring av sorg är det skapligt, och hennes språk är som sagt av annorlunda slag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback